Pilatus skrev:Leibniz utvecklade ett antal grundsatser som fungerar som premisser i olika resonemang och argumenteringar. Han tycks tänka sig att dessa principer är en form av nödvändiga förnuftssanningar. Det har diskuterats livligt och kan säkert diskuteras vidare.
Motsägelselagen, P och icke-P kan inte samtidigt vara sanna
Inesse-principen, om a och b är identiska objekt så har a och b samma egenskaper.
Den tillräckliga grundens princip, Ingenting är (sker) utan förklaring
Principen om de icke-särskiljbaras identitet, det finns alltid olikheter mellan två individuella ting
Det bättres lag, där Gud alltid gör det bästa och fullkomliga.
Den förutbestämda, prestabilerade harmonin, ett samband mellan alla skapade ting
Kontinuitetsprincipen, naturen gör aldrig några språng
Jag tänker mig att analytiska sanningar kan formuleras då de kan definieras. Vi bestämmer helt enkelt att sanning är något som är sant eller falskt, alltså som har endast ett av två tillstånd. Vi formulerar sedan regler som förhåller sanningarna till varandra. Motsägelselagen blir sann för att vi definierat sanning så, den är alltså sann per definition.
Inesse-principen blir sann för att idén av "samma egenskaper" kopplar ihop sanningar med varandra. "Identiska objekt" och "samma egenskaper" är sammankopplade per definition.
Det som gör dem till nödvändiga förnuftssanningar är att förnuftet, om man drar det till sin spets, ÄR förmågan att förstå och hantera sanningar och regler. Alla regler och hur de hänger ihop ÄR det vi med förnuftet utreder.
Allt som är konstruerat av förmågan förnuftet fungerar helt enkelt så då förmågan genererar dessa mönster och följer dem. Detta betyder inte att sakerna "existerar i verkligheten" lika lite som något annat vi fantiserar "finns i verkligheten".
Istället är dessa "sanningar" a priori definitioner.
Kikar man på de naturvetenskapliga modellerna så har jag inga problem med att man kallar dem för modeller. Däremot lagar, sanningar eller absoluta ser jag som problematiskt och detta går vi ju från vad jag förstår.
En modell är precis det förnuftets förmåga arbetar med att förstå och hantera. Förnuftet svarar på frågorna: Hur fungerar modellen? och "Hur kan den användas?".
Däremot kan det inte svara på frågan: "Är denna modellen absolut sann?".