Är normalitet en avvikelse?

[nossai]

Jag har funderat lite på strävan efter att vara normal ett tag. Hur kan man vilja något sådant egentligen? Om man är normal är man ju varken eller. Varken snygg eller ful, glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Är normaliteten medelvärdet av extremiteterna? Om detta är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på detta?

Det är det lilla extra som gör en människa intressant, så då borde även de normala per definition bli intressanta! Man kan ju alltid hoppas iaf...

[Advocate]

At uppnå normalitet är ju för det första helt omöjligt. Ett medelvärde på alla människors olika personligeter är det ända som skulle kunna klassas som normal personlighet, men hur skulle man någonsin kunna räkna ut något sånt?
Definitionen på begreppet "normal människa" blir därför subjektiv, vilket innebär att tillståndet aldrig kan uppnås.

[W.A.Stray]

varför skulle ett subjektiv tillstånd inte kunna uppnås?

Det faktum att det betyder (innebär) olika saker för olika människor, innebär inte att jag inte skulle kunna uppnå vad jag själv anser vara normalitet, och därmed från mitt subjektiva perspektiv vara normal.

[nossai]

Det faktum att det betyder (innebär) olika saker för olika människor, innebär inte att jag inte skulle kunna uppnå vad jag själv anser vara normalitet, och därmed från mitt subjektiva perspektiv vara normal.

Det skulle ju i sådana fall innebära att alla människor är "normala"? Visst kan jag hålla med om att normalitet är subjektivt till viss del, men för att verkligen känna sig normal måste man ju anses vara detta ur andra människors perspektiv också. Kallas man ständigt onormal eller ser att man uppenbart är avvikande i ett eller flera avseenden lär man nog inte anse sig normal heller.

[W.A.Stray]

Det skulle ju i sådana fall innebära att alla människor är "normala"? Visst kan jag hålla med om att normalitet är subjektivt till viss del, men för att verkligen känna sig normal måste man ju anses vara detta ur andra människors perspektiv också. Kallas man ständigt onormal eller ser att man uppenbart är avvikande i ett eller flera avseenden lär man nog inte anse sig normal heller.

Vad person X själv anser vara normalt påverkas av den miljö X lever i. Vilket borde innebära att om omgivningen tycker att han är normal, tycker han själv det med, och vice versa.

Men vad jag ser som normalt, är nog inte samma sak som vad du ser som normalt, oavsett om vi lever i samma miljö, därav subjektiviteten. Vi måste inte gå till extremer, utan kan konstatera att vår syn på vad som är normalt är en blandning av miljöns påverkan och egna tankar.

[Advocate]

Det faktum att det betyder (innebär) olika saker för olika människor, innebär inte att jag inte skulle kunna uppnå vad jag själv anser vara normalitet, och därmed från mitt subjektiva perspektiv vara normal.

Men vad får begreppet för värde då? Om det betyder olika för alla så förlorar väl begreppet sin betydelse.

Vad person X själv anser vara normalt påverkas av den miljö X lever i. Vilket borde innebära att om omgivningen tycker att han är normal, tycker han själv det med, och vice versa.

Så behöver det inte vara. Fast man påverkas av miljön och människorna där man lever så betyder det inte att man utifrån detta skulle kunna bilda sej en korrekt uppfattning om vad det innebär att vara normal i den miljön.

Normalitet kan aldrig uppnås helt, man kan bara uppnå vad man själv tror att normalitet är.

[W.A.Stray]

Men vad får begreppet för värde då? Om det betyder olika för alla så förlorar väl begreppet sin betydelse.

Nej, låt oss anta att jag tycker att kaffe är gott (vilket jag iofs. ser som en objektiv sanning ;o)) och du inte gör det så betyder inte det att begreppet 'gott' inte har någon betydelse bara för att innebörden av begreppet varierar från person till person.

Så behöver det inte vara. Fast man påverkas av miljön och människorna där man lever så betyder det inte att man utifrån detta skulle kunna bilda sej en korrekt uppfattning om vad det innebär att vara normal i den miljön.

Varför skulle man inte kunna göra det? Jag anser att det är något vi människor gör med automatik, vi lägger märke till sådant som sticker ut (det är möjligt att man kan ha en felaktig uppfattning av omgivningen, men det förhindrar knappast att man även kan ha en korrekt).

Normalitet kan aldrig uppnås helt, man kan bara uppnå vad man själv tror att normalitet är.

Men om (vilket jag hävdar) normalt är vad man själv tror att det är, är det möjligt att uppnå det.

[Advocate]

Nej, låt oss anta att jag tycker att kaffe är gott (vilket jag iofs. ser som en objektiv sanning ;o)) och du inte gör det så betyder inte det att begreppet 'gott' inte har någon betydelse bara för att innebörden av begreppet varierar från person till person.

Men det är ju man själv som avgör om man tycker något är gott eller inte, däremot avgör man inte själv om man är normal eller inte.

Varför skulle man inte kunna göra det? Jag anser att det är något vi människor gör med automatik, vi lägger märke till sådant som sticker ut (det är möjligt att man kan ha en felaktig uppfattning av omgivningen, men det förhindrar knappast att man även kan ha en korrekt).

Det anser inte jag att man kan göra. Vi kan kanske bilda oss en uppfattning om vad vi tycker att normalt är genom att studera omgivningen, men det är inte alls sagt att det vi tror är normalt då, verkligen är normalt.

Men om (vilket jag hävdar) normalt är vad man själv tror att det är, är det möjligt att uppnå det.

Ja då är det möjligt, men jag nöjer mej inte med att tro att normalt är vad man själv tror att det är.

[W.A.Stray]

Men det är ju man själv som avgör om man tycker något är gott eller inte, däremot avgör man inte själv om man är normal eller inte.

Som du kanske förstått håller jag inte med. Jag anser att vad som är normalt anpassas efter individ och miljö. Och jag anser inte att normalt är medianen eller medelvärdet av alla människors längd/vikt/intelligens osv (speciellt inte allt på samma gång). Normalitet är för mig inget exakt värde, utan en känsla. Och den är för mig subjektiv.

[Advocate]

OK, du får uppfatta begreppet på ditt sätt. Jag uppfattar iaf normalitet som ett medelvärde. En mittpunkt på en linje där ju längre bort från mitten man kommer så desto mer onormalt är det. Mittpunkten kan inte enligt mej nås bara genom att man känner att man är där, men visst, jag respekterar ditt synsätt.

[Astral Weeks]

Oavsett hur man definierar vad som är normalt, om det är ett medelvärde på en emotionell volymkontroll, en produkt av arv och miljö eller både och, så kan jag inte hjälpa att tänka att om man anser det möjligt att uppnå normalitet så borde man därmed inte vara normal i nuläget. Det man redan är behöver man ju inte uppnå.

Men sedan kan man ju vara normal utan att veta om det. Bor man i ett samhälle där man betraktas som onormal och hela tiden utpekas som detta, så är nog risken stor att man också börjar tro på det, vilket tidigare har påpekats. Men samhällets definition kan vara felaktig. Det kan vara X som är den normala och samhället X bor i som är de onormala, då det ju knappast existerar en essentiell lagbundenet som säger att det alltid är majoriteten som har rätt.

Men en sådan tanke fungerar antagligen bara om man definierar normalitet som något essentiellt. Ser man det som en relativ överenskomelse mellan baserat på arv och miljö, så är ju den som avviker från mängden onormal i den bemärkelsen.

Då kan man tänka på i vilkas ögon man bör beraktas som normal. I sin egen stad, sitt eget land eller i hela världen? Eller kanske bara inför sig själv? Men om normalitet är något man anser det värt att sträva efter, så bör man ju därmed också definiera det som något som är viktigt i sig självt. Annars skulle det ju inte vara något att ha...

[suchanother]

Det är, som en meteorolog sa en gång, onormalt att det är normalt väder. I statistik kan man få konstiga resultat, varje kvinna föder i genomsnitt 1,3 barn osv. Dessa värden har givetvis sin giltighet i t.ex. i samhällsplanering.
Sen när det gäller "normalitet" i övrigt så tycker jag att det inte är eftersträvansvärt. Vissa människor söker desperat ett medelsvensonliv i förhoppning att skapa trygghet. Vore hemskt om alla var lika.
Jag tycker att så länge man inte stör andra så får alla vara som de vill.

[Camilla]

Normalitet har inget att göra med genomsnitt och medelvärden. Som ordet antyder handlar det istället om att följa eller uppfylla de normer som finns i samhället.

Det mest normala i dagens Sverige är att vara en vit heterosexuell man. Som sådan möts man oftare av respekt än av motstånd, har stor rörelsefrihet och har lätt att skaffa sig makt. Därför kan man säga att denna grupp totalt sett är den mest normala.

Observera att män anses mer normala trots att kvinnorna är i majoritet i befolkningen.

I lokala sammanhang kan andra saker vara mer normala. I ett invandrartätt område kan det vara mer normalt att vara en icke-vit heterosexuell man. Inom yrken som sjuksköterska, dagisfröken eller flygvärdinna är vita heterosexuella kvinnor det mest normala.

Att normalitet inte har något att göra med medelvärden finns det många exempel på. Tag t.ex. detta med könen. De så kallade manliga och kvinnliga egenskaperna är grupperade kring två poler. Ju närmare någon av polerna man befinner sig, ju mer extremt manlig eller kvinnlig man är, desto mer normal anses man vara. De som ligger precis mellan polerna och vars egenskaper är medelvärden mellan manligt och kvinnligt anses i vårt samhälle extremt onormala och möts av stort förakt.

Något liknande gäller ofta för dem som har föräldrar av olika nationaliteter. De kan bli mer eller mindre utstötta från båda nationalitererna och intar då en position som onormala trots att de genetiskt och kulturellt sett utgör ett medelvärde.

Vidare kan nämnas att normalitet i stor utsträckning handlar om avsaknad av drag som anses onormala. Det viktigaste är inte att ha normala egenkaper utan att sakna onormala. Ju fler onormala drag man har desto mer onormal är man. Tag en vit heterosexuell man; en normal svensk kan man tro. Lägg till att han har suttit i fängelse, är med i en religiös sekt, tror på UFO:n, lyssnar på antik grekisk musik, studerar filosofi, har en missbildad arm, är född i Sydafrika och tycker om att brodera. Nu har han genast förlorat lite av sin normalitet.

Som kuriosa kan jag nämna att inom matematiken brukar man med "normal" däremot ofta mena medelvärde.

Vänligen
Camilla

[hovnarr]

Ett spännande och djupgående inlägg, Camilla, men jag köper det inte på alla punkter:

Det mest normala i dagens Sverige är att vara en vit heterosexuell man. Som sådan möts man oftare av respekt än av motstånd, har stor rörelsefrihet och har lätt att skaffa sig makt. Därför kan man säga att denna grupp totalt sett är den mest normala

.

Låt oss tala om grupper. Om man ska diskutera normalitet måste man först välja ett ramverk, inom vilket man ska betrakta normaliteten. Här får man utgå ifrån att ramverket är människor i Sverige. Menar du nu att den STÖRSTA gruppen av människor i Sverige utgörs av vita, heterosexuella män? Varför väljer du i så fall gruppen så? Varför inte bara "män" (falskt - finns fler kvinnor), "vita" (sannolikt fortfarande största gruppen om man räknar övriga folkslag för sig), eller "heterosexuella" (givetvis oftast förekommande). Man kan ju godtyckligt gå djupare och lägga till "med bruna ögon" efter, för att urskilja mer, även om ögonfärgens relation till bemötandet sällan brukar studeras. Om kvinnorna i fler och de övriga faktorerna är lika mellan könen måste ju i så fall vita heterokvinnor vara en STÖRRE grupp och enligt det resonemanget mer normala.

Eller menar du istället att det är respekten som ger normaliteten? Jag skulle inte vara så snabb att sätta likhetstecken mellan de två. Av bekanta har jag förstått att vita heteromän även i Uganda har mer makt och rörelsefrihet, men inte skulle jag betrakta dem som normala i detta Ugandiska ramverk.

Att normalitet inte har något att göra med medelvärden finns det många exempel på. Tag t.ex. detta med könen. De så kallade manliga och kvinnliga egenskaperna är grupperade kring två poler. Ju närmare någon av polerna man befinner sig, ju mer extremt manlig eller kvinnlig man är, desto mer normal anses man vara. De som ligger precis mellan polerna och vars egenskaper är medelvärden mellan manligt och kvinnligt anses i vårt samhälle extremt onormala och möts av stort förakt.

Här har vi problemet med ramverk och medelvärden som inte hör ihop. I ramverket "personer" är denna androgyna gestalt sannolikt medelvärdet, men du kan sedan inte ta det och stoppa in i ramverket "män" eller "kvinnor", som har helt egna medelvärden. Att vara en normal person är således något helt annat än att vara en normal man. Även den senare har jag svårt att se att skulle utgöra någon slags testosteronstinn extrempunkt - den normale mannen måste utgöra ett genomsnitt av alla mäns testosteronhalt och vara lagom manlig i alla avseenden (t.ex. ha 42,7 i skostorlek osv.).

Något liknande gäller ofta för dem som har föräldrar av olika nationaliteter. De kan bli mer eller mindre utstötta från båda nationalitererna och intar då en position som onormala trots att de genetiskt och kulturellt sett utgör ett medelvärde.

Samma sak igen. En kristlamist är knappast ett medelvärde av vare sig kristendomen eller islam.

Vidare kan nämnas att normalitet i stor utsträckning handlar om avsaknad av drag som anses onormala. Det viktigaste är inte att ha normala egenkaper utan att sakna onormala.

Ja det tror jag också. Istället för att prata om medelvärden (där effekter tar ut varandra) kan vi kanske tala om medianer. Om man tänker sig att man tittar på hur mycket folk exempelvis stickar så tar vi och radar upp alla människor i världen utifrån hur mycket eller lite de stickar. Ju närmare mitten de står, desto högre poäng får de (viktat efter den aktuella egenskapen, beroende på samhällets aktuella normer där sadomasochism till exempel är värd en högre vikt än stickning). Sen gör man så med alla tänkbara aktiviteter och egenskaper. Den som får flest poäng är mest normal!

Och ja, för att svara på ursprungsfrågan, jag tror att den sortens normalitet är extrem sålänge den är eftersträvad. Det är mer normalt att vara normalt normal än onormalt normal.

/Stefan, en vit heterosexuell man som har dille på keltisk folkmusik, tidigare har ägt en minigris i sju år, gärna fuskar i filosofi, har 49 i skostorlek, är yrkesarbetande civilingenjör vid 22 års ålder och cyklar till jobbet varje morgon utan att hålla i styret och kraftfullt sjungande godbitar ur den svenska manskörstraditionen.

[Tore]

Normalitet har inget att göra med genomsnitt och medelvärden. Som ordet antyder handlar det istället om att följa eller uppfylla de normer som finns i samhället.

Så som ordet används i vardagsspråket handlar det nog minst lika ofta om att uttrycka vad som är typiskt eller genomsnittligt som att uttrycka vad som är önskvärt eller i enlighet med gängse normer.

Det mest normala i dagens Sverige är att vara en vit heterosexuell man. Som sådan möts man oftare av respekt än av motstånd, har stor rörelsefrihet och har lätt att skaffa sig makt. Därför kan man säga att denna grupp totalt sett är den mest normala.

Observera att män anses mer normala trots att kvinnorna är i majoritet i befolkningen.

En i mina ögon märklig generalisering. Vilka är det som "anser" detta, menar du, vad mer exakt menar de med det, och på vilket sätt bestämmer de vad som gäller "i dagens Sverige"?

Som kuriosa kan jag nämna att inom matematiken brukar man med "normal" däremot ofta mena medelvärde.

Inom matematiken brukar man väl med "normal" mena en linje eller vektor som är vinkelrät mot ett plan eller en annan linje. Medelvärden kallas väl just medelvärden?