Jag tror att din fråga "vad är meningen med livet?" är ett uttryck för att du inte riktigt vet vem du är längre.
Om jag tex säger;
Jag gillar pizza men inte blomkål.
Jag gillar rockmuski men inte dansbandsmusik.
Jag gillar chips men inte smågodis.
Bara från dessa tre mycket enkla prefferenser börjar du genast skapa dig en bild av vem jag är.
Vi kan även lägga till sådant man behärskar resp. inte klarar av. tex:
Jag kan köra bil men inte flyga (styra) ett jetflygplan.
Även sådant vi kontrolerar resp. inte kontrolerar kan vi lägga till, till den vi är. tex:
Jag kan kontrollera vad jag skriver här men jag kan inte kontrollera vad du kommer skriva som svar.
Grännsen och hur stark den är och hur man förhandlar om den är mycket viktigt. Tex är du stark nog att säga nej till blomkålen du blir bjuden på och hur säger du nej för att inte göra någon ledsen. Vet du vad du kan kontrollera eller blir du irriterad och upprörd när någon annan säger eller gör någonting du inte vill dom ska göra eller säga.
Att hitta och förstå var man har sina gränser är ingenting man bara kan tänka sig till utan något man måste leva sig till. Det possitiva i detta är att om du tex säger nej till blomkålen trots att du känner ångest för situationen, så åstakommer du två possitiva saker. Dels hittar du och stärker din gräns, dessutom gör du mod och fyller på ditt självförtroende.
För mig själv just nu är meningen med mitt liv, att vara mig själv, hitta och utforska mina gränser och därigenom min identiteet. Att inte lyssna på vem andra säger att jag ska vara, för om jag gör det berövar jag ju världen den jag faktiskt är.
Jag har också funderat en hel del på existens, identiteetens och tidens betydelse för att man ska kunna känna levande. Men det är mina slutsatser utifrån boken och mina egna upplevelser.
/Zandevill
Hur kommer sig denna ångest?
Moderator: Moderatorgruppen
Du får ångest eftersom relativitet. Säg, du har vuxit upp med (på ett eller annat sätt anammat, lärt dig) en föreställning om livets definitiva varande. En definition av något slag, eller en känsla av att en definition finns. Naturfolk säger att om du är rädd för någonting, ge det ett namn, så blir det mer uthärdligt. Att definiera är att ge namn. Vilket ger en slags känsla av trygghet.
Du är van vid denna trygghet. Nu när du vågar se på de delar den faktiskt inte täcker, är det att ta ett kliv ut i förändring, osäkerhet. Och det är svårt mentalt, eftersom att i det långa loppet leder förändringen till döden, upphörandet av det vårt medvetande vi känner.
Samt eftersom att det i sig ifrågasätter allt vi faktiskt har definierat idag, hela samhället, antagandet om en morgondag, om att någonting faktiskt är betydelsefullt.
Dessa definitioner, namn, gränser, har sina poänger, men också sina fallgropar. Man befinner sig hela tiden lutandes, stödjandes på något - vilket, om glöms, blir ett beroende, ett tagande för givet.
Dessutom spelar känslor generellt en stor roll i oss. Anledningar.
På fri hand...
Edit:
Summa sumarum, du får ångest eftersom att du uppmärksammar det hela från en sådan vinkel. Du får vad du frågar efter - eftersom vanan, relativiteten ovan. Samt, eftersom att du hänger upp dig på det, vilket är lika med definierar det, ger det namn, vilket outtalat implicerar permanens. Vilket åter ger mer av vanan, relativiteten.
Det sägs att vissa handlingar genererar karma, andra inte (antagligen egentligen samma sak som det numera missförstådda ordet synd). Ovan spiral är själva genererandet av karma. Ju mer permanenta definitioner, desto mer bagage läggs i din ryggsäck för dig att bära vidare på, desto tyngre. Först mentalt och sedan också fysiskt, eftersom att vi alla alltid reflekterar vår inre värld utåt. Vi lever ut så mycket vi vågar av våra känslor. Och det vi inte vågar leva ut håller vi kvar, också bagage - eftersom att det som håller oss från att våga är upplevda definitioner av framtiden. Gränser. Identitet. Vem är du, vem är jag?
Vilket för mig in på ett relaterande spår: jag tror det är därför som vissa trossystem förespråkar en uppfattning om alltings gemensamma varande. Genom att uppfatta, uppleva, allting som ett och samma, kommer man ifrån gränserna som annars dras. Utan strikt upplevda gränser finns ingen egentlig skillnad, varför det, ur flera perspektiv, faktiskt innehåller potentialen att göra allting många gånger lättare än om motsatsen. Det är ett accepterande, sammanförande, perspektiv.
Du är van vid denna trygghet. Nu när du vågar se på de delar den faktiskt inte täcker, är det att ta ett kliv ut i förändring, osäkerhet. Och det är svårt mentalt, eftersom att i det långa loppet leder förändringen till döden, upphörandet av det vårt medvetande vi känner.
Samt eftersom att det i sig ifrågasätter allt vi faktiskt har definierat idag, hela samhället, antagandet om en morgondag, om att någonting faktiskt är betydelsefullt.
Dessa definitioner, namn, gränser, har sina poänger, men också sina fallgropar. Man befinner sig hela tiden lutandes, stödjandes på något - vilket, om glöms, blir ett beroende, ett tagande för givet.
Dessutom spelar känslor generellt en stor roll i oss. Anledningar.
På fri hand...
Edit:
Summa sumarum, du får ångest eftersom att du uppmärksammar det hela från en sådan vinkel. Du får vad du frågar efter - eftersom vanan, relativiteten ovan. Samt, eftersom att du hänger upp dig på det, vilket är lika med definierar det, ger det namn, vilket outtalat implicerar permanens. Vilket åter ger mer av vanan, relativiteten.
Det sägs att vissa handlingar genererar karma, andra inte (antagligen egentligen samma sak som det numera missförstådda ordet synd). Ovan spiral är själva genererandet av karma. Ju mer permanenta definitioner, desto mer bagage läggs i din ryggsäck för dig att bära vidare på, desto tyngre. Först mentalt och sedan också fysiskt, eftersom att vi alla alltid reflekterar vår inre värld utåt. Vi lever ut så mycket vi vågar av våra känslor. Och det vi inte vågar leva ut håller vi kvar, också bagage - eftersom att det som håller oss från att våga är upplevda definitioner av framtiden. Gränser. Identitet. Vem är du, vem är jag?
Vilket för mig in på ett relaterande spår: jag tror det är därför som vissa trossystem förespråkar en uppfattning om alltings gemensamma varande. Genom att uppfatta, uppleva, allting som ett och samma, kommer man ifrån gränserna som annars dras. Utan strikt upplevda gränser finns ingen egentlig skillnad, varför det, ur flera perspektiv, faktiskt innehåller potentialen att göra allting många gånger lättare än om motsatsen. Det är ett accepterande, sammanförande, perspektiv.
Minded skrev:
På fri hand...
Edit:
Summa sumarum, du får ångest eftersom att du uppmärksammar det hela från en sådan vinkel. Du får vad du frågar efter - eftersom vanan, relativiteten ovan. Samt, eftersom att du hänger upp dig på det, vilket är lika med definierar det, ger det namn, vilket outtalat implicerar permanens. Vilket åter ger mer av vanan, relativiteten.
Det sägs att vissa handlingar genererar karma, andra inte (antagligen egentligen samma sak som det numera missförstådda ordet synd). Ovan spiral är själva genererandet av karma. Ju mer permanenta definitioner, desto mer bagage läggs i din ryggsäck för dig att bära vidare på, desto tyngre. Först mentalt och sedan också fysiskt, eftersom att vi alla alltid reflekterar vår inre värld utåt. Vi lever ut så mycket vi vågar av våra känslor. Och det vi inte vågar leva ut håller vi kvar, också bagage - eftersom att det som håller oss från att våga är upplevda definitioner av framtiden. Gränser. Identitet. Vem är du, vem är jag?
Vilket för mig in på ett relaterande spår: jag tror det är därför som vissa trossystem förespråkar en uppfattning om alltings gemensamma varande. Genom att uppfatta, uppleva, allting som ett och samma, kommer man ifrån gränserna som annars dras. Utan strikt upplevda gränser finns ingen egentlig skillnad, varför det, ur flera perspektiv, faktiskt innehåller potentialen att göra allting många gånger lättare än om motsatsen. Det är ett accepterande, sammanförande, perspektiv.
Det där lät väldigt intressant. Men tyvärr verkar jag vara för okunnig för att förstå det du skriver fullt ut.
Har du möjlighet att på något sätt skriva det du menar på ett enklare sätt?
Det här lät intressant ur den tråd du länkade till, tycker jag:
"En fysisk liknelse är att röra sig här på jorden, med marken som stöd eftersom tyngdlagen - relativt att röra sig ute i rymden, där något egentligt stöd inte uppfattas. Utan anledning är det svårt att ha en giltig riktning i livet, en uppfattad riktning i livet, varför lätt att uppleva en frustration som gör en tokig. "
På tal om..
..så..
Lustigt egentligen hur saker och ting hänger ihop
A och O skrev:Det här lät intressant ur den tråd du länkade till, tycker jag:Minded skrev:En fysisk liknelse är att röra sig här på jorden, med marken som stöd eftersom tyngdlagen - relativt att röra sig ute i rymden, där något egentligt stöd inte uppfattas. Utan anledning är det svårt att ha en giltig riktning i livet, en uppfattad riktning i livet, varför lätt att uppleva en frustration som gör en tokig.
..så..
A och O skrev:Avantgardet skrev:Är du rädd att marken skall försvinna under fötterna på dig?
Hur menar du?
Lustigt egentligen hur saker och ting hänger ihop
A och O
Jag läste någonstans att det finns skillnader mellan olika folk i varför de blir deprimerade. Danskar blir deprimerade av stress medan Svenskar blir deprimerade av motgångar. Detta kan ha att göra med att Danskar och Svenskar har helt olika självbilder. När denna självbild hotas så blir man deprimerad och börjar ställa frågor. I övergångsåldrar så har man en särskild medvetenhet inför vad man ska göra av sitt liv och ifall man gjort rätt och den förändring som det innebär att åldras hotar den självbild man byggt upp.
När det kommer till kritan så är filosofiska spekulationer oftast ett syndrom av självupptagenhet. Eller så leder dom till det. Oasvett vilket som kommer först i den ordningen så är filosofer ganska så självupptagna typer. Min rekommendation som troende är att du kan vara tålmodig med alla frågor. Man kan inte besvara allting, man kan inte veta allting och man behöver inte veta allting. Men självupptagenheten i sig kommer aldigt att kunna ge någon lösning. Denna självupptagenhet jag talar om beror oftast på att man fått för sig att man blivit orättvist behandlad på något sätt och söker efter svar på varför "just jag" har blivit illa eller orättvist behandlad. Men livet innebär prövningar för alla. Det är dessa prövningar som gör, ifall vi klarar av att ta oss igenom dom, att vi kan växa upp och mogna.
Jag läste någonstans att det finns skillnader mellan olika folk i varför de blir deprimerade. Danskar blir deprimerade av stress medan Svenskar blir deprimerade av motgångar. Detta kan ha att göra med att Danskar och Svenskar har helt olika självbilder. När denna självbild hotas så blir man deprimerad och börjar ställa frågor. I övergångsåldrar så har man en särskild medvetenhet inför vad man ska göra av sitt liv och ifall man gjort rätt och den förändring som det innebär att åldras hotar den självbild man byggt upp.
När det kommer till kritan så är filosofiska spekulationer oftast ett syndrom av självupptagenhet. Eller så leder dom till det. Oasvett vilket som kommer först i den ordningen så är filosofer ganska så självupptagna typer. Min rekommendation som troende är att du kan vara tålmodig med alla frågor. Man kan inte besvara allting, man kan inte veta allting och man behöver inte veta allting. Men självupptagenheten i sig kommer aldigt att kunna ge någon lösning. Denna självupptagenhet jag talar om beror oftast på att man fått för sig att man blivit orättvist behandlad på något sätt och söker efter svar på varför "just jag" har blivit illa eller orättvist behandlad. Men livet innebär prövningar för alla. Det är dessa prövningar som gör, ifall vi klarar av att ta oss igenom dom, att vi kan växa upp och mogna.
Sceptisk skrev:A och O
Jag läste någonstans att det finns skillnader mellan olika folk i varför de blir deprimerade. Danskar blir deprimerade av stress medan Svenskar blir deprimerade av motgångar. Detta kan ha att göra med att Danskar och Svenskar har helt olika självbilder. När denna självbild hotas så blir man deprimerad och börjar ställa frågor. I övergångsåldrar så har man en särskild medvetenhet inför vad man ska göra av sitt liv och ifall man gjort rätt och den förändring som det innebär att åldras hotar den självbild man byggt upp.
När det kommer till kritan så är filosofiska spekulationer oftast ett syndrom av självupptagenhet. Eller så leder dom till det. Oasvett vilket som kommer först i den ordningen så är filosofer ganska så självupptagna typer. Min rekommendation som troende är att du kan vara tålmodig med alla frågor. Man kan inte besvara allting, man kan inte veta allting och man behöver inte veta allting. Men självupptagenheten i sig kommer aldigt att kunna ge någon lösning. Denna självupptagenhet jag talar om beror oftast på att man fått för sig att man blivit orättvist behandlad på något sätt och söker efter svar på varför "just jag" har blivit illa eller orättvist behandlad. Men livet innebär prövningar för alla. Det är dessa prövningar som gör, ifall vi klarar av att ta oss igenom dom, att vi kan växa upp och mogna.
Ja, du har rätt (du med!
) Jag försöker se denna period av funderingar och ångest som en prövning. Jobbigt bara att prövningen ska fortgå i 4 år bara. (räknade fel förut, det har ju gått 4 år!)
Och en del av ångesten är väl just detta; klarar jag av att ta mig igenom detta?
Men hur har jag ev. blivit "orättvist behandlad" säger du?
"Man kan inte besvara allting, man kan inte veta allting och man behöver inte veta allting".
Detta är ett "mantra" jag brukar upprepa för mig själv.
Det känns bara som att jag måste "införliva" det i hela mitt väsen också.
http://www.internetpsykiatri.se/
Kan erbjuda dig en internetbaserad behandling med kognitiv beteendeterapi för just lättare fall av olika depressions- och ångesttillstånd, en verksamhet som är vetenskapligt utvärderad och hjälper i ungefär 80% av fallen.
Se länken från Rapport för att få en bild av verksamheten i Huddinge.
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/m ... &a=1219942
För mig är det en omöjlighet att ställa en diagnos vilket krävs för att ta reda på vad just du lider av, samt vilken hjälp du behöver, en låg tryptizoldos skulle kunna hjälpa dig om du lider av en mildare form av postpartumpsykos, något som drabbar ungefär 1 av 500 kvinnor efter förlossningen?
Kan erbjuda dig en internetbaserad behandling med kognitiv beteendeterapi för just lättare fall av olika depressions- och ångesttillstånd, en verksamhet som är vetenskapligt utvärderad och hjälper i ungefär 80% av fallen.
Se länken från Rapport för att få en bild av verksamheten i Huddinge.
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/m ... &a=1219942
För mig är det en omöjlighet att ställa en diagnos vilket krävs för att ta reda på vad just du lider av, samt vilken hjälp du behöver, en låg tryptizoldos skulle kunna hjälpa dig om du lider av en mildare form av postpartumpsykos, något som drabbar ungefär 1 av 500 kvinnor efter förlossningen?
Zokrates skrev:http://www.internetpsykiatri.se/
Kan erbjuda dig en internetbaserad behandling med kognitiv beteendeterapi för just lättare fall av olika depressions- och ångesttillstånd, en verksamhet som är vetenskapligt utvärderad och hjälper i ungefär 80% av fallen.
Se länken från Rapport för att få en bild av verksamheten i Huddinge.
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/m ... &a=1219942
För mig är det en omöjlighet att ställa en diagnos vilket krävs för att ta reda på vad just du lider av, samt vilken hjälp du behöver, en låg tryptizoldos skulle kunna hjälpa dig om du lider av en mildare form av postpartumpsykos, något som drabbar ungefär 1 av 500 kvinnor efter förlossningen?
Men man ska väl vara bosatt i stockholm?
Hjälper inte citalopram som jag slutade med för 5 månader sedan?
Gick hos psykolog, men de säger inget som jag inte redan vet känns det som. Inget nytt kommer fram liksom.
A och O skrev:Det där lät väldigt intressant. Men tyvärr verkar jag vara för okunnig för att förstå det du skriver fullt ut.
Har du möjlighet att på något sätt skriva det du menar på ett enklare sätt?
Det här lät intressant ur den tråd du länkade till, tycker jag:
"En fysisk liknelse är att röra sig här på jorden, med marken som stöd eftersom tyngdlagen - relativt att röra sig ute i rymden, där något egentligt stöd inte uppfattas. Utan anledning är det svårt att ha en giltig riktning i livet, en uppfattad riktning i livet, varför lätt att uppleva en frustration som gör en tokig. "
Ang din sk okunnighet, äh. Jag har spenderat år att studera det. Det är som vilket annat ämne som helst, kanotpaddling, matematik, osv. Det som skiljer oss åt är graden av investerad tid i den specifika riktningen. Inget pinsamt i det.
Och ang förklaringen:
Din ångest kommer av din inlärda vana av perspektiv att betrakta det du nu betraktar. Din egen mänsklighet, din egen otillräcklighet, inperfektion - och också resten av världens dito.
Din vana av perspektiv är din uppfattning, värdering, av livet och döden. Vilket i sig beror av vårt samhälle, vår kultur, dvs miljön där du vuxit upp. Döden är någonting som skrämmer, någonting som är negativt, dåligt, nästan tabu.
Oj, måste sticka. Fortsätter sen.
Du är van vid att ha allting klart och tydligt definierat. Att sätta en etikett på något, ett namn, att definiera det, inger en upplevelse av lugn - eftersom att om det är möjligt att göra det, så råder uppenbarligen en slags kontroll över situationen. Det som är definerat, är på en nivå förstått, är därför ungefärligt kontrollerat. Du är van vid en viss säkerhet.
Jag tror att all rädsla kan härledas från rädslan för döden, till den största ovissheten, osäkerheten - och därför minsta möjliga (tydligen) kontroll.
Eftersom vana, gillande, av kontroll och definitioner, säkerhet - döden och livet är i huvudsak definierade med tillhörande värdeladdning och därför känsloupplevelse inför - så du får ångest när du betraktar dem som ett sammanhängande par. Det kan sägas bero på ovana, för om du övertygat hade kommit från perspektivet och tron på ett evigt himmelrike efter döden, då hade det inte alls varit lika ångestladdat.
Det är som att ställa en ledande fråga - vilket ger att som man frågar, får man svar. Ditt sätt att se på saken leder till att du får ångest när du ser på den.
Men, om du likväl fortsätter med det, så finns chansen att din investerade tid och energi kommer normalisera dig vid situationen - träna dig, så att säga, liksom det är tungt de första gångerna man väl är ute och springer för att få bättre kondis. Eller när man ska hoppa ut från språngbrädan ned i bassängen för första gången. Första gången man frågade chans på någon man gillade. Osv. Upprepning är alla lärdomars moder. Det man övar, blir man bättre på. Det svåra är att faktiskt hålla ut under transcenderandet, övergången. Vilket förvisso också är var risken ligger, som i sig framkallar ångesten, eftersom den upplevda osäkerheten.
Jag tror att all rädsla kan härledas från rädslan för döden, till den största ovissheten, osäkerheten - och därför minsta möjliga (tydligen) kontroll.
Eftersom vana, gillande, av kontroll och definitioner, säkerhet - döden och livet är i huvudsak definierade med tillhörande värdeladdning och därför känsloupplevelse inför - så du får ångest när du betraktar dem som ett sammanhängande par. Det kan sägas bero på ovana, för om du övertygat hade kommit från perspektivet och tron på ett evigt himmelrike efter döden, då hade det inte alls varit lika ångestladdat.
Det är som att ställa en ledande fråga - vilket ger att som man frågar, får man svar. Ditt sätt att se på saken leder till att du får ångest när du ser på den.
Men, om du likväl fortsätter med det, så finns chansen att din investerade tid och energi kommer normalisera dig vid situationen - träna dig, så att säga, liksom det är tungt de första gångerna man väl är ute och springer för att få bättre kondis. Eller när man ska hoppa ut från språngbrädan ned i bassängen för första gången. Första gången man frågade chans på någon man gillade. Osv. Upprepning är alla lärdomars moder. Det man övar, blir man bättre på. Det svåra är att faktiskt hålla ut under transcenderandet, övergången. Vilket förvisso också är var risken ligger, som i sig framkallar ångesten, eftersom den upplevda osäkerheten.
Minded skrev:Du är van vid att ha allting klart och tydligt definierat. Att sätta en etikett på något, ett namn, att definiera det, inger en upplevelse av lugn - eftersom att om det är möjligt att göra det, så råder uppenbarligen en slags kontroll över situationen. Det som är definerat, är på en nivå förstått, är därför ungefärligt kontrollerat. Du är van vid en viss säkerhet.
Jag tror att all rädsla kan härledas från rädslan för döden, till den största ovissheten, osäkerheten - och därför minsta möjliga (tydligen) kontroll.
Eftersom vana, gillande, av kontroll och definitioner, säkerhet - döden och livet är i huvudsak definierade med tillhörande värdeladdning och därför känsloupplevelse inför - så du får ångest när du betraktar dem som ett sammanhängande par. Det kan sägas bero på ovana, för om du övertygat hade kommit från perspektivet och tron på ett evigt himmelrike efter döden, då hade det inte alls varit lika ångestladdat.
Det är som att ställa en ledande fråga - vilket ger att som man frågar, får man svar. Ditt sätt att se på saken leder till att du får ångest när du ser på den.
Men, om du likväl fortsätter med det, så finns chansen att din investerade tid och energi kommer normalisera dig vid situationen - träna dig, så att säga, liksom det är tungt de första gångerna man väl är ute och springer för att få bättre kondis. Eller när man ska hoppa ut från språngbrädan ned i bassängen för första gången. Första gången man frågade chans på någon man gillade. Osv. Upprepning är alla lärdomars moder. Det man övar, blir man bättre på. Det svåra är att faktiskt hålla ut under transcenderandet, övergången. Vilket förvisso också är var risken ligger, som i sig framkallar ångesten, eftersom den upplevda osäkerheten.
Tack Minded, nu ä rjag med!
Men om jag lyckas hitta ett förhållningssätt där jag inser (anser?) att livet är, inget annat kan jag betrakta från där jag är nu, så att säga. Och liksom acceptera att något annat kan jag omöjligen känna till, är jag på "rätt spår" då tror du?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst