Själv värdesätter jag synen mycket. Framförallt för att det är det sätt jag mest använder för att lära mig saker och inhämta information.
Igår fick jag reda på att min syn håller på att bli väldigt försämrad, då min diabetes återigen lägger krokben för mig.
Därav mitt intresse för era sinnen, vad är det ni uppskattar mest med dem, och varför?
Vilken sinne skulle du sakna mest?
Moderator: Moderatorgruppen
Tråkigt att höra att din syn förvärras 
Det är nog svårt att föreställa sig hur det skulle vara att sakna ett sinne, men jag tror att jag skulle sakna synen mest. Mat och dryck är för mig främst något som ”ska ner” så smak och lukt hade jag nog klarat mig ganska bra utan (även om det såklart finns många fler användningar av de sinnena). Känseln är man nog mer beroende av än man tror, men jag som är mer eller mindre isolerad hade nog inte saknat det lika mycket som många andra. Hörseln är viktig men eftersom jag är en ensling som njuter av tystnad, lugn och ro, så tror jag att det vore ganska överkomligt att förlora hörseln. Fast det hade likväl varit tufft, eftersom jag lyssnar mycket på musik och uppskattar många muntliga konversationer. Synen är så central i det mesta jag gör, så det vore fruktansvärt att förlora synförmågan. Lite spontana, och väldigt egoistiska, tankar bara.
Men om vi skulle utöka det till en filosofisk diskussion så kan man fråga sig om inte ”medvetandet”, ”själen” eller ”anden”, vad man nu låter dem orden beteckna, kan räknas som en typ av sinne. Varför måste det sitta på kroppens yta för att räknas som ett sinne? Är inte vår ”inre röst” en typ av hörsel, som kan räknas som ett sinne? Erfar vi inte omvärlden med våra tankar också?
Det är nog svårt att föreställa sig hur det skulle vara att sakna ett sinne, men jag tror att jag skulle sakna synen mest. Mat och dryck är för mig främst något som ”ska ner” så smak och lukt hade jag nog klarat mig ganska bra utan (även om det såklart finns många fler användningar av de sinnena). Känseln är man nog mer beroende av än man tror, men jag som är mer eller mindre isolerad hade nog inte saknat det lika mycket som många andra. Hörseln är viktig men eftersom jag är en ensling som njuter av tystnad, lugn och ro, så tror jag att det vore ganska överkomligt att förlora hörseln. Fast det hade likväl varit tufft, eftersom jag lyssnar mycket på musik och uppskattar många muntliga konversationer. Synen är så central i det mesta jag gör, så det vore fruktansvärt att förlora synförmågan. Lite spontana, och väldigt egoistiska, tankar bara.
Men om vi skulle utöka det till en filosofisk diskussion så kan man fråga sig om inte ”medvetandet”, ”själen” eller ”anden”, vad man nu låter dem orden beteckna, kan räknas som en typ av sinne. Varför måste det sitta på kroppens yta för att räknas som ett sinne? Är inte vår ”inre röst” en typ av hörsel, som kan räknas som ett sinne? Erfar vi inte omvärlden med våra tankar också?
Synen är det viktigast även för mig, håller dock med Fry om att det är svårt att föreställa sig alla följder.
Medvetandet är ju scenen där alla sinnen + minnen + känslor utspelar sig.
Sinnena står för själva rekvisitan och känslor är strålkastarna på medvetandets scen. :)
Skulle även vilja veta vilken känsla ni skulle sakna mest? Personligen skulle jag sakna rädslan mest.
Fry skrev:Men om vi skulle utöka det till en filosofisk diskussion så kan man fråga sig om inte ”medvetandet”, ”själen” eller ”anden”, vad man nu låter dem orden beteckna, kan räknas som en typ av sinne. Varför måste det sitta på kroppens yta för att räknas som ett sinne? Är inte vår ”inre röst” en typ av hörsel, som kan räknas som ett sinne? Erfar vi inte omvärlden med våra tankar också?
Medvetandet är ju scenen där alla sinnen + minnen + känslor utspelar sig.
Sinnena står för själva rekvisitan och känslor är strålkastarna på medvetandets scen. :)
Skulle även vilja veta vilken känsla ni skulle sakna mest? Personligen skulle jag sakna rädslan mest.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Fromm skrev:Synen är det viktigast även för mig, håller dock med Fry om att det är svårt att föreställa sig alla följder.Fry skrev:Men om vi skulle utöka det till en filosofisk diskussion så kan man fråga sig om inte ”medvetandet”, ”själen” eller ”anden”, vad man nu låter dem orden beteckna, kan räknas som en typ av sinne. Varför måste det sitta på kroppens yta för att räknas som ett sinne? Är inte vår ”inre röst” en typ av hörsel, som kan räknas som ett sinne? Erfar vi inte omvärlden med våra tankar också?
Medvetandet är ju scenen där alla sinnen + minnen + känslor utspelar sig.
Sinnena står för själva rekvisitan och känslor är strålkastarna på medvetandets scen. :)
Skulle även vilja veta vilken känsla ni skulle sakna mest? Personligen skulle jag sakna rädslan mest.
Skulle sakna känslan av lugn väldigt mycket.
Det där sjätte sinnet, kan inte det vara någon slags blandning av alla andra fem sinnena?
Tack
Ewelina skrev:Skulle sakna känslan av lugn väldigt mycket.
Det där sjätte sinnet, kan inte det vara någon slags blandning av alla andra fem sinnena?
Kan det ju vara, menar du att sinnena genererar en viss känsla som vi tex inte kan sätta ett ord på.
Lugn ser jag som en personlig nivå på stress skalan och rädslan är en annan nivå på samma stress skala.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Är tänkandet något annat än ett sinne?
Nu får ni inte tänka sinne, precis likt de andra.
För betänk hur mycket synen skiljer sig från andra sinnen, synen är det enda sinne som verkar mer än i sig självt.
Tänk på känseln, hur det du känner utgår från din syntes delars motstånd mot varandra. Visst känns det som det är ytan du känner, men uppenbarligen är det vad ytan ger för efterverkningar hos en del av dig mot en annan. Motståndet hos materialet överantvardar känslosinnet till förnimmelsen.
Hörsel är förstås bara ett mera specifikt känselsinne, kalibrerat för att plocka upp mycket mera subtila motstånd i den värld vi lever i än det vi kallar känseln.
Lukt och smak då, kräver väl förmodligen receptorer, men har med det förlorat den överantvardande karaktären av strukturen "där ute". Alltså som jag ser det så har vi egentligen bara två sinnen hittills, känsel och kemiskt receptiva.
Förmodligen har också utvecklingen gett oss de sinnen som berör världen närmast oss först, det vill säga först känseln, sen smaken, sen lukten, sen hörseln, sen synen och senast tänkandet.
För vad karakteriserar ljuset, och synen, om inte avståndet det skänker oss i perceptionen? Det blir inte längre en svag närvaro, som vid smaken eller lukten. Utan det blir ett direkt avstånd, si eller så många av det kan läggas mellan.
Och inte heller bygger det lika lätt upp sig av motstridigheten inom vår syntes. Med synen verkar det allt som om "känseln" eller "receptorerna" inte förnimmer föremålen vi når perception av (eller föremålet om man är lagd åt det hållet) utan just ett medium som förmedlar dem. Alltså är förutsättningarna för föreställningarna annorlunda. Vi saker som inte är närvarande kan närvara. Vi har med synen nått en ny sträckning av vår organism.
Om vi sen antar att rummet bara har tre dimensioner så tar sinnena slut, vi kan förnimma andra våglängder på andra sätt, men det finns inte så mycket mer att förnimma.
Och här träder väl det senaste sinnet in. Men tanken, eller medvetandet, eller förnuftet, kalla det vad ni vill. Så är vi inte utlämnade till det som sinnena ger oss nu, vi kan anticipera det sinnliga, och har sträckt oss utöver sinnenas värld, vi har transcenderat.
Nu får ni inte tänka sinne, precis likt de andra.
För betänk hur mycket synen skiljer sig från andra sinnen, synen är det enda sinne som verkar mer än i sig självt.
Tänk på känseln, hur det du känner utgår från din syntes delars motstånd mot varandra. Visst känns det som det är ytan du känner, men uppenbarligen är det vad ytan ger för efterverkningar hos en del av dig mot en annan. Motståndet hos materialet överantvardar känslosinnet till förnimmelsen.
Hörsel är förstås bara ett mera specifikt känselsinne, kalibrerat för att plocka upp mycket mera subtila motstånd i den värld vi lever i än det vi kallar känseln.
Lukt och smak då, kräver väl förmodligen receptorer, men har med det förlorat den överantvardande karaktären av strukturen "där ute". Alltså som jag ser det så har vi egentligen bara två sinnen hittills, känsel och kemiskt receptiva.
Förmodligen har också utvecklingen gett oss de sinnen som berör världen närmast oss först, det vill säga först känseln, sen smaken, sen lukten, sen hörseln, sen synen och senast tänkandet.
För vad karakteriserar ljuset, och synen, om inte avståndet det skänker oss i perceptionen? Det blir inte längre en svag närvaro, som vid smaken eller lukten. Utan det blir ett direkt avstånd, si eller så många av det kan läggas mellan.
Och inte heller bygger det lika lätt upp sig av motstridigheten inom vår syntes. Med synen verkar det allt som om "känseln" eller "receptorerna" inte förnimmer föremålen vi når perception av (eller föremålet om man är lagd åt det hållet) utan just ett medium som förmedlar dem. Alltså är förutsättningarna för föreställningarna annorlunda. Vi saker som inte är närvarande kan närvara. Vi har med synen nått en ny sträckning av vår organism.
Om vi sen antar att rummet bara har tre dimensioner så tar sinnena slut, vi kan förnimma andra våglängder på andra sätt, men det finns inte så mycket mer att förnimma.
Och här träder väl det senaste sinnet in. Men tanken, eller medvetandet, eller förnuftet, kalla det vad ni vill. Så är vi inte utlämnade till det som sinnena ger oss nu, vi kan anticipera det sinnliga, och har sträckt oss utöver sinnenas värld, vi har transcenderat.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Skulle vara intressant att höra någon med lite biologiska kunskaper om ögat i sin ursprungliga utformning var något mer än en receptor, alltså om det alls går att tala om ögat som målar en värld, eller om det då enbart fungerade för något reflexmässigt?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Men rösta på sjätte sinnet då dumbass. :wink: Jag tror det sjätte sinnet är humor.
Men allvarligt talat så skulle jag mest sakna synen såklart. Utan den är man som mest handikappad. Utan hörsel kan man ändå kommunicera genom teckenspråk, skrift och jag skulle fortfarande kunna skriva musik, fast skulle såklart inte vara lika roligt att inte höra det jag komponerat även om jag vet hur det låter.
Känseln? Då skulle jag slippa smärtan i mitt jäkla nageltrång.
Smak? Jag kan ändå inte laga mat.
Lukt? Då slipper jag folk som fiser.
Nädå, de tre resterande är iallfall jämförelsevis inte lika viktiga.
/P
Men allvarligt talat så skulle jag mest sakna synen såklart. Utan den är man som mest handikappad. Utan hörsel kan man ändå kommunicera genom teckenspråk, skrift och jag skulle fortfarande kunna skriva musik, fast skulle såklart inte vara lika roligt att inte höra det jag komponerat även om jag vet hur det låter.
Känseln? Då skulle jag slippa smärtan i mitt jäkla nageltrång.
Smak? Jag kan ändå inte laga mat.
Lukt? Då slipper jag folk som fiser.
Nädå, de tre resterande är iallfall jämförelsevis inte lika viktiga.
/P
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster