José skrev
Jag kommer att tänka på ett latinskt citat:
"Meliora video proboque, deteriora sequor"
Jag ser det som är bäst och medger det, men förjer det sämre"
Det var något i debatten som uppfattade som att vi alltid följer vår vilja. Gör vi det verkligen? Handlar vi aldrig mot vår vilja?
Det gör "viljans" begrepp en aning mer invecklat.
Och visar oss på samma klassiska bryderi som Paulus klargör: "Det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag".
Inre tvång är ett fenomen. Jag ser det som en form av besatthet. Det jag gör ur inre tvång när ett parasitväsen inom mig, inte mig. Självfallet måste vi betrakta allt vi gör som våra egna handlingar, vi är juridiskt och moraliskt skyldiga till allt vi gör. Men en intimare fråga blir: vill jag verkligen allt jag gör? I vissa fall handlar jag ur ryggmärgen (annars skulle man ju som du också påpekar inte kunna ta ett steg) och vet då egentligen inte vad jag gör. Man kan fråga sig: VILL jag det här som jag nu gör eller är i begrepp att göra? Mitt svar är att det man helhjärtat kan bejaka, det man VILL, även om det senare, i backspegeln, visar sig vara oklokt gjort, är en fri handling.
Sedan kan man reflektera över det intressanta och gåtfulla faktum att alla ens handlingar nånstans hänger ihop och är delhandlingar i större handlingar, precis som varje handling i sin tur är komponerad av delhandlingar. Graden av frihet i en handling kan alltså egentligen inte bedömas förrän efter man har sagt sista ordet, satt punkt, andats sista andetaget, alltså faktiskt dött. Innan dess är det en öppen fråga vad en eller annan (del)handling egentligen har till följd och hur fri den är i det större perspektivet.
Först när jag är i position att se mitt liv som avslutad helhet kan jag (förutsatt att jag då alls kan något naturligtvis) bedöma mina handlingar moraliskt.
Om man kan anamma ett dylikt perspektiv faller för övrigt frågan om döddstraff respektive dödshjälp i ett helt nytt ljus.
Determinismen må för övrigt te sig absurd ur vilket moraliskt perspektiv som helst men har man låst in sig i en mekanistisk världsbild så har man inte mycket att välja mellan. Skulle vara rena slumpmässigheten då. Totalt kaos eller total determinism. Den moraliskt kreativa viljan har ingen plats i någondera alternativet. Men eftersom vem som helst dagligen har tillfälle att uppleva sig som moraliskt kreativ finns det ingen egentlig orsak att anamma en världsbild som principiellt utesluter det jag innerst vet mig vara som människa. Förmögen till kär lek.
jn
Men är detta filosofi? Fram med determinismen om det är så det förhåller sig, sedan får var och en ta ställning om de vill ta livet av sig eller ljuga sig själva i ansiktet. Att verkligen veta att alla händelser är förutbestämda skulle nog medföra att alla sprang omkring som galningar och försökte undfly sina egna avsikter: - OK, egentligen skulle jag ha gjort så men nu tänker jag lura mitt eget öde och göra något riktigt tokigt! Sedan kan man vända sig om plötsligt, ta snabba skutt åt sidan och gå i en helt annan riktning, eller varför inte slå en kvantmekanisk tärning som bestämmer i vilken riktning vi ska gå.