Vad är meningen med livet?

[kajmal]

att komma till en högre andlig-medvetande-nivå  så att vi kan ingå i den kosmiska gemenskapen

[Primus Motor]

Brun kopp!

[kajmal]

blå, från den blå solen

[Calle Fredrikson]

Är detta ett problem? Vad är det man frågar efter? Hur fungerar ordet mening i problemformuleringen? Nyckeln till att upplösa problemet ligger i att   titta på hur vi använder ordet mening i andra sammanhang. Som te.x "Vad är meningen med att ha regler när ingen ändå följer dom?" eller "Har denna sats verkligen någon mening" Försök att komma på fler användningsområden och jämnför hur ordet mening används i dessa olika sammanhang. Du märker nog att vi bör precicera frågan. Är det frågan om ett mål i livet? Eller är det bara en beskrivning av vad man tycker är vettigt att syssla med medans man lever? Det verkar som vi är beroende av någon högre instans för att kunna prata om mening. Man kan kanske säga att "meningen med slavarnas liv är att följa sina ägares önskemål" eller "meningen med den här kossans liv är att bli till föda åt människor." Livet kan ha många meningar  beroende på hur man menar.

[Heresy]

Meningen med livet. Det finns ingen.

Om man med mening, syftar på varför man existerar, så anser jag inte att det finns någon. Att vi råkar existera innebär inte att det behöver vara någon mening med det.

För att vara lite vetenskaplig, så är forskare eniga om att småstenar som krockat samman och bildat värme i krocken sammanfogats, och sedan blivit till ett klot. Att klotet råkar befinna sig på rätt avstånd från solen, att organismer började utvecklas från vattnet, och vår utveckling från apor till homo sapiens är inget annat än en slump. Människor har dock alltid velat att förklara saker med påhittade nonsens, så det förvånar mig inte. Tanken om en högre makt är vacker, även om jag anser det vara struntprat på högsta nivå.

Så, nej. Vi existerar av en slump, men vi behöver nödvändigtvis inte vara ensamma i universum.

Vad vi kan göra, när vi ändå existerar, är att göra det bästa av situationen. Hjälpa människor, vara trevliga mot varandra och njuta av livet så mycket som möjligt.

[Algotezza]

Meningen med livet. Det finns ingen.

Om man med mening, syftar på varför man existerar, så anser jag inte att det finns någon. Att vi råkar existera innebär inte att det behöver vara någon mening med det.

För att vara lite vetenskaplig, så är forskare eniga om att småstenar som krockat samman och bildat värme i krocken sammanfogats, och sedan blivit till ett klot. Att klotet råkar befinna sig på rätt avstånd från solen, att organismer började utvecklas från vattnet, och vår utveckling från apor till homo sapiens är inget annat än en slump. Människor har dock alltid velat att förklara saker med påhittade nonsens, så det förvånar mig inte. Tanken om en högre makt är vacker, även om jag anser det vara struntprat på högsta nivå.

Att ge livet en mening är nonsens, att se det som utan mening är meningsfullt?

Så, nej. Vi existerar av en slump, men vi behöver nödvändigtvis inte vara ensamma i universum.

På vilket sätt "förklarar" man något genom att hänvisa till att det "beror på slumpen"? Använder man inte det uttrycket när man ingen förklaring har?

Vad vi kan göra, när vi ändå existerar, är att göra det bästa av situationen. Hjälpa människor, vara trevliga mot varandra och njuta av livet så mycket som möjligt.

Ett sätt att göra detta är att försöka skänka livet en mening.

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Att ge livet en mening är nonsens, att se det som utan mening är meningsfullt?

Vacker...

[Heresy]

Meningen med livet. Det finns ingen.

Om man med mening, syftar på varför man existerar, så anser jag inte att det finns någon. Att vi råkar existera innebär inte att det behöver vara någon mening med det.

För att vara lite vetenskaplig, så är forskare eniga om att småstenar som krockat samman och bildat värme i krocken sammanfogats, och sedan blivit till ett klot. Att klotet råkar befinna sig på rätt avstånd från solen, att organismer började utvecklas från vattnet, och vår utveckling från apor till homo sapiens är inget annat än en slump. Människor har dock alltid velat att förklara saker med påhittade nonsens, så det förvånar mig inte. Tanken om en högre makt är vacker, även om jag anser det vara struntprat på högsta nivå.

Att ge livet en mening är nonsens, att se det som utan mening är meningsfullt?

Så, nej. Vi existerar av en slump, men vi behöver nödvändigtvis inte vara ensamma i universum.

På vilket sätt "förklarar" man något genom att hänvisa till att det "beror på slumpen"? Använder man inte det uttrycket när man ingen förklaring har?

Vad vi kan göra, när vi ändå existerar, är att göra det bästa av situationen. Hjälpa människor, vara trevliga mot varandra och njuta av livet så mycket som möjligt.

Ett sätt att göra detta är att försöka skänka livet en mening.

MVH

Algotezza

Din första fråga har jag redan besvarat längst ner, varpå du svarar :"Ett sätt att göra detta är att försöka skänka livet en mening"

Min mening är, att tro att livet har någon mening är nonsens. Men att sedan själv kunna ge det mening är beundransvärt.

Din fråga angående slumpen. Jag har förtroende för vetenskapen, och litar nog mer på forskarnas teorier än några förblindade religiösa prästar som hävdar att Gud skapade jorden, placerade adam och eva där, och sen tog semester sjunde dagen.

Kalla mig gärna pessimistisk och trångsynt =)

[Avantgardet]

Snacka skenproblem!

Vad skulle vara beundransvärt med att inte handla slumpmässigt? Eller är det nåt annat liv du menar ska äga denna mening? Att meningen saknar de där religiösa övertoner och därför knappast känns igen utav de oinvigda kan inte hjälpas. Du ska inte tro på vetenskapen heller, vetenskapen ber dig inte om din tro, utan den uppmanar dig snarare att kolla upp det själv. Lustigt nog döljs denna insikt bakom bokhyllor, svarta tavlor, predikstolar, och katedrar. Vi handlar alltid med avsikt, och vilken annan mening menar du det vara meningsfullt att överhuvudtaget tala om? Lika dumt som att tala om Gud. Varför ens förutsätta något sådant som en Gud? Att argumentera mot dess existens är ju detsamma som att hålla det vid liv, i diskursens centrum. Så i handling, Heresy, så motarbetar du din egen agenda, och hindrar din högt vördade vetenskap från att ta itu med riktigt kunskapande - istället för skenproblem av detta slaget, och de meningsbegrepp som är upphoven till dem...

[Algotezza]

Meningen med livet. Det finns ingen.

Om man med mening, syftar på varför man existerar, så anser jag inte att det finns någon. Att vi råkar existera innebär inte att det behöver vara någon mening med det.

För att vara lite vetenskaplig, så är forskare eniga om att småstenar som krockat samman och bildat värme i krocken sammanfogats, och sedan blivit till ett klot. Att klotet råkar befinna sig på rätt avstånd från solen, att organismer började utvecklas från vattnet, och vår utveckling från apor till homo sapiens är inget annat än en slump. Människor har dock alltid velat att förklara saker med påhittade nonsens, så det förvånar mig inte. Tanken om en högre makt är vacker, även om jag anser det vara struntprat på högsta nivå.

Att ge livet en mening är nonsens, att se det som utan mening är meningsfullt?

Så, nej. Vi existerar av en slump, men vi behöver nödvändigtvis inte vara ensamma i universum.

På vilket sätt "förklarar" man något genom att hänvisa till att det "beror på slumpen"? Använder man inte det uttrycket när man ingen förklaring har?

Vad vi kan göra, när vi ändå existerar, är att göra det bästa av situationen. Hjälpa människor, vara trevliga mot varandra och njuta av livet så mycket som möjligt.

Ett sätt att göra detta är att försöka skänka livet en mening.

MVH

Algotezza

Din första fråga har jag redan besvarat längst ner, varpå du svarar :"Ett sätt att göra detta är att försöka skänka livet en mening"

Ja, du skrev så här:

Vad vi kan göra, när vi ändå existerar, är att göra det bästa av situationen. Hjälpa människor, vara trevliga mot varandra och njuta av livet så mycket som möjligt.

Är inte det du beskriver ett sätt att ge livet mening, då?

Är citatet ovan svaret på den här frågan:

Att ge livet en mening är nonsens, att se det som utan mening är meningsfullt?

Min mening är, att tro att livet har någon mening är nonsens. Men att sedan själv kunna ge det mening är beundransvärt.

Varför det? Det handlar ju bara om att tro, inte att vetenskapligt försöka bevisa att det har en given mening i sig. Det vore nonsens.

Din fråga angående slumpen. Jag har förtroende för vetenskapen, och litar nog mer på forskarnas teorier än några förblindade religiösa prästar som hävdar att Gud skapade jorden, placerade adam och eva där, och sen tog semester sjunde dagen.

Varför litar du på vetenskapen? Vilka skäl har du? Finns där något att lita på? Dogmer att tro på? Slumpen som Gud? Vetenskapens budskap är väl att det inte finns någon/något att lita på utom sitt kritiska tänkade och logiska förmåga (möjligtvis)...

Lite enkelspårigt att bara tala om den traditionella kristendomens syn på skapelsen som enda alternativet till din vetenskapsTRO.

Kalla mig gärna pessimistisk och trångsynt =)

Du är som du är utifrån dina erfarenheter (från tidigare och nuvarande liv) och du har själv gjort dig till den du är, varken Gud eller en opersonlig evolution har gjort dig sådan. Du är helt ditt eget verk. Liksom alla andra. Det finns ingen att skylla på, vare sig Gud, slumpen, evolutionen eller vetenskapen. Ansvaret är ditt i samspel med alla "den andre".

Ha det!

Algotezza

[Fication]

När jag tänker på meningen med livet så kommer två olika betydelser upp:

1) Mening som i sammanhang - att ha en världsbild som hänger ihop.
2) Mening som telos - att känna ett högre syfte med sitt liv.

Och de båda bör ju då hänga ihop. Man anpassar sin världsbild efter sitt telos så att man gör rätt prioriteringar. Samtidigt krävs 'rätt' världsbild, perspektiv eller vad man ska kalla det, för att upptäcka ens syfte eller telos.

Och för mig hänger det också ihop med drivkraft på ett fundamentalt sätt.

En som var inne på den linjen var Viktor E Frankl som skapade logoterapin, vilket innebär att för klienten finna ett syfte med livet. Att känna att man är på rätt plats och gör rätt sak av rätt anledning. Frankl observerade i koncentrationslägren att de som hade ett syfte överlevde medan de som tyckte allt var meningslöst snabbt dukade under.

Han själv kände att han var tvungen att överleva så han skulle kunna skriva om sin nya logoterapi, alltså terapi på ett existentiellt plan. Den kan ses som en reaktion på de strömningar av existentialism som drog över Europa på 30-talet.

Ett kriterium för meningen är att den måste vara större än en själv. Man måste vara beredd att ge upp sig själv för den högre meningen.

Ett klassiskt telos kommer ju från religionen sammanhängande världsbild (Gud) och ett tydligt telos (tjäna Gud, var en trogen kristen), eller från patriotism (tjäna ditt land, underkasta dig träning och döda fienden). Nu i vår sekulariserade och globaliserade värld håller vi vårt eget förnuft högre och i och med postmodern kritik så är alla försök att pracka på andra en mening egentligen ett maktanspråk.

Därför har vi idag avskaffat all form av yttre mening. Det finns inget varför, det finns inget högre än jag. Och det hörs också på hur man resonerar med mening.
"Om jag upplever en mening så blir jag lycklig."
"Meningen är vad jag väljer att ge mening."
"Alla får ha sin mening."

Och i och med att vi gjort oss fria från alla auktoriteter, alla religioner, alla plikter och måsten, så har vi gjort oss fria från all mening. Det närmaste vi kommer meningen med livet är när vi blir föräldrar. Då säger varenda intuition i kroppen att man måste ta hand om sitt barn, ja ge upp sig själv för sitt barn. När man skaffar barn ryker alla filosofiska system.

Man får gärna springa runt och vara lycklig, men inbilla mig inte att det är någon mening med det.

[Avantgardet]

Är inte litteraturen, i alla dess former, ett uttryck för denna ständiga strävan efter mening som på något sätt är större än oss själva, som ligger utanför oss själva? Litteraturens ursprungliga närhet till mytologin ger oss en fingervisning om riktigheten i detta antagande, skulle jag vilja påstå.

[Fication]

Jo, det kanske det är. Berättelser är ju berättelser hur världen fungerar, var man kommer ifrån och kanske också vad man har för uppgift i den.

Många av de gamla myterna hade ju till uppgift att förbereda en för en stor transformation, tex den att gå från ung pojke till man. Den mest klassiska, som dyker upp i så många olika kulturer kallas "hjältens resa" som går ut på att en ung/oskuldsfull får ett kall - han är speciell, sätts i träning, möter sina demoner, återvänder och räddar världen. I den moderna kulturen ser vi den hos tex
Neo i Matrix
Luke Skywalker i Star Wars
Harry Potter
Sagan om ringen på olika plan: hos tex Aragorn, Gandalf och Frodo
Bruce Wayne i Batman begins
Wesley i Wanted

Alla bra filmer utom den sista som är skitdålig, men med ett oerhört tydligt budskap. Ung, misslyckad, uttråkad man med meningslös vardag får veta att han har extraordinära förmågor och en far som mördats, blir rekryterad som yrkesmördare med gudomligt telos. Direkt efter mallen!

Det här går hem i stugorna tror jag därför att det finns en stor längtan efter ett sådant här kall.

[Avantgardet]

Jo, så betraktar också jag saken. Vad gäller just Campbells idéer som sådana så är de direkt stulna av, utan att direkt påtalas (vilket hade inneburit ett lån), den ryske formalisten Vladimir Propp, och resten har han hämtat hos Northrop Frye. Sen har han bara kastat in Jungs pseudopsykologiska arketyper (for good measure). Gett det hela mer religiösa övertoner och blivit världskändig på det hela. Ruttet... Eller det där är faktiskt lite lögn från min sida, men uttrycker min inställning till honom ganska väl.

[Algotezza]

Är inte mening detsamma som att se mönster? Eller: att det skänker mening att se mönster i tillvaron. Mönster som skapar djup så att livet blir mer än kvantitativ, siffernissig yta. Livets kvalitet.

MVH

Algotezza