Vart är själen före den åker in i en kropp?

[matahari]

??

[Mr.M]

utspridd i kosmos ?

[freddemalte]

??

Tja, vart är ljuset innan man tänder lampan? . . .

Din frågeställning kräver nog ett förtydligande av vad du avser med begreppet "själ". Om du enbart avser "det som upplever sitt jag" så handlar det ju om en fundamental syn på tillvaron, vilken oftast ter sig olika för olika kulturer, discipliner och kunskapsområden etc.

1. I den "religiösa" världsbilden (låt mig generalisera för att slippa beskriva alla tänkbara varianter) är "det som upplever sitt jag" något eget, icke-fysiskt som "lever sitt eget liv" och som enbart "bebor" kroppen under den period som kallas livet.

2. I den mer sekulariserade (och oftast vetenskapliga) världsbilden (även här generaliserad) uppstår "det som upplever sitt jag" genom den komplicerade och även fascinerande utvecklingen av den mänskliga hjärnan. En process som från befruktningsögonblicket fram till den vuxna människan "frambringar" detta fenomen (medvetande, jaget, "själen", psyket, etc.)

Så då kommer här två super-generaliserade svar utifrån de olika världsbilderna:

1. Tja, de människor som är religiösa (troende) de re har säkert massor med olika modeller och tankar om vart själen befinner sig när den inte är i kroppen och det finns ju idéer som antar att själen är i en annan kropp (reinkarnation), eller att den är upptagen på en annan existentiell nivå (t.ex. hos Gud), eller att den helt enkelt bara "svävar fritt" i "andevärlden" etc . .

2. Enligt den mer sekulariserade (och ofta vetenskapliga) synen existerar helt enkelt inte själen eller medvetandet innan den biologiska kroppen har konstruerats. Medvetande (varat) är alltså en del av kroppen och kan då bara uppkomma i denna.

Vänligen

Fredrik

[acer2010]

utspridd i kosmos ?

Tror själv att stjälen skapas och förstörs under människans livscykel.
Den skapas någon gång efter födseln och försvinner i och med att man dör.
Den skapas väldigt tidigt efter födseln, allt eftersom intellektet mognad.
Tror för den delen inte alls att själen bara är förknippat med intellektet utan med HELA sitt jag.

- Varför skulle själa begreppet vara något så mycket större, är det inte bara egot som vill att det ska vara något större, något som överlever döden. Annars känns allt så "meningslöst", födas, leva och sedan dö.

- Vad finns det för anledning att tro eller vilja tro att reinkarnation ska finnas, jag har otrolig respekt för dem som tro på det, men skulle vara intressant att få veta varför de tror på det?

[Morningstar]

---

[freddemalte]

Själen är en del av gud. Det finns en biljon alternativ vad den kan företa sig med, beroende på vilken position den valt att befinna sig i. Utan kroppen är den alltid medveten om DET GUDOMLIGA/divine.

Ditt påstående "Själen är en del av gud" är ungefär lika informationsbärande som att påstå att "Själen är den del av universum" eller "Själen är en del av världen".

Men men, sådant är livet

Vänligen

Fredrik

[Morningstar]

---

[Johan Ågren]

På samma ställe den är nu, och din kropp är en del av dess uttryck. Själen är inte på någon plats mer än föremålen i våra tankar/drömmar har ett avstånd mellan sig. Jag ser således inte själen i ett dualistiskt förhållande till vår kropp, utan snarare är kroppen och våra andra dagliga vardagsföremål den del av vår själ som är ytterligheten av dess tyngdpunkt/den del av drömmen som funnit sig tillrätta. Det kan även kallas inkarnation. Själen flyttar således inte in i en kropp, utan gestaltar sig med en kropp. Och i grunden existerar inte flera själar, utan en odelad helhet som i sin ytterlighet tittar ut genom en mångfald av sinnen, som är kopplade till mer eller mindre självstyrande enheter, som i sina ljusaste stunder blir varse om den helhet de uppstått ur. Allt som existerar är således gestaltad själ. Det som gör människan lite unik, och skapar en del problem, är den buffertzon som uppståt i våra medvetanden och som skapar den "fördröjning" som ger oss ett eget medvetande. Ingen existens är således "blind", då själva gestaltandet i sig är erfarenheten (idealism). Vi människor har således enbart "seende i seendet", och det kan få oss att anta att existensen är upplevelselös utan att det finns ett "spöke i maskinen". Det existerar varken "själar" eller "medvetanden", bara erfarenheten av att det förhåller sig så.

Om vi häller ett glas vatten i havet så kan vi genom att följa de virvlande rörelser som uppstår särskilja vattnet från glaset gentemot det omgivande havet. Men hur komlext och finurligt än dessa vattenvirvlar rör sig så blir det aldrig metafysiskt rätt att tala om att vattnet från vattenglaset har ett eget medvetande. "Medvetandet" som egenskap låg inneboende i vattnet i sig. "Själen" kan spåras till den unika rörelsen som uppstått, och de små unika virvlarna och bubblorna kan kallas vår kropp och vardagliga medvetande. Kroppen är således inte en essentiell behållare av det som är vi i grunden, och beroende på hur mycket av de virvlande fraktalerna vi omfattar i vårt medvetande så ser vi en vidare självidentifikation, och även en vidare potential som människa.

Våra liv förhåller sig således som tankar/drömmar i förhållande till en större "idé" på samma sätt som vi förhåller oss till våra egna tankar och drömmar. "Döden" innebär att en del av oss själv upplöser sig och en annan del uppgår till delar närmare fraktalens rötter, för att sedan beroende på denna fraktals potential, återigen ingå i strukturer som är karaktäristiska för den del i existensen den befinner sig. Det typiskt "mänskliga" och vår avgränsade identitet är lika temporär, men inte någonstans i denna rörelse upplevs processen som främmande, inte heller i döden. Självidentifikationen uppgår i den nivå som är själva den grund våra liv formas på. Endast i den relativa kontrasten så kan vi ha svårt att se och förstå de djupare aspekterna av vår existens, men de gradvisa övergångarna är aldrig främmande, och upplevelsen är alltid lika påtaglig och reell, på samma sätt som våra drömmar är övertygande medans vi drömmer, men i kontrasten av vårt "vakna" tillstånd så börjar de grumlas.

Vad som ändå är viktigt är att vår "själ" är vidare medveten om den helhet som formar vårt individuella liv, och det finns således en objektivistisk och positivistisk relation och potential för oss som individer att förhålla sig till. Till synes har vi frihet att avvika från vårt "inre kall", den del i oss själva som går bortom vårt begränsade liv. Men en förståelse om vår potential är själva essensen av vad som känns och upplevs rätt på alla plan - när vi uppmärksammat denna aspekt av vår existens. "Vad vi vill" när vi omfattar en större intelligens, måste ändå vara rättfärdigt framför den frihet som uppstår ur omedvetenheten av livets förutsättningar.

Så nej själen satt inte och häckade på en pinne i universum innan vi föddes.  :)

Hur jag "vet" detta kan man kanske fråga sig? Det ligger inte i saken natur att kunna påvisa det som per definition inte är en del av "denna världen". Det är en individuell sak att uppleva sin egen inre dynamik som sträcker sig bortom döden och de begränsningar vi skapar utifrån hårda normsystem. Möjligen så påminner det jag skriver er om det ni själva redan vet, i den mån ni inte redan anar och lever i detta.

Zokrates,

Du skrev lite om detta i en annan tråd. Jag anar viss form av kultivering i din beskrivning som endast är en realitet så länge kultiveringen bevaras i döden. Det är således fortfarande en del av "skärselden"; dvs den del av människans psykologi som lyder under ickereella moralsystem som saknar reell tillämpning. Skärselden är således en del av dödsprocessen/egodöden. Det föranleder mycket riktigt en attraktion till de sammanhang där normen är tillämpbar.

Per definition kan en människa inte vara en djupsinning brottsling. Den ånger och försoning som uppstår när varje människa tagit sig genom "skärselden" är det som är avgörande. En människa som förstår sitt "brott" med full förståelse är i samma utgångsläge som de människor som inte begått brottet. En människa som begår hemska brott på ett utstuderat sätt, med efterkraft, är ofta per definition i en position att de måste möta ett "helvete". Som en person sa till mig en gång: "Det som är inuti oss vänds till utsidan, och tvärtom". Det uppstår således en form av katarsis genom att vi sväljer våra "onda gärningar" med vår godhet, och får således magknip tills vi smält dem.

[freddemalte]

Tja, vill du veta vilket ämne själen består av smartis?

Just det! Berätta lite mer om vad du egentligen menar!

Vänligen

Fredrik

[mullback]

Tänk att varje vattendroppe på jorden faktiskt har existerat så länge det funnits vatten.

Vi föds och dör föds och dör etc.

Tror ni det tillkommer själar eller finns det ett förutbestämt antal? Går det ens att ställa sig frågan?
Liksom med vattendropparna!?
(det behöver väl inte nödväntigtvis vara någon relation mellan antalet själar och hur få eller många som lever på jorden.)

Jag har för mig att ordet kropp på det språk jag inte minns namnet på som Tibetmunkarna snackar.. skall betyda:
'Bärare av något'.

Hur är det egentligen med 21 gram.. what is your thougts about that?

Och till sist en fråga till dem som sviker vetenskapen: Hur bevisar man att man tänker på en rosa elefant?
(Sviker i så mån att de inte håller fanan för öppenhet öppen. All ära åt hypoteser - men glöm aldrig att den kan komma att omkullkastas.)


jag har levt mitt långa liv och gått längs en standstrand och måhända funnit den ena stenen vackrare än den andre - ändock tycks det mig som om den långa eviga sanningen ligger likt oceanen framför mig. /Isaac Newtoon.

[freddemalte]

Tänk att varje vattendroppe på jorden faktiskt har existerat så länge det funnits vatten.

Vi föds och dör föds och dör etc.

Tror ni det tillkommer själar eller finns det ett förutbestämt antal? Går det ens att ställa sig frågan?
(det behöver väl inte nödväntigtvis vara någon relation mellan antalet själar och hur få eller många som lever på jorden.)

Jag har för mig att ordet kropp på det språk jag inte minns namnet på som Tibetmunkarna snackar.. skall betyda:
'Bärare av något'.

Hur är det egentligen med 21 gram.. what is your thougts about that?

Och till sist en fråga till vetenskapsälskarna.. Hur bevisar man att man tänker på en rosa elefant?

jag har levt mitt långa liv och gått längs en standstrand och måhända funnit den ena stenen vackrare än den andre - ändock tycks det mig som om den långa eviga sanningen ligger likt oceanen framför mig. /Isaac Newtoon.

Hej mullback! Intressanta frågor!
Låt oss, för frågeställningens skull, utgå ifrån att "själen" som fenomen (förstått på det sätt som den brukar beskrivas i de flesta religiösa sammanhang) de facto existerar (annars blir ju dina frågor inte lika intressanta att svara på!).

1. Jag känner inte till den religiösa själens metafysik för att bedöma om det anses att själar kan finnas i ett specifikt antal eller om de enbart finns som en potential fram till den situation då de är ett med en kropp - svar: har ingen aning!

2. Det är en sjukligt bra film Välspelad och härlig stämning! Om det är sant (det där med 21 gram) vet jag inte (?) - om det är det så måste man ju då fråga de religiösa människorna om de anser det som troligt att en själ kan väga något? Annars krävs det ju att det sker en plötslig kroppsviktsminskning som har med något annat att göra än just frånvaron av en själ?

3. Bra fråga! Hur bevisar man att man har ett medvetande över huvud taget? Allt så kallt mentalt kan ju lika gärna vara automatiserat - eller? Vilket krav ska man (i sådana sammanhang) ställa på bevisföring?

Låt säga att vi gör ett experiment. Vi ber 10.000 människor att tänka på en "rosa elefant" samtidigt som vi kör en CAT-skan och lite andra hjärn-experiment på dem (kanske 3D-simulering av isotopmärkta syremolekylers aktivitet [blodfödet] etc). Därefter låter vi en superdator samanalysera all data fårn experimenten och se om vi kan hitta en gemensam nämnare. Om vi gör det skulle ju det kunna tolkas som ett bevis för att en person faktiskt tänker på en "rosa elefant". Om man inte vill vara så avancerad kan man ju be peronen (som tänker på elefanten) att bara säga eller rita en "rosa elefant" så kan ju omgivningen dra slutsatsen att personen antagligen även tänker på en sådan?

Men . .  slutligen: Själens vara eller inte vara är väl lika obesvarat oavsett om man kan bevisa vad någon tänker på? Däremot trycker du på en viktig sak! Saker och ting är inte särskilt lätta att ta reda på!

Vänligen

Fredrik

[freddemalte]

På samma ställe den är nu, och din kropp är en del av dess uttryck. Själen är inte på någon plats mer än föremålen i våra tankar/drömmar har ett avstånd mellan sig. Jag ser således inte själen i ett dualistiskt förhållande till vår kropp, utan snarare är kroppen och våra andra dagliga vardagsföremål den del av vår själ som är ytterligheten av dess tyngdpunkt/den del av drömmen som funnit sig tillrätta. Det kan även kallas inkarnation. Själen flyttar således inte in i en kropp, utan gestaltar sig med en kropp. Och i grunden existerar inte flera själar, utan en odelad helhet som i sin ytterlighet tittar ut genom en mångfald av sinnen, som är kopplade till mer eller mindre självstyrande enheter, som i sina ljusaste stunder blir varse om den helhet de uppstått ur. Allt som existerar är således gestaltad själ. Det som gör människan lite unik, och skapar en del problem, är den buffertzon som uppståt i våra medvetanden och som skapar den "fördröjning" som ger oss ett eget medvetande. Ingen existens är således "blind", då själva gestaltandet i sig är erfarenheten (idealism). Vi människor har således enbart "seende i seendet", och det kan få oss att anta att existensen är upplevelselös utan att det finns ett "spöke i maskinen". Det existerar varken "själar" eller "medvetanden", bara erfarenheten av att det förhåller sig så.

Om vi häller ett glas vatten i havet så kan vi genom att följa de virvlande rörelser som uppstår särskilja vattnet från glaset gentemot det omgivande havet. Men hur komlext och finurligt än dessa vattenvirvlar rör sig så blir det aldrig metafysiskt rätt att tala om att vattnet från vattenglaset har ett eget medvetande. "Medvetandet" som egenskap låg inneboende i vattnet i sig. "Själen" kan spåras till den unika rörelsen som uppstått, och de små unika virvlarna och bubblorna kan kallas vår kropp och vardagliga medvetande. Kroppen är således inte en essentiell behållare av det som är vi i grunden, och beroende på hur mycket av de virvlande fraktalerna vi omfattar i vårt medvetande så ser vi en vidare självidentifikation, och även en vidare potential som människa.

Våra liv förhåller sig således som tankar/drömmar i förhållande till en större "idé" på samma sätt som vi förhåller oss till våra egna tankar och drömmar. "Döden" innebär att en del av oss själv upplöser sig och en annan del uppgår till delar närmare fraktalens rötter, för att sedan beroende på denna fraktals potential, återigen ingå i strukturer som är karaktäristiska för den del i existensen den befinner sig. Det typiskt "mänskliga" och vår avgränsade identitet är lika temporär, men inte någonstans i denna rörelse upplevs processen som främmande, inte heller i döden. Självidentifikationen uppgår i den nivå som är själva den grund våra liv formas på. Endast i den relativa kontrasten så kan vi ha svårt att se och förstå de djupare aspekterna av vår existens, men de gradvisa övergångarna är aldrig främmande, och upplevelsen är alltid lika påtaglig och reell, på samma sätt som våra drömmar är övertygande medans vi drömmer, men i kontrasten av vårt "vakna" tillstånd så börjar de grumlas.

Vad som ändå är viktigt är att vår "själ" är vidare medveten om den helhet som formar vårt individuella liv, och det finns således en objektivistisk och positivistisk relation och potential för oss som individer att förhålla sig till. Till synes har vi frihet att avvika från vårt "inre kall", den del i oss själva som går bortom vårt begränsade liv. Men en förståelse om vår potential är själva essensen av vad som känns och upplevs rätt på alla plan - när vi uppmärksammat denna aspekt av vår existens. "Vad vi vill" när vi omfattar en större intelligens, måste ändå vara rättfärdigt framför den frihet som uppstår ur omedvetenheten av livets förutsättningar.

Så nej själen satt inte och häckade på en pinne i universum innan vi föddes.  :)

Hur jag "vet" detta kan man kanske fråga sig? Det ligger inte i saken natur att kunna påvisa det som per definition inte är en del av "denna världen". Det är en individuell sak att uppleva sin egen inre dynamik som sträcker sig bortom döden och de begränsningar vi skapar utifrån hårda normsystem. Möjligen så påminner det jag skriver er om det ni själva redan vet, i den mån ni inte redan anar och lever i detta.

Zokrates,

Du skrev lite om detta i en annan tråd. Jag anar viss form av kultivering i din beskrivning som endast är en realitet så länge kultiveringen bevaras i döden. Det är således fortfarande en del av "skärselden"; dvs den del av människans psykologi som lyder under ickereella moralsystem som saknar reell tillämpning. Skärselden är således en del av dödsprocessen/egodöden. Det föranleder mycket riktigt en attraktion till de sammanhang där normen är tillämpbar.

Per definition kan en människa inte vara en djupsinning brottsling. Den ånger och försoning som uppstår när varje människa tagit sig genom "skärselden" är det som är avgörande. En människa som förstår sitt "brott" med full förståelse är i samma utgångsläge som de människor som inte begått brottet. En människa som begår hemska brott på ett utstuderat sätt, med efterkraft, är ofta per definition i en position att de måste möta ett "helvete". Som en person sa till mig en gång: "Det som är inuti oss vänds till utsidan, och tvärtom". Det uppstår således en form av katarsis genom att vi sväljer våra "onda gärningar" med vår godhet, och får således magknip tills vi smält dem.

Fantastsikt tänkt, lysande skrivet - en fröjd för själen

Vänligen

Fredrik

[matahari]

På samma ställe den är nu, och din kropp är en del av dess uttryck. Själen är inte på någon plats mer än föremålen i våra tankar/drömmar har ett avstånd mellan sig. Jag ser således inte själen i ett dualistiskt förhållande till vår kropp, utan snarare är kroppen och våra andra dagliga vardagsföremål den del av vår själ som är ytterligheten av dess tyngdpunkt/den del av drömmen som funnit sig tillrätta. Det kan även kallas inkarnation. Själen flyttar således inte in i en kropp, utan gestaltar sig med en kropp. Och i grunden existerar inte flera själar, utan en odelad helhet som i sin ytterlighet tittar ut genom en mångfald av sinnen, som är kopplade till mer eller mindre självstyrande enheter, som i sina ljusaste stunder blir varse om den helhet de uppstått ur. Allt som existerar är således gestaltad själ. Det som gör människan lite unik, och skapar en del problem, är den buffertzon som uppståt i våra medvetanden och som skapar den "fördröjning" som ger oss ett eget medvetande. Ingen existens är således "blind", då själva gestaltandet i sig är erfarenheten (idealism). Vi människor har således enbart "seende i seendet", och det kan få oss att anta att existensen är upplevelselös utan att det finns ett "spöke i maskinen". Det existerar varken "själar" eller "medvetanden", bara erfarenheten av att det förhåller sig så.

Om vi häller ett glas vatten i havet så kan vi genom att följa de virvlande rörelser som uppstår särskilja vattnet från glaset gentemot det omgivande havet. Men hur komlext och finurligt än dessa vattenvirvlar rör sig så blir det aldrig metafysiskt rätt att tala om att vattnet från vattenglaset har ett eget medvetande. "Medvetandet" som egenskap låg inneboende i vattnet i sig. "Själen" kan spåras till den unika rörelsen som uppstått, och de små unika virvlarna och bubblorna kan kallas vår kropp och vardagliga medvetande. Kroppen är således inte en essentiell behållare av det som är vi i grunden, och beroende på hur mycket av de virvlande fraktalerna vi omfattar i vårt medvetande så ser vi en vidare självidentifikation, och även en vidare potential som människa.

Våra liv förhåller sig således som tankar/drömmar i förhållande till en större "idé" på samma sätt som vi förhåller oss till våra egna tankar och drömmar. "Döden" innebär att en del av oss själv upplöser sig och en annan del uppgår till delar närmare fraktalens rötter, för att sedan beroende på denna fraktals potential, återigen ingå i strukturer som är karaktäristiska för den del i existensen den befinner sig. Det typiskt "mänskliga" och vår avgränsade identitet är lika temporär, men inte någonstans i denna rörelse upplevs processen som främmande, inte heller i döden. Självidentifikationen uppgår i den nivå som är själva den grund våra liv formas på. Endast i den relativa kontrasten så kan vi ha svårt att se och förstå de djupare aspekterna av vår existens, men de gradvisa övergångarna är aldrig främmande, och upplevelsen är alltid lika påtaglig och reell, på samma sätt som våra drömmar är övertygande medans vi drömmer, men i kontrasten av vårt "vakna" tillstånd så börjar de grumlas.

Vad som ändå är viktigt är att vår "själ" är vidare medveten om den helhet som formar vårt individuella liv, och det finns således en objektivistisk och positivistisk relation och potential för oss som individer att förhålla sig till. Till synes har vi frihet att avvika från vårt "inre kall", den del i oss själva som går bortom vårt begränsade liv. Men en förståelse om vår potential är själva essensen av vad som känns och upplevs rätt på alla plan - när vi uppmärksammat denna aspekt av vår existens. "Vad vi vill" när vi omfattar en större intelligens, måste ändå vara rättfärdigt framför den frihet som uppstår ur omedvetenheten av livets förutsättningar.

Så nej själen satt inte och häckade på en pinne i universum innan vi föddes.  :)

Hur jag "vet" detta kan man kanske fråga sig? Det ligger inte i saken natur att kunna påvisa det som per definition inte är en del av "denna världen". Det är en individuell sak att uppleva sin egen inre dynamik som sträcker sig bortom döden och de begränsningar vi skapar utifrån hårda normsystem. Möjligen så påminner det jag skriver er om det ni själva redan vet, i den mån ni inte redan anar och lever i detta.

Zokrates,

Du skrev lite om detta i en annan tråd. Jag anar viss form av kultivering i din beskrivning som endast är en realitet så länge kultiveringen bevaras i döden. Det är således fortfarande en del av "skärselden"; dvs den del av människans psykologi som lyder under ickereella moralsystem som saknar reell tillämpning. Skärselden är således en del av dödsprocessen/egodöden. Det föranleder mycket riktigt en attraktion till de sammanhang där normen är tillämpbar.

Per definition kan en människa inte vara en djupsinning brottsling. Den ånger och försoning som uppstår när varje människa tagit sig genom "skärselden" är det som är avgörande. En människa som förstår sitt "brott" med full förståelse är i samma utgångsläge som de människor som inte begått brottet. En människa som begår hemska brott på ett utstuderat sätt, med efterkraft, är ofta per definition i en position att de måste möta ett "helvete". Som en person sa till mig en gång: "Det som är inuti oss vänds till utsidan, och tvärtom". Det uppstår således en form av katarsis genom att vi sväljer våra "onda gärningar" med vår godhet, och får således magknip tills vi smält dem.

Frågan var ställd utifrån att en del hävdar att själen reser bort när kroppen dör.
Gud blåste liv i leran, ge liv, själ, häcka på en pinne i Guds tankeuniversum.

Normsystem?

Varför inte, om Justin förespråkar universum en superdator, kan man förlänga det till att själen
skulle kunna vara en subrutin tja då kan vi både flytta in och ur processen så när som mainloopen
behagar anropa, inget märkligt alls och fullständigt motsatt dina resonemang.

Hitler hade knappast magknip inte heller Stalin, psykopater resonerar inte i de termer du postulerar
hävdar inte att de var det heller. Många  brottslingar ångrar inte sina dåd känner ingen skuld de
anser att de gjorde rätt , de ser inte det som ett brott o.s.v finns studier gjorda på dem som satt i
Spandau kring detta. Vi rider på universums vågor, de är väldigt långa så vi tar inte med i beräkningen
att vi faktiskt gör det.

Vad anser Kreus, präst rollen?

Hur som helst när jag är död så är jag död och jag har ingen själ inte heller nått ego
varken före eller efter döden så jag behöver inte ojja mig så mycket kring det.

[Justin Case]

Hitler hade knappast magknip inte heller Stalin, psykopater resonerar inte i de termer du postulerar
hävdar inte att de var det heller. Många  brottslingar ångrar inte sina dåd känner ingen skuld de
anser att de gjorde rätt , de ser inte det som ett brott o.s.v finns studier gjorda på dem som satt i
Spandau kring detta.

Vad brottslingarna säger är en sak. Att därifrån slutleda att det de säger faktiskt är sanningen är en helt annan. De kanske hävdar att de inte känner någon skuld, men de kan likväl tänkas känna skuld någonstans i sin hjärnas mer undermedvetna boningar. Jag säger inte att de gör det, bara att det kanske inte så lätt kan uteslutas.

Hur som helst när jag är död så är jag död och jag har ingen själ inte heller nått ego
varken före eller efter döden så jag behöver inte ojja mig så mycket kring det.

Likadant där. Du upplever det som att du inte har något ego, men du kanske ändå har ett ego, undermedvetet...

[Johan Ågren]

Jag kan också se att vi existerar i en "datorsimulering", det är ungefär så jag ser det fungera. Men det blir bara meningsfullt att kalla existensen detta om det slutligen existerar något överordnat med substansiellt annan karaktär. Jag ser inte att det som sker i den aktuella simuleringen skiljer sig från den information som sträcker sig utanför den aktuella "scenen". Men jag måste erkänna att jag inte känner existensen så pass mycket längre än två steg, och det andra är vagt om än påtagligt i sin faktiska existens. Så även om jag intuitivt antar en oändlig kedja av information bortom den aktuella simuleringen, så kan det vara inlagt i funktionen att jag ska anta det. Jag kan främst bekräfta övergången, den inre psykologins extravertering, och intuitionens holistiska förankring i vad många kallar "Gud".

Det är således ett missförstånd när vi ser att vi har en kropp med en själ, och ser dessa tillhörandes olika typer av information. Informationen är inte skild i sig, utan det är de kommunikativa aspekterna som är avskiljda. I dödsögonblicket behålls en subtil kopia av vår kropp ett tag, eftersom vårt medvetande fortfarande är intakt och bibehåller en uppfattning av sin kropp; den starkaste identifieringen, ska tilläggas. Detta är mer eller mindre temporärt. Informationen ingår sedan i högre grad i överordnade funktioner, men behåller sin vitala kausalitet. Vad som sedan sker utgår från denna överordnade kausalitet. Men det är inte så smidigt att tala om "själar". Dynamiska fraktalsvansar av information som utgår och upptas från samma enhetliga flöde, liknar det snarast. Andra föreställningar är kultiverade avgudabilder, men dessa föreställningar sträcker sig också över gränserna.