Kan de tu skiljas åt?

[Pho-ku]

Tråkigt framörallt, men också lite barnsligt tycker jag, att bara dra sådär Gassendi? Och inte alls känner jag av någon dålig stämning. Började det inte just bli trevligt? Kul att se Avant igen.

-

Gassendi

Du gör dig kvitt författaren genom att använda dig av densamma. Varför stipulera en förment person (objekt, ett objekt med en slags ickelogik vi inte kan nå?) och således skapa ett icke-problem? Detta fullkomligt godtyckligt.

Vidare talar du om omöjligheten att komma bortom texten, är det inte snarare så att vi når objekt, genom objekt. Vad är det för magiska egenskaper/attribut du tilldelar detta förmenta personliga objekt vi inte kan nå menar du (vilket är lustigt i sig då du utifrån din position befinner dig just som vore du fastklistrad vid ett personligt objekt)?

Vad skiljer det metafyskiska objektet (subjektet) från det personliga? Är inte allt materialitet (om än i olika intensiteter) menar du? Du förutsätter alltså en icke-materialistisk ontologi, där det "metafysiska subjektet" ligger på ett ontologiskt plan vi kan nå kunskap om och där "personobjektet" befinner sig på ett annat, oss icke tilgängligt plan.

Din återkommande konklusion om att vi inte kan nå kunskap om den Andres motiv är helt oförstelig? Jag skulle snarare vilja fråga oss om vi kan tala om motiv över huvud taget? Vilket möjliggör det hela till ett kvittrande om ett icke-problem. Känns inte många debatter som just ett djävla käftandes över icke-problem? Hur kan vi nå något utan att känna till intentionerna hos det objekt vi vill nå? Genom, "referenssystem", "associationskluster" och "logiska kedjor", hävdar du, vad är motiv om inte just de dina av mig citerade orden? Återigen, vad konstiturerar du din klyvning på?

Du hamnar - som tidigare sagt - i en vulgär indivudalism (jag tänker snarare divider), ett samhälle av isolerade öar (jag tänker nodar i ett nätverk), flödande kroppar och tankar?, nej flödande kroppstankar!. Du talar icke-systematiskt. Som delarna vore separerade från varandra. Förvisso snyggt, inget mer och allt annat än äkta.

[Skogsälvan]

Barnslig? Säger Du det? Jag vet inte om det beror på att jag är kvinna eller att jag har läst psykologi, men jag är ruskigt trött på att försöka prata med folk som inte ens kan abc i förståelsen av medmänniskan.

[Pho-ku]

Barnslig? Säger Du det? Jag vet inte om det beror på att jag är kvinna eller att jag har läst psykologi, men jag är ruskigt trött på att försöka prata med folk som inte ens kan abc i förståelsen av medmänniskan.

Kanske är det en kombination?

Själv kan jag tycka att utsagor liknande den du präntar ned om nåt slags "abc-förståelse av medmänniskan" är tröttsamma. Och blir du trött på personen ifråga gör du inte då bäst i att låta bli? Blir ju lätt tröttsamt annars

Noterar att du också angriper personen, "trött på att försöka prata med folk" vilket aktualiserar ursprungsfrågan om de kan de tu skiljas åt? Hävdar fortfarande att de ontologiskt och eller eipistemologiskt inte kan skiljas åt, däremot kan vi tala om att skilja de tu åt när man argumenterar (eller blir det godtyckligt/inkonsekvent? jag tänker väldigt pragmatiskt här) då det oftast står till så att den ena inte kan skilja dem åt (eller snarare sagt en identifikation med saken), vilket oftast resulterar i att ett sakligt samtal förskjuts till ett samtal att endast (ok, som oftast) för den icke-förståeliga talaren (den som identifierar sig med sin åsikt) handla blott om sin person, identitet, och leder knappast till något konstruktivt. Mitt svar på ursprungsfrågan är kort och gott - ja och nej.

[Skogsälvan]

Så du tycker att det grundläggande är tröttsamt trots att du inte har pejl på det? Ja  *slår ut med armarna* jag tycker förståelse mellan och för människor är det snudd på det viktigaste vi kan lära oss i livet. Du kanske föredrar någon Kant(stött) bok eller ser det som viktigast att förstå varför oroligheterna inträffade i långtbortistan 1876 och vilka konsekvenser det fick.

[Pho-ku]

Så du tycker att det grundläggande är tröttsamt trots att du inte har pejl på det? Ja  *slår ut med armarna* jag tycker förståelse mellan och för människor är det snudd på det viktigaste vi kan lära oss i livet. Du kanske föredrar någon Kant(stött) bok eller ser det som viktigast att förstå varför oroligheterna inträffade i långtbortistan 1876 och vilka konsekvenser det fick.

Du kan insuinera hur mkt du vill om hur oförstående jag skulle vara, det blir nog bra så. Vilken tur att vi har dig, kvinnan, psykologen som kan alla dessa mänskliga gundernas förmenta abc... I övrigt förstår jag i ärlighetens namn inte alls vad du svamlar om? Eller framförallt - varför? Förmodligen är du bara grälsjuk.

[Skogsälvan]

För att jag är frustrerad över att du inte förstår.

[Pho-ku]

För att jag är frustrerad över att du inte förstår.

Har du lust att förtälja vad det är jag inte tycks förstå?

[Skogsälvan]

Okej, du måste ju då vara villig att lära dig abc. Det funkar inte annars.

[nytt namn]

Jag är ju helt för att man inte skall ha ett metafysiskt subjekt, som finns bakom uttrycken vi gör, utan menar att detta subjekt just är uttrycket, eller det som så att säga realiserar den matris av erfarenheter som sedan ges i en text. Så jag menar just därför att det är personen vi ser, och att personen eller författaren inte är frånvarande i texten.

Det var därför jag undrade över om det fanns en person eller inte. Och vad den personen är om den står kvar, bakom uttrycket, som någon som egentligen hade ett annat att säga, än det som blev uttryck.

Personen är inte subjektet, personen beror på subjektet men subjektet beror inte på personen. Jag kan radikalt bryta min vana, det som konstituerar personen.

Så jag menar att det är personen som författar. Men inte subjektet. Subjektet kan man säga författar personen i att personen författar texten. Och just därför ser vi personen i texten. Jag finner ju mig själv i det att jag författar, och gör inte så i en privilegierad position där jag tittar ur på det som skall författas och sedan författar det i enlighet med detta. Texten drabbar mig som författare precis som det drabbar den som läser det.

Jag har hört många hänvisa till den här "The death of the author". Och ofta med just samma platta påstående. Författaren är död och har inget med texten att göra. Jag kan på många sätt hålla med om det, men menar att man inte drar implikationerna av vad som sägs där tillräckligt långt. Det har blivit en kanon och accepteras nästan okritiskt en slutsats.

Jag vet att jag är lite tråkig (att jag tar mig friheten att utgå utifrån, mina egna, gamla erfarenheter, av respektive person), men det är, texter som dessa (av det slag vi ser i ovanstående citat), som (återigen) visar att Auk är "mänskligare", just för att han har ett sunt uppdelande mellan de tu. Och uppdelandet uppstår (, och kontinuerligt återuppstår) genom en kontinuerlig skapande process. Och denna tu-delarnde process kan vi kalla "levande". (Till kontrast mot från "myndigheters" auktoritärisernade förmynderi, då man gör uppdelningen, en och endast EN gång, man är "stämplad"/"avhumaniserad"). Det Auk kallar för att "radikalt bryta min vana" skulle vi här även stipulativt kunna kalla detta för: "den Anarkistiska öppningen" (anarki, men inte för anarkin:s skull, inte för att vara anarkisk, utan som ett "avpassande" från den tillrättalagdhet, de regler, som den "auktoriserande förmyndaren" slaviskt följer). Det "levande" är alltså i kontrast till det "stämplade".

Auk är en "förmedlare", och har, vad man man kalla, "en öppen hand" (eller "pedagogisk öppning").

...

Dock erkänner jag, att jag, här nedan, själv går in i rollen som stämplande, för att göra ett försök till att förklara stämplandets natur (av tu delningen).

Gassendi och Avantgardet (inte som Subjekt utan som Person/Avatar) (anno "Nu" med inräknad frånvaro av aktivitet från mig + tidigare nämnda), ser jag inte som levande, inte på grund av sin komplexitet - de är mer komplexa än andra ("det kostar att vara på topp"), men de är snarare (genom sina "extrema" uttryck) mänskliga karikatyrer. Tillrättalagda. Tillrättalagda av sin litteratur. Tillrättalagda av sina auktoriteter.

Smaka på det ordet: Tillrättalagd.  ("det kostar att vara på topp": http://bubblare.se/movie/stureplan_brat )

...

Av den anledningen, av att de är oförmögna att se det mänskliga i andra (dvs. den ambivalenta tu-delningen), dvs. de (Gassendi och Avantgardet) är soldater (på Forumets slagfält), med "stängd hand" slåss de för sin egen övertygelse.

I Gassendis stela fall är denna tillrättalagdhet uppenbar vid första anblick. I Avantgardets fall, så kan ordet "tillrättalagd" kanske verka motsägelsefullt eftersom det finns en dimension av lekfullhet ovanför, men under denna lekfulhet, finns tillrättalagdhetens extrema motsats: "det eviga trotset" (mot tillrättalagdheten), så det "eviga tortset" spelar fortfarande inom (och alltid mot) tillrättalagdhetens. (Allt ska vara otillrättalagt, men i en tvångsmässigt trots). Postmodernismens "Det eviga trotset", är alltså den extrema motsatsen, men inte "en hel" brytning från tillrättalagdheten (tillrättalagdheten finns kvar som fiende). Postmodernismen är en HEL brytning från modernismen (modernismens förtjänster) - men just DÄRFÖR är det en halv brytning (halv insikt - försoningen saknas) - dvs dess EXTREMA MOTSATS. För att komma vidare genom brytning, behöver vi något annat än en hel brytning. Vi har istället den "halva brytningen" dvs den "Anarkistiska öppningen" (eller "pedagogiska öppningen", "religiösa öppningen", eller "transcend-and-include") för att helt kunna gå vidare.

...

Ett annat sätt att uttrycka detta: Det tillrättalagda saknar den "pedagogiska öppningen", i sin tillrättalagdhet finns alltid en ("ytterliggare") referens (i en oändlig rekursion), och när man frågar efter denna, så ges inte denna referens med ett pedagogiskt syfte - utan för att (återigen) auktorisera tillrättalagdheten. Varje föklaring av en referens innehåller ytterliggare ett explicit refererande, och på detta sätt blir textens mening "onåbar", och blir därför ett "meningslöst luftslott" eller "ren osignifikans" (bortom skribentens självlegitimation, och detta är en definition av krigsföring - dvs att vara mer onårbar än sin motståndare genom "ren osignifikans" då man "matar signifikanter" utan signifikans). Dock är det bara 1. de som bildade inom begreppsapparaten eller 2. de som förstår "den pedagogiska processen på ett mer abstrakt plan", som kan se detta luftslott.

Språket är naturligtvis alltid referenser, men vid enkla ord och begrepp så är referenserna alltid implicita (dvs, referensen är en implicit-signifikans, dvs en "känsla av förståelse", INTE en explicit-signifikant: dvs. INTE ytterliggare en symbol jag inte förstår som förklaring för en symbol jag inte förstod), i den tillrättalagdhet jag pratar om så är referenserna alltid intentionellt explicita med intentionen/syftet att vara "opedagogiskt"/"meningslöst"/"begrepssvåldsamt" explicita.

Det tillrättalagda är alltså ett missbruk av "explicita referenser", som hela tiden skjuter undan den "pedagogiska (implicita) öppningen" för stunden.

Syftet med detta begreppsmässiga våld/spel, är att klyva - att upprätthålla den exkluderande klyftan mellan "signfikant" (ord/ljud) och "signifikans" (betydelse). För de bildade finns en implikation mellan ord-ljudet (signifikant) och dess betydelse (signifikans). Genom detta klyvande så delar man iterativt/rekursivt upp de bildade och de obildade, tills det endast kvarstår ett få bildade som fortfarande förstår "(den implicita) signifikansen" för alla "(explicita) refererade signifikanter".

Den "pedagogiska öppningen" kräver just (explicit) öppenhet (om begreppets historiska relevans) - dvs. pedagogisk (öppen) användning av referenser, men på det sättet Gassendi och Avantgardet oftast använder sina referenser - så är det för att utesluta, stänga ute de obildade.

Det blir ett "juridiskt spel", snarare än ett pedagogiskt möte.

Det blir ett krig i att hitta referenser till okända begrepp ("okända överenskommelser"), snarare än att förklara den historiska relevansen i ett visst begrepps legitimitet - och på det sättet komma överens om vilka överrenskommelser som ska gälla i den närvarande (ömsesidig stipulation).

...

Gassendi och Avantgardet försöker legitimitera sig själv genom sina begrepp (förenklat: "retorik"). Det som händer, är att de som lyssnar känner sig olegitimerade (till att delta, eftersom de inte "behärskar" begreppen), att det är begreppen som har ett värde, och inte lärandet/människan. Att det är det "det investerade förflutna" eller "tidigare behärskandet" eller "ägandet" som är den legitimerande faktorn i "mötets ekonomi" ("mötets begreppsmässiga ekonomi"). Man söker en slags monopolistisk begreppsekonomi.

Problemet är att det "nuvarande mötets potential" med sin "potentiella begreppsmässiga ekonomi" från andra sammanhang inte anses som legitima, eftersom lyssnaren inte behärskar språket och därför inte kan delta.

Dvs: alla människor är rika på erfarenheter och kunskaper, men genom att använda vissa form av (opedagogisk) begreppsutövning ("retorik"), så medför inte begreppen någon "meningsfull distinktion" (vilket de skulle kunna göra vid pedagogiskt begreppsutövande). Och detta handlar inte enbart om, huruvida man "kan" eller "inte kan" ett språk, utan till "vilket syfte" språkbruket "syftar" att använda språkets "klyvande natur" (signifikant kontra signifikans). Använder vi språkets klyvande natur för att skapa en rekursiv makt-hierarki av förståelse av symbolerna (vilket leder till motsättningar)? Eller använder vi språkets klyvda natur till att skapa ömsesidig signifikans genom att dela en gemensam mängd signifikanter (symboler)?

Problemet är att begreppen används, som att de vore en tidigare överenskommelse (vilket ALLA begrepp, per definition är i ordboken), problemet är: alla människor kan inte alla ord i ordboken (alla ordböcker). Och att detta medför att det alltid måste finnas ett visst mått av "pedagogisk öppning" för att lärande ska kunna ta form. Teoretiskt sätt (obegränsat med tid), så kan "alla" lära sig "allting", men i verkligheten så är tiden i tillvaron begränsad, och därför handlar det om att vara ekonomisk i sin pedagogik, om syftet med språket är att skapa samvaro.


Auk försöker legitimera sina begrepp (istället för att legitimera sig själv genom sina begrepp), och på detta sätt, så tar han tillgodo den "potentiella ekonomi" som finns bortom det språk han själv talar.

...

Den tillitsfulle anarkisten, behöver däremot inte tillrättalägga något otillrättalagt eftersom allt är på sin plats utan att vara tillrättalagt, allt är levande, allt är lärande, allt "bryter redan av (halvt)" (i tillit) och behöver inte "avbrytas helt" genom (vare sig, positiv eller ironisk) stämpling. Anarkisten ser (halvt-avbrytande) anarki, då postmodernisten ser en lek med tillrättalagd modernism.

...

Det är denna, ("soldatens") egna övertygelse, att slåss för sin "tillrättalagdhet", som av-humaniserar den andre i mötet.

Att interagera med dessa, känns som att interagera med en skriptad karaktär (en "Modernist" respektive "Postmodernist"). Visst, det är ett VISST mått av skapande, men till större delen handlar det om att interagera med ett levande lexikon. Så känslan efteråt, är ändå att allt var skriptat. Tillrättalagt redan från början.

...

Det jag menar är inte att jag inte gillar Hollywoodfilmer och deras tillrättalagdhet - det beror helt på humör.

Det jag dock inte köper, är den av-humanisering som tillrättalagdheten (och dess motsats "det eviga trotset"), för med sig.

...

Jag ursäktar mig för mig, för min stämpling av Gassendi och Avantgardet, tyvärr var denna i detta inlägg oundviklig. Vilket inte innebär att samma stämpling kommer förekomma i nästa inlägg.

...

Hur som helst.

Därför hyllar jag Auks öppna hand.

[Anna Sara]

Jimmy:

Det känns ofta som om drömmar är mina enda livsstil, känner ett behov av att ta ut allt varje dag för att förstå innehållet och använda mig av "galenskap" för att begripa vad en psykos "är". Jag sa bara att jag har den spänningen, det är ungefär samma inställning jag har till politiken.

Söker ett nytt ord som inte bara sensuellt framhäver djävulens advokats ödmjukhet utan framträder den, detta sker genom perfektionismen, hur sjukdom tjänar rättvisan. JAG har aldrig förstått det, och det är det enda jag förstår osv. Det deklareras om "glamouren" här på forumet framför allt av Jimmy vilket skapar irritation hos mig... kan han själv vara säker på sig själv? Påstår inte att det är något fel på ytlighet, snarare att den behöver inviteras medvetet.

Nej vi börjar om. Andliga inflytandens överbevisbara existens önskar sig ett ont öga. Kanske underbart, men var är alla stulna begrepp någonstans? Sjukdomen har gått för långt för att skaka av sig, det är en plan, skärp er, alla har redan räknat ut sånt här.. En vän sa detta till mig och tog livet av sig ganska nyligen.. Hennes pappa hade hängt sig när hon ett år innan vi träffades.. hon hade flummat runt på mediciner och la in sig på psyk när jag kom dit första gången, stod GUD på hennes hand...  


Livsrörelse/n -lika märkvärdigt eller värdefullt som t.ex. "Gud" eller "hunger".. Jimmy försöker förnedra människors hjärtan.. "jag är närvaron"... Livsrörelsen säger till att använda sig utav andras hjärta när vi känner inspirationen, det här är ingen paranoid vansinnesdröm om att bli någon eller vara eller bli som någon annan.... Experimentation fortgår, acceptera detta...