Jonas Nystrom skrev:Det där stämmer ju på sätt och vis. Nu beror det som Fann säger i väldigt hög grad på vilken miljö man vistas i hur otroligt respektive troligt ett påstående är. Man kan tänka sig att fotoner är struntprat i fler sammanhang, historiskt och globalt, än auror.
Det var kanske slarvigt utryckt av mig, med otrolig menade jag inte blott att det var otroligt relativt den kultur/krets man rör sig i. Utan otroligt utifrån den kunskap vi har om världen. Med kunskap avser jag då den Platonska definitionen.
Ingen har ju sett en foton, trots allt, men otaliga människor världen över kan beskriva sina varseblivningar av människans utstrålning. En sak som man nog måste fråga sig när det gäller just auror och relaterade fenomen är: VILL jag verkligen veta om detta har en objektiv verklighet eller inte? Bryr jag mig?
Det är en uppfattning som jag kan förstå. Det finns många religiösa människor som inte låter ett vetenskapligt förhållandesätt stå i vägen för deras tro. Jag tycker att det är relativt harmlöst om människor har egna övertygelser om det hjälper dem i sina liv. Däremot tycker jag det är riktigt tråkigt när klåpare utnyttjar sjuka människor och tutar i dem att pseudovetenskapliga (homepati mm) behandlingar ska hjälpa dem överleva en obotlig sjukdom. Eller för den delen utnyttjar friska men möjligen svaga människor till för att tjäna pengar på dem (scientologer). Tro som ett komplement till den värdsliga kunskapen ser jag ingen fara med, men när den ersätter eller dikterar den förnuftsbaserade kunskapen är det fara å färde.
Tror - tror - jag att det vore möjligt att veta någonting om saken om jag bara vill? Eller har jag en trosuppfattning som hindrar mig att komma till klarhet i frågan eftersom den säger mig att auror inte finns.
Vad man tror påverkar varken möjligheten att bestyrka eller falsifiera ett påstående. Det kan dock hindra någon från att ta till sig av de resultat som experimentet ger.
Varför skulle auror inte finnas! Varför skulle det vara troligare att människan inte har en objektivt verklig utsträckning i rummet som går utöver den fysiska kroppens hud, än att människan har det? Man kan ju känna den! Ikoner och annan konst från alla tider och kulturer har ju oberoende av varandra skildrat auror och andra ickefysiska fenomen.
Konstverk är inte bevis för något annat än för vad konstären skapade. Man kanske medelst mer källor även kan sluta sig till vad han hyste för uppfattning i olika frågor, men hans obestyrkta åsikter är ju inte värda mer än mina angående frågon om huruvida auror existerar. Om böcker allena var en anledning till att tro vad som står i dem finns det ingen hejd på vad som är sant.
Varför skulle de inte existerar? För att det inte går att påvisa deras existens på annat sätt än utsagor från särskitd utvalda personer som påstår sig se dem tex. Frågan är alltså felställd. Frågan är varför skulle de existera? Själv känner jag inga auror och har heller inte sett några.
Varför kan känsliga människor känna att de är iakttagna bakifrån när de är det, om man inte har ett förnimmande fält som sträcker sig utöver hud och hår?
Menar du att det finns kontrollerade försök som visar att det finns personer som kan känna när de är iakttagna utan att kunna förnimma det på något annat sätt än med auran?
Varför är våra språk fulla av uttryck som "ser rött" och "grön av avund" och "svartsjuk" och "feeling blue" och "taggig" och "konturlös" för att beskriva människors tillstånd om auror inte skulle finnas? Mig tycks det om något ovetenskapligt att avfärda frågeställningen med hänsyn till att det skulle röra sig om ett fenomen som inte kan mätas med fysiska instrument. Som om just fysisk mätbarhet var ett sanningskriterium!
För att människor älskar liknelser. Varför kallar vi någon stark som en oxe om han de facto inte är det? Grön har dessutom använts som beskrivning av avund, ilska, blickar och jag antar säkert en hel del andra känslor/egenskaper också utan att vi behöver dra någora större slutsatser på det. Fysikalisk mätbarhet behöver det inte handla om. Däremot måste man kunna etablera ett samband. Jag går med på att det finns "något" om vi med de klarseende som instrument, genom deras observationer, under kontrollerande förhållanden kan sluta oss till att deras observationer är bättre än slumpen, att vi ser någon regelbundenhet som är värd att utreda vidare.
Men VILL man att auran inte ska finnas så vill man inte, det tränger sig sällan på. Och gör det det så är det lätt att avfärda som hallucination eller inbillning. Jag har inget behov av att pracka på folk föreställningar som de inte vill ha. Mitt behov är starkt men det är inte just det. Mitt behov är kanske dumt men det är att bekämpa dumhet, vare sig den dyker upp i form av materialism eller New Aids-svärmerier. Människan är en mångdimensionell varelse i en mångdimensionell, befolkad värld och synsätt som implicit eller explicit förnekar detta är fördummande, avtrubbande och av ondo och bör bekämpas. Så enkelt är det för mig.
Frågan är kanske mer hur man ska förhålla sig till världen utan att falla i den relativistiska fällan. Om ens uppfattning ska vara en utsaga om hur världen verkligen är, till skillnad från hur man själv upplever och tolkar den, måste man ange någon metod som gör det möjligt att sålla de falska påståendena från de sanna, det är inte tillräckligt att ta någon på orden.
Och jag finner vissa beskrivningar av t ex auror och tankeformer berikande och stimulerande och bekräftande på saker jag själv upplever och vet att andra upplever som en aspekt av verkligheten vi alla lever i.
Om du blott menar att auror är en upplevelse hos individensom ser förnimmer dem behöver vi inte argumentera om något. Jag betvivlar inte att de som påstår sig se auror upplever en särskild känsla, men det betyder inte att den korrespeonderar med något särskilt objekt som är skilt från den som förnimmer. Jag talar om det ontologiskt objektiva, inte det epistemiskt subjektiva.
