Strävan

[KrisOdman]

God afton vänner.

Strävan att bli duktigare, strävan att bli känd, strävan att bara kunna lite till, strävan att erkänna sig själv som musiker eller något liknande, strävan efter bekräftelse, strävan efter att bli den människa man inbillar sig att man är.
Kort och gott: Strävan.

Jag går nu på en folkmusiklinje på en skola och övar varje dag för att lära mig spela dragspel. Dualiteten i att sitta och lägga tid på att bemästra/erövra ett instrument men samtidigt sitta och tro mig veta att magin, tomheten, detet, intet, vindens lukt och ljudet när stenarna växer finns där ute och att det är harmonin i mig själv och att finna mig i universums situation och leva i frid är det som man kan säga verkligen betyder någonting, eller iallafall betyder mer än att lära mig spela dragspel, gör mig en smula frågsam och tillochmed litet förvirrad.

Skall jag sluta spela musik? Skall jag finna ro i alla situationer (inkl de då jag sitter och nöter på instrumentet) oberoende av vilken situation jag är i? Är det slöseri med tid att öva?

Vad får ni för tankar?

[David H]

Fortsätt spela och öva, var min första tanke! Men det beror förstås på vad du känner...

Vad som verkligen betyder något skriver du... känslan av vad som är betydelsefullt skiftar då och då. Ibland är det inte heller ro du önskar. Musiken kommer alltid komma tillbaka (tror jag).

Jag tänker inte specificera vidare

[mullback]

Med formuleringar likt en poet beskriver du själv förträffligt väl med vilken visdom du bör tillämpa på ditt musikövande.
Att alltså försöka se lärandeprocessen i harmoni med det övriga i livet.

[David H]

En dikt som först hette Vidare! men som sen fick byta namn till Stadier.

Som varje ungdom alltid måste vika
för ålderdomen och som varje blomma
en dag skall vissna skall var dygd tillika
bli glömd och alla visdomsord bli tomma.
Allt blommar blott sin tid och kan ej vara
i evighet, men ej må hjärtat sörja
i avskedsstunden utan tappert svara
på livets maning: i allt nytt vi börja
bor det en makt, och där vi vilset treva,
den skyddar oss och hjälper oss att leva.
Tider och rum vi skola genomskrida
men ingenstädes ett hem oss bereda.
Världsanden vill oss ej i fjättrar smida
men steg för steg mot högre insikt leda.
Knappt bli vi med en levnadskrets förtrogna
och hemmastadda, förrän vanan binder
och lamslår oss. Till uppbrott redobogna
vi skola glättigt trotsa alla hinder.

Kanhända skall vår dödsstund ändå föra
oss hän mot nya mål, mot ting som gledo
ur våra händer... Hjärta, kan du höra,
hur livet ständigt manar dig: Var redo!

[David H]

Kanske är detta något för dig Kris.


Minns att dikten berörde mig starkt första gången jag läste den...Skrevs av Josef Knecht, skicklig glaspärlespelare.

[Skogsälvan]

Strävan är väl bra? Att fullkomligt nå målet är väl diskuterbart om hur bra det är. Jag har en kompis som spelar gitarr minst 5 h om dagen - ingen överdrift! Han spelar när han ser på TV, läser tidningen osv och nu när han har blivit så bra som han är så har han utökat sina svårighetsmoment till klassiska stycken, operetter och paradoxalt nog lärt sig uppskatta "de enklaste sånger" som finns på ett sätt som jag inte alltid kan förstå.

[Morningstar]

---

[KrisOdman]

Det var sannerligen en vacker dikt. Att aldrig skapa sig ett hem...
Jag identifierar mig som musikant och har hört att jag kan skriva tänkvärda visor och sjunga dem på ett sätt som får folk att lyssna till orden. Men inom mig brinner en önskan att fylla mina dagar med något som betyder något för mina medmänniskor. Jag tänker att jag skall börja samla folk och styra upp aktioner och sprida budskapen jag håller av runt om i staden via affischer, gatukonst, megafon, prata på spårvagnar m.m. Kort och gott börja skrika lite. Jag känner inte att jag gör någon nytta när jag sitter här och övar dragspel för mig själv.

Att finna ro i alla situationer oberoende av karaktär låter sunt. Jag vill bara inte bli nöjd med att sitta och själviskt öva för att bli bättre på någonting.

[Okunnig]

Jag tror mänsklighetens strävan efter att bli duktiga inom något är ett direkt resultat av vårt behov av att känna självsäkerhet. En känsla av att vara lika mycket värd som alla andra. Själv fick jag min första ordentliga självsäkerhets "boost" när jag lärde mig eldgyckleri. Du vet, sluka eld, spruta eld, jonglera med eldstavar, eldpois osv osv. Det var något jag kände att jag var bra på, och det räckte för att ge mig en tro på mig själv, att den totala summan av mina egenskaper nådde lika högt som andra människors totala summa av deras egenskaper. Jag fick det via eldartisteri. Andra personer, som du, får det via musikal förmåga. Ytterligare andra får det genom annat, tex materiella egendomar eller makt.

Det misstaget som vissa gör är dock att tro att deras källa till självsäkerhet gör dem mer "värda" som människor än alla andra. Typexempel är "Brats" som tror att de är "Eliten" för att de har ärvt mycket pengar osv. Detta missförstånd är tyvärr otroligt lätt att bli smittad av, när man väl får en stor förhöjning i ens eget självförtroende. Jag har dock inte känt av detta fenomen, men enbart pga att de som sysslar med eldartisteri oftast har en avslappnad syn på saken. För trots allt, de står vid gatan och tigger pengar från förbipasserande, för att kunna täcka kostnaden av bränsle och slitage av eldverktyg. Någon långsiktig vinst av eldartisteriet som "yrke" finns inte inom rimlighetens gränser. Och det är extremt svårt att se sig själv som bättre än alla andra, samtidigt som man tigger pengar! Så jag har har haft tur som har fått min självsäkerhet i ett umgänge som per natur inte finner arrogans eller "elitism" i sitt utövande. Men det är inte alla som har samma tur.

När det gäller pengar är situationen snarare tvärtom. Ungdomar med förmögna föräldrar verkar vara mer "elitistiska" och se ner på andra människor. Men även vissa musiker kan få samma symptom, speciellt om de uppmärksammas och belönas snabbt i deras karriär. Tyvärr tror jag att de flesta musiker i "London Symfoni Orchestra" lider av en elitistisk syn av sig själva, helt enkelt för att de är "grädden" i moset. Iofs bara en personlig teori, och inte grundat på bevis eller fakta, så jag kan ha fel här. Dock skulle jag vilja varna dig om att vara uppmärksam på din egen syn av andra, speciellt din syn på de som inte är musikaliska eller kan använda musikinstrument. Om du någonsin upptäcker att du börjar se ned på dem...ta en time out och tänk igenom följande råd:

Om din talang och förmåga ger dig ökad självsäkerhet, fortsätt träna för allt vad du är värd. Men förvilla aldrig din specifika förmåga, eller den starka självsäkerhet som den ger dig, med människovärde. För även de som är totalt tondöva, kan ha andra förmågor som gör dem värdefulla för mänskligheten. Musik är viktigt, men det finns många saker som är lika viktiga.

Bli riktigt duktig på det du värdesätter, men glöm inte bort att respektera andra personers uppfattning av vad som är värdefullt.

[Johan Ågren]

Kanske är detta något för dig Kris.


Minns att dikten berörde mig starkt första gången jag läste den...Skrevs av Josef Knecht, skicklig glaspärlespelare.

En litterär frände, se där!

[David H]

Jag tror mänsklighetens strävan efter att bli duktiga inom något är ett direkt resultat av vårt behov av att känna självsäkerhet. En känsla av att vara lika mycket värd som alla andra. Själv fick jag min första ordentliga självsäkerhets "boost" när jag lärde mig eldgyckleri. Du vet, sluka eld, spruta eld, jonglera med eldstavar, eldpois osv osv. Det var något jag kände att jag var bra på, och det räckte för att ge mig en tro på mig själv, att den totala summan av mina egenskaper nådde lika högt som andra människors totala summa av deras egenskaper. Jag fick det via eldartisteri. Andra personer, som du, får det via musikal förmåga. Ytterligare andra får det genom annat, tex materiella egendomar eller makt.

Det misstaget som vissa gör är dock att tro att deras källa till självsäkerhet gör dem mer "värda" som människor än alla andra. Typexempel är "Brats" som tror att de är "Eliten" för att de har ärvt mycket pengar osv. Detta missförstånd är tyvärr otroligt lätt att bli smittad av, när man väl får en stor förhöjning i ens eget självförtroende. Jag har dock inte känt av detta fenomen, men enbart pga att de som sysslar med eldartisteri oftast har en avslappnad syn på saken. För trots allt, de står vid gatan och tigger pengar från förbipasserande, för att kunna täcka kostnaden av bränsle och slitage av eldverktyg. Någon långsiktig vinst av eldartisteriet som "yrke" finns inte inom rimlighetens gränser. Och det är extremt svårt att se sig själv som bättre än alla andra, samtidigt som man tigger pengar! Så jag har har haft tur som har fått min självsäkerhet i ett umgänge som per natur inte finner arrogans eller "elitism" i sitt utövande. Men det är inte alla som har samma tur.

När det gäller pengar är situationen snarare tvärtom. Ungdomar med förmögna föräldrar verkar vara mer "elitistiska" och se ner på andra människor. Men även vissa musiker kan få samma symptom, speciellt om de uppmärksammas och belönas snabbt i deras karriär. Tyvärr tror jag att de flesta musiker i "London Symfoni Orchestra" lider av en elitistisk syn av sig själva, helt enkelt för att de är "grädden" i moset. Iofs bara en personlig teori, och inte grundat på bevis eller fakta, så jag kan ha fel här. Dock skulle jag vilja varna dig om att vara uppmärksam på din egen syn av andra, speciellt din syn på de som inte är musikaliska eller kan använda musikinstrument. Om du någonsin upptäcker att du börjar se ned på dem...ta en time out och tänk igenom följande råd:

Om din talang och förmåga ger dig ökad självsäkerhet, fortsätt träna för allt vad du är värd. Men förvilla aldrig din specifika förmåga, eller den starka självsäkerhet som den ger dig, med människovärde. För även de som är totalt tondöva, kan ha andra förmågor som gör dem värdefulla för mänskligheten. Musik är viktigt, men det finns många saker som är lika viktiga.

Bli riktigt duktig på det du värdesätter, men glöm inte bort att respektera andra personers uppfattning av vad som är värdefullt.

Jag tycker det här var fint skrivet. Men jag kan inte annat än småle när du skriver om "grädde på moset", att till exempel Londons Symfoniorkester skulle vara det. kan väl stämma. Men jag tror och hoppas att kan finnas tillräckligt många mosar, så att alla kan känna att de har något att vara grädde på.

Jag kom att tänka på min kompis, som blev utexaminerad läkare ganska nyligen. Då på den avslutningsceremonin fick de nya läkarna höra uppmuntrande ord från sina lärare, ofta var det just "Det är ni som är grädde på moset!". Och det smittar av sig på studenterna också. Min kompis säger att han är ödmjuk, men konstaterar ändå som en självklarhet "ja, vi är grädden på moset". Han ser det som så, eftersom för han har alltid sett sitt yrkesval som en väldigt central del av sin identitet. Det man jobbar med, det "är" man.
Tänk mig då, som utbildar mig till SSK. Jag är ju verkligen steget under honom. Är jag lite sämre då? Spontant kan jag ibland känna att SSK är en loser-utbildning för de som inte dög till att bli läkare. Men saken är att jag känner mig stolt ändå. Jag värderar bara inte den där yrkesstatus-grejen lika högt. För mig är det annat som är mer viktigt i livet.
Och jag är glad för min kompis som är läkare, det är ingen avundsjuka mellan oss. Det är kanske den allra sundaste kompisrelationen jag har...

Men just att du skriver Londons symfoniorkester som grädde på mos, tycker jag är roligt, eftersom det speglar ju verkligen din egen syn, som jag lärt känna dig, om vad som är bra. Du värderar musik, och du tycker bäst om vad vi kanske skulle kunna kalla högkulturell musik, därför ser du de i en symfoniorkester som grädde på mos. För mig vore det då, om vi pratar musik, mer naturligt att se en person som Håkan Hellström (here we go again ) som grädde på mos (eller egentligen, jag undviker oftast hierarki-tänket, vill varken riktigt erkänna grädde eller mos) - eftersom han spelar en genre som jag diggar. Tur att det finns olika mosar tror jag.