Sceptisk skrev:Alla ateistiska argument bygger blott på känslor. Så för att förstå ateisten så måste man förstå hans känsloliv. Ateism är helt och hållet ett känsloskäl, inte ett förnuftsskäl. Ateisten känner till de borden och begränsningar som följer med religion och Gudstro och det är främst dessa som gör ateisten så förnärmad. Ja ateisten tycker det är direkt pinsamt att prata om livets realiteter, såsom vår dödlighet, vår okunnighet, vårt beroendeskap, vår förmåga att känna och känna igen det goda och det onda. Ateisten lever i sin egen typ av fantasi, en fantasi som inte inkluderar dessa saker utan som endast innehåller de tillfälliga drifter som råkar finnas i ateistens sinne. Det är inte så att ateisten inte förstår, han Vill inte förstå och med det så släpper han aldrig ner garden för att försöka förstå bättre än han hittils gjort. Han vill leka sig genom livet och dö utan att behöva ta konsekvenserna för hur han levt. Implikationerna är att ateisten ändå aldrig kan ta det riktigt lungt och njuta av livet. Han måste akta sig från att inte tänka för långt angående sin egen ateism och vart hans egna tankar leder och han måste också akta sig från att fundera för mycket på var den teistiska logiken leder, därför han vet att han kommer att bli överbevisad. Därför hamnar ateisten i ett tillstånd av att ständigt måste bygga upp en barriär gentemot andra perspektiv och uppfattningar.
Ateister som Dawkins och Darwin kan hitta på de mest enorma överdrifter för att göra sin fantasi verklig. Själviska gener, blinda urmakare, slump, biogenesis, mutationer. I slutändan vill de härleda livet att komma från döden! Att gener och celler har själviska motiv! Att den fantastiska ordning som finns kommer från kaos! Dom lever i sin egen dystopiska fantasi där all logik är omvänd. Deras argument bygger på samma tankeform som tänker sig att möss föds ur höstackar.
Jag undrar vem det är som behöver "hålla garden uppe". Jag kan inte göra så för då kommer jag till helvetet, jag kan inte göra si för då kommer jag till helvetet. Hur kan man kalla en religion god och samtidigt hota med att skicka någon till helvet som bryter mot dess regler. Vad måste man ha gjort för att behöva utstå evigt lidande utan hopp? Att vara förstående och förlåtande låter lite som en självmotsägelse. Alla förtjänar en andra chans.
