Barn och lögner - en slump?

[Sun Ra]

Historien som ledde till Frågan:
Var ute på en promenad, på vägen möter jag en mamma och hennes son på ca:3 -4 år. Mamman bär på mycket saker, barnet halkar efter - som bär på en lite kasse. Barnet börjar ropa att mamma ska hjälpa honom, han har grus i skon. Mamma vägrar. Så barnet står där ensamt, men som den goda tinget jag är tänker jag att jag kan hjälpa. Efter allt är klart och att jag åter ger honom kassen säger jag "varsågod", barnet springer iväg(inget tack). Jag hör mamman säga "sa du tack nu?" Ett självsäkert "jaaaaa" kommer som svar från sonen.

Detta är inget jag ser som ovanligt, jag vet själv att jag gjorde på så ibland - ljög. Jag talar inte om stora lögner utan de här smålögnera.
Nå, jag har läst att människan i sig har förmågan att luras, det är en del av oss. Men vart kommer det ifrån? När lär man sig lura/ljuga eller är man född med det?

[Levee]

Man sager inte hela sanningen nar man ar utvecklad nog att utvardera konsekvenserna, kanske det ligger nagot i det ? Har sjalv haft smabarn som statt med hela munnen full av tuggummi, hela rummet fullt av tuggummipapper och anda fornekat att dom varit i mammas vaska och tagit tuggummi.

I deras hjarna sa ar konsekvensen av att ha gjort nagot man inte for gora (leta i vaskan) storre an konsekvensen att bli pakommen med en logn. Det mindre daliga av tva alternativ, helt enkelt.

I ditt fall sa var det enklare for barnet att saga till mamma att han sagt tack an att erkanna att han glomde, missade, inte ville, etc saga tack.

Men barn ar harliga anda. Man kan bli fullstandigt vansinnig inombords pa dom, men man forlater dom anda. Och vice versa. Barns forlatande kraft ar enorm.

[Plecto]

Vår benägenhet till att ljuga ligger nog i vinningen hos den specifika situationen. Utför lögnen någon större negativ åtföljd för mig. En slags balansgång som man, liten som stor, utvärderar när man berättar en lögn. Barnet var nog inte så bekymrat av att 'tacka' någon, samtidigt som han ansåg det vara en plikt från sin mamma att alltid göra det. En motreaktion blir att alltid inställt säga 'ja' till dessa förpliktelser, vare sig man har gjort dem eller inte.

Har du städat ditt rum? Ja mamma!

Fast än man inte har städat rummet.

Sen finns det så klart olika grader av lögn och även där olika grader av motiv. Men jag tror inte att människan på något vis har någon större benägenhet av att ge ifrån sig lögn. Det är just en utvärdering av situationen som gör att vi begår dessa 'vita lögner'.

[hallonapl]

Det är just en utvärdering av situationen som gör att vi begår dessa 'vita lögner'.

Jag tror också på denhär beskrivningen när det gäller "vita lögner".
Sen ska man inte tro att utvärderingen alltid är något vidare omfattande; många lögner begås väl i berått mod?

Precis som du säger, Levee, så kan man (framför allt barn) ibland ljuga mot överväldigande bevis. I dessa fall tror jag just att det handlar om "reflexmässiga" lögner eller möjligtvis (som jag minns att det var när jag var barn) en felbedömning av hur allvarligt det begågna brottet är.

[LJUSUPPLEVELSE]

Historien som ledde till Frågan:
Var ute på en promenad, på vägen möter jag en mamma och hennes son på ca:3 -4 år. Mamman bär på mycket saker, barnet halkar efter - som bär på en lite kasse. Barnet börjar ropa att mamma ska hjälpa honom, han har grus i skon. Mamma vägrar. Så barnet står där ensamt, men som den goda tinget jag är tänker jag att jag kan hjälpa. Efter allt är klart och att jag åter ger honom kassen säger jag "varsågod", barnet springer iväg(inget tack). Jag hör mamman säga "sa du tack nu?" Ett självsäkert "jaaaaa" kommer som svar från sonen.

Detta är inget jag ser som ovanligt, jag vet själv att jag gjorde på så ibland - ljög. Jag talar inte om stora lögner utan de här smålögnera.
Nå, jag har läst att människan i sig har förmågan att luras, det är en del av oss. Men vart kommer det ifrån? När lär man sig lura/ljuga eller är man född med det?

Min åsikt är att barnet inte ljuger,främst, i detta fall...
Barnet gör ett försök att hantera den vuxne ,kanske undvika straff eller tjat, det viktiga i sammanhanget , främst , och ljuger därför...
Lögnen är inte det viktiga i det här sammanhanget ....
...när de frågade den autistiska killen om vad han såg efter det att 2 bilar krockade mitt framför honom , svarade han : det fanns ett stort träd med fina stora röda äpplen där...
Lögn är aldrig enkelt...det finns alltid olika orsaker ...det är snarare det man ska undersöka...varför man ljuger på ett visst sätt i en viss situation...
Bedrägeri och självbedrägeri...deceit and self-deception...


http://www.hotales.org/writings/trivers-on-deceit-self-deception-and-warfare.html

While genetics is, in principle, important to all of biology, I thought it would be irrelevant to the study of self-deception until way into the distant future. Yet the 1980s produced the striking discovery that the maternal half of our genome could act against the paternal, and vice-versa, discoveries beautifully exploited in the 90’s and 00’s by David Haig to produce a range of expected (and demonstrated) internal conflicts which must inevitably interact with self-deception directed toward others. Put differently, internal genetic conflict leads to a quite novel possibility: selves-deception, equally powerful maternal and paternal halves selected to deceive each other (with unknown effects on deception of others).

...tom våra egna gener inom oss försöker att lura varandra...  :idea:

http://en.wikipedia.org/wiki/Intragenomic_conflict

mvh

[transversal]

Barn har generellt svårt att skilja på fantasi och verklighet. Det tar tid att lära sig det och inte ens verksamt att försöka klandra en treåring vad det gäller ljugande eftersom det inte är troligt att ett barn i den åldern har förmåga till en klar bild av begreppet "sanning".

[Avantgardet]

Bara jag som tolkade det som att ungen var lite nervös och kanske rädd? Tycker det känns lite osmakligt att börja moralisera och tala om "lögn" en sån gång...

Och varför ens vänta sig ett tack? Vore väl bättre om man slapp hela den proceduren och alla bara tog för givet att hjälpas åt är nåt man ska göra.

[CAUSTIX]

Historien som ledde till Frågan:
Var ute på en promenad, på vägen möter jag en mamma och hennes son på ca:3 -4 år. Mamman bär på mycket saker, barnet halkar efter - som bär på en lite kasse. Barnet börjar ropa att mamma ska hjälpa honom, han har grus i skon. Mamma vägrar. Så barnet står där ensamt, men som den goda tinget jag är tänker jag att jag kan hjälpa. Efter allt är klart och att jag åter ger honom kassen säger jag "varsågod", barnet springer iväg(inget tack). Jag hör mamman säga "sa du tack nu?" Ett självsäkert "jaaaaa" kommer som svar från sonen.

Det enda skeva jag ser i den här situationen är du. Du känner inte till mammans motiv till att inte hjälpa barnet, men du går raskt in och hjälper det i något utfall av med-lidande. Hade du varit en riktigt empatisk och inkännande person så hade du kanske läst in situationen annorlunda.

En viktigare fråga är snarare varför vi lägger oss i andras vardag utifrån våra egna moraliska omdömen, som oftast oxå är felaktiga för att de bygger på med-lidelse snarare än empati.

[Sun Ra]

Lite hårda attacker!

Jag förväntade mig inget tack! Mamman förväntade sig ett tack!

Dock, fick det mig att tänka det jag inte tänk. Att det helt enkelt inte var en lögn! Kanske gjorde jag tolkning som sådan pga jag själv är lite av en kronisk lögnare!  :oops: ( dock är denna historia sann! Tror jag) För att svara CAUSTIX du tolkade nog lite fel. Jag frågade mamman om hon behövde hjälp och barnet tillfrågades också! Mamma sa tack gärna (det är nära grannar - dock ingen relation till dem). Jag hjälpte, jag ser då inga problem i ett moraliskt hjälpande. Situationen var fullkomligt accepterad och omtyckt av alla deltagare, det var bara en liten fråga som väcktes vid situationen som jag nu fått besvarad, det var "icke-lögn" barnet gjorde! (vilket jag också vid eftertanke håller med om)

Men då ställer jag en annan fråga som väcktes av LJUSUPPLEVELSE ord:" kanske undvika straff eller tjat"  (nödvändigtvis inte bara gällande 3åringar)- Är rädslan för att göra fel och skämmas inför föräldrar och andra "auktoriteter" ett bra sätt att lära sig "rätt och fel" ?(normen, det accepterade osv. - vill inte ha en diskussion om vad som är rätt-fel det vet vill all vad som gäller kring den frågan!)

[CAUSTIX]

CAUSTIX du tolkade nog lite fel. Jag frågade mamman om hon behövde hjälp och barnet tillfrågades också! Mamma sa tack gärna (det är nära grannar - dock ingen relation till dem). Jag hjälpte, jag ser då inga problem i ett moraliskt hjälpande. Situationen var fullkomligt accepterad och omtyckt av alla deltagare, det var bara en liten fråga som väcktes vid situationen som jag nu fått besvarad, det var "icke-lögn" barnet gjorde! (vilket jag också vid eftertanke håller med om)

Nej jag tolkade det inte fel utifrån vad du beskrev. Nu beskriver du ju något annat som inte framgick av orginaltexten. Då blir det ju något annat.

[Algotezza]

Ja, barn är strikta konsekvensetiker, när de blivit tidsmedvetna. De berättar den variant av sanningen/lögnen som ur deras perspektiv ger fördelaktigast konsekvenser (som ju ligger i den tänkta framtiden).

Har själv ett minne från min tidiga barndom. Det var hemma hos morfar på femtiotalet, då han var nybliven änkling. Jag hade gjort djupa rispor i armstödet till hans favoritfåtölj med en kniv. Det hade varit härligt destruktivt. Så fann min moder risporna dagen efter och frågade mina syskon och mig: "Vem har gjort detta?" Jag ville alltid varit duktig och ärlig som barn men ville slippa aga  - det var tillåtet då. Därför ville jag listigt  villkora min ärlighet och undrade lite stillsamt: "Får den pryl (= aga) som har gjort det?" Mor bara skrattade och sade: "Jaså, det är du som gjort det!" Förbluffad över hennes slutledningsförmåga utbrast jag: "Nämen, det har jag väl inte sagt?"

Vänligen Algotezza

[transversal]

Jag menar att barn i den åldern inte har koll på vad som är ljug och vad som är sant. Därför är det inte adekvat att säga att man har en medfödd förmåga att ljuga. Att ljuga upplever jag endast är meningsfullt som begrepp när man inser den fulla vidden av att kunna manipulera andra med information. För det måste man ju inse att andra inte är en del av en själv, dvs att man har ett eget jag och en egen vilja som skiljer sig från andras jag och viljor och det har ju inte riktigt små barn.

I trefyraårsåldern så tror jag att barn provar sig fram, de undersöker relationen mellan sanning, verklighet, osanning etc, men de har inte en bra och konsekvent bild av hur den exakta relationen ser ut.

[Logos]

Nej, det är ju sociala konstruktioner som måste tränas in.

[henkeq]

Historien som ledde till Frågan:
Var ute på en promenad, på vägen möter jag en mamma och hennes son på ca:3 -4 år. Mamman bär på mycket saker, barnet halkar efter - som bär på en lite kasse. Barnet börjar ropa att mamma ska hjälpa honom, han har grus i skon. Mamma vägrar. Så barnet står där ensamt, men som den goda tinget jag är tänker jag att jag kan hjälpa. Efter allt är klart och att jag åter ger honom kassen säger jag "varsågod", barnet springer iväg(inget tack). Jag hör mamman säga "sa du tack nu?" Ett självsäkert "jaaaaa" kommer som svar från sonen.

Detta är inget jag ser som ovanligt, jag vet själv att jag gjorde på så ibland - ljög. Jag talar inte om stora lögner utan de här smålögnera.
Nå, jag har läst att människan i sig har förmågan att luras, det är en del av oss. Men vart kommer det ifrån? När lär man sig lura/ljuga eller är man född med det?

Jag tror att det är föräldern som inte lärt barnet att alltid tala sanning.

Jag fick lära det väldigt tidigt av mina föräldrar och kan inte ljuga, eller vitt lögn som vissa säger, det är ju faktiskt också en lögn.
Helt omöjligt i allafall att ljuga.