Förklaring till teleporteringsparadoxen

[kalleanka]

Jag försöker här belysa hur man överlever en teleportering där orignalet förstörs,och återskapas som en kopia.Jag läste tråden här på forumet och tyckte att det skapade intressanta frågeställningar. Min slutsats är att när man förlorar medvetandet,så dör man. För att överleva,så måste vi vara medvetna under hela teleporteringen. Härledningar till slutsatsen:

I ett omedvetet tillstånd spelar det ingen roll om vi vaknar upp i en medvetslös kopia eller i orignalet som är medvetslöst eftersom båda är exakta kopior..Men att i ett medvetet tillstånd,döda orignalet,och vakna upp i en kopia,innebär att orignalet har upphört att existera.Detta skapar en paradox. där beroende på om vi är medvetna eller omedvetna,så spelar det ingen roll om orignalet dör eller inte. Den gemensamma nämnaren, måste vara att vi slutar att existera när vi förlorar medvetandet,vi dör så att säga varje gång då.

[Justin Case]

Jag försöker här belysa hur man överlever en teleportering där orignalet förstörs,och återskapas som en kopia.Jag läste tråden här på forumet och tyckte att det skapade intressanta frågeställningar. Min slutsats är att när man förlorar medvetandet,så dör man. För att överleva,så måste vi vara medvetna under hela teleporteringen. Härledningar till slutsatsen:

I ett omedvetet tillstånd spelar det ingen roll om vi vaknar upp i en medvetslös kopia eller i orignalet som är medvetslöst eftersom båda är exakta kopior..Men att i ett medvetet tillstånd,döda orignalet,och vakna upp i en kopia,innebär att orignalet har upphört att existera.Detta skapar en paradox. där beroende på om vi är medvetna eller omedvetna,så spelar det ingen roll om orignalet dör eller inte. Den gemensamma nämnaren, måste vara att vi slutar att existera när vi förlorar medvetandet,vi dör så att säga varje gång då.

Och den slutsatsen, att vi skulle dö varje gång vi förlorar medvetandet, är ju kontraintuitiv. Vi anser ju faktiskt att vi överlever tillfällig medvetslöshet, t.ex. under operation då vi är nedsövda.

Det finns nog ingen objektiv sanning (någon sanning förutom det normativa "hur vi bör tro om saken") beträffande huruvida man överlever en teleportering eller inte, liksom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida man överlever från sekund till sekund i sitt normala sätt att leva sig fram genom livet. Känslan av att man överlevde från förra sekunden till innevarande sekund baserar sig visserligen på observationer, men (den känslan) är inte som sådan en beskrivning av någon objektivt existerande överlevnad. Det enda vi kan konstatera om vår känsla av att överleva från sekund till sekund är att det just känns som att vi överlevde, att det känns som att den vi har minne av att ha varit för en sekund sedan har fortsatt existera över tid och blivit den vi är nu. Då detta bara är en känsla, skiljer den sig inte objektivt sett från känslan, hos kopian efter teleportering, av att ha överlevt och av att vara en fortsättning på den persons liv som kallas originalet. Huruvida originalet förstörs i samband med teleporteringen eller inte spelar ingen roll för kopians känsla av överlevnad; kopian kommer att uppleva sig vara en fortsättning på samma persons liv i båda fallen; och då idén om överlevnad, som vi konstaterat, bara kan härledas till en känsla av överlevnad, är kopian i vilket fall som helst en lika mycket överlevande fortsättning på den ursprungliga personen som den ursprungliga personens fortsatta "normala" existens över tid hade varit om originalet hade fortsatt existera på "normalt" sätt över tid.

Det faktum att originalet före kopiering kanske inte har känslan av att han kommer att fortsätta existera i form av sin kopia efter teleporteringen, det beror av allt att döma på samma sorts "rädsla för det nya" som gjorde att personer på 1800-talet befarade att man inte skulle överleva att färdas i tåg i hastigheter som överskred de hastigheter människan ditintills färdats i. Om vi anser att den oro som dessa personer kände på 1800-talet var obefogad, eftersom de av allt att döma överlevde, borde vi anse detsamma om vår egen eventuella oro för att dö av att teleporteras.

Det är logiskt också av det skälet att den grundläggande anledningen till att vi alls bryr oss om vår överlevnad är att vi är genetiskt programmerade att försöka göra vad som är bra för våra gener. Då poängen med att fortsätta existera är att det är bra för ens gener, och då generna till sin natur är något immateriellt som överlever från generation till generation genom att kopieras från förälder till barn, finns det ingen anledning att rygga tillbaka inför tanken på att ersätta vårt nuvarande sätt att kopiera våra gener (som är att sätta barn till världen) med ett annat sätt att kopiera våra gener, nämligen teleportering till flera ställen (att kopiera upp sig i flera exemplar) kombinerat med extrem livsförlängning och uppstannande av åldrandet (för att kompensera för att vi slutar skaffa barn). Dock finns naturligtvis en risk att något går fel vid kopieringen, liksom det finns risk att ett barn man sätter till världen inte överlever tillräckligt länge för att hinna föröka sig och sprida ens gener vidare. Den risken innebär att man bara ska teleportera sig om det finns mycket att vinna på det. Genom att teleportera sig kanske man t.ex. kan komma till en planet där det finns mer naturresurser så att man där kan kopiera upp sig i fler än ett exemplar. Det kan ses som en motsvarighet till att skaffa fler än ett barn. En trebarnsförälder som vore beredd att i nödfall offra sitt eget liv för att rädda sina tre barn borde logiskt sett inte ha något emot att kopiera upp sig i, säg, 30 identiska exemplar även om det skulle innebära att originalet skulle förstöras i processen. Anledningen till att ha barn är ju att föra vidare sina gener, så om man ännu inte är för gammal för att skaffa barn kan man genom att kopia upp sig i 30 exemplar få möjlighet att skaffa 30 gånger fler barn än annars, och på så sätt föra vidare sina gener ännu mer - och det kan vara värt det pris som utgörs av att originalet förstörs.

Anta hypotetiskt att människosläktet förgrenade sig i två grenar för 50000 år sedan, och att vi utgör den ena grenen, medan den andra grenen, låt oss kalla dem Wänniskorna, gömde sig för människorna i hemliga grottor. Anta att Wänniskorna under åren som gick i hemlighet fick en snabbare teknikutveckling än människorna och att Wänniskorna lyckades utveckla teleporteringsteknik redan för 40000 år sedan, alltså långt före oss. Anta att de nu (2011) ligger så långt före oss i teknikutveckling att de vågar sig fram ur sina grottor och att de visar oss sin teleporteringsteknik. De demonstrerar den på sig själva och vi bevittnar förbluffade att den fungerar. De erbjuder oss att prova. Några av oss tackar kanske glatt ja, men de flesta av oss torde vara skeptiska. Anta att vi frågar Wänniskorna: "men hur vågar ni teleportera er, hur kan ni veta att det verkligen är ni själva som överlever i form av kopian?" De förstår inte vad vi pratar om. De uppfattar inte teleportering som konstigare eller farligare än att gå från ett rum till ett annat i sin bostad. Vi kanske då påpekar för dem att där finns en skillnad: när man går från ett rum till ett annat i sin bostad är man hela tiden "samma materia" som förflyttas "steglöst", utan att "hoppa över" någon som helst rymd mellan det första rummet och det andra rummet. De förstår kanske då vad vi menar, men de ser den skillnaden som lika betydelselös som skillnaden mellan vinyl och CD. Inspelning av musik på CD "hackar upp" ljudet i bitar, medan inspelning av musik på vinyl inte gör det, och ändå blir resultatet ungefär lika bra musikupplevelse i båda fallen, vilket ju är det viktigaste. Det känns efter teleportering som att man överlevt teleporteringen. Andra kan dessutom intyga att man är likadan som kopia som man var som original. Både subjektivt och objektivt tycker sig och tycks kopian vara en fortsättning på originalet personskapsmässigt. Alltså är det rimligt att utgå från att det är så. Wänniskorna har för länge sedan slutat ifrågasätta det.

Forskning av fornlämningar i Wänniskornas grottor visar så småningom att Wänniskorna har genomgått en evolution som för länge sedan sållat bort alla Wänniskor som var rädda för att teleportera sig; sådana räddhågsna Wänniskor fick för svårt att klara konkurrensen om överlevnaden med de Wänniskor som teleporterade sig dagligdags, och dog ut. Ur de nu levande Wänniskornas synvinkel ter sig vår rädsla för att teleportera oss lika märklig och obegriplig och felaktig och ogrundad som Wänniskornas beredvillighet att teleportera sig ter sig för de flesta av människorna. Vad är det som säger att det är människorna som har rätt och Wänniskorna som har fel, beträffande det här med att överleva teleportering? Kan det inte minst lika gärna vara tvärtom? Kan det rentav vara på ingetdera sättet? Så att huruvida vi väljer att tänka att man skulle överleva teleportering eller att man inte skulle överleva teleportering bara är en fråga om vad vi bör tänka, inte en fråga om hur överlevnad egentligen fungerar, eftersom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida överlevnad "egentligen fungerar", liksom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida det som låter som musik verkligen är musik om det kommer från en CD-skiva, eftersom ljudet som kommer från CD-skivan bara är musik i den mån vi tolkar det som musik.

[freddemalte]

Jag försöker här belysa hur man överlever en teleportering där orignalet förstörs,och återskapas som en kopia.Jag läste tråden här på forumet och tyckte att det skapade intressanta frågeställningar. Min slutsats är att när man förlorar medvetandet,så dör man. För att överleva,så måste vi vara medvetna under hela teleporteringen. Härledningar till slutsatsen:

I ett omedvetet tillstånd spelar det ingen roll om vi vaknar upp i en medvetslös kopia eller i orignalet som är medvetslöst eftersom båda är exakta kopior..Men att i ett medvetet tillstånd,döda orignalet,och vakna upp i en kopia,innebär att orignalet har upphört att existera.Detta skapar en paradox. där beroende på om vi är medvetna eller omedvetna,så spelar det ingen roll om orignalet dör eller inte. Den gemensamma nämnaren, måste vara att vi slutar att existera när vi förlorar medvetandet,vi dör så att säga varje gång då.

Och den slutsatsen, att vi skulle dö varje gång vi förlorar medvetandet, är ju kontraintuitiv. Vi anser ju faktiskt att vi överlever tillfällig medvetslöshet, t.ex. under operation då vi är nedsövda.

Det finns nog ingen objektiv sanning (någon sanning förutom det normativa "hur vi bör tro om saken") beträffande huruvida man överlever en teleportering eller inte, liksom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida man överlever från sekund till sekund i sitt normala sätt att leva sig fram genom livet. Känslan av att man överlevde från förra sekunden till innevarande sekund baserar sig visserligen på observationer, men (den känslan) är inte som sådan en beskrivning av någon objektivt existerande överlevnad. Det enda vi kan konstatera om vår känsla av att överleva från sekund till sekund är att det just känns som att vi överlevde, att det känns som att den vi har minne av att ha varit för en sekund sedan har fortsatt existera över tid och blivit den vi är nu. Då detta bara är en känsla, skiljer den sig inte objektivt sett från känslan, hos kopian efter teleportering, av att ha överlevt och av att vara en fortsättning på den persons liv som kallas originalet. Huruvida originalet förstörs i samband med teleporteringen eller inte spelar ingen roll för kopians känsla av överlevnad; kopian kommer att uppleva sig vara en fortsättning på samma persons liv i båda fallen; och då idén om överlevnad, som vi konstaterat, bara kan härledas till en känsla av överlevnad, är kopian i vilket fall som helst en lika mycket överlevande fortsättning på den ursprungliga personen som den ursprungliga personens fortsatta "normala" existens över tid hade varit om originalet hade fortsatt existera på "normalt" sätt över tid.

Det faktum att originalet före kopiering kanske inte har känslan av att han kommer att fortsätta existera i form av sin kopia efter teleporteringen, det beror av allt att döma på samma sorts "rädsla för det nya" som gjorde att personer på 1800-talet befarade att man inte skulle överleva att färdas i tåg i hastigheter som överskred de hastigheter människan ditintills färdats i. Om vi anser att den oro som dessa personer kände på 1800-talet var obefogad, eftersom de av allt att döma överlevde, borde vi anse detsamma om vår egen eventuella oro för att dö av att teleporteras.

Det är logiskt också av det skälet att den grundläggande anledningen till att vi alls bryr oss om vår överlevnad är att vi är genetiskt programmerade att försöka göra vad som är bra för våra gener. Då poängen med att fortsätta existera är att det är bra för ens gener, och då generna till sin natur är något immateriellt som överlever från generation till generation genom att kopieras från förälder till barn, finns det ingen anledning att rygga tillbaka inför tanken på att ersätta vårt nuvarande sätt att kopiera våra gener (som är att sätta barn till världen) med ett annat sätt att kopiera våra gener, nämligen teleportering till flera ställen (att kopiera upp sig i flera exemplar) kombinerat med extrem livsförlängning och uppstannande av åldrandet (för att kompensera för att vi slutar skaffa barn). Dock finns naturligtvis en risk att något går fel vid kopieringen, liksom det finns risk att ett barn man sätter till världen inte överlever tillräckligt länge för att hinna föröka sig och sprida ens gener vidare. Den risken innebär att man bara ska teleportera sig om det finns mycket att vinna på det. Genom att teleportera sig kanske man t.ex. kan komma till en planet där det finns mer naturresurser så att man där kan kopiera upp sig i fler än ett exemplar. Det kan ses som en motsvarighet till att skaffa fler än ett barn. En trebarnsförälder som vore beredd att i nödfall offra sitt eget liv för att rädda sina tre barn borde logiskt sett inte ha något emot att kopiera upp sig i, säg, 30 identiska exemplar även om det skulle innebära att originalet skulle förstöras i processen. Anledningen till att ha barn är ju att föra vidare sina gener, så om man ännu inte är för gammal för att skaffa barn kan man genom att kopia upp sig i 30 exemplar få möjlighet att skaffa 30 gånger fler barn än annars, och på så sätt föra vidare sina gener ännu mer - och det kan vara värt det pris som utgörs av att originalet förstörs.

Anta hypotetiskt att människosläktet förgrenade sig i två grenar för 50000 år sedan, och att vi utgör den ena grenen, medan den andra grenen, låt oss kalla dem Wänniskorna, gömde sig för människorna i hemliga grottor. Anta att Wänniskorna under åren som gick i hemlighet fick en snabbare teknikutveckling än människorna och att Wänniskorna lyckades utveckla teleporteringsteknik redan för 40000 år sedan, alltså långt före oss. Anta att de nu (2011) ligger så långt före oss i teknikutveckling att de vågar sig fram ur sina grottor och att de visar oss sin teleporteringsteknik. De demonstrerar den på sig själva och vi bevittnar förbluffade att den fungerar. De erbjuder oss att prova. Några av oss tackar kanske glatt ja, men de flesta av oss torde vara skeptiska. Anta att vi frågar Wänniskorna: "men hur vågar ni teleportera er, hur kan ni veta att det verkligen är ni själva som överlever i form av kopian?" De förstår inte vad vi pratar om. De uppfattar inte teleportering som konstigare eller farligare än att gå från ett rum till ett annat i sin bostad. Vi kanske då påpekar för dem att där finns en skillnad: när man går från ett rum till ett annat i sin bostad är man hela tiden "samma materia" som förflyttas "steglöst", utan att "hoppa över" någon som helst rymd mellan det första rummet och det andra rummet. De förstår kanske då vad vi menar, men de ser den skillnaden som lika betydelselös som skillnaden mellan vinyl och CD. Inspelning av musik på CD "hackar upp" ljudet i bitar, medan inspelning av musik på vinyl inte gör det, och ändå blir resultatet ungefär lika bra musikupplevelse i båda fallen, vilket ju är det viktigaste. Det känns efter teleportering som att man överlevt teleporteringen. Andra kan dessutom intyga att man är likadan som kopia som man var som original. Både subjektivt och objektivt tycker sig och tycks kopian vara en fortsättning på originalet personskapsmässigt. Alltså är det rimligt att utgå från att det är så. Wänniskorna har för länge sedan slutat ifrågasätta det.

Forskning av fornlämningar i Wänniskornas grottor visar så småningom att Wänniskorna har genomgått en evolution som för länge sedan sållat bort alla Wänniskor som var rädda för att teleportera sig; sådana räddhågsna Wänniskor fick för svårt att klara konkurrensen om överlevnaden med de Wänniskor som teleporterade sig dagligdags, och dog ut. Ur de nu levande Wänniskornas synvinkel ter sig vår rädsla för att teleportera oss lika märklig och obegriplig och felaktig och ogrundad som Wänniskornas beredvillighet att teleportera sig ter sig för de flesta av människorna. Vad är det som säger att det är människorna som har rätt och Wänniskorna som har fel, beträffande det här med att överleva teleportering? Kan det inte minst lika gärna vara tvärtom? Kan det rentav vara på ingetdera sättet? Så att huruvida vi väljer att tänka att man skulle överleva teleportering eller att man inte skulle överleva teleportering bara är en fråga om vad vi bör tänka, inte en fråga om hur överlevnad egentligen fungerar, eftersom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida överlevnad "egentligen fungerar", liksom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida det som låter som musik verkligen är musik om det kommer från en CD-skiva, eftersom ljudet som kommer från CD-skivan bara är musik i den mån vi tolkar det som musik.

Hej Justin

Ska ditt inlägg tolkas som att "om Y känner sig som X" så är "Y = X?"

Mvh
Fredrik

[kalleanka]

Jag försöker här belysa hur man överlever en teleportering där orignalet förstörs,och återskapas som en kopia.Jag läste tråden här på forumet och tyckte att det skapade intressanta frågeställningar. Min slutsats är att när man förlorar medvetandet,så dör man. För att överleva,så måste vi vara medvetna under hela teleporteringen. Härledningar till slutsatsen:

I ett omedvetet tillstånd spelar det ingen roll om vi vaknar upp i en medvetslös kopia eller i orignalet som är medvetslöst eftersom båda är exakta kopior..Men att i ett medvetet tillstånd,döda orignalet,och vakna upp i en kopia,innebär att orignalet har upphört att existera.Detta skapar en paradox. där beroende på om vi är medvetna eller omedvetna,så spelar det ingen roll om orignalet dör eller inte. Den gemensamma nämnaren, måste vara att vi slutar att existera när vi förlorar medvetandet,vi dör så att säga varje gång då.

Och den slutsatsen, att vi skulle dö varje gång vi förlorar medvetandet, är ju kontraintuitiv. Vi anser ju faktiskt att vi överlever tillfällig medvetslöshet, t.ex. under operation då vi är nedsövda.

Det finns nog ingen objektiv sanning (någon sanning förutom det normativa "hur vi bör tro om saken") beträffande huruvida man överlever en teleportering eller inte, liksom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida man överlever från sekund till sekund i sitt normala sätt att leva sig fram genom livet. Känslan av att man överlevde från förra sekunden till innevarande sekund baserar sig visserligen på observationer, men (den känslan) är inte som sådan en beskrivning av någon objektivt existerande överlevnad. Det enda vi kan konstatera om vår känsla av att överleva från sekund till sekund är att det just känns som att vi överlevde, att det känns som att den vi har minne av att ha varit för en sekund sedan har fortsatt existera över tid och blivit den vi är nu. Då detta bara är en känsla, skiljer den sig inte objektivt sett från känslan, hos kopian efter teleportering, av att ha överlevt och av att vara en fortsättning på den persons liv som kallas originalet. Huruvida originalet förstörs i samband med teleporteringen eller inte spelar ingen roll för kopians känsla av överlevnad; kopian kommer att uppleva sig vara en fortsättning på samma persons liv i båda fallen; och då idén om överlevnad, som vi konstaterat, bara kan härledas till en känsla av överlevnad, är kopian i vilket fall som helst en lika mycket överlevande fortsättning på den ursprungliga personen som den ursprungliga personens fortsatta "normala" existens över tid hade varit om originalet hade fortsatt existera på "normalt" sätt över tid.

Det faktum att originalet före kopiering kanske inte har känslan av att han kommer att fortsätta existera i form av sin kopia efter teleporteringen, det beror av allt att döma på samma sorts "rädsla för det nya" som gjorde att personer på 1800-talet befarade att man inte skulle överleva att färdas i tåg i hastigheter som överskred de hastigheter människan ditintills färdats i. Om vi anser att den oro som dessa personer kände på 1800-talet var obefogad, eftersom de av allt att döma överlevde, borde vi anse detsamma om vår egen eventuella oro för att dö av att teleporteras.

Det är logiskt också av det skälet att den grundläggande anledningen till att vi alls bryr oss om vår överlevnad är att vi är genetiskt programmerade att försöka göra vad som är bra för våra gener. Då poängen med att fortsätta existera är att det är bra för ens gener, och då generna till sin natur är något immateriellt som överlever från generation till generation genom att kopieras från förälder till barn, finns det ingen anledning att rygga tillbaka inför tanken på att ersätta vårt nuvarande sätt att kopiera våra gener (som är att sätta barn till världen) med ett annat sätt att kopiera våra gener, nämligen teleportering till flera ställen (att kopiera upp sig i flera exemplar) kombinerat med extrem livsförlängning och uppstannande av åldrandet (för att kompensera för att vi slutar skaffa barn). Dock finns naturligtvis en risk att något går fel vid kopieringen, liksom det finns risk att ett barn man sätter till världen inte överlever tillräckligt länge för att hinna föröka sig och sprida ens gener vidare. Den risken innebär att man bara ska teleportera sig om det finns mycket att vinna på det. Genom att teleportera sig kanske man t.ex. kan komma till en planet där det finns mer naturresurser så att man där kan kopiera upp sig i fler än ett exemplar. Det kan ses som en motsvarighet till att skaffa fler än ett barn. En trebarnsförälder som vore beredd att i nödfall offra sitt eget liv för att rädda sina tre barn borde logiskt sett inte ha något emot att kopiera upp sig i, säg, 30 identiska exemplar även om det skulle innebära att originalet skulle förstöras i processen. Anledningen till att ha barn är ju att föra vidare sina gener, så om man ännu inte är för gammal för att skaffa barn kan man genom att kopia upp sig i 30 exemplar få möjlighet att skaffa 30 gånger fler barn än annars, och på så sätt föra vidare sina gener ännu mer - och det kan vara värt det pris som utgörs av att originalet förstörs.

Anta hypotetiskt att människosläktet förgrenade sig i två grenar för 50000 år sedan, och att vi utgör den ena grenen, medan den andra grenen, låt oss kalla dem Wänniskorna, gömde sig för människorna i hemliga grottor. Anta att Wänniskorna under åren som gick i hemlighet fick en snabbare teknikutveckling än människorna och att Wänniskorna lyckades utveckla teleporteringsteknik redan för 40000 år sedan, alltså långt före oss. Anta att de nu (2011) ligger så långt före oss i teknikutveckling att de vågar sig fram ur sina grottor och att de visar oss sin teleporteringsteknik. De demonstrerar den på sig själva och vi bevittnar förbluffade att den fungerar. De erbjuder oss att prova. Några av oss tackar kanske glatt ja, men de flesta av oss torde vara skeptiska. Anta att vi frågar Wänniskorna: "men hur vågar ni teleportera er, hur kan ni veta att det verkligen är ni själva som överlever i form av kopian?" De förstår inte vad vi pratar om. De uppfattar inte teleportering som konstigare eller farligare än att gå från ett rum till ett annat i sin bostad. Vi kanske då påpekar för dem att där finns en skillnad: när man går från ett rum till ett annat i sin bostad är man hela tiden "samma materia" som förflyttas "steglöst", utan att "hoppa över" någon som helst rymd mellan det första rummet och det andra rummet. De förstår kanske då vad vi menar, men de ser den skillnaden som lika betydelselös som skillnaden mellan vinyl och CD. Inspelning av musik på CD "hackar upp" ljudet i bitar, medan inspelning av musik på vinyl inte gör det, och ändå blir resultatet ungefär lika bra musikupplevelse i båda fallen, vilket ju är det viktigaste. Det känns efter teleportering som att man överlevt teleporteringen. Andra kan dessutom intyga att man är likadan som kopia som man var som original. Både subjektivt och objektivt tycker sig och tycks kopian vara en fortsättning på originalet personskapsmässigt. Alltså är det rimligt att utgå från att det är så. Wänniskorna har för länge sedan slutat ifrågasätta det.

Forskning av fornlämningar i Wänniskornas grottor visar så småningom att Wänniskorna har genomgått en evolution som för länge sedan sållat bort alla Wänniskor som var rädda för att teleportera sig; sådana räddhågsna Wänniskor fick för svårt att klara konkurrensen om överlevnaden med de Wänniskor som teleporterade sig dagligdags, och dog ut. Ur de nu levande Wänniskornas synvinkel ter sig vår rädsla för att teleportera oss lika märklig och obegriplig och felaktig och ogrundad som Wänniskornas beredvillighet att teleportera sig ter sig för de flesta av människorna. Vad är det som säger att det är människorna som har rätt och Wänniskorna som har fel, beträffande det här med att överleva teleportering? Kan det inte minst lika gärna vara tvärtom? Kan det rentav vara på ingetdera sättet? Så att huruvida vi väljer att tänka att man skulle överleva teleportering eller att man inte skulle överleva teleportering bara är en fråga om vad vi bör tänka, inte en fråga om hur överlevnad egentligen fungerar, eftersom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida överlevnad "egentligen fungerar", liksom det inte finns någon objektiv sanning beträffande huruvida det som låter som musik verkligen är musik om det kommer från en CD-skiva, eftersom ljudet som kommer från CD-skivan bara är musik i den mån vi tolkar det som musik.

Hej Justin

Ska ditt inlägg tolkas som att "om Y känner sig som X" så är "Y = X?"

Mvh
Fredrik

Startade tråden eftersom jag kände att något inte stämde :/ Känns dock nu som att jag fått kläm på det:

Justin case har rätt när han säger att orignal=kopia,dvs x=x

Anledning: om vi har två medvetslösa kroppar, som är exakt likadana så spelar det ingen roll vilken kropp vi vaknar upp i,eftersom kropparna är exakt likadana,dvs x=x

Man måste förstå att identiteten är knutet till att överhudtaget finnas(förstår man detta så förstår man varför man INTE dör vid en teleportering):
Säg att vi har två kroppar vid medvetande,som är exakt likadana vid ett ögonblick,där ett är orignal och en är kopia. Då finns de båda samtidigt. Dödar vi en,tex orignalet,så har vi faktiskt dödat på riktigt. Anledningen är att det bara existerar ett exempel,och vi måste ta hänsyn till antal: där 2x blir 1 x,så har vi faktiskt raderat ett x. Omvänt, att kopiera ett x, till 5 x, innebär att vi faktiskt tagit ytterligare 5 x till ett existerande,och skapat 5 ytterligare liv,samtidigt,som alla x är samma x,dvs att tex henrik existerar och finns samtidigt i fem antal,

om vi dödar ett x,och återskapar en kopia av det,som vid teleportering, så innebär det faktiskt inte att man dör. Det fanns ett x innan, och efter teleporteringen finns det fortfarande ett x,och som sagt så är x=x,eftersom det inte spelar någon roll i vilken medvetslöskropp man vaknar upp i.

[Justin Case]

Ska ditt inlägg tolkas som att "om Y känner sig som X" så är "Y = X?"

Verkligen inte. Mitt inlägg ska tolkas som den sammanhängande kedja argument det består av, inte som om det gick att reducera till en handfull ord som du verkar vilja göra.

Men du kanske inte undrar om hela mitt inlägg ska tolkas som den handfull ord du föreslår? Den handfull ord du föreslår förklarar inte varför man överlever teleportering, men det anser jag att mitt inlägg gör.

Att Y känner sig som X är inte ensamt ett tillräckligt skäl för att tro att Y = X. Om exempelvis Y märker att inget av hans minnen av hur han levt sitt liv går ihop med data som finns lagrade om hur X levt sitt liv, och om dessutom alla andra människor uppenbart uppfattar Y som någon helt annan än X redan genom att hastigt se på honom och prata en stund med honom, måste Y fråga sig om hans känsla av att vara X verkligen är befogad eller om den är en vanföreställning, kanske har han fått minnen implanterade eller något. Om däremot allt "klaffar" - om alla data om hur X levt sitt liv går perfekt ihop med Y:s minnen av sitt liv och om alla människor uppenbart uppfattar Y som X, då har Y goda skäl att tro sig vara X (dock naturligtvis inte i sådan betydelse att "X före teleporteringen var i detalj exakt sådan som Y är efter att ha hunnit leva och utvecklas en tid som Y), utan i sådan betydelse som att t.ex. påståendet "Anders är Anders" kan vara sant även om man med det första Anders:et menar Anders vid en senare eller tidigare tidpunkt än med det andra Anders:et).

Anledningen till att vi har den syn på överlevnad och överlevnadens kriterier vi har är att den har tjänat våra geners överlevnad genom historien. Om vi vore beskaffade som Wänniskor, skulle vi ha en lite annan syn på överlevnad och överlevnadens kriterier än vad vi nu har. Anser du att Wänniskorna, om de fanns, borde ha samma syn på sin överlevnad och sin överlevnads kriterier som vi nu har på våra dito? I så fall, varför? Och om inte, varför inte?

Anta hypotetiskt att vi hade - genom helt naturlig evolution - utrustats med så elastisk och snabbt omformbar kropp och hjärna att vi kunde ta oss igenom ett normalstort nyckelhål, som en barbapappa, och återta vår ursprungliga form gradvis vartefter som mer och mer av oss kom ut på andra sidan, allt på mindre än en minut. Anta att alla människor alltid kunnat detta (förutom att det på stenåldern inte fanns just nyckelhål, men anta att man däremot tog sig igenom lika små klippskrevor och annat på stenåldern). Vi hade, i så fall, nu haft inställningen att man självklart överlever sådant. Det (att vi hade haft den inställningen) hade evolutionen sett till. Detta eftersom det rimligen har överlevnadsvärde för intelligenta organismer som kan krypa genom nyckelhål att anse sig överleva att krypa genom nyckelhål.

Anta vidare att man alltid blev tillfälligt medvetslös av den omorganisering av celler som skedde varje gång man kröp genom ett nyckelhål, men att ett undermedvetet program i ryggmärgen tog över och genomförde hela nyckelhålskrypningen, och att medvetandet återkom först när man fått ordning på alla sina celler igen på andra sidan. Vi skulle då anse att man överlevde sådan medvetslöshet. Även detta (att vi skulle anse det) skulle evolutionen ha sett till. Detta eftersom det rimligen har överlevnadsvärde för intelligenta organismer som kan krypa genom nyckelhål att anse sig överleva den tillfälliga medvetslöshet som uppstår när de kryper genom nyckelhål.

Men anta att någon nu skulle börja ifrågasätta att man överlever nyckelhålsgenomkrypning och liknande, och att allt fler skulle börja tvivla på det, med tanke på att hjärnan ju tillfälligt intar en form som inte kan inneha något som helst medvetande. Anta att det så småningom skulle börja råda en allmänt utbredd inställning med innebörden att man aldrig ska krypa genom mindre hål än att åtminstone hjärnan kommer igenom helt utan omformning. Anta att alla till slut upplever det som självklart att det är självmord att krypa igenom ett nyckelhål. Skulle alla då ha rätt i det? Bara för att alla upplever det som att det är så? Hade alla människor, som levde fram till dess att den där idén uppstod om att man kanske dör av att omforma sin hjärna, fel?

Vore det så att redan de, som levde innan man börjat tro det vara farligt att krypa genom nyckelhål, dog varje gång de kröp genom nyckelhål, och att de bara inte förstod att de dog av det? Jag tänker att det, för dem själva åtminstone, var rätt att utgå från att de överlevde sådant. Det hade ju överlevnadsvärde för deras gener, och allt vi anser att vi bör tro anser vi att vi bör tro för att evolutionen har sållat fram det (alltså tendensen att anse dessa saker) för att det haft överlevnadsvärde för våra (eller våra förfäders) gener. Det är svårare att se vad generna hos de ovan beskrivna hypotetiska människor som alltid kunnat krypa genom nyckelhål men som med tiden börjat tro att man dör av att krypa igenom nyckelhål skulle ha haft att vinna på en sådan ny tro. Detsamma anser jag gäller för tron att man skulle dö av teleportering; detta eftersom teleportering kommer att vara överlevnadsfrämjande för våra gener precis som nyckelhålskrypning skulle ha varit.

[Justin Case]

Startade tråden eftersom jag kände att något inte stämde :/ Känns dock nu som att jag fått kläm på det:

Justin case har rätt när han säger att orignal=kopia,dvs x=x

Anledning: om vi har två medvetslösa kroppar, som är exakt likadana så spelar det ingen roll vilken kropp vi vaknar upp i,eftersom kropparna är exakt likadana,dvs x=x

Man måste förstå att identiteten är knutet till att överhudtaget finnas(förstår man detta så förstår man varför man INTE dör vid en teleportering):
Säg att vi har två kroppar vid medvetande,som är exakt likadana vid ett ögonblick,där ett är orignal och en är kopia. Då finns de båda samtidigt. Dödar vi en,tex orignalet,så har vi faktiskt dödat på riktigt. Anledningen är att det bara existerar ett exempel,och vi måste ta hänsyn till antal: där 2x blir 1 x,så har vi faktiskt raderat ett x. Omvänt, att kopiera ett x, till 5 x, innebär att vi faktiskt tagit ytterligare 5 x till ett existerande,och skapat 5 ytterligare liv,samtidigt,som alla x är samma x,dvs att tex henrik existerar och finns samtidigt i fem antal,

om vi dödar ett x,och återskapar en kopia av det,som vid teleportering, så innebär det faktiskt inte att man dör. Det fanns ett x innan, och efter teleporteringen finns det fortfarande ett x,och som sagt så är x=x,eftersom det inte spelar någon roll i vilken medvetslöskropp man vaknar upp i.

Jag uppfattar inte att du med det du skriver här visar att man skulle överleva teleportering. (Dock behövs det ju inte, eftersom jag redan visat det.) Vad "teleporteringsskeptiker" grundar sin föreställning att man skulle dö av teleportering på är väl idén att en person är "till sin natur" en given materieansamling och att personens överlevnad är "av natur" sådan att den (personens överlevnad) hänger på denna ursprungliga materieansamlings kontinuerligt fortsatta existens över tid (eller på samma materieansamlings orörlighet eller steglösa förflyttning genom rummet). Detta är en fördom vi gott kan byta ut mot en syn som innebär att man överlever teleportering. Detta har jag visat, men det du skriver visar inte det, vad jag kan se. Hoppas du inte tar illa upp, men jag får intrycket att du tror rätt men på otillräcklig grund.

[Justin Case]

Anledning: om vi har två medvetslösa kroppar, som är exakt likadana så spelar det ingen roll vilken kropp vi vaknar upp i,eftersom kropparna är exakt likadana,dvs x=x

Att det inte spelar någon roll "vilken kropp vi vaknar upp i" förutsätter ju att vi kan vakna upp i vilken som helst av kropparna. Teleporteringsskeptikerna tror ju att vi inte kan det, de tror ju att vi nödtvunget kommer att vakna upp i den kropp som är ett resultat av kontinuerlig fortsatt existens av mer eller mindre samma materia (som originalet bestod av) över tid, materia som hela tiden varit stilla eller förflyttat sig som mest steglöst genom rummet och vars partiklar bytts ut mot andra partiklar endast mycket gradvis över tid.

Man måste förstå att identiteten är knutet till att överhudtaget finnas(förstår man detta så förstår man varför man INTE dör vid en teleportering)

När du skriver att identiteten är knutet (du menar väl knuten?) till att överhuvudtaget finnas, vems existens är det då du syftar på med "finnas"? Den vars identitet du hävdar är knuten till "att överhuvudtaget finnas"? I så fall säger ingen emot dig. Självklart är din identitet knuten till att du finns. Vad teleporteringsskeptikerna anser är emellertid att det du och jag skulle kalla en teleporterad kalleanka inte är kalleanka, d.v.s. att kalleanka inte finns efter att teleportering utförts. För att vederlägga den synen räcker inte det du skrivit i den här tråden hittills.

[Justin Case]

Säg att vi har två kroppar vid medvetande,som är exakt likadana vid ett ögonblick,där ett är orignal och en är kopia. Då finns de båda samtidigt. Dödar vi en,tex orignalet,så har vi faktiskt dödat på riktigt. Anledningen är att det bara existerar ett exempel,och vi måste ta hänsyn till antal: där 2x blir 1 x,så har vi faktiskt raderat ett x. Omvänt, att kopiera ett x, till 5 x, innebär att vi faktiskt tagit ytterligare 5 x till ett existerande,och skapat 5 ytterligare liv,samtidigt,som alla x är samma x,dvs att tex henrik existerar och finns samtidigt i fem antal,

Menar du att antalet spelar roll, så att man lever "mer" om man är fem stycken än om man bara är en? Om någon mördar ett av två identiska exemplar av en person, ska han bara dömas till halv livstid då (om mord på en person det bara finns ett exemplar av ger livstid)?

Det finns de som anser att antalet exemplar man existerar i inte har någon värdemässig betydelse för en, annat än som "extraliv" som är bra att ha ifall att man skulle dö. Om det således uppstår en sådan situation att man måste välja mellan att rädda livet på 100 olika personer (som bara finns i ett enda exemplar per person) och att rädda livet på 200 identiska exemplar av en och samma person, borde man enligt den synen välja det förstnämnda eftersom det räddar livet på fler "personer", medan det sistnämnda bara vore att rädda livet på en enda person, om än en annars troligen väldigt långlivad person (eftersom det nog skulle dröja väldigt länge innan alla de 200 exemplaren, och därmed den personen, hunnit dö av naturliga orsaker, olyckor m.m.). Men å andra sidan kommer ju de till en början identiska exemplaren att bli olika varandra med tiden. Ska exemplarens relativa likhet med varandra (jämfört med hur lika personer, som inte är kopior av ett och samma original, är varandra) ändå ligga sådana som den 200-exemplariga personen i fatet i livsbåtssituationer av ovan beskrivna slag?

(Det finns även de som anser att det bör vara strängt förbjudet att kopiera upp sig så att man blir fler än en (när det börjat vara möjligt att göra detta). Jag har inte riktigt förstått varför. Kanske för att det vore odemokratiskt, genom att kanske endast de rika skulle ha råd att kopiera upp sig till en början, och därmed kanske få ett ointagligt försprång framför de mindre rika i fråga om inflytande i samhället? Men om det är det som är skälet, varför inte förbjuda folk att skaffa fler än två barn också, av samma sorts skäl, kan man undra.)

[kalleanka]

Jag uppfattar inte att du med det du skriver här visar att man skulle överleva teleportering. (Dock behövs det ju inte, eftersom jag redan visat det.) Vad "teleporteringsskeptiker" grundar sin föreställning att man skulle dö av teleportering på är väl idén att en person är "till sin natur" en given materieansamling och att personens överlevnad är "av natur" sådan att den (personens överlevnad) hänger på denna ursprungliga materieansamlings kontinuerligt fortsatta existens över tid (eller på samma materieansamlings orörlighet eller steglösa förflyttning genom rummet). Detta är en fördom vi gott kan byta ut mot en syn som innebär att man överlever teleportering. Detta har jag visat, men det du skriver visar inte det, vad jag kan se. Hoppas du inte tar illa upp, men jag får intrycket att du tror rätt men på otillräcklig grund.

Ja vi kan förkasta iden att en förutsättning för överlevnad är materialansamlingens kontinuitet. Om vi blandar sönder ansamlingen vid b,och sen bygger upp den exakt likadant igen vid punkt c,och där a är utgångsläget, så ser verkligheten exakt likadan ut mellan punkt a och c för x i rummet. Om vi raderar tiden/förändringsfaktorn,så kan man säga att tiden har stått stilla för x,mellan punkt a och c, medan alla andra upplevt b.


Detta leder till att det inte spelar någon roll vilken EXAKT materialansamling vi vaknar upp i, och således följer det också att det heller inte spelar någon roll huruvida vi aktivt kan välja vilken medvetslös kropp vi vaknar upp i(bara man existerar,så lever man): citerar du du skrev:

"Att det inte spelar någon roll "vilken kropp vi vaknar upp i" förutsätter ju att vi kan vakna upp i vilken som helst av kropparna. "

Därför dör man inte vid en teleportering om man lyckas bygga upp exakt samma materialansamling. Lyckas man bygga upp exakt två materialsamlingar vid teleporteringen,så har man själv lyckas överleva,men sen har ett till liv, satts till världen. Visst kan man kalla det extraliv, men så fort tid förflytit,så har ni hunnit bli olika individer.

[freddemalte]

Ska ditt inlägg tolkas som att "om Y känner sig som X" så är "Y = X?"

Verkligen inte. Mitt inlägg ska tolkas som den sammanhängande kedja argument det består av, inte som om det gick att reducera till en handfull ord som du verkar vilja göra.

Men du kanske inte undrar om hela mitt inlägg ska tolkas som den handfull ord du föreslår? Den handfull ord du föreslår förklarar inte varför man överlever teleportering, men det anser jag att mitt inlägg gör.

Att Y känner sig som X är inte ensamt ett tillräckligt skäl för att tro att Y = X. Om exempelvis Y märker att inget av hans minnen av hur han levt sitt liv går ihop med data som finns lagrade om hur X levt sitt liv, och om dessutom alla andra människor uppenbart uppfattar Y som någon helt annan än X redan genom att hastigt se på honom och prata en stund med honom, måste Y fråga sig om hans känsla av att vara X verkligen är befogad eller om den är en vanföreställning, kanske har han fått minnen implanterade eller något. Om däremot allt "klaffar" - om alla data om hur X levt sitt liv går perfekt ihop med Y:s minnen av sitt liv och om alla människor uppenbart uppfattar Y som X, då har Y goda skäl att tro sig vara X (dock naturligtvis inte i sådan betydelse att "X före teleporteringen var i detalj exakt sådan som Y är efter att ha hunnit leva och utvecklas en tid som Y), utan i sådan betydelse som att t.ex. påståendet "Anders är Anders" kan vara sant även om man med det första Anders:et menar Anders vid en senare eller tidigare tidpunkt än med det andra Anders:et).

Anledningen till att vi har den syn på överlevnad och överlevnadens kriterier vi har är att den har tjänat våra geners överlevnad genom historien. Om vi vore beskaffade som Wänniskor, skulle vi ha en lite annan syn på överlevnad och överlevnadens kriterier än vad vi nu har. Anser du att Wänniskorna, om de fanns, borde ha samma syn på sin överlevnad och sin överlevnads kriterier som vi nu har på våra dito? I så fall, varför? Och om inte, varför inte?

Anta hypotetiskt att vi hade - genom helt naturlig evolution - utrustats med så elastisk och snabbt omformbar kropp och hjärna att vi kunde ta oss igenom ett normalstort nyckelhål, som en barbapappa, och återta vår ursprungliga form gradvis vartefter som mer och mer av oss kom ut på andra sidan, allt på mindre än en minut. Anta att alla människor alltid kunnat detta (förutom att det på stenåldern inte fanns just nyckelhål, men anta att man däremot tog sig igenom lika små klippskrevor och annat på stenåldern). Vi hade, i så fall, nu haft inställningen att man självklart överlever sådant. Det (att vi hade haft den inställningen) hade evolutionen sett till. Detta eftersom det rimligen har överlevnadsvärde för intelligenta organismer som kan krypa genom nyckelhål att anse sig överleva att krypa genom nyckelhål.

Anta vidare att man alltid blev tillfälligt medvetslös av den omorganisering av celler som skedde varje gång man kröp genom ett nyckelhål, men att ett undermedvetet program i ryggmärgen tog över och genomförde hela nyckelhålskrypningen, och att medvetandet återkom först när man fått ordning på alla sina celler igen på andra sidan. Vi skulle då anse att man överlevde sådan medvetslöshet. Även detta (att vi skulle anse det) skulle evolutionen ha sett till. Detta eftersom det rimligen har överlevnadsvärde för intelligenta organismer som kan krypa genom nyckelhål att anse sig överleva den tillfälliga medvetslöshet som uppstår när de kryper genom nyckelhål.

Men anta att någon nu skulle börja ifrågasätta att man överlever nyckelhålsgenomkrypning och liknande, och att allt fler skulle börja tvivla på det, med tanke på att hjärnan ju tillfälligt intar en form som inte kan inneha något som helst medvetande. Anta att det så småningom skulle börja råda en allmänt utbredd inställning med innebörden att man aldrig ska krypa genom mindre hål än att åtminstone hjärnan kommer igenom helt utan omformning. Anta att alla till slut upplever det som självklart att det är självmord att krypa igenom ett nyckelhål. Skulle alla då ha rätt i det? Bara för att alla upplever det som att det är så? Hade alla människor, som levde fram till dess att den där idén uppstod om att man kanske dör av att omforma sin hjärna, fel?

Vore det så att redan de, som levde innan man börjat tro det vara farligt att krypa genom nyckelhål, dog varje gång de kröp genom nyckelhål, och att de bara inte förstod att de dog av det? Jag tänker att det, för dem själva åtminstone, var rätt att utgå från att de överlevde sådant. Det hade ju överlevnadsvärde för deras gener, och allt vi anser att vi bör tro anser vi att vi bör tro för att evolutionen har sållat fram det (alltså tendensen att anse dessa saker) för att det haft överlevnadsvärde för våra (eller våra förfäders) gener. Det är svårare att se vad generna hos de ovan beskrivna hypotetiska människor som alltid kunnat krypa genom nyckelhål men som med tiden börjat tro att man dör av att krypa igenom nyckelhål skulle ha haft att vinna på en sådan ny tro. Detsamma anser jag gäller för tron att man skulle dö av teleportering; detta eftersom teleportering kommer att vara överlevnadsfrämjande för våra gener precis som nyckelhålskrypning skulle ha varit.

Hej Justin

I det motargument du lägger fram har väl inte Y skäl att tro att Y är X?

Mvh
Fredrik

[Vertumnus]

Finns det anledning att tro annat än att medvetandet är oändligt delbart? Det som behöver reproduceras är i så fall endast medvetandets föremål.

[Justin Case]

I det motargument du lägger fram har väl inte Y skäl att tro att Y är X?

Vad syftar du på med "det motargument du lägger fram"? Det är också oklart exakt vad du menar med "Y är X". Anta att jag om en halvtimme kommer att teleporteras till mars. Du kanske skulle anse att påståendet "jag på mars om en timme = jag på jorden nu" är felaktigt i den meningen att "jag på mars om en timme" syftar på en lite annorlunda materiekonstellation, samt en materiekonstellation på en annan plats och vid en annan tidpunkt, än "jag på jorden nu". Men samtidigt är samma påstående ("jag på mars om en timme = jag på jorden nu") korrekt i den meningen att "jag":et syftar på i personskapsmening samma person i både "jag på mars om en timme" och "jag på jorden nu". Att en timme förflyter, att materian jag består av byts ut mot annan materia och att jag förflyttas i rummet gör inte att jag upphör att vara jag, givet den definition av "jag" som innefattar alla de på varandra följande mönster av partiklar som jag under loppet av mitt liv utgörs av (eller "går igenom att utgöras av"). Ordet "jag" i "jag på mars om en timme" står alltså i personskapsmening för samma person som "jag på jorden nu", även om naturligtvis "på mars om en timme" är något annat än "på jorden nu". Om "jag":et i "jag på mars om en timme" skulle ha varit något annat (i personskapsmening) än "jag":et i "jag på jorden nu", skulle man ha behövt indikera det på något sätt, t.ex. genom att skriva '"jag2 på mars om en timme" är något annat än "jag1 på jorden nu"' eller något liknande. Att man struntar i att indikera sådant, och gör rätt i att strunta i det, är för att jag är jag över tid, över rum och över partikelbyten.

Så huruvida "Y är X" beror på hur du definierar "Y", "är" och "X". Jag tror att du definierar åtminstone något av dessa tre på ett sätt som inte är det rimliga sättet om Y är resultatet av teleportering av X.

[Justin Case]

Finns det anledning att tro annat än att medvetandet är oändligt delbart? Det som behöver reproduceras är i så fall endast medvetandets föremål.

Jag förstår inte vad du menar. Förklara gärna närmare.

[Vertumnus]

Finns det anledning att tro annat än att medvetandet är oändligt delbart? Det som behöver reproduceras är i så fall endast medvetandets föremål.

Jag förstår inte vad du menar. Förklara gärna närmare.

Att gränserna mellan olika människors medvetanden, och inte bara som i fallet med de teleporterade kopiorna, blir otydligare. Om det som skiljer olika människors  jagupplevelser  endast är medvetandets objekt  så innebär varje sant tankeutbyte  partiella teleporteringar in i varandra.

[Justin Case]

Finns det anledning att tro annat än att medvetandet är oändligt delbart? Det som behöver reproduceras är i så fall endast medvetandets föremål.

Jag förstår inte vad du menar. Förklara gärna närmare.

Att gränserna mellan olika människors medvetanden, och inte bara som i fallet med de teleporterade kopiorna, blir otydligare. Om det som skiljer olika människors  jagupplevelser  endast är medvetandets objekt  så innebär varje sant tankeutbyte  partiella teleporteringar in i varandra.

Kanske inte bara partiella, kanske ibland fullständiga! Antalet möjliga kombinationer av tankar och känslor i en människas medvetande under ett ögonblick torde vara stort men inte så fasligt hiskligt stort, det torde gå att beskriva med ett inte så värst många siffror långt tal, med tanke på hur basala och "simpla" (okomplexa) en del av våra vanligaste medvetandetillstånd känns. Det finns nu nästan sju miljarder människor på jorden, nästan alla människor är neurologiskt väldigt lika varandra (jämfört med hur lika vi är andra arter), och en människa lever i genomsnitt i väldigt många ögonblick. Så det tycks mig fullt möjligt att två människor ibland, under ett ögonblick, råkar ha exakt samma medvetandeinnhåll. Just vid sådana tillfällen finns det, vad jag kan se, inget sätt för den ena att veta att han är just den ena och inte den andra, och vice versa. Om han kan veta det, är det ögonblicket inte ett sådant då medvetandeinnehållen i de två hjärnorna är identiska. Men jag tycker att det borde förekomma sådana ögonblick där de är identiska. Frågan är hur vanligt förekommande sådana ögonblick är.

Jag vet inte om jag förstår dig rätt, men om jag gör det, och om det fungerar som jag tror att du tänker dig, skulle det vara så att om, vid varje given tidpunkt Tn, medvetandeinnehållet i en given persons hjärna, låt oss kalla denna hjärna A, är det enda som definierar den person som är (vid respektive Tn) förknippad med hjärna A, borde det räcka med att en annan människas hjärna, låt oss kalla den hjärnan B, vid tidpunkt T2* har exakt samma medvetandeinnehåll som hjärna A vid tidpunkt T1 har, så utgör B:s medvetandeinnehåll vid tidpunkt T2 en fortsättning på den medvetandeström och därmed personkontinuitet som A:s medvetandeinnehåll vid tidpunkt T1 är en del (eller "anhalt") av, så att den person som finns i form av skeenden i hjärna A fram till och med T1 överlever i kraft av att hjärna B överlever T2, även om hjärna A dör sekunden efter T1.

Det är i sanning en intressant tanke!

Man skulle alltså bara behöva kopiera ett medvetandetillstånd från en människa till en annan vid en given tidpunkt, så har man utfört teleportation åt båda hållen, och man kan med gott samvete förstöra originalet - kan det tyckas. Men vilken hjärna är det som är originalet? Likaväl som att personen i A överlever i kraft av B, och vice versa, dör ett (potentiellt) exemplar av vardera personen i A och personen i B i kraft av att A dör. De två personer som fanns i A och B har sammansmält till en enda medvetandeström i en enda hjärna, B, men har ärvt nästan bara B:s minnen, erfarenheter, bakgrund, färdigheter, värderingar etc. Det har alltså skett ett förtorftigande, en informationsförlust, trots att ingen person dött. Den person som först fanns i A, med alla de minnen och erfarenheter etc som då definierade den personen, har genomgått en oerhört snabb personlighetsförändring, men överlevt tack vare att personlighetsförändringen ändå tog en viss tid, nämligen ett ögonblick. Om vi låter M stå för "medvetandetillstånd", skedde överlevnaden, för den person som först fanns i A, i form av en medvetandeström vars avgörande skede och ögonblicken strax före och strax efter kan beskrivas så här:

... M vid tidpunkten [T1 minus tre ögonblick] i A ---> M vid tidpunkten [T1 minus två ögonblick] i A ---> M vid tidpunkten [T1 minus ett ögonblick] i A ---> M vid tidpunkten [T1] i A som är = M vid tidpunkten [T2] i B ---> M vid tidpunkten [T2 plus ett ögonblick] i B ---> M vid tidpunkten [T2 plus två ögonblick] i B ---> M vit [T2 plus tre ögonblick] i B ...

Man skulle därefter kunna göra om samma "trick", genom att se till att ytterligare en person C vid något tillfälle har exakt samma medvetandeinnehåll som B, varpå även C kan dö (t.ex. genom att dödas) utan att den person som C upprätthöll dör. Och så vidare med D, E, F, etc, tills alla personer på jorden konvergerat till att rymmas i en enda hjärna, B, och de överflödiga hjärnorna komposterats till förmån för miljön! Tänk vilken smart lösning på klimat- och resursproblemen!**

För att det ska lyckas måste B kunna rymma varje människohjärnas åtminstone minst avancerade medvetandetillstånd någonsin, vilket inte borde vara så svårt eftersom varje människa under åtminstone något ögonblick i livet befinner sig i ett inte särskilt komplext medvetandetillstånd, t.ex. vid rejäl trötthet, något som förmodligen alla människor som når vuxen ålder någon gång upplever. Men det kanske är förhastat att tro att man gott kan förstöra de till synes "överflödiga" hjärnorna. Det kan åtminstone tänkas vara särskilt dåligt, för alla på sikt, att förstöra särskilt intelligenta, kunniga och erfarna hjärnor. Ingelligens, kunskap och erfarenhet har instrumentell värde och kan därmed fortfarande vara värda att bevara, även om överlevnad tills vidare kan tryggas genom konvergering av medvetandeströmmar in i färre och färre hjärnor. Om alla människor skulle tillåta sig att sammansmälta till medvetandeströmmen i en enda hjärna, B i tankeexperimentet ovan, och om B är en mindre intelligent hjärna än genomsnittet av mänsklighetens hjärnor var, är risken naturligtvis överhängande att B:s långsiktiga överlevnadsutsikter blir sämre än om alla hjärnor får fortsätta leva. Det är svårt att veta på förhand vilka hjärnor som i framtiden kommer att visa sig vara de bästa att ha bevarat. Att bevara många hjärnor är att bevara den diversitet som är så viktig för mänsklighetens utveckling, och har därför ett överlevnadsvärde och därmed instrumentellt värde för lyckomaximeringen i universum, och för den långsiktiga lyckan och överlevnaden för alla de konvergerade personerna i fråga. Men det är värt att komma ihåg att det endast är i kraft av sådana saker som diversitet har värde. Diversitet har inget egenvärde.

Av det ovanstående kan man (tror jag) dra slutsatsen att individen visserligen inte har några direkta skäl (utifrån rationell egoism) för att överleva som den person som har den specifika personliga bakgrund, kunskaper, erfarenheter, färdigheter, egenskaper etc, som han/hon minns sig ha, men eventuellt indirekta sådana skäl, nämligen för mänsklighetens diversitets, kunskapsmassas och "färdighetsbanks" skull, som i sin tur är värdefull för ens egen överlevnads skull som individ (detta oavsett om man ser till att människor konvergerar eller inte).

En viktig skillnad mellan denna syn på överlevnad och den gängse, är att denna syn på överlevnad innebär att ens skäl för att se till att få sin egen bakgrund och personlighet att leva vidare (mer än vad den gör i kraft av att ens medvetandeström och därmed person då och då konvergerar med andra människors och därmed lever vidare i kraft av dessa andra människors) nästan bara har att göra med vad man kan tillföra mänskligheten på väldigt lång sikt, och nästan inte alls har att göra med vad man (mer kortsiktigt) får ut av sitt eget liv som unik individ. Den som har stora tankar om sina möjligheter som unik individ att tillföra något unikt och värdefullt till mänsklighetens framtidsutsikter kommer fortfarande, även med denna syn, att tycka sig ha skäl att bevara sin förhandenvarande hjärnas överlevnad, medan de som inte tror så mycket om sig själva mycket väl kan komma fram till att de gör klokast i att lämna plats åt andra och låta sig "slukas upp" av ovan beskrivna konvergerande av medvetanden och överleva endast på så sätt (vilket dock inte är mindre av överlevnad, så de förlorar inget på det).

Emellertid kanske det är väldigt sällsynt att två människohjärnor, ens vid något enda tillfälle, råkar ha exakt samma medvetandeinnehåll, eller ens ett så pass snarlikt medvetandeinnehåll att det kan utgöra sammansmältning av två personer till en. Detta problem kan dock avhjälpas i en ganska nära framtid, när det blir möjligt att styra människors medvetanden exakt i de riktningar man vill, "utifrån", med droger, strålning, magnetfält, elektronik, nanorobotar, hypnos utövad av AI, eller något vi ännu inte ens kan föreställa oss. Då kan man styra in alla människors medvetanden på samma bana som de allra mest intelligenta, kunniga och godhet hjärnornas, och så kompostera de övriga hjärnorna. På så sätt får alla personer överleva men utan att någon onödig dumhet, okunnighet eller ondska överlever! Men man bör nog hellre fria än fälla, med tanke på att, som ovan nämnts, det kan vara svårt att i förväg veta vad som är bra hjärninnehåll och vad som är mindre bra dito.

Tack för din kommentar Vertumnus! Den födde väldigt intressanta tankar, tycker jag!

*) Inget syns mig tala för att T2 skulle behöva vara samtidig med T1 för att ovan beskrivna överlevnad skulle kunna fungera.

**) Någon invänder kanske att fler än en människa måste bevaras om arten ska kunna överleva, såvida man inte med ny teknik lyckas ersätta traditionell fortplantning med något som bara kräver att en enda människa existerar. Men även om artens överlevnad kräver att man bevarar fler än en människa, behöver man nog inte bevara några sju miljarder människor för artens överlevnads skull; några miljoner borde räcka.