Hur har du drabbats av filosofi?

[What Gives?]

Det tycks vara en tämligen grov såväl som vanlig missuppfattning att nihilism skulle innebära avsaknad av värden. Styrkan i ett nihilistiskt synsätt är kort och gott att inte erkänna vissa värden över andra.

För att något ska få ett värde så måste det existera ett sammanhang som ger en enskild detalj i detta sammanhang dess värde. Nihilismen förnekar givna värden.

Jag lever med uppfattningen att nihilism är ett begrepp som är tämligen öppet för tolkning. Att förneka givna värden ser jag som en nödvändighet: Det att ifrågasätta, men kan det verkligen tillskrivas nihilismen? Jag ser nog någonting annat i begreppet.

Jag håller med dig om att värden innebär någonting relativt, och detta är ytterligare ett kritiskt argument mot vad jag uppfattar vara den gängse (miss)uppfattningen av nihilism, då det i mina ögon aldrig går att rycka ut en företeelse eller ett ting ur sitt sammanhang.

Det betyder kort och gott meningslöshet. Existentialismen minus motivationen ger oss nihilismen. Nihil betyder intet. Nietzsche övermänniskoideal ger oss ett brott mot nihilismen. Se den gamla tråden du själv skapade: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=839

Kanske bör jag i så fall kalla begreppet någonting annat än just nihilism? Jag har länge försökt utveckla resonemanget bortom dess ursprung, och jag tycker mig idag ha en annan syn på nihilismen än den allmänt negativa.

[mackafon]

Nihilism betyder att man inte tror på något, vilket kan ge en känsla av meningslöshet, men begreppet mening är ju isig infinit. So wtf. Jag är inte nihilist, jag är skeptiker, som är skeptisk till både nihilism och skeptisism. Jag är skeptisk till begrepet "tro". Ta inte livet så alvarligt, men bli politisk! Politiken behöver några som inte har en masa åsikter.
Mackafon

Naturligtvis kan man inte leva samtidigt som "man inte tror på något", varför denna definition av begreppet blir rent nonsens.

Det tycks vara en tämligen grov såväl som vanlig missuppfattning att nihilism skulle innebära avsaknad av värden. Styrkan i ett nihilistiskt synsätt är kort och gott att inte erkänna vissa värden över andra.

Men det sa ju nihilisten Stormare i The Big Lebovski "We belive in nothing"
Mackafon

[Johan Ågren]

What Gives?

Nihilismen får sin identitet som en revolt mot givna värden (de religiösa framförallt), men är i sin renodlade form utan egen rörelse - den blir tämligen hopplös. Först i existentialismen antar den en egen riktning. Du menar nog skeptisistisk existentialism. Existentialismen är skeptisistisk i den bemärkelsen att den förnekar objektivt givna värden - men att den bejakar en humanistisk variant av mänsklig vilja till mening (ungefär som Nietzsches övermänniskoideal i mindre heroisk tappning). Min uppfattning av relativismen är att en stor portion av den (utöver de fenomenologiska aspekterna) beror på att vi inte förstår och känner tingens ordning. Detta innebär inte att jag i grunden är värdeabsolutist, då vi inte är identiska och det inte existerar två identiska situationer där likställda värden kan råda. Men människan är inte fri att själv skapa sin mening i existentialistisk anda - då människan inte är fri från tingen. Den existentialistiska friheten uppstår i själva verket i det utrymme som uppstår där människan inte kan avgöra tingens sanna ordning. Därför är existentialismen en interimfilosofi - och ramarna krymper (och meningen justeras) i och med att människan uppdagar tingens sanna ordning. Även om allt är underställt ett fenomenologiskt filter så har detta filter ytterligare ett underordnat filter genom vårt förnuft och vårt medvetandes flaskhals. De relativa skillnader som uppstår på fenomenologisk väg är inte totala. Vi upplever tingen olika men det betyder inte att vi lever i skilda världar. Framförallt så lever vi själva i ett givet ögonblick inte i skilda världar, där existerar det inte någon fenomenologisk ursäkt.

Den extreme nihilisten kan inte göra ett aktivt val då motiv saknas för handlingen. Om han ändå drivs av en undermedveten, eller intuitiv impuls så är han underkastad dessa värden även om han själv inte förmår analysen.

Johan

[Skogsälvan]

Hej Warum, jag tycker inte alls det låter bra det här och jag skulle gärna vilja hjälpa dig. När du inte mår bra av de djupa tankarna måste du göra någonting annat. Du skriver något i stil med om du inte har varit tillräckligt läraktig - sätt inte en sådan press på dig själv. Jag tror att du skulle behöva göra någonting som lockar fram barnet i dig. Du är alldeles för ung för att vara gammal. Det behöver inte vara en mening i allt vi gör. Lite skoj måste man väl ändå få ha, eller hur?
Det skulle vara intressant att veta hur du menar att du har blivit lögnaktig och avstängd från studierna pga filosofin. Utveckla gärna om du vill.
Glöm inte bort att leva:)

[CAUSTIX]

What Gives?

Nihilismen får sin identitet som en revolt mot givna värden (de religiösa framförallt), men är i sin renodlade form utan egen rörelse - den blir tämligen hopplös. Först i existentialismen antar den en egen riktning. Du menar nog skeptisistisk existentialism. Existentialismen är skeptisistisk i den bemärkelsen att den förnekar objektivt givna värden - men att den bejakar en humanistisk variant av mänsklig vilja till mening (ungefär som Nietzsches övermänniskoideal i mindre heroisk tappning). Min uppfattning av relativismen är att en stor portion av den (utöver de fenomenologiska aspekterna) beror på att vi inte förstår och känner tingens ordning. Detta innebär inte att jag i grunden är värdeabsolutist, då vi inte är identiska och det inte existerar två identiska situationer där likställda värden kan råda. Men människan är inte fri att själv skapa sin mening i existentialistisk anda - då människan inte är fri från tingen. Den existentialistiska friheten uppstår i själva verket i det utrymme som uppstår där människan inte kan avgöra tingens sanna ordning. Därför är existentialismen en interimfilosofi - och ramarna krymper (och meningen justeras) i och med att människan uppdagar tingens sanna ordning. Även om allt är underställt ett fenomenologiskt filter så har detta filter ytterligare ett underordnat filter genom vårt förnuft och vårt medvetandes flaskhals. De relativa skillnader som uppstår på fenomenologisk väg är inte totala. Vi upplever tingen olika men det betyder inte att vi lever i skilda världar. Framförallt så lever vi själva i ett givet ögonblick inte i skilda världar, där existerar det inte någon fenomenologisk ursäkt.

Den extreme nihilisten kan inte göra ett aktivt val då motiv saknas för handlingen. Om han ändå drivs av en undermedveten, eller intuitiv impuls så är han underkastad dessa värden även om han själv inte förmår analysen.

Johan

Vilken och vems fenomenologi och existensialism är det du talar om?

[Johan Ågren]

Vilken och vems fenomenologi och existensialism är det du talar om?

Enbart den generella grundbetydelsen i existentialismen - det som alla existentialistiska riktningar har gemensamt. Mer specifikt i detta fall är den existentialism som Nietzsche banar väg för (men sedan struktureras av Sartre och Camus i modernistisk anda). Samma sak med begreppet fenomenologi (men utgå från Husserl om du vill).

Johan

[ballistik]

Jag har fastnat i relativismens stora träsk och drabbats av den postmoderna sjukan. Detta leder till att jag aldrig kan ta ställning i någon fråga och att jag är sarkastisk och ironisk mest hela tiden.

[archaxe]

ballistik: Se det som en befrielse, inte en sjukdom.
Men postmodernismen kanske du ska göra något åt. Jag ordinerar 40 sidor Quine 4 ggr dagligen i tre veckors tid; ring mig om det inte blir bättre.

[Lisen]

Jag säger (skriver) som Skogsälvan - Det låter inte alls bra!
Fundera på: Vad är det du saknar i ditt liv? Vad skulle man kunna tillföra för att göra det mer innehållsrikt/meningsfullt? Vart tror du att du är på väg? Alltså, när du har levt dina 85 år (vilket faktiskt är en otroligt kort tid i jämförelse med evigheten), vad händer då? Själen är odödlig (tror åtminstone jag) och lever vidare trots att vår kropp blir kompostjord igen! Livet är alltså inget man ska leka bort utan ta väl vara på eftersom den korta tid vi lever kommer att påverka i vilket själsligt tillstånd vi ska vara i i evigheten.

Hoppas att du kan komma på vad som saknas i ditt liv och att du sedan kan finna det!

[Johan Ågren]

Jag har fastnat i relativismens stora träsk och drabbats av den postmoderna sjukan. Detta leder till att jag aldrig kan ta ställning i någon fråga och att jag är sarkastisk och ironisk mest hela tiden.

Detta är något jag själv också tampas med, och den positiva befrielsen (som archaxe nämner) existerar endast om det någonstans råder en impuls till riktning och vilja. Detta är nog också Warums problematik. En människa kan genom filosofi rationalisera bort en massa givna impulser i sig själv genom att analysera motiven till dessa impulser. Går man i terapi så kan man göra sig av med dåliga vanor, och detta fungerar på samma sätt. Så långt är allt gott, men vad som måste hända sedan är att man fyller detta tomrum med något. Drifter och intuitiva impulser brukar ordna detta för de flesta, men även sådant kan göras lamt genom att man tycker att det är banalt. Kvar står man utan kulturell och driftsmässig mening - totalt befriad. Friheten är en förbannelse. Ingen vill ha frihet när den är total. Då är det lättare att bli mammas pojke, underkasta sig någon sekt, eller whatever (om man nu har övertygelsen).

Nu har jag i och för sig ett alternativ jag jobbar på...

Johan

[Lisen]

Nu har jag i och för sig ett alternativ jag jobbar på...

Johan

Nämen, sådär får du inte bara sluta ett inlägg! Klart man blir nyfiken - vad är det för alternativ?? (Har man sagt A osv...)

(Det var säkert det som var din mening, att göra oss nyfikna... Bara därför borde jag strunta i det, men jag är för nyfiken för att låta bli att fråga om det.)
/Lisen

[Smile]

Sedan jag började filosofera när jag var 14-15 år har jag råkat ut för följande bakslag eller konsekvenser (Nu är jag 21 år):

1. Sagt upp bekantskapen med en vän.
2. Viktminskning 7 kg.
3. Blivit lögnaktig
4. Avstängning från högskolestudier.
5. Tänkt begå självmord.
6. Sömnlös.
7. Meningslös.
8. Arbetslös.
9. ironisk - nihilistisk

Jag har inte råd att filosofera vidare. Jag är rädd för vad som skulle kunna hända mer i fall jag fortsatte. Jag måste vända tillbaka livet till normala livsbetingelser.

Dessutom har jag gett upp. Jag kommer aldrig tro, vilket jag gjort förut, att de filosofiska frågorna går att lösa. De är verkligen så eviga som alla påstår, och svårlösta.

Vilka dåliga effekter har filosofin haft i ditt liv? Någon som kan slå mitt rekord av dåliga egenheter?

Vad är det du säger? Du kanske borde läsa Schopenhauer.

[Warum]

Skogsälvan: Jag håller med. Jag är inte rädd för att dö däremot är jag rädd för återuppståndelsen (återfödelsen). Jag trodde för ett tag vad det verkligen innebär att dö; men icke. Lévinas skriver "le néant néantit" (intet intar "substantiv + "verb") Alltså att dö uppfattar jag som liv (existens, vara, själ) utan kropp (existerande, varande). Intet intar vilket betyder att själen befinner sig i tomrummet (oändligheten) bredvid rummet (verkligheten) utan att kunna nå ut i det. Man bör förstå liv och död, som två vid sidan av varandra befintliga varaformer, separerade från varandra men medvetna om varandra. "L'être existe" och "Le néant néantit" Jag tror inte jag kommer att tycka om att "néantir" när jag vet att jag "exister" ett helt liv. Kärleken till livet försvinner inte när man dör den intensifieras, själen längtar tillbaka. Det grymma med döden blir att intet kan förenas med varat "l'être et le néant" (varat och intet) för all tid. Kropp och själ kan inte återförenas, de kan bara sakna varandra på avstånd.

Johan Ågren: Jag har en lidelse i livet som gör det värt att leva. Jag älskar litteratur. Jag älskar att läsa och skriva. Litteraturen gör saker med människor som ingenting annat.

Bättre lite med ro än mycket med oro, som man säger, en mindre frihet istället för en större frihet, som är avpassat för en själv.

Smile: Kan Schopenhauer hjälpa?