total FÖRLÅTELSE - möjlig?

[* KYREUS *]

Jag har alltid funderat över det där om vi människor KAN och SKALL förlåta allt; tex alla missgärningar andra utför.

Frågan för dagen blir alltså:

1a/ Vad är verklig förlåtelse?

1b/ Hur hänger förlåtelse och sk försoning samman?

1c/ Kan och skall en människa förlåta - precis allt?


* Kadmos

[krokodilka]

Vad gäller frågan om förlåtelse, så tycker jag inte att man kan förlåta allt.
Och om man förlåter ngt, betyder det att man glömmer det som hänt?
Själv tycker jag att man kan förlåta väldigt mycket men det betyder inte att man fösonas. Man förlåter för sin egen skull (för att inte må dåligt utav det) och inte för andras skull, tror jag.
Verklig förlåtelse existerar inte i frågan om msk verkloig förlåtelse,enligt min uppfattning, för att vi msk. inte är fullkomliga( dvs, vi förlåter för tillfälet men vi glömmer inte orättvisor eller missgärningar mot oss själva). Endast den fullkomlige kan verkligen förlåta.

[* KYREUS *]

Grundfrågan: vad är verklig förlåtelse?

(1 ) För mig handlar det om människosyn. Att förstå att vi alla - även självklart jag själv - är bristfälliga människor och snara att fela. Den som inte vill ge förlåtelse vidare, "binder" sig själv och den o-förlåtne i ett negativt läge. Den - å andra sidan - som vill och försöker och lyckas förlåta...frigör sig själv och den andre till nya möjligheter. Det är svårt att förlåta. Det veta alla människor. Och samtidigt: NÅGOT kan alltid göras i situationen. Förlåtelsen frigör alltid kreativitet.

(2) För mig innebär inte förlåtelse att allt nödvändigtvis blir detsamma som innan. Inte heller att man automatiskt GLÖMMER tidigare missgärningar. Att minnas onda handlingar och konflikter är ju samtidigt ¨på ett sätt, en läxa; något att lära sig för att undvika onödig upprepning.

(3) Som jag ser saken behöver den som förlåter inte nödvändigtvis uppge sitt eget värdesystem, tex om rätt och fel. Snarare: att förlåta är att upprätthålla sitt värdesystem på ett mera kreativt sätt.

Jag skall återkomma och vidareutveckla!

Med vänlig hälsning, Kadmos

[J R Auk]

När vi på allvar ansvarar för vår situation finns inget att förlåta.

Förlåt är något man ger till den som ångrar sig, för deras skull.

Kan man inte förlåta kan man inte vara fullständig. Är man fullständig finns inget att förlåta.

Illusionen att någon annan ska ansvara för oss (vår uppfattning, hälsa, attityd e dyl) gör bäst i glömmas.

Vad är mer generöst att ge än förlåtelse. Jo avsaknanden av synd.
Ge inte någon synd för vad dom gjort och dom behöver inte ge en bön om förlåt.

Två har då närmat sig en harmonisk relation.

[* KYREUS *]

Tack, AUK, för dina kreativa och lätt idealistiska perspektiv!

Frågan för dagen.

1a/ Vad är då att förlåta - sig Själv??

1b/ Behöver vi förlåta oss själva?
Om: varför?
Om inte: varför inte??


*Kadmos

[Angelina]

Förlåtelse, balsam för själen, verkligen, det frigör mycket av lidandet.

Har någon mördat ens familjemedlem eller något i samma stil, sä är det nog ohyggligt svårt att förlåta, men i slutändan nödvändigt för ens egen överlevnad.

Att förlåta är inte alls samma sak som att glömma, man kan inte utan förträngningens hjälp bara glömma djupgående upplevelser. Då har man dels inte tagit i tu med dem och helt ignorerat deras betydelse.

Att förlåta är istället att minnas på ett mer empatiskt sätt, att förstå varför någon agerade som den gjorde och förlåta den för att den inte förstod skadan som åsamkades, både hos personen själv och hos den den sårade.

Ibland kan man arrogant säga, att hon/han visste precis vad de gjorde, men gjorde det ändå...men det är inte riktigt sant, eftersom någon pusselbit måste ha fattats för själva utförandet att bli möjligt, att medvetet orsaka lidande.

Jag förlåter hela tiden, särskilt mig själv och min själ som satte mig här, mot bättre vetande förmodar jag...
Jag förlåter "Gud" för att världen ser ut som den gör, konstruktionen kunde vara bättre liksom...men, men...

Det är bra att ha förlåtelsen som ett ständigt återkommande inslag i sitt liv, när man känner sig irriterad, lite grining eller vad det nu kan vara...att bara kunna förlåta allt. Det är rätt skönt.

Är man mitt i ett trauma måste man förlåta sig själv för att man inte klarar av att förlåta på en gång..så kan det vara. Vissa saker måste man ge tid.

[krokodilka]

Hej!

Jag håller med dig kadmos i frågan om att man inte ger upp sin egen värdesystem om man förlåter, och att förlåtelsen är kreativt.
Dessutom så finner jag också att det handlar om msksyn, men det som jag hade sagt var det att man inte nödvändigt vis förlåter för den andres skull utan för det enga.
Jag har J R Auk svårt att smälta det att man förlåter för den andres skull? Och hur vet vi att ngn ångrar ngt? . Det som du beskriver är ett ideal, som inte existerar i verkligheten. Vidare så tror jag inte att förlåtelse leder till fullständighet.JAg har svårt att tro det, då jag har uppattning om att msk är ofullständig, både i hennes intelligens och hennes handlingskraft.
Visst så strävar vi mot fullständighet och gör saker och ting för att uppnå den, men ju närmare vi kommer mot den, desstom mer inser vi att den inte kan uppnås( det är åtminstånde min uppfattning om det. vet inte om ni andra delar den?).

Vad gäller frågan om att förlåta sig själv, så är min uppfattning den, att det är betydligt svårare en att förlåta andra. Jag tror absolut att man måste förlåta sig själv, då man står för svars inför sig själv. Varför man måste göra det är svårt att komma på, men en anledning kan vara vår medvetenhet och vår medvetande.( hoppas att ni förstått tankegången: )
Eller?

[* KYREUS *]

Du har funnit att människan söker sig mot det fullständiga - men samtidigt kan känna ett slags undflyende när det gäller möjligheten att verkligen NÅ det fullständiga. Här instämmer jag med Dig helt och fullt.

Två viktiga varför:

1. Varför söker människan det fullständiga o/e det fullkomliga? Jag tror det är helt självklara drivkrafter i sökandet efter harmoni och lycka.

2a. Varför når vi sällan det fullkomliga? Därför vi drivs medvetet eller omedvetet av subjektiva och grumliga handlingsmotiv. Vidare vi är människor med brister och skröpligheter av de mest skilda slag. Tex en oförmåga att se klart; våra sinnen är synnerligen opålitliga.

2b. Vidare och kanske det mest viktiga. Människan är Människa - och GUD är GUD. För mig är jordelivet för förgård till himlen; på många sätt det vi kallar "Helvetet". Jag tror varje människa - eller åtminstone de flesta - behöver den lärdom kampen och prövningarna ger oss här. Här i Livets Universitet.

Bara några tankar, mvh *Kadmos

[* KYREUS *]

Du menar att förlåtelse (också) är nödvändig för ens egen överlevnad. Också här kan jag dela din uppfattning. Den som själv bär på bitterhet och agg och oförlåtna missgärningar, binds kvar i historien. Det är som om det oförlåtna ligger kvar i själen som saltsyra och fräter. Förlåtelsen blir som renande balsam som rensar och frigör för ny framtid, nya utveckingsmöjligheter: det som gjorde så ont blir samtidigt en livskunskap, en läxa: "Så skall jag själv minsann ALDRIG göra mot någon annan."


Bara en tanke, mvh *KADMOS

[cogito]

Angelina:

Jag förlåter "Gud" för att världen ser ut som den gör, konstruktionen kunde vara bättre liksom...men, men...

Ja, vem saknar här "pusselbiten" du nämde?

1) Världen vore bättre om "Gud" hade satt in alla pusselbitar på rätt ställe.
2) Jag förlåter "Gud" i brist på att jag inte känner till alla pusselbitar.

pusslande,
cogito

[* KYREUS *]

Ang sk puzzelbitar: En bättre värld är möjlig redan här och nu om Mänskligheten började allt mera gå Det Godas Ärenden. Istf Det Ondas. Den puzzelbiten skulle göra VÄRLDSREVOLUTION, och vi har den redan som insikt; utan att efterfölja.

/To be continued * Kadmos

[krokodilka]

Hej!

Jag håller med dig helt kadomos om att En bättre värld är möjlig här och nu. Men jag måste påpeka på att bitterhet och förlåtelse enligt min uppfattning inte hänger riktigt ihop.
Jag har själv upplevt missgärningar och orättvisor, men jag förlåtit dessa, jag är dock bitter och jag delar ingen empati med de som gjorde det mot mig och min familj, då jag vet att dom var vid sin fulla medvetenhet om vad de gjorde och för de kunde agera på ett annat sätt.Utan att vilja göra det!

MEN Jag förlåter för att jag inte vill vara som dem, som fördömer folk med ett annat tro en det egna. Och
Jag förlåterför att det är det minsta jag kan göra för att "frigöra" min själ.
JAg tänker dock inte göra det jag själv upplevt mot ngn annan, men jag tänker förbli misstänksam mot folk som gjorde mig och min familj illa!

[Viola]

Hej!

Jag håller med dig helt kadomos om att En bättre värld är möjlig här och nu. Men jag måste påpeka på att bitterhet och förlåtelse enligt min uppfattning inte hänger riktigt ihop.
Jag har själv upplevt missgärningar och orättvisor, men jag förlåtit dessa, jag är dock bitter och jag delar ingen empati med de som gjorde det mot mig och min familj, då jag vet att dom var vid sin fulla medvetenhet om vad de gjorde och för de kunde agera på ett annat sätt.Utan att vilja göra det!

MEN Jag förlåter för att jag inte vill vara som dem, som fördömer folk med ett annat tro en det egna. Och
Jag förlåterför att det är det minsta jag kan göra för att "frigöra" min själ.
JAg tänker dock inte göra det jag själv upplevt mot ngn annan, men jag tänker förbli misstänksam mot folk som gjorde mig och min familj illa!

Jag anser inte man behöver förlåta allt men för ens egen skull
är det bra om man kan försona sig själv med det som hänt.

Jag fördömer den som med sin fulla medvetenhet gör mig illa
och inte vill handla på annat sätt, känner inte det minsta empati.
På det sätt du uttrycker dig förstår jag inte vad din "förlåtelse"
innebär, låter bara som ett ord utan innebörd...

[Reine Strömvall]

Jag läste ordspråksboken i KarlXII:s bibel där stod ordet förlåta för glömma. "Förlåt inte din moders bud....." vilket nu är: "Glöm inte din moders bud....."

Betydde alltså förlåt glömma i fornsvenskan och vad är innebörden eller ordalydelsen om man översätter ifrån hebreiska arameiska är det glömma?

Kan någon svara?

[Nonstop]

Här:


http://runeberg.org/svetym/0261.html