Fisik

[suchanother]

Vad är ditt problem Defuzo?
Varför tracka andra? Du är ett svin, hoppas nån moderator kickar ut dej.

[defuzo]

Vad är ditt problem Defuzo?
Varför tracka andra? Du är ett svin, hoppas nån moderator kickar ut dej.

Hej blatte, läs rubriken, så kanske du förstår sakerna i sitt rätta sammanhang.

[Avantgardet]

Värst vad stöddig man vågar vara på internet! Wow!

[Anna Sara]

Det här är en låt eller hur?

[Avantgardet]

Vet inte hur intressant den är i såna fall, låter som vanlig djävla sexuell frustration i mina öron.

[JimmyAberg]

Är du rädd för att uttrycka känslor i publika sammanhang? Känslor är lite för privata för det?

Känslor va??

Du säger bara jag,jag,jag (satans självcentrerade både du och Sara e).

Ni kan ju stoppa i er något piller om det inte kommer med posten!

Hej (orkar f**n inte ta del av erat utsvävande elände, och vad ni råkar känna för stunden lr så...

Dina utsagor och ditt beteende motsäger varandra.

Det är nog bäst att du är lite snällare annars kanske jag börjar psykologiserar dig med (jag kan garantera att det kommer att bli en otrevlig men samtidigt lärorik upplevelse ).

[JimmyAberg]

Vad är ditt problem Defuzo?
Varför tracka andra? Du är ett svin, hoppas nån moderator kickar ut dej.

Känner precis samma sak

[Avantgardet]

Är det bara jag som inte dömer folk på grund av de grodor som hoppar ur käften på dem?

[transversal]

Det är så att jag upplever att att du ofta blivit "tillrättalagd" av dina föräldrar om du själv varit emotionell på fel sätt.

Jag tror att du övertolkar. Och jag tror att jag känner min egen psykologi bättre än vad du känner mig, helt enkelt eftersom jag har umgåtts med mig själv i trettio år på heltid.

Jag kastar ut flöten. Testar mina fördomar. Psykologiserar. Klart det är förolämpande. Men samtidigt ger det väldigt mycket information om vilka försvarsmekanismer du använder dig av, vilket säger ganska mycket om hur du är som person. Förut brukade jag alltid hålla på såhär, och jag upplevde att jag ofta träffade relativt nära. Nu för tiden gör jag sällan det, eftersom jag upplever det som respektlöst.

Är du rädd för att uttrycka känslor i publika sammanhang? Känslor är lite för privata för det?

Min ibland reserverade sida är en del av min personlighet, och jag har svårt för människor som inte kan acceptera att det är just en del av mig utan vill problematisera den sidan till varje pris - och det har du, Jimmy, en tendens att göra. Om du inte förstår eller det saknas information så "fyller du i" med problem. Jag öppnar mig när jag vill öppna mig, och inte på någon annans order, för att den personen känner osäkerhet inför människor som inte omedelbart kavlar ut hela sitt känsloregister. Jag anser att varje människa har rätt till en personlig sfär, integritet.

Ditt sätt att lirka, argumentera, problematisera, använda känslomässiga påtryckningar, är inget annat än manipulation som syftar att tränga in i min personliga sfär, möjligen av skälet att du själv känner dig osäker när du inte vet vad som finns där eller vad jag känner. Det handlar inte över huvud taget om min kapacitet eller avsaknad av kapacitet att uttrycka känslor. Det handlar som vanligt om dig och din bekräftelse, och inte om någonting annat. Mao har du inte lyckats "möta" mig över huvud taget, fastän du orerar dagligen om "genuina möten". Du säger att du har slutat att göra på det här sättet, men du håller ju på precis som du alltid har gjort?

Du har själv uttryckt att du inte respekterar mig. Hur kan du ens för ett ögonblick tro att jag skulle vilja öppna mig och exponera mina känslor för en person som inte ens hyser respekt för mig? Jag är inte dummare än att jag testar människor innan jag visar mina mer sårbara sidor, eller berättar om mina mer djupgående upplevelser, som du har fått ta del till ungefär 1 procent av nu, på vilka du bygger utsvävande teorier som ignorerar de 99 andra procenten som jag inte har berättat för dig. Om du vill veta något om någon och vad de känner och genuint möta någon, börja lyssna och sluta tolka.

Om du håller käften ett tag med dina teorier om mig så kan jag berätta vidare lite.

Angående erfarenhet; efter mina föräldrars separation och efter en tids runtflyttande (jag har flyttat många gånger i mitt liv) så hamnade jag med min mamma på något konstigt sätt i värstingområdet i stan. Det var socialfall, alkoholism, och 750 nyanlända flyktingar med alla deras trauman. Jag växte upp sida vid sida med det. Minst femtio procent av mina vänner har alltid haft någon form av internationell bakgrund. Jag har haft närkontakt (för nära, dvs innanför min sfär av nära vänner) med kvinnomisshandel, barnmisshandel, alkoholism, heroinmissbruk, schizofreni, depression, bokstavdiagnoser, usel ekonomi, klassfrågor, rasism. Jag har varit tvungen att fatta egna beslut rörande hur jag skulle förhålla mig till de frågorna. Jag har haft väpnat rån i hissen i höghuset där jag bodde ensam. Jag har haft skottlossning i mitt område och blivit bestulen på otaliga ägodelar typ datorer, cyklar, kläder you name it.

Men jag har också minglat med vd:ar, miljonärer, folk som har rest jorden runt ett par varv osv.

Men med exponering kommer en viss känslomässig anpassning. Om någon säger "oj vad jag har knarkat/deppat/etc idag" eller har extrema åsikter så blir jag inte längre särskilt upprörd. Jag försöker, i den mån jag kan, använda energin åt att agera och vara konstruktiv istället för att lägga den på känslomässiga kaskader, eftersom jag har bildat mig den uppfattningen att det ger större reell output. Samma energi kan antingen gå åt till en stark känslomässig reaktion eller till en aktion. Om jag har ork så försöker jag hjälpa när någon har det svårt, eller om jag har en åsikt om något så förmedlar jag den i den mån det kanske kan påverka någonting. (Men allt som oftast så står ju mänskligheten och idisslar sina vanliga frågeställningar. I konstdebatten har man idisslat frågan: "Vad är konst" i snart hundra år. Miljödebatten går så långsamt att böcker från sextiotalet ibland fortfarande är är aktuella.) :-S

[transversal]

Dessutom så har jag gått igenom krisen "ifrågasätta sin uppväxt" och kommit ut ur den och insett att mina föräldrar är människor, de har varit starka ibland och svaga ibland, men i grunden så har de försökt göra rätt, och de har älskat och försökt stötta mig och min syster. Och de har också lyckats stöttat mig enormt. Och det är väl huvudsaken? Eller hur? Det är väl det föräldraskap handlar om?

[JimmyAberg]

[JimmyAberg]

Kul att du vågade skämma ut dig lite iaf, det uppskattade jag.

[transversal]

Jeje. Jag tar väl i lite ibland.  :-S

[transversal]

Defuzo, du har missuppfattat, eller kanske har jag förklarat otydligt. Min poäng eller mening var aldrig att såga Anna Saras förmåga att resonera. Det är sällan problem med att följa med i logiken i hennes resonemang om man bara koncentrerar sig tillräckligt mycket. Min kritik gäller fokus i hennes resonemang. Jag tycker att hon har förlorat perspektivet och behandlar alla teorier som om de vore lika viktiga för helhetsbilden.

Så är inte verkligheten. Om man ska korsa gatan så behöver man inte räkna ut friktionen mot sulorna eller mäta vindhastigheten. Det räcker med att titta åt höger och vänster.

Om man börjar snöa in på för mycket detaljer förlorar man helhetsbilden och missar ofta de mest uppenbara lösningarna eller förklaringarna, då man inte ser skogen för bara träd.

Det trista är att om man inte kan se helheten så förlorar man en del av förmågan att orientera sig i vardagsverkligheten och relationen till andra människor. Du blir "fascinerande", därför att lyssna på dig blir som att titta genom ett förstoringsglas och se en helt ny värld av detaljer som ofta ligger utanför ens normala perception, men att leva med "förstoringseffekt" på livet gör att man hela tiden tappar den generella livstråden till förmån för att haka upp sig på detaljer. Jag får intrycket av att Anna Sara har just en sån tendens. Jag vet inte om det är så, men det är det generella intrycket, och som jag kritiserar hos henne och tycker att hon ska försöka motverka och balansera istället för att "leva ut" det. Som hon gör nu.

Visst kan man hitta "Gud" om man stirrar tillräckligt länge ner i gatan, men samtidigt måste man stabilisera sig så att man kan stå stabilt nog att analysera om det verkligen är "Gud" man har hittat eller en fimp. För det krävs perspektiv. Kan man inte sortera sina gudomliga uppenbarelser så är de inte till gagn för en i verkliga livet utan blir "kuriosa".

Jag uppmuntrar inte Anna Sara att sluta söka efter djupare meningar, bara att skaffa sig perspektiv i första hand.

Jimmy, jag ignorerade att förklara det här närmare för dig, eftersom jag inte alls fick intrycket att det här skulle gälla dig. Visst fladdrar du iväg ibland, kanske för att frigöra dig, har ingen aning, men som sagt, just det här resonemanget gällde inte dig, då du ändå verkar ha klövarna hyfsat på marken.

[Anna Sara]

Skrev en uppsatts om Schizofren dramatik för ett år sen för att jag mindes en lite tidigare plan om total galenskap:



Du kan inte se dig själv -och jag tror det är detta som det handlar om när vi dör.

Vad är "seperation"? Seperationsångest!


Funderade på min upplevelse av livet. Det är en central smärta, och den vill jag bli av med -en "mental smärta".

Jag förstod att den egentligen är känslomässig och att det är det jag måste förstå/känna (jag lever alltså i en dualism mellan känsla/tanke: i en identifikation). Jag kan inte bevara något av det här! Det är DÄRFÖR jag blivit så otroligt ambitiös; för att hitta en roll, i framtiden (genom dåtiden-framtiden).

Jag föreställde mig vad "smärta" skulle vara, vad det skulle vara att möta MIG SJÄLV: när känslorna kommer mot mig med jagets attack totalt. Jag inser nu att det jag förstår är -utan att förstå det: att alla är samma sak, att ALLTING är SAMMA SAK; samtidigt som jag lever i ...nästan total... RELATIVITET: och mitt JAG söker sig upp i denna aktivitets urstruktur/form; för att ge sexuellt ljus åt själen, och krossa "fördommar".

Det här är alltså: Längtan efter människan.


Sorgen uppstod direkt vid första mötet med "det falska jaget", en struktur av relativ VÄRDERING (erbjudande/inbjudande, av deras kärlek), i "föräldrarna", scheman, samhällsrörelser, matematik.



-

Jag vet inte hur jag ska förklara eller förstå min "störning". Jag har förstått att jag MÅSTE återfödas, och att jag inte kan ta naiva försök in i en jord brevid mig med autistisk intention; för "autismen" är "utan tid", utan friktion; gud/livet förklarat, och i sinnesvärlden -ägt. Detta är underlaget till "den totala smärtan" -som kan skapa vad som helst! Jag har förstått att det finns en MENING med min "halvautism", och mina komplikationer på jorden, hittils.

Jag har funderat på om jag är Schizofren, då jag har börjat förstå vad det innebär. Det är en slags "uppmärksamhetstörning" i beroendegestaltning, där man samtidigt söker perfektion, genom "kritik" som ges överväldigande i ett försök att "isolera homogen relatering till själv" i androgyna former av tillvaro/ting i känslor (inre relation/estetisk bild) för att känna sig trygg; alltså baserat på "extremt trauma". Sökandet efter intensitet, utan anspråk/eget själv -man måste hitta en "yttre" mening i realiserandet av jaget genom totalt offrande och förlösande dedikation till något och/eller någon annan; och det är enormt svårt att balansera dessa behov, eftersom ett stort "tomrum" hela tiden finns och attackerar -det ligger alltså alltid en slags Borderlinestörning under det Schizofrena. Att skapa relation är samtidigt "omöjligt" eller extremt svårt, och kräver offrande, eftersom "profilen" skapar extrem egoism -OCH sentimental ESTETISK idealism; eftersom ingen förstår de sentimentala "kraven" förvrids martyrens infallsvinklar utåt, och skapar paranoia (kontrolltvång i det "allmänt avvikande": personligt förfall).


Man kan alltså inte se sig själv.