Fan vad jag skriver mycket nu, men svårt att låta bli när det blir så intressant.
Carpe Nihil skrev:Jag tror inte att universum strävar efter någonting alls, jag har en mer materiell inställning till det hela. Tror den är mer rationell än eventuella metafysiska tankegångar. Om nu universum verkligen har värderingar och vilja så vet jag inte riktigt varför vi skulle bry oss.
Jag försöker egentligen se det från flera perspektiv på en gång, allt från det subjektiva bestående av våra innersta känslor och behov, till det objektiva i form av vetenskapliga observationer rörande allt liv, naturen och universum i sig. Våra känslor anser jag ger oss de starkaste riktlinjer vi har tillgång till, även fast tolkandet av dem och det mest önskvärda agerandet utifrån dem inte alltid är det lättaste att finna. Ju mer objektivt vi söker efter sådana riktlinjer desto mer antagande blir de, samtidigt som de blir mer allmängiltiga.
Den röda tråden jag har hittat i både mitt eget liv och de olika objektiva teorier jag funderat kring är just "livskraften", alltså just den strävan efter att sprida livet vidare och att överleva som går att finna i just allt liv, och som i mina ögon verkar vara det som skiljer levande materia från död materia. Tyvärr kan vetenskapen ännu inte kan förklara exakt hur den fungerar eller varför den finns där, men hur en ensam cell skulle kunna utvecklas till en fullständig människa utan någon form av inbyggd drivkraft kan jag inte få ihop, eller hur cellens egen ämnesomsättning och reproduktionsförmåga överhuvudtaget kom till, speciellt inte om vi håller oss inom ramarna för den vetenskapliga forskning som faktiskt gjorts. Rent logiskt uppfattar jag att livets existens utan en sådan drivkraft skulle vara som att hävda att kemi existerar oberoende av elektromagnetismen.
Motsättningsvis har jag inte funnit några belägg för en "dödskraft", alltså något som skulle sträva efter död materia snarare än levande utifrån min föregående definition, vare sig objektivt eller subjektivt. På det sättet kan jag hålla med om att det inte existerar någon absolut "ondska", mer än tidens naturliga inverkan på all levande materia och alla de hot som de resterande naturlagarna indirekt utgör. Däremot kan jag tycka att människans medvetande om något kan uppfattas som ont, när det agerar irrationellt mot sig själv och sin omgivning. Kanske är då ondska i mina ögon egentligen det irrationella medvetandet?
Carpe Nihil skrev:Själv så tror jag inte på objektiva värdegrunder, jag tror att subjektet skapar värden. Men jag tror att du skulle uppskatta den objektivistiska moralen. Kanske hela filosofin "objektivism"? I alla fall moralen stämmer bra överens med din tankegång. Du kan läsa böcker av Ayn Rand om du är intresserad av mer, jag rekommenderar "The virtue of selfishness" för läsning om objektivistisk moral. Rand är en fantastiskt bra tänkare och författare... Men jag vägrar dela objektivistisk moral

Jo, läste lite löst om objektivism när jag precis hade påbörjat de funderingar jag skriver om här, och blev förvånad över att de var såpass lika, om än angripet från ett lite annat perspektiv. Det jag inte får ihop är hur Ayn Rand genom sin filosofi rättfärdigar okontrollerad kapitalism, men jag skulle gärna läsa mer av henne, för hon verkar annars dela flera av mina tankegångar. Tack för boktipset!
Carpe Nihil skrev:Jag vill ställa en motfråga för att poängtera min ståndpunkt; Varför ska vi leva efter den?
Eftersom jag inte upplever mig fullständig fri utan är beroende av både min fysiska kropp och omgivning för att kunna leva så måste jag också förhålla mig till dessa på något sätt. Jag upplever det då som mer rationellt att försöka lyssna på och inspireras av dem snarare än att distansera mig från dem, eftersom jag tror det sistnämnda enbart leder till onda cirklar eller ett slags abstrakt fängelse skapat av vårt medvetande då det försöker låtsas om att det är fullständigt oberoende.
Låt oss säga att våra liv är i ständig rörelse och så fort de står stilla så dör vi. Om nu både min kropp och omgivning "blåser" mig i en viss riktning, varför skulle jag kämpa för att ta mig motvinds? Speciellt när jag upplever det som att denna kamp enbart skulle ta mig närmare min egen död. Jag håller med om att vi inte vet vart vi är på väg
egentligen, eller vart vindarna egentligen vill ta oss, men finns det verkligen någon bättre vägvisare? Varför stå stilla eller vandra i snigelfart när vi har möjlighet att förflytta oss i vindens hastighet?
Grunden är att vi måste tro på det vi faktiskt ser och upplever, för om vi inte gör det kan vi inte tro på något överhuvudtaget, vilket är paradoxalt eftersom vi uppenbarligen fortsätter leva och därigenom redan väljer att följa vissa grundläggande biologiska behov. Detta uppfattar jag som rationellt. En svårare gräns att dra är hur spekulativ en tro kan vara innan den blir alltför lös för att vara rationell, och där ligger jag själv närmare den vetenskapliga metoden än den religiösa.
Carpe Nihil skrev:Tack för motargumentationen föresten, jag behöver reflektera över objektivistisk moral även om jag är rätt säker på hur jag står i förhållande till den.
Tack själv, jag vill inget hellre än att sätta mina tankar och min logik på prov. Jag är mer rädd för att stanna i utvecklingen än att ha fel, så kör på bara. ^_^/