Moral kontra överflöd och nöd

[mellan]

Jag skulle vilja veta vad ni anser om följande (baserat på en text av Peter Singer, "Famine, Affluence, and Morality", Philosophy & Public Affairs, vol. 1, nr 1, 1971):

Om det står i vår makt att förhindra någonting ont från att inträffa, utan att därigenom offra någonting av jämförbar moralisk vikt, så bör vi moraliskt sett göra det.

Med att "offra någonting av jämförbar moralisk vikt" menar Singer utan att något annat jämförbart ont inträffar, eller att göra någonting som är fel i sig själv eller att försumma främjandet av något moraliskt gott, jämförbart i betydelse med det onda som vi kan förhindra.

Det här är allmänt accepterat i vårt samhälle. Vi ger bistånd till fattiga länder eller där som katastrofer har inträffat. Men inte i den grad som vi borde göra (detta är Singers huvudtanke - att vi borde göra mer, "vi" är vi som har det bättre ställt och kan skänka utan att själva fara illa av det). Jag accepterar också den här tanken, vi borde ge mer för att hjälpa andra som inte har det lika bra ställt. Men det känns som om det ligger ett problem i den tesen. Det är där jag behöver lite "hjälp", jag kan inte hitta problemet/problemen. Varför kan samhällen acceptera något bara för att man är moraliskt förpliktigad till det? Och vad är det som säger att vi är moraliskt förpliktigade att hjälpa andra som är i nöd?

Det borde finnas någon lära som säger att vi inte borde handla så här, eller i alla fall inte i enlighet med den här principen. Jag har tänkt på att det är just pengar som vi själva har slitit för som vi sedan tvingas att skänka till andra, men det finns de som arbetar heltid åt andra till exempel de på Röda Korset osv. Sedan finns problemet att man hellre hjälper ett barn från att drunkna än ett barn i t ex Afrika från svält. Att det geografiska avståndet spelar roll på varför vi hjälper människor i vår närhet än de som är på andra sidan jordklotet. Tar den här principen ens hänsyn till att vi människor har relationer till andra människor?

Kan ni hitta något annat problem som uppstår?

Jag kan inte komma överens med tanken på att man bara kan acceptera något, men det irriterar mig att jag inte kan komma på vad som kan ställas mot det här. Därför skulle jag bli väldigt lättad/glad/problemfri om någon kunde hjälpa mig med de här frågorna!

[LJUSUPPLEVELSE]

Din moraliska plikt gentemot...?
...samhället/världen?
...ditt kulturarv?
...din närmaste omgivning?
...dina innersta önskemål?

Får man ens fundera också på alternativet : att göra vad man kommer undan med?


mvh

[mellan]

Jag tänker främst på människor, var någonstans de är gör ingen skillnad. Bara att det finns en moralisk plikt att hjälpa dem, eller att bistå dem. Och varför vi känner den plikten. Vad det finns som kan rättfärdiga att vi inte känner den plikten. Det finns de som kopplar det till att om det finns en grupp med människor som kan hjälpa känner individen mindre ansvar, men jag kan inte kalla det för att rättfärdiga att man inte hjälper till eller bistår någon annan. Jag undrar "helt enkelt" vad man kan rättfärdiga ett icke hjälpande agerande, eller hur man bäst beskriver att man inte hjälper andra människor när man kan det.

Vi tar nästan för givet att det är moraliskt rätt att hjälpa andra, men kan man inte rättfärdiga att man inte gör det? Eller är man helt klandervärd när man till exempelvis inte skänker så mycket pengar som man borde till diverse hjälporganisationer, utan hellre lägger de pengarna på en ny jacka, som man inte egentligen behöver utan vill ha för den är snygg? Och vad är det som säger att när man hellre köper något till sig själv än hjälper andra så är det mindre moraliskt rätt?

Att göra vad man kommer undan med förutsätter att man ändå känner någon moralisk plikt att hjälpa andra, men man kanske inte gör så mycket som man "borde". Det är just den här plikten att hjälpa andra som jag har problem med och att vi känner nästan som ett tvång att skänka pengar, eller på något sätt bistå andra som har det mindre bra än vad vi har det.

[Anders]

Plikten är en drivkraft bland andra, sedan vad vi i slutändan gör är en ekvation mellan olika drivkrafter.  Sen lever man med att vara lite klandervärd på det ena eller det andra sättet.

Regler, moraliska eller andra, är allt från absoluta måsten till guidelines.

Det som är lite synd är att olika personer tar olika hårt på det här med plikten, och vissa tycks leva ett liv i högsta välmåga utan att bry sig särskilt mycket om plikter, medan andra egentligen lever ett mycket mer moraliskt leverne, men ändå oroar sig för att de inte når upp till den höga pliktstandard de önskar. Så är det väl bara? Life sucks.

[mellan]

Jag accepterar tanken på att det finns något som kan kallas plikt, men vad är det som säger att om man handlar enligt plikten är man moraliskt rättfärdig, och om man inte gör det kan man inte moraliskt rättfärdigas?

Life sucks. Jag menar inte att det är livet som det är något "fel" på, snarare vad är det som säger att vissa handlar rätt medan andra handlar fel? Min precision med "handlar rätt" är i detta fall ger bistånd till dem som behöver. Varför är det rätt?

[LJUSUPPLEVELSE]

Det är både rätt o fel...det är väl så med nästan allting .
Det kanske inte var så moraliskt rätt enligt Hitlers läror , men helrätt ,eller åtminstone halvrätt enligt Jesus läror.
Samma sak kan man hitta inom sig också om man vill.
Jag är ledsen om jag inte kan belysa situationen bättre än så här , jag lider av  mänskliga brister.

mvh

[mellan]

Jag ville bara belysa att det finns något som inte direkt har något motstånd i vårt moraliska regelrättssystem.  :) Ett plus skulle då vara om någon kunde visa att det finns motstånd mot allt, ty en teori måste kunna falsifieras om man kan bevisa att den sann, och än så länge har inte jag kommit på ett tillfälle då den här kan falsifieras. Och då måste den logiskt sätt vara falsk. Eller?  :?