HJÄLP!!! Immanuel Kant

[apple_rain]

jag behöver verkligen hjälp!!!! Kan någon hjälpa mig att förstå vad Immanuel Kant menar när han skrev om ”tinget för oss och tinget i sig” vad är tinget? är det allt materillt eller vad? HJÄLP!
Jag är väldigt tacksam för en enkel förklaring som man lätt kan lära ut till andra...

[Johan Ågren]

Tinget i sig är det existerande objektet (en materiell eller fysisk entitet) oberoende av vårt medvetande, medan tinget för oss är detta ting underordnat den subjektiva fenomenologin. Som människa kan man enligt hans kritik endast ha kunskap om det sistnämda.

Johan

[cogito]

Tinget i sig =

vad objektet (tinget) är *egentligen* dvs i sig självt - inte som det framstår för människan genom hennes mänskliga organisation eller konstitution (sinnena etc).

[apple_rain]

det som gör mig förvirrad här är att när jag läser om det så står det att man INTE ska tolka tinget som ett objekt..

[Johan Ågren]

Om man med "objektet" menar det som erfars, så ska det inte vara några problem. Citera gärna det som gör dig förvirrad, så blir det lättare att bena ut.

Johan

[apple_rain]

Uttrycket "tinget i sig", eller närmare bestämt "tinget i sig självt betraktat (inte som framträdelse betraktat)" visar hän på att det vi får kunskap om inte uteslutande härrör från kunskapens subjektiva bestämningar. Det finns en "medspelare" som tillhör varken den empiriska subjektiviteten eller den aprioriska subjektiviteten. Detta av subjektet oberoende moment, förutan vilket ingen kunskap är möjlig, är något som måste förutsättas som sådant, utan att man på något sätt kunde bestämma det närmare. För det teoretiska förnuftet är tinget i sig "blott ett gränsbegrepp" - det är den fullständigt obestämda grunden för förnimmelserna, det blotta x:et. (Ur Immanuel Kant, s. 128.)

[Johan Ågren]

Ja det där var lite rörigt. Men jag tror nog att vi gett rimliga förklaringar i den här tråden. Tinget i sig är orsaken till våra förnimmelser, men inte förnimmelserna i sig - som är tinget för oss. Det är alltså en dualistisk tankemodell.

"Kant menar att
kunskapen kommer till oss genom sinnena, precis som empiristerna hävdade,
men den bearbetas alltid, precis som rationalisterna ansåg. Således kan vi
aldrig få kunskap om den sanna verkligheten, alltså den obearbetade
erfarenheten, det han kallade ”tinget i sig”.

För att förstå Kant måste vi aktualisera begreppen analytiska och syntetiska
satser. En analytisk sats är ju nödvändigt sann, oberoende av erfarenheten (”a
priori”): ”En ungkarl är ogift” eller ”En triangel har tre sidor”. Den ger ju
emellertid ingen ny information. En syntetisk sats ger ny information och är
sann eller falsk beroende på erfarenheten (”a posteriori”): ”Boken är grön”
eller ”Åsnan väger 232 kg”. Nu menar Kant att en sats som ”Alla skeenden har
en orsak” dels ger ny information och i den meningen är syntetisk, dels är
nödvändigt sann oberoende av erfarenheten, apriorisk. Han påstår alltså att det
finns syntetiska satser a priori! Tag t ex en matematisk sats som 2+3=5. Enligt
rationalisterna är detta en analytisk sats a priori, medan empiristerna (i alla fall
de renodlade empiristerna) betraktar den som syntetisk a posteriori. Den måste
alltså ”bevisas” med hjälp av induktion, dvs man måste gång på gång räkna
olika föremål men ändå aldrig vara säker på att det kommer att stämma också
vid nästa kontrollräkning! Kant anser sig lösa problemet genom att hävda att
satsen dels ger ny kunskap (är syntetisk), dels är sann oberoende av
erfarenheten (a priori). Men då måste han också besvara frågan hur sådana
satser är möjliga, och där kommer hans sinnrika förklaring om tinget i sig (das
Ding an sich) och tinget för mig (das Ding für mich)!
Många empirister skiljer inte mellan sinnesintrycket och det som ger upphov
till sinnesintrycket (objektet). (Jfr Berkeley!) Det gör däremot Kant. Det
senare kallar han ”tinget i sig” och det vet vi egentligen ingenting om. Det
förra är ”tinget för mig” och når oss genom inbyggda ”filter” i vårt
medvetande. Det kan liknas vid att ständigt bära blå glasögon. Allt vi ser blir
därigenom blått. Men eftersom vi inte kan se något som inte är blått, vet vi inte
ens att glasögonen är blåa. Genom de medfödda ”glasögonen” placerar vi in
allt i åskådningsformerna tid och rum och i tolv kategorier, t ex ”enhet”,
”substans” och ”orsak – verkan”. Själva glasögonen kan vi aldrig se. Vi kan
inte se ”det rena rummet”, alltså utan föremål – och vi kan inte se ett föremål
utom i ett rum. Vi kan heller inte se den rena tiden – bara händelser i relation
till varandra. Likaså sätter vi in händelser i t ex ett orsak – verkan-förhållande.
Detta är en riktigt knepig lösning på ett svårt problem! Även om det finns
invändningar har den spelat – och spelar – en stor roll."

[apple_rain]

tack... nu känns det mycket klarare
nu ska jag skriva klart uppsatsen om honom

[apple_rain]

jag hoppas det går bra att jag tar med lite av dina exempel i min uppsats. det förklarade allt så bra. Och jag ska tydligen kunna redovisa det muntligt för helt oinsatta människor.