rekoj skrev:Jag är bekant med denna berömda raden i T. Vi verkar tolka denna rad på olika sätt. Själv tolkar jag det som en avsedd tautologi, medan du tycks tolka det som det handlar om ett rättesnöre för hur noveller ska skrivas och matteproblem ska lösas. Vad är det som motiverar dig att göra en sådan tolkning undrar jag? Hur tror du det kommer sig att vi tolkar så olika?
Till att börja med, vad W ville i något större perspektiv vet du bättre än jag, jag har bara läst T, och stora delar av On Denoting, förutom att jag läst flera biografier om hans minst sagt innehållsrika liv.
Sen - Det är inte bara du och jag som har olika uppfattningar om kap 7 i T. Det finns många tolkningar på den. W själv uttryckte förvåning över att medlemmar i de logiska positivisterna, själva framstående filosofer i facket totalt missuppfattade vad han menat med den.
Min tolkning, baserat lite på hans något underliga kapitelformulering på huvudnivån:
1.The world is everything that is the case.
2.What is the case (a fact) is the existence of states of affairs.
3.A logical picture of facts is a thought.
4.A thought is a proposition with a sense.
5.A proposition is a truth-function of elementary propositions. (An elementary proposition is a truth-function of itself.)
6.The general form of a proposition is the general form of a truth function, which is: {\displaystyle [{\bar {p}},{\bar {\xi }},N({\bar {\xi }})]}[\bar p,\bar\xi, N(\bar\xi)]. This is the general form of a proposition.
7.Whereof one cannot speak, thereof one must be silent.
Det är väldigt otydligt, såväl i hans förord där han anger sina skäl till boken, som i texten, om han har allt som sägs överhuvudtaget som mål eller om det är vad som sägs i akademisk filosofisk diskurs. Eller nåt där mittemellan. I min tolkning så väljer jag ungefär allt som sägs över huvud taget. Inklusive "jaha, ja" då det blivit en pinsam tystnad i en diskussion.
Då jag ser kapitlen ovan tänker jag nog mig vid närmare eftertanke att han mer hade en akademisk diskurs i åtanke. Men även där - det som INTE sägs utan tänks, låt oss säga då personen känner att tautologin borde kunna beskriva fenomenet bättre, är det intressant.
Jag får lite känslan - Du måste vara otroligt logisk och koherent för att säga något över huvud taget. Det är om jag åter försöker förstå tautologibegreppet här, vägen till att få större klarhet. Men frågan är om inte aningarna, som kanske inte är helt koherenta är helt ofruktsamma för förståelsen. Och omvänt - det är inte alls säkert att det som sägs kommer att uppfattas rätt, även om det är logiskt koherent. Där kommer det här språkspelet in, som han senare i livet kom underfund med.
Tycket det typiskt är den yngre mannens säkerhet på hur saker ligger till, att man senare går på pumpen ett antal gånger och kommer till djupare insikt senare i livet jag kan ana då jag hör om PI kontra T.