Tänk dig följande

[HerrFunderare]

Tänk dig följande:
En alien kommer fram till dig, tittar lite konstigt på dig, för att sedan fråga dig:
"Varför har många svenskar så svårt att tala gott om sig själva?
Det verkar som om de flesta nästan tycker illa om en person som öppet säger att den älskar sig själv

Varför är det så?"
Vad hade du svarat på den frågan?

[Algotezza]

Tänk dig följande:
En alien kommer fram till dig, tittar lite konstigt på dig, för att sedan fråga dig:
"Varför har många svenskar så svårt att tala gott om sig själva?
Det verkar som om de flesta nästan tycker illa om en person som öppet säger att den älskar sig själv

Varför är det så?"
Vad hade du svarat på den frågan?

Jag vet hur konstig jag är. Jag har alltid gillat mig själv, min frisyr, min kropp och min snopp. Även som tonåring.  Allt har varit och är glädjeämnen. Likaså är jag nöjd med min lön, tycker jag är djävligt bra på att skriva, läsa, teckna och göra låtar. Mina grejer kan du kolla genom att klicka på länkarna nederst i detta inlägg. Jag tycker det har ett egenvärde att hjälpa andra. Är en belöning i sig. Om jag kan och har tid hjälper jag alla som kommer till mig för att be om hjälp. Jag säger aldrig nej av ren bekvämlighet. Det är roligt att hjälpa - samtidigt ger det mig smygmakt - de blir beroende av mig. Makt liksom nerifrån eller i smyg.

Men jag har svårt att ställa krav på andra, svårt att moralisera. Svårt att be andra om något.


I am the alien.



/Algotezza

[Zokrates]

I bibeln står det skrivet att du skall älska din nästa såsom dig själv, men så som jag tolkar det
betyder det bara att vi inte skall ringakta våra medmänniskor och behandla dem sämre än vad
vi behandlar oss själva, det har inte något alls med kärlek att göra utan rör medmänsklighet.

Det är en grav missuppfattning att om en person behandlar sig själv illa så skulle den vara oförmögen
att behandla någon annan bra, eller rent utav bättre än sig själv. Ergo, en människa behöver inte
alls älska sig själv för att kunna älska andra, eller för den sakens skull, inte kunna ge någon annan mer
än vad den ger till sig själv.

[Fry]

"En fråga i taget!", hade jag utropat. Nej, men den första frågan svarar ju vår goda alien på själv - ödmjukhet är något fint, något socialt eftersträvansvärt. Det handlar om kulturella normer ("jantelagen"), och dessa i sin tur har mycket svåröverskådligt ursprung och komplexa orsaker. Vi har i alla fall ett syfte i att inte framhäva oss själva, det ger en martyrroll, där folk beundrar oss ännu mer än om vi hade upphöjt oss själva eller vår prestation. Man kan förstås tänka sig att det ligger en ärlighet bakom, en "objektiv och rationell bedömning" av vår insats bakom ödmjukheten. Sen är det ju inte så att det alltid räknas som fult att framhäva sig själv. På jobbintervjun förväntas vi vara guds underbara ängel, utan förmåga till brister eller misstag. Om man i en sådan situation försöker sig på självnedvärdering kan man förvänta sig nobben direkt. Det anpassar vi oss efter, och blir genast bättre på allt. Varför vi svenskar tycker illa om människor som älskar sig själva - om vi nu gör det - är svårt att säga. Kan det bero på avund? Eller en utifrån-bedömning där vi kan se att den kunskap som ligger till grund för personens självkärlek är bräcklig eller direkt felaktig? Går det överhuvudtaget att säga det generellt, eller bör man inte bedöma det i varje enskilt fall?

[Skogsälvan]

Det här med skuggan (Jung), dvs. det vi inte tycker om är ett ständigt problem hur vi människor placerar den - om vi tar på oss skuggan själva ex. "nä, men jag är inte så bra på det där - bestäm du!" eller överlåter skuggan falla över någon annan "du är en sådan jäkla idiot!". I Sverige har vi en lång tradition av det förstnämnda exemplet. Inget av ytterligheterna uppfattar jag som så sunt, men ska jag välja betraktar jag ändå det allmänt svenska skuggkrameriet som det bästa alternativet. Den som ställer sig sist hamnar först i enlighet med Tao liksom.

[hermit philosopher]

Tänk dig följande:
En alien kommer fram till dig, tittar lite konstigt på dig, för att sedan fråga dig:
"Varför har många svenskar så svårt att tala gott om sig själva?
Det verkar som om de flesta nästan tycker illa om en person som öppet säger att den älskar sig själv

Varför är det så?"
Vad hade du svarat på den frågan?

Jag skulle ha tittat rätt konstigt tillbaka och frågat vart den hade hört talats om "svenskar" samt vad den själv trodde att detta ord behandlade.

Sedan skulle jag ha beskrivit hur mycket roligare det egentligen är att adressera individer och inte stereotyper!

Men, därefter skulle jag bli tvungen att be den ställa sin fråga [om varför] till någon som själv har svårt att tala gott om sitt jag.

Ja, just det: och så skulle jag önska den många underbara skratt och A-ha upplevelser på vägen!

[debre]

Skulle ett alien ifrån yttre rymden tvärtom bara passera mig, utan att notis av mig..
(skulle jag nog packa min dator... och spela arkad spel med palme -mannen och hans fru i lund)

kanske jag ska göra ivf någon dag, kanske.

[David H]

Tänk dig följande:
En alien kommer fram till dig, tittar lite konstigt på dig, för att sedan fråga dig:
"Varför har många svenskar så svårt att tala gott om sig själva?
Det verkar som om de flesta nästan tycker illa om en person som öppet säger att den älskar sig själv

Varför är det så?"
Vad hade du svarat på den frågan?

Beror på vad det är för typ av alien. Kanske en vanlig människa som är lite udda, som Sting sjunger "I'm an alien, I'm a little alien, I'm an Englishman in New York"? Eller en grön figur med svarta ögon? Om det var en grön figur hade jag nog blitt lite skraj... Nåväl. Annars då,

Skulle vi svenskar prata mindre gott om oss själva jämfört med andra nationaliteter? Kanske stämmer, generellt sett alltså. Finns kanske lite av det i svenska mentaliteten. Men snälla alien, haka inte upp dig på det,, du behöver väl inte tycka illa om oss för den skullen. Själv är jag ofta självkritisk. Säger att jag är dålig på det och det osv. Ofta blir jag kritiserad för det, andra säger "du måste tro på dig själv, var inte så självkritisk och bla bla bla bla". Men jag kanske vill kritisera mig själv, för mig känns det bra och konstruktivt. Också tycker jag om mig själv. Min frisör han är turk, han pratar mycket gott om sig själv, jag tycker om honom också.

[Marko]

Den som pratar gott om sig själv, ser upp till sig själv och tycker sig vara något,
denne kommer att bli utfryst, det är så det funkar i Sverige. ingen på detta forum har någonsin berömt sig själv publikt här ? inte vad jag har sett iaf. kanske bara Harald som gör det...

Frisörturken var intressant, för min granne som e turk gör samma sak,
han berömmer sig själv så man blir glad.. han tar i så det knakar ibland.

[Skogsälvan]

Vad jag har sett så har alla som har skrivit personligt här under en längre tid berömt sig själva ur någon aspekt eller på någon plan. Det är ju ett sundhetstecken.

[Marko]

Vad jag har sett så har alla som har skrivit personligt här under en längre tid berömt sig själva ur någon aspekt eller på någon plan. Det är ju ett sundhetstecken.

Ja det finns en mjuk och fin ton många gånger och en glädje över sig själv.

Men det var inte det jag tänkte på, utan mer jämför kärlek mot kärlek och hur den uttrycker sig och hur vi socialt reagerar.

Den man älskar kan man ropa ut i etern, ge positiv kritik i mängder och bara öser på med komplimanger.
Det är inte lika dant när man ger sig själv kärlek, man kan inte ösa på samma sätt, folk skulle tro att du är tokig.
Varför får inte kärlekens uttryck ta sig samma form när man älskar sig själv ?

[HerrFunderare]

Älskar man sig själv, känner man inget behov av att kleta ut det i andras ansikte.
..tänker jag...

Kanske är därför man inte hör någon som säger det.
Sedan har vi folk som säger att de älskar sig själva, fast de inte gör det.
Det är sådana personer som lätt kan uppfattas som dryga och allmänt jobbiga.

Så ser jag på det..

Något jag tänker på med..är det här att när någon säger att man skriver bra, ritar bra, är bra på att spela gitarr.
Vet inte om det är reflex eller vad det är, men väldigt många säger något som "Tycker du?! vad skoj, tackar"
Liksom spela generade och som om de inte vet om det själva.
Nu kanske det inte är alla som vet att de är bra på det de gör, men....jag vet även folk som blir förvånade över när jag svarar "Jag vet", när jag får höra att mina bok är riktigt bra"

Nu är jag ju iofs charmig som person, så det tas alltid på ett bra sätt....tycker jag.
Jag har ju ingen aning vad de här personerna sedan säger bakom ryggen på mig.
Men det spelar ingen roll, vill de prata bakom ryggen på mig, ser jag det bara som ära att de väjer att lägga ner tid på mig..

[David H]

Den som pratar gott om sig själv, ser upp till sig själv och tycker sig vara något,
denne kommer att bli utfryst, det är så det funkar i Sverige. ingen på detta forum har någonsin berömt sig själv publikt här ? inte vad jag har sett iaf. kanske bara Harald som gör det...

Frisörturken var intressant, för min granne som e turk gör samma sak,
han berömmer sig själv så man blir glad.. han tar i så det knakar ibland.

Jo men visst berömmer vi oss själva här! Minns du inte förut när vi snackade logik och jag skröt om mina höga betyg i logik, och du svarade "det skiter jag i". Dock finns det viss skiftning i mentaliteten, hur man berömmer sig själv. Min turkfrisör till exempel, han berömmer sig själv på sådant sätt som man sällan hör svenskar göra. Lite som du skriver, han tar i så det knakar, att man kan tillsammans kan skratta åt det. Denna typ av självberöm är mer ovanlig bland svenskar,

Men det finns såklart undantag. Har till exempel en "helsvensk" bekant till familjen, som är mycket för att ta för sig och prata gott om sig själv. Han anser sig alltid veta bäst, älskar att prata om sina bravader, och när han uppenbarligen ändå har fel, kan han för allt i världen inte erkänna det. Jag och mina syskon, som är uppfostrade att vara mer ödmjuka, brukar narra honom. Skoja bakom ryggen på honom. På senare år har jag däremot lärt mig uppskatta honom bättre. Och först när jag visar att jag accepterar honom för vad han är, har han börjat öppna sig mer för mig, medge sina svagheter.

[Marko]

Jo men visst berömmer vi oss själva här! Minns du inte förut när vi snackade logik och jag skröt om mina höga betyg i logik, och du svarade "det skiter jag i".

Jodå, det kommer jag ihåg,
det är bra att ha sin stolthet och sin glädje för det man tycker är bra.
Antar jag blev lite stött för att jag inte behärskar ens det basala i logikens läror.

Och turkar, hmm lär man känna dom så ser man lite olika sidor,
synd att döma ut folk för att en kultur format olika drag. Det är mer en tjusning tycker jag.

[Zokrates]

Och turkar, hmm lär man känna dom så ser man lite olika sidor,
synd att döma ut folk för att en kultur format olika drag. Det är mer en tjusning tycker jag.

Jag ogillar den västerländska kulturen som drivs av egoism och ett kortsiktigt tänkande som inte
räcker längre än näsan, det berör mellan 50-60 % av människorna här, vilket innebär att vi får
idiotregeringar som utnyttjar detta för sin egen vinnings skull, därmed är demokratin helt satt ur spel
när de som röstar majoritetsmässigt sett består av dessa hel och halvidioter, vet inte hur fan man skall
lösa det dilemmat, men alla andra alternativ är att föredra än detta systemet, där majoriteten i sin egen
dumhet inte ens inser att de blir rövknullade, eller än värre, inte ens bryr sig...

Men muslimer tar nog ändå priset, kolla in vilken sida på nätet som helst där det finns kommentarer
och översätt det med google, de har ju stannat i utvecklingen mentalt som på 1000 talet,
tänk om vi hade haft samma mentalitet idag som för tusen år sedan, hur hade det sett ut?

Johan skrev: Leve kristus, jag tycker att det är dåligt, men vid gud, det sker som sker.  8)  

Lazarus skrev:Heliga Maria, Kristus moder, den heliga anden är stor, det var bra sagt av dig!!!  :)  :)

Mattias skrev: Amen, må Guds rike komma, jag tycker inte alls det var bra, Gud är stor, Jeeeeesus lever.

Judas skrev: Domedagen är nära, snart rämnar marken, pris ske Gud, Fadern sonen och den heeeeliga Anden,
skräp att ni fastnat i felaktiga föreställningar, må Guds vrede straffa er, be om bättring, syndare!