Att göra något gratis för den andre/ ta betalt för tjänsten

[Anne]

Var går er gräns där?
Jag är riktigt upprörd över att läsa DN där en 87-årig dam sa till fem ynglingar i övre tonåren då de sparkade på en hund utanför affären, varpå de började sparka på henne också. För ett tag sedan berättade någon bekant hur en man satt på bussen. Ett mindre ungdomsgäng var med på bussen. Lite så där skränande. En av dem fick för sig att kasta ihopknölade godispapper i nacken på mannen framför. Det resulterade i att de andra i gänget skrattade. Mannen bad dem lugnt att sluta. Det gjorde de inte. Ingen i bussen kom till hans försvar trots att bussen var närapå fullsatt.

[Jörgen]

Ungdomar gör så ibland, bildar gäng och börjar jävlas, för att se var gränsen går.
De har hört att barnaga är förbjudet och tror sig äga makten, testa hur långt det bär.

Om de har tur så tröttnar de på den leken, om de har otur så glider de ut i det kriminella livet.

Om de har tur så upptäcker de folk som inte bryr om det där med att barnaga är förbjudet
och lär sig läxan på det hårda sättet, har de otur så dör i samband med det.

Det har påståtts att de flesta stockholmare inte ingriper, att de låtsas om ingenting, långtgåend ignorerar situationer där man bör ingripa och tillrättavisa.

Det finns även motsatsen till de först beskrivna zombiesarna, de så lägger sig och kritiserar i onödan bara för att ha nåt att göra.

Däremellan kanske bara en smal remsa av tillfälliga samhällsväktare, som riskerar fängelse, böter, hälsa & liv med mera.

[Anders]

Den enskilde som behandlas illa av flocken, inget unikt för ungdomsgäng, eller?

[Kristofer]

Var går er gräns där?
Jag är riktigt upprörd över att läsa DN där en 87-årig dam sa till fem ynglingar i övre tonåren då de sparkade på en hund utanför affären, varpå de började sparka på henne också. För ett tag sedan berättade någon bekant hur en man satt på bussen. Ett mindre ungdomsgäng var med på bussen. Lite så där skränande. En av dem fick för sig att kasta ihopknölade godispapper i nacken på mannen framför. Det resulterade i att de andra i gänget skrattade. Mannen bad dem lugnt att sluta. Det gjorde de inte. Ingen i bussen kom till hans försvar trots att bussen var närapå fullsatt.

om ngn blir skadad har det gått långt över min gräns...om ngn blir förnedrad eller på annat sätt störd beror det på vilka som är inblandade, övriga omständigheter och utsträckning...ibland hade jag lagt mig i, ibland inte.

Om det går över gränsen för vad jag tycker är ok, ingriper jag antingen genom att säga ngt eller rent fysiskt. Skulle jag inte göra ngt i dessa situationer vore det inte bara orätt mot den som blir utsatt utan även mot mig själv...jag hade gått därifrån och känt mig som en ganska ynklig och dålig människa...det vill jag inte utsätta mig själv för.

hur tänker du själv?

[Jörgen]

Man får väl reflektera över om man själv bli utsatt för nåt som man ser någon annan bli drabbat av -
vill man då att någon ingriper eller och bistår en, eller skulle man föredra att ensam ta itu med det?

Att ignorera, att ställa sig likgiltig inför en situation kan kännas bekvämast/säkrat för tillfället, men det har sitt pris i längden:
ens egen känsla av ynklighet,
försämringen av den allmänna livskvalitén, den sociala miljön.

Buset är inte sin egen ordningsmakt.

[Algotezza]

Var går er gräns där?
Jag är riktigt upprörd över att läsa DN där en 87-årig dam sa till fem ynglingar i övre tonåren då de sparkade på en hund utanför affären, varpå de började sparka på henne också. För ett tag sedan berättade någon bekant hur en man satt på bussen. Ett mindre ungdomsgäng var med på bussen. Lite så där skränande. En av dem fick för sig att kasta ihopknölade godispapper i nacken på mannen framför. Det resulterade i att de andra i gänget skrattade. Mannen bad dem lugnt att sluta. Det gjorde de inte. Ingen i bussen kom till hans försvar trots att bussen var närapå fullsatt.

Människor i grupp kan visa prov på rovdjursbeteende - eller om man så vill: i grupp kan människor ibland präglas av djävulsmedvetande - synd att beskylla djur och rovdjur för det som mest bara människor ägnar sig åt. När vi säger om någon att hen beter sig som ett djur stämmer inte detta. Djur är bundna av sina instinkter - dessa både styr och hämmar dem - i normalfallet. Människor däremot kan i grupp släppa de hämningar som hon har som individ. Man triggar varandra att överskrida gränser för normalt, hyggligt, mänskligt beteende. Konstigt bara att gränserna ständigt måste prövas och överskridas.

Tekniken triggar också igång djävulen i oss - när vi sysslar med näthat och skriver sådant till och om andra som vi inte skulle skriva om vi kom ihåg att den andre är en människa av kött och blod som vi själva. Eller när unga filmar misshandel med sina mobiler och lägger ut på nätet. Men det är inte tekniken som gör oss onda utan vi väljer att missbruka tekniken. Det är ett val.

Hur skall man lösa detta? Man får gå på sin känsla, sitt omdöme i varje situation - det finns inget enkelt svar, ingen enkel standardlösning. Det handlar om att öva upp sin moraliskt-emotionella intuition, här som på annat håll.

/Algotezza

[Anne]

Småttingar har utvecklad (medfödd?) empati. Det naturliga borde således vara att denna egenskap består. Varför bryts den då så ofta? Vad går snett? Ofta är det så att folk mer eller mindre vill ha något i utbyte för att bistå den andre. Men det finns vackra undantag

Jag hörde om en tågresa häromdagen. I högtalaren ropades det ut att en passagerare i vagn x hade datorproblem och det undrades om det fanns några datatekniker ombord. Två killar från olika håll tog sig till vagnen. Ingen av dem lyckades klura ut felet. De gick tillbaks till sina platser. De hade försökt. Efter en stunds funderande greppade en av dem sin mobil och ringde upp en kollega då han själv inte hade tillgång till en egen dator för tillfället vilket han misstänkte var nödvändigt för att komma till rätta med problematiken. Sedan återvände han till den hjälpsökande och ordnade problemet. Just då kom en konduktör förbi och sa något i stil med "Men, oj! Fixade du det?" och halva vagnen började spontanapplådera. Han blev lite generad för syftet var ju inte att stajla och briljera utan helt enkelt att här har någon problem och jag kanske kan fixa det - varför då inte göra det? Visst är det vackert?! Är det inte så här vi vill ha det egentligen?

[Algotezza]

Småttingar har utvecklad (medfödd?) empati. Det naturliga borde således vara att denna egenskap består. Varför bryts den då så ofta? Vad går snett? Ofta är det så att folk mer eller mindre vill ha något i utbyte för att bistå den andre. Men det finns vackra undantag

Jag hörde om en tågresa häromdagen. I högtalaren ropades det ut att en passagerare i vagn x hade datorproblem och det undrades om det fanns några datatekniker ombord. Två killar från olika håll tog sig till vagnen. Ingen av dem lyckades klura ut felet. De gick tillbaks till sina platser. De hade försökt. Efter en stunds funderande greppade en av dem sin mobil och ringde upp en kollega då han själv inte hade tillgång till en egen dator för tillfället vilket han misstänkte var nödvändigt för att komma till rätta med problematiken. Sedan återvände han till den hjälpsökande och ordnade problemet. Just då kom en konduktör förbi och sa något i stil med "Men, oj! Fixade du det?" och halva vagnen började spontanapplådera. Han blev lite generad för syftet var ju inte att stajla och briljera utan helt enkelt att här har någon problem och jag kanske kan fixa det - varför då inte göra det? Visst är det vackert?! Är det inte så här vi vill ha det egentligen?

Jovisst är det så. Att man visar vägen för dem som inte hittar, att man tar upp plånboken åt någon som tappat den, att man håller upp dörrar för dem som har händerna fulla... Denna form av hjälpsamhet, "främlingars godhet", är i det tysta tämligen utbredd men det är inget som media och nyhetsförmedling tar upp, inget vi kan läsa om i tidningen, höra om i radio, se på tv, internet, utan där hamnar all djävlighet och grymhet människor kan göra mot varandra. Godheten är osynlig. Vi hör aldrig någon säga: "Han/hon är en god människa som handlar rätt." Nyheterna är oftast mest intresserade av eländet och mörkret i världen. De vädjar till vår hyenainstinkt och vår skadeglädje. Den samlade bild media ger av världen stämmer inte. "Världen" är en konstruerad berättelse i ord, ljud och bild som media skapat, vidmakthåller och profiterar på. Det finns fler perspektiv på verkligheten än dem som genomsyrar media. Vi kan skapa och vidmakthålla helt andra berättelser. Om vi orkar och vill... Den om "främlingars godhet" är en sådan berättelse. Det ligger djupt i de flesta av oss: "Det kan vara jag som behöver hjälp nästa gång" - en inbyggd gyllene regel i vår hjärtan och samveten. Det gäller att lära sig lyssna inåt, inte bara utåt.

/Algotezza

[Anne]

Precis. Jag har stundtals läkarordination på att inte läsa tidningarna när jag mår som sämst. Det gör mig helt förtvivlad om jag gör det då. Så mina anhöriga får helt enkelt förhandsläsa tidningarna, klippa bort artiklar som jag blir sjuk och gråtig av. Jag kan säga att det blir inte så mkt kvar av en dags- kvällstidning då...

[Algotezza]

Precis. Jag har stundtals läkarordination på att inte läsa tidningarna när jag mår som sämst. Det gör mig helt förtvivlad om jag gör det då. Så mina anhöriga får helt enkelt förhandsläsa tidningarna, klippa bort artiklar som jag blir sjuk och gråtig av. Jag kan säga att det blir inte så mkt kvar av en dags- kvällstidning då...

Jag ser varken nyhetsförmedling eller den bild den målar upp av "världsläget" som förmedling av något slags sanningar eller av vad som verkligen hänt i världen av vikt, utan mer att man erbjuder oss ett smörgåsbord av samtalsämnen och en gemensam referensram som kan vara viktig för att känna gemenskap runt kaffebordet, framför tv:n, på bussen och andra sociala sammanhang där människor träffas och snackar, pratar strunt eller något djupare. I vår dagliga sladderverksamhet kan vi ju idag "ta in hela världen" (eller det av världen media förmedlat till oss). Så skitsnacket lever och frodas och ryktesspridningen kan nå ut till allt fler. Mytbildning och inbillning lever ett förnyat liv. Nya vidskepelser odlas i digitaliteten.

Visst är det då skönt som jag gör när det bara blir för mycket, att stänga av mobilen, låta den vara kvar hemma och cykla ut på mitt kära cykelstråk, lyssna på fåglarna, kolla över fälten, njuta av gryning och solnedgång. Men det är inget som kommer i media om jag inte skriver en dikt om det och lägger ut på poeter.se eller här, för jag vill ibland dela med mig av vad jag upplevt. Jag är tacksam för internet som en kanal där jag kan låta andra ta del av mina alster av olika slag, mina "tankebarn" på ett vida enklare sätt än vad som var möjligt i min barn- och ungdom, ja, faktiskt rätt långt upp i min ålder...

/Algotezza

[Kristofer]

Småttingar har utvecklad (medfödd?) empati. Det naturliga borde således vara att denna egenskap består. Varför bryts den då så ofta? Vad går snett? Ofta är det så att folk mer eller mindre vill ha något i utbyte för att bistå den andre. Men det finns vackra undantag

Jag hörde om en tågresa häromdagen. I högtalaren ropades det ut att en passagerare i vagn x hade datorproblem och det undrades om det fanns några datatekniker ombord. Två killar från olika håll tog sig till vagnen. Ingen av dem lyckades klura ut felet. De gick tillbaks till sina platser. De hade försökt. Efter en stunds funderande greppade en av dem sin mobil och ringde upp en kollega då han själv inte hade tillgång till en egen dator för tillfället vilket han misstänkte var nödvändigt för att komma till rätta med problematiken. Sedan återvände han till den hjälpsökande och ordnade problemet. Just då kom en konduktör förbi och sa något i stil med "Men, oj! Fixade du det?" och halva vagnen började spontanapplådera. Han blev lite generad för syftet var ju inte att stajla och briljera utan helt enkelt att här har någon problem och jag kanske kan fixa det - varför då inte göra det? Visst är det vackert?! Är det inte så här vi vill ha det egentligen?

skulle inte kalla den medfödd...möjligtvis predestinerad...det är få varelser som är så egoistiska som spädbarn, skriker så fort de saknar ngt...utan ngn som helst hänsyn till omgivningen

joo...det var väl fint...men ska jag vara ärlig hade jag sannolikt inte gjort samma sak...hade bedömt det som att personens lidande inte var i paritet med min arbetsinsats för att lindra detta "lidande"...men jag är å andra sidan ganska egoistisk...men ändå omtänksam...hmmm, nåt sånt.

[Anne]

Jag menar inte att klanka ner på dig och säga att du är en dålig människa, Kristoffer, som inte ser det som en självklarhet att hjälpa din nästa utan belöning. Det finns fullt med tillfällen i mitt liv där jag kunde hjälpt till, men inte gjort det. Vi är ju trots allt "bara" människor med slängar av egoism i varierande omfattning. Är i ärlighetens namn inte så tilltalad av att människor ska dra på sig ett martyrskap heller. Svår avvägning.

[Kristofer]

Jag menar inte att klanka ner på dig och säga att du är en dålig människa, Kristoffer, som inte ser det som en självklarhet att hjälpa din nästa utan belöning. Det finns fullt med tillfällen i mitt liv där jag kunde hjälpt till, men inte gjort det. Vi är ju trots allt "bara" människor med slängar av egoism i varierande omfattning. Är i ärlighetens namn inte så tilltalad av att människor ska dra på sig ett martyrskap heller. Svår avvägning.

Näe, så uppfattade jag det inte heller . Jag det är en svår avvägning...för min del blir det ren matematik (i teorin iaf, i praktiken är det förstås mer impulsstyrt). Principen är den att jag gör sällan/aldrig ngt som "kostar" mer för mig än det ger den andre människan...däremot gör jag ofta saker där min "kostnad" är lägre än den andres vinst, om du förstår hur jag menar? Jag eftersträvar inte heller att göra mer än vad jag har "råd" med. Jag tror det är jätteviktigt att alltid se till att man ligger på plus, då är det lätt att hjälpa andra...så är det iaf för mig

[SigurdV]

Precis. Jag har stundtals läkarordination på att inte läsa tidningarna när jag mår som sämst. Det gör mig helt förtvivlad om jag gör det då. Så mina anhöriga får helt enkelt förhandsläsa tidningarna, klippa bort artiklar som jag blir sjuk och gråtig av. Jag kan säga att det blir inte så mkt kvar av en dags- kvällstidning då...

[Anne]

Kristofer (och alla andra), jag var nyss i London. Vilken oerhörd vänlighet! Jag och mitt sällskap stod där som nån sorts grobianer, kliandes på huvuden och haka. "Ååååkej.... hur går vi nu då?!" Är det långt till hotellet?" Då dyker en propert klädd kvinna upp med dräkt och nåt liknande plommonstop. Hon frågar oss om vi behöver hjälp. Vilken service! Senare på kvällen irrar vi loss lite, vet inte riktigt var vi är. Jag är jättetrött och har ont i foten. Yrkar på en taxi. "Nu får det vara nock". Chaffisen tittade på den framsträckta kartan och berättade att vi inte behövde en taxi för att komma dit då det låg så nära och förklarade vägen (Vackert!). Menar... hur lätt är det inte att dra iväg ett par turister på en sjujäkla omväg med taxametern tickande....
Tydligen skulle det vara billigt med busskort för en dag. De kunde man köpa i kvartersbutikerna hörde jag från hotellet.. På kvartersbutiken sa han att han hade såna, men att det skulle bli billigare för mig om jag handlade det på tågstationen. Då tackade jag och frågade om jag kunde få en sån där och pekade på en bingoliknande lott. Jag betalade. Fick växel. Och sa "Thanks, this one is for you" och lämnade lotten på bordet.. Först sa han automotiskt thanks innan han fattade och då började han med nåt "noo nooo!" och jag började med nåt "joo joo". Vi gick därifrån och han kom efter med en annan lott han ville ge mig. Efter ett par dagar skrapade jag den på ihärdig begäran, det var som triss ungefär. Det var vinst. Jag löste inte ut den. Jag funderar på att rama in den

Sigurd