Hur kunde Big Bang ske?

[reflex]

Men om jag frågar dig då, reflex (eller någon annan) - om du hade noterat att det enbart uppstod rörelser i omvärlden av dina tankar, annars var det helt stilla - vad hade du gjort? Om du upplevde att det var knäpptyst, och då menar jag Absolut knäpptyst, innan du talade och när du väl talade var omvärlden som papegojor till dig, förutom att du la märke till att det finns något väldigt underligt, men vänligt långt bortom detta (detta=verkligheten som vi känner till den)? Hade du enbart observerat? Hur länge då? Hade du tröttnat på papegojor som enbart repeterade vad du sa? Skaparen har min sympati och jag betraktar Skaparen som ett övergivet skilsmässobarn.

Ja, vad skulle jag göra. Hypotetisk fråga. Jag kan ju bara spekulera i hur jag skulle ha reagerat. Förmodligen skulle jag tänka(hoppas jag) att, nu är det något allvarligt fel en trappa upp. Nu häller jag på att bli galen. Här gäller att lugna ner sig och försöka få kugghjulen att snurra rätt igen. Kanske skulle jag försöka vårda min kropp genom något slags terapier för att få den att komma rätt igen. I min livssituation skulle jag utföra något fysiskt arbete som jag är van vid. Gärna monotont och vardagligt, motionera, klippa gräsmattan, gräva om potatislandet, gå i skogen och plocka svamp eller bär, prova att meditera lite för att gå ner i varv, hugga ved, rensa diken, ja vad som helst som får över tankeverksamheten i vanliga och välkända banor. Det viktiga vore nog att göra fysiska saker, för att återställa balansen mellan kropp och "själ".

[reflex]

Är osäker om jag tolkat dig rätt, anser du att du svarat på frågan, VAD ÄR TID ?

/ Illusionen

Jo, jag tycker nog att jag vet vad tid är, och det är egentligen din förtjänst. Innan du ställde frågan hade jag inte tänkt så mycket på detta.

Vad är då tid.
Om jag ser mig omkring i världen finns det massor av föremål av olika slag. Alla synbart konkreta och möjliga att se och beröra. Ute i rymden susar planeter och galaxer omkring enligt lagar som jag via information(förhoppningsvi någorlunda sann) kan bli medveten om. Men var finns då tiden? Vad vi har är ju en massa rörelser av olika slag hos föremål alltifrån mikro- till makroperspektiv. Jag kan inte upptäcka tiden någonstans såvida jag inte väljer en fixpunkt, varifrån jag kan mäta hastigheten av rörelsen i förhållande till denna valda fixpunkt. När jag så har en rörelse i rummet och en hastighet med vilken denna rörelse sker i förhållande till den valda fixpunkten så kan jag också "bakvägen" via hastigheten få ett mått på tiden. Kan jag därmed påstå att tiden existerar? Tveksamt, eftersom observatören är nödvändig för att bestämma fixpunkten och räkna fram tiden.
Men om vi bortser från detta så finns på sätt och vis tid ifall vi har rörelse även om den egentligen aldrig kan få ett bestämt mått eftersom allting rör sig med icke konstant hastighet.
(jag avbryter denna fundering för en promenad med dottern)

[Pilatus]

Pilatus det är din tidslinje som är konstant. En reallinje tex där står siffrorna i ordning. 8 bredvid 7. Till höger om. Har inget med tid att göra.

Jag vet inte riktigt vad du opponerar mot ovan. Vad är det jag skrivit som du har synpunkter på? Det verkar inte ha med Big Bang-frågan att göra.

Hurdan skulle en konstant tidslinje vara? Menar du en tidslinje som är kontinuerlig?

Reallinjen fanns i gymnasiet. Kanske menar du de reella talen på en tallinje?

Med hjälp av en kalender ordnas årets dagar i månader o. veckor, de religiösa festdagarna o. d. Det har med tid att göra.
Och vi kan förnimma tiden. Ett ögonblick, svarar någon i telefon. Eller "det tar en liten stund". Man använder inte klockor för att bestämma sådant, man känner hur tiden kryper fram eller rusar iväg. Det finns många beskrivningar av dessa slags förnimmelser i litteraturen.

[Illusionen]

Illusion. Tycker reflex ligger hyggligt nära mig (närmare än ni andra). Du säger att förnimmelsen är en funktion av referensen. Ja det är rimligt logiskt och självklart kan tyckas. Det har varit min uppfattning sedan jag var liten. Tyvärr når man inte referensen. Vi kan säga att man kan närma sig sanningen. Tyvärr måste man i så fall överge sina sinnen och det leder inte till insikt eller förståelse enligt min bestämda uppfattning. Däremot kan vi komma vidare om vi börjar förstå våra känslor och ser samband mellan känslorna och händelser. Vi har inga andra verktyg till att förstå på djupet. Eftersom sinnena är fakta/information måste dessa användas för att bygga upp vår verklighet.
Vi har olika sätt att få förståelse. Det känns som om dina teorier stämmer. Hur kan du använda dig i vardagen av dina idéer för att uppnå lycka?

Hej,

Du frågar citat, "Hur kan du använda dig i vardagen av dina idéer för att uppnå lycka?"
Ursprungligen var skälet till mitt intresse följande, hämtat ur inledningen i mitt koncept.

I sökandet efter mekanismerna bakom de elektromagnetiska fälten, har jag som pensionär och intresserad av naturvetenskap,
även fått tid att förundras över att den akademiska världen förefaller sakna förmåga att ge svar på några återkommande och
fundamentala frågor inom fysiken.
Exempel, på sådana obesvarade fundamentala frågor och/eller definitioner är,

- VAD ÄR TID ?
- VAD ÄR KRAFT ?
- VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER ?
- VAD UTGÖR MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS ?

Begrunda gärna detta, då insikten om att dessa frågor ej är besvarade kan vara omtumlande !
Utan tillgång till svaren kan man enligt min personliga uppfattning, omöjligt ha en korrekt och fullständig
uppfattning om universum och dess innebörd.
När forskarvärlden hävdar att de förstår, samtidigt som ovanstående frågor ej kan besvaras,
styrker det min uppfattning att INGEN FÖRSTÅR fysiken och universum, på ett djupare plan.

Den inledande frågan, inför ett resonemang av föreliggande typ, med bl a inriktning på sökandet
efter de elektromagnetiska fältens ursprung, blir då, mot ovanstående bakgrund, om hela tanken på
att skriva en uppsats i ämnet, är befängd ? Troligen förhåller det sig så, men frågeställningen är egentligen
ointressant i mitt perspektiv, då ju målsättningen är att, av rent egenintresse, logiskt och enkelt,
försöka ge svar på aktuella frågor, inkl några existentiella frågeställningar, som ingen, trots
mina enträgna vädjanden, kunnat förklara för mig.
Om ingen har förmågan att besvara mina frågor på ett trovärdigt sätt, vad vore annars alternativet ?

Sedan "var jag fast", mycket beroende på att mina funderingar successivt kom att rubba min syn på tillvaron.

Ta inte illa upp, men jag vidhåller att det är för mycket "tyckande" i resonemangen på tråden.
Om vi fokuserar på de ovan nämnda fundamentala frågorna, och inte glömmer vad trådens rubrik förväntas resultera i,
skulle det bli intressantare att skriva. Fokusera alltså inte så mycket på person, utan mer på innehållet.
Jag blev därför glad när Reflex i sitt senaste inlägg deklarerade att han nu blivit intresserad av fenomenet TID.
Då begränsar vi oss till en väsentlig fråga, och diskussionen, Hur kunde Big Bang ske?, är på rätt väg.
Kanske jag t o m kan börja hoppas på svar ?

Vad gäller Lynx inlägg, så kan jag nämna att jag har en anhörig som har en psykisk diagnos.
Jag har alltså mångårig erfarenhet av hur en psykos kan gestalta sig, och hur tillvaron kan bli kaotisk.
Den här erfarenheten bidrar givetvis till funderingarna kring hur pålitliga våra sinnesintryck är.
Mitt råd till dig är då kanske att inte låsa upp dig för mycket till vad dina sinnen förespeglar dig.

Hälsar
Illusionen

[Pilatus]

När forskarvärlden hävdar att de förstår, samtidigt som ovanstående frågor ej kan besvaras,
styrker det min uppfattning att INGEN FÖRSTÅR fysiken och universum, på ett djupare plan.

Det kunskapsområde du tänker dig är mycket stort. Skall man äta en elefant får man försöka dela på den i några mindre bitar. Ser vi det så är forskningen oerhört framgångsrik. Framstegen inom kvantfysiken har tagit väldiga kliv framåt, men det har kostat (och kostar) väldigt stora belopp. Det knorras en hel del. Pengarna skulle kunna användas bättre säger man. Varför behöver vi veta allt om bosoner och småttigt kvantkrafs?

Så jag reagerar litet surt på din kritik mot forskningen. Vi får utgå från vad vi vet och acceptera att det finns obesvarade frågor. Redovisa gärna begreppet skalfaktor. Förse forumet med några köttben. Inte en väv av komplexa påståenden om naturen. Reducera först, förenkla. Fördjupa efter hand.

[förstår mig själv]

Tack för svaret illusion. Jag tar inte illa upp. På tal om psyksjuk så har jag legat inne med vårdintygxflera pga mani. Risken är att du också kommer drabbas om du fördjupar dig och får annan information som stödjer dina teorier.
Jag har en kompis som är väldigt annorlunda än jag. Dock är vi interesserad av samma. Dvs förstå oss själva. Vi har ofta dragit samma slutsats men med olika information. När vi samtalar kring det så överförs viktig information till varandra.
När vi får idéer värderar vi dem med känslorna. Detta är de flesta omedvetna om. Som regel förstår de själva vad de tex säger och gör. Vi är så att säga skyddade mot deltävling med avseende på sig själv vad gäller lycka/vällust.
Ta kraft tex. Kraft är en känsla som styr. När du utsätts för olika krafter känner vi det. Tex om vi håller en sten eller åker båt. Känslan ska tolkas som verklig. Definition. Ju bättre man förstår sina känslor ju bättre förstår man allt som påverkar oss något annat kan vi eller ska vi inte förstå.

[Pilatus]

Tack för svaret illusion. [...] Risken är att du också kommer drabbas om du fördjupar dig och får annan information som stödjer dina teorier.

Psykoser utlöses knappast av att någon engagerar sig i ett naturvetenskapligt ämne. Hur skulle det gå för våra doktorander som kämpar med svårknäckta problem i åratal, om de riskerade att belönas med en psykos för sin flit? Religiösa griller är värre. Barn till medlemmar i religiösa sekter tror jag löper betydligt större risk. Eller den avsevärt större riskfaktorn, droger av olika slag. Lysergsyredietylamid (LSD) har dåligt rykte. Eller långvarigt amfetaminbruk med brist på sömn. Genetisk sårbarhet ökar risken påtagligt, ett barn till en affektivt sjuk förälder att utveckla sjukdom är 24 procent.

Ingen skall behöva vara rädd att utveckla psykiska problem på grund av ett brinnande intresse för att studera och lära sig något om naturen.

[Anne]

Detta brinnande intresse som du nämner, Pilatus, är tämligen värdelöst för andra om man inte med det brinnande intresset lyckas tänka i nydanande banor som hjälper mänskligheten framåt. Utvecklingen hade stagnerat utan dessa eldsjälar. Utan detta hade vi väl fortfarande suttit och kliat oss som grobianer. Jag tycker att vi ska vara glada för att det finns savanter, personer som Einstein förklaras inte i första hand (eller ens i efterhand) som fullt friska, se "A beautiful mind" t ex. Ja, psykisk problematik tycks gå hand i hand med kreativitet. Men jag tycker trots allt att det är värt det.

[förstår mig själv]

Tack för svaret illusion. [...] Risken är att du också kommer drabbas om du fördjupar dig och får annan information som stödjer dina teorier.

Psykoser utlöses knappast av att någon engagerar sig i ett naturvetenskapligt ämne. Hur skulle det gå för våra doktorander som kämpar med svårknäckta problem i åratal, om de riskerade att belönas med en psykos för sin flit? Religiösa griller är värre. Barn till medlemmar i religiösa sekter tror jag löper betydligt större risk. Eller den avsevärt större riskfaktorn, droger av olika slag. Lysergsyredietylamid (LSD) har dåligt rykte. Eller långvarigt amfetaminbruk med brist på sömn. Genetisk sårbarhet ökar risken påtagligt, ett barn till en affektivt sjuk förälder att utveckla sjukdom är 24 procent.

Ingen skall behöva vara rädd att utveckla psykiska problem på grund av ett brinnande intresse för att studera och lära sig något om naturen.

Så länge man lär sig det som är nära normen så kommer man inte att få psykos eller bli betraktad som galen. Om du däremot trotsar det normal och utgår från sig själv. Man följer ju sina nya kunskaper. Det är den obehagskänsla den "friske" känner när den möter den galne/annorlunda som är grunden till inlåsning som regel. Den galne har alltså förmågan att orsaka känslor i andra människor. Och vi följer ju känslorna.

[Illusionen]

När forskarvärlden hävdar att de förstår, samtidigt som ovanstående frågor ej kan besvaras,
styrker det min uppfattning att INGEN FÖRSTÅR fysiken och universum, på ett djupare plan.

Det kunskapsområde du tänker dig är mycket stort. Skall man äta en elefant får man försöka dela på den i några mindre bitar. Ser vi det så är forskningen oerhört framgångsrik. Framstegen inom kvantfysiken har tagit väldiga kliv framåt, men det har kostat (och kostar) väldigt stora belopp. Det knorras en hel del. Pengarna skulle kunna användas bättre säger man. Varför behöver vi veta allt om bosoner och småttigt kvantkrafs?

Så jag reagerar litet surt på din kritik mot forskningen. Vi får utgå från vad vi vet och acceptera att det finns obesvarade frågor. Redovisa gärna begreppet skalfaktor. Förse forumet med några köttben. Inte en väv av komplexa påståenden om naturen. Reducera först, förenkla. Fördjupa efter hand.

Det rör sig nog mer om ett konstaterande i mitt fall, än kritik riktad mot forskningen rent allmänt.
Däremot är jag kritisk till hur media förmedlar och presenterar forskningsresultaten.
Man får lätt intrycket av att de ser målsnöret, men det menar jag är rent nonsens.
Det kommer alltid att finnas "nya dörrar att öppna".

Det är rätt som du skriver att området jag försöker beskriva, spänner över mycket.
Att då som i mitt fall försöka beskriva ”allt” i koncentrerad form på ett begränsat antal sidor
gör naturligtvis konceptet svårläst, och kanske t o m obegriplig.
De olika delprinciperna hör samman, så att separat beskriva en åt gången är näst intill omöjligt,
vilket försvårar ytterligare. Som jag tidigare nämnt är uppsatsen ett lapptäcke, av mina minnesanteckningar
från promenaderna med min fysikaliskt väl bevandrade hund, Silver.
Det jag kan säga till mitt försvar är att tiden inte vill räcka till, för att omarbeta texten, så pressad som min
familjesituation ser ut i dagsläget.
Det är även anledningen till mina sporadiska inhopp här på forumet.
Senare i höst får jag förhoppningsvis lite mer tid över.

Det är givetvis roligt om jag lyckas fånga intresset hos några av läsarna.
Samtidigt vill jag inte att mina teorier uppfattas som fakta, utan att de mer ska ses som diskussionsunderlag,
utifrån vilket man t ex kan ställa frågor.
Det bästa för mitt samvete vore kanske därför att jag skriver när någon ställer en fråga.

För tillfället funderar jag kring hur jag ska förklara hur integrationskonstanten kommer in i bilden
när Eulers formel tillämpas så som i mitt fall.
Känner du, eller någon annan, till något om "imaginära konstanter" ?

Hälsar
Illusionen

[Pilatus]

Så länge man lär sig det som är nära normen så kommer man inte att få psykos eller bli betraktad som galen.

Det är mer komplicerat än så. Psykoser har olika bakgrund; trauman, krig och övergrepp, sekter (t ex Rebellrörelsen som Torbjörn Säfve skrev om på 70-talet), dysfunktionella familjemiljöer (R D Laing), bipolär sjukdom, organiska sjukdomar m.m. Jag antar att människor med synnerligen konventionell verklighetsuppfattning kan drabbas av psykoser och att särlingen kan gå genom livet tämligen oskadd och harmonisk. Det är psykosen som medför vanföreställningen, inte tvärtom.

[förstår mig själv]

Så länge man lär sig det som är nära normen så kommer man inte att få psykos eller bli betraktad som galen.

Det är mer komplicerat än så. Psykoser har olika bakgrund; trauman, krig och övergrepp, sekter (t ex Rebellrörelsen som Torbjörn Säfve skrev om på 70-talet), dysfunktionella familjemiljöer (R D Laing), bipolär sjukdom, organiska sjukdomar m.m. Jag antar att människor med synnerligen konventionell verklighetsuppfattning kan drabbas av psykoser och att särlingen kan gå genom livet tämligen oskadd och harmonisk. Det är psykosen som medför vanföreställningen, inte tvärtom.

Tror du att jag skojar? Orkar inte förklara för dig här och nu. Ut i verkligheten och förstå människor. Har 15 års erfarenhet av patienter ofta med psykiska besvär. Har själv haft manier. Legat inne med psykotiska patienter. Anser att jag kan det bra. Innan jag började studera hade jag väl liknande åsikter som dig. Vad arbetar du med förresten?

[holoteist]

Hej. Jag ær inte, ursækta norskan jag ær i norge, "Big Bang", men jag har tillgång till en teori som skulle kunna ge ramverk før en sådan ide, utøver den uppenbart sanna Delta-konceptet som presenterades av Bjørn Tjørnblom, næmligen de ultra-high IQ communities som spanner øver hela værlden, men som kanske har fått sin hollywood-liknande status genom speciella figurer på den amerikanska sidan av atlanten, t.ex. christopher langan och Roe Hoeflin.

Jag vet inte exakt hur jag ska gøra før att ge øver auktoritet till dessa grupper, som ær internationella, men jag får væl hitta ett sætt.

Deras høgre æn normalt moraliska finkænslighet gør dem extra læmpade før de typer av grænsløs samverkan som vi behøver idag.

[reflex]

Är osäker om jag tolkat dig rätt, anser du att du svarat på frågan, VAD ÄR TID ?

/ Illusionen

Jo, jag tycker nog att jag vet vad tid är, och det är egentligen din förtjänst. Innan du ställde frågan hade jag inte tänkt så mycket på detta.

Vad är då tid.
Om jag ser mig omkring i världen finns det massor av föremål av olika slag. Alla synbart konkreta och möjliga att se och beröra. Ute i rymden susar planeter och galaxer omkring enligt lagar som jag via information(förhoppningsvi någorlunda sann) kan bli medveten om. Men var finns då tiden? Vad vi har är ju en massa rörelser av olika slag hos föremål alltifrån mikro- till makroperspektiv. Jag kan inte upptäcka tiden någonstans såvida jag inte väljer en fixpunkt, varifrån jag kan mäta hastigheten av rörelsen i förhållande till denna valda fixpunkt. När jag så har en rörelse i rummet och en hastighet med vilken denna rörelse sker i förhållande till den valda fixpunkten så kan jag också "bakvägen" via hastigheten få ett mått på tiden. Kan jag därmed påstå att tiden existerar? Tveksamt, eftersom observatören är nödvändig för att bestämma fixpunkten och räkna fram tiden.
Men om vi bortser från detta så finns på sätt och vis tid ifall vi har rörelse även om den egentligen aldrig kan få ett bestämt mått eftersom allting rör sig med icke konstant hastighet.
(jag avbryter denna fundering för en promenad med dottern)

Jag återupptar nu dessa tankegångar om tiden.
Jag har börjat läsa om "kampen om tiden" av Mikael Ende, en bok som jag läste för massor av år sedan. Ett slags vuxensaga.
Kommer inte ihåg handlingen riktigt men den kanske kan inspirera mig att tänka vidare.
Jag anser att rörelse är en förutsättning för tid, men vad är då rörelse?
Ingenting kan röra sig i sig själv. All rörelse måste innebära en positionsförändring i förhållande till något annat. Hur skulle vi annars kunna ha en rörelse? Rörelsen har alltså ingen egen oberoende existens. Den bygger på denna "relativitet" gentemot något annat. Och om vi exempelvis har en relation mellan två föremål. Hur vet vi vilket som rör sig och vilket som står stilla? Det enda vi vet är deras rörelse i relation till varandra.
(fortsättning följer)

[Okunnig]

enligt Big Bang-teorin så var det partiklar av olika slag som drogs emot varandra och blev så pass kompakta att de till slut exploderade i vad som kallas Big Bang. Men om det inte fanns något där innan - varför visste inte partiklarna själva om det? ..och varför drog de sig mot en fast punkt, bara för nöjet att sprängas i bitar och bilda en galax?

Jag vet inte vad du har fått de här idéerna ifrån, men det är så långt big bang teorierna man kan komma. Först och främst är det inte så enkelt att alla partiklar attraheras till varandra, det du tänker på är gravitationen, vilket är en särskilt fenomen, ett fenomen som människan ej ännu fullständigt förstår. Dessutom finns det mig veterligen inte fysiker som påstår att big bang orsakades av en ansamling av partiklar. Fysiker idag är ödmjuka nog att erkänna att de inte vet vad som orsakade big bang, men det finns teorier. En av de mest populära teorier bland fysikerna idag är den så kallade M-teorin. Denna teori förutspår att alla partiklar egentligen är uppbyggda av böljande membran, vissa små, vissa mer gigantiska än en människas hjärna någonsin kan förstå. Enligt denna teorin krockade två av de gigantiska membranen med varandra och den energi som utlöstes orsakade big bang.

Men det är som sagt enbart en teori än så länge. Men att partiklar skulle ha dragits mot varandra för att sedan orsaka en big bang, det är inte ens vetenskaplig teori, det är blott och enbart fantasi. Faktum är att den iden har ALDRIG setts som ett rimligt svar på big bang.