laotzu,
Ibland brukar jag reflektera över om jag i själva verket inte har blivit en riktig hardcore materialist, och vad min meditation lett fram till är att jag blivit helt själlös; jag har fått insikt om att det inte existerar något spöke i maskinen. Den spontana dualitet även materialister har - att de har ett medvetande - är borta. De fysiska tingen arrangerar sig även till det jag kallar medvetande. Men när medvetandet förvandlas till fysiska ting så blir även de fysiska tingen medvetande. Så i slutändan så är det kanske samma sak; när mitt medvetande blir beståndsdelar.
Johan Ågren skrev:
En stor upptäckt som kan komma med meditationen är detta att erfarenheten är primär. Vi ser alltså inte med ett par ögon utan vi erfar att vi ser med ett par ögon.
Och varför skulle den insikten vara mer förenlig med idealism än med fysikalism?
När jag skriver att vi inte erfar med ett par ögon så äger fysikalismen ändå en form av dualitet i och med att det uppstått ett reflekterande medvetande - på insidan, som utforskar solida ting på utsidan. I idealismen existerar det inte denna följd; där existerar bara upplevelsen av att vi obsereverar ett ting genom ett par ögon (på samma sätt som vi i en dröm kan erfara att vi observerar ett ting genom våra ögon utan att det för den sakens skull föreligger någon tudelad ordningsföljd). Fysikalismen förklarar inte hur ett reflekterande medvetande uppstår i stum materia - erfarandet. I idealismen är erfarandet primär och allena. Dessutom är det absurt att föreställa sig en form av reell fysikalism med något som faktiskt liknar små solida objekt - vad skulle dessa bestå av, och vad är det sammansatt av när man förstorar upp det? Detta är förutsättningen för att det ska finnas någon form av substans i fysikalismen. Som jag ser det är detta långsökt och tillkrånglat (Occham's Razor).
Men det mest slående är upplevelsen av fördjupning där denna slutsats uppstår. Det medför en närvarokänsla och förstärkning av tingens intensitet. Man kan säga att man slutligen kommer till sans efter att tänkt väldigt grumligt/levt väldigt grumligt. Samtidigt är det nästan snopet då allting är så enkelt. Till stor del är den västerländska vetenskapsstrategin ett utslag av jagets vilja till dominans. Den fyller ett syfte; där människor genom att samla informationslabyrinter förmår utmanövrera andra jag och således vinna dominans. Detta har inte uppstått ur ett kunskapsförakt från min sida - då jag själv bejakade materialismens alla sidor innan jag insåg vad denna information hade för syfte i mitt medvetande.
Men på det hela taget är insikten av intuitiv art. Om man fastnar i en dröm kan det vara svårt att acceptera att man lever i en idealism. Man går fram och tar på tingen, och kanske undersöker dem i mikroskop, men vadhelst man strukturerar upp för teorier så är det likväl inga faktiska ting man erfar. Man kan i drömmen se ut över stjärnhimlen och undra över ändlighet och ondlighet, men där existerar varken eller, på samma sätt som stjärnhimlen ovan oss när vi är vakna saknar dessa egenskaper annat än som specifika informationstillstånd olika jag kommunicerar med.
Drömmar flyter över i livet, mitt jag flyter ut ur min kropp. Informationsströmmen blir mer levande. Jag vet att det informationskomplex som just nu utgör min jagupplevelse inte är något reellt jag - utan just enbart en sammansättning av erfarenheter. Den kommer att förändras - upplösas, men följer en kausalitet. Det finns lagbundenhet i informationsdynamiken. En lagbundenhet som i sin tur är specifik för den plats jag existerar i, men som i andra strömmar kan ha andra strukturer och tillstånd. Drömmarna är mer flexibla, men består av samma substans.
Vetenskapen observerar den lagbundenhet som existerar i det kollektiva informationskomplex som är livet för oss här och nu. Men den kommer enbart att kunna observera skeenderna, för där existerar bara erfarenheter av skeenden - inga från oss oberoende ting.
drömmen är en upplevelse för den som drömmer.
Enligt mig existerar ingen som drömmer, vem skulle det vara? Jag kan inte hitta något i mig som skulle kunna kallas för ett jag. Det enda jag erfar är ett uttryck för ett jag. Jaget är ingen sändare eller mottagare, utan något som existerar på samma villkor som all annan information.
(1) Varför är insikten svår, kanske rent av omöjlig, att förena med fysikalism? (2) På vilket sätt talar insikten för idealism?
Har väl besvarat dessa frågor tror jag. Men på det hela taget är idealism inte möjlig att bevisa med metoder som uppstått ur ett alternativt tankesätt. Idealismen är en övertygelse som uppstår genom att man ser hur det som tidigare motsagt idealismen är en ordgrotta av tillkrångligheter. Det är en katarsis.
Men #1: Jag behöver inte förena den på samma sätt som jag inte behöver förena andra tankefel. Denna
fysikalism lägger till onödiga ordningsföljder och blir absurd genom att hävda att det existerar några minsta beståndsdelar som är upphov till det vi erfar. Vi kan erfara detta men erfarenheten är primär. Det enda fysikalismen/materialismen har kvar är tron på dessa minsta beståndsdelar som är upphovet till det vi erfar. Om vetenskapen släpper detta sista grus i maskineriet - vad får den då kvar?
Många tycker säkert att frågan "vad består erfarenheten av" är rimlig. Eller "vad är det som orsakar vår erfarenhet". Men varför måste den
komma någonstans ifrån? Vad kommer då detta som den kommer ifrån då ifrån, ETC. Tänk om bara erfarenheten
är, utan att komma någontans ifrån, och att detta varande i sig har en dynamik där informationen avgränsas och flödar. "Flödar i vad" frågar man sig, men då är man inne på samma tankefel igen. Vi kan inte tankemässigt föreställa oss att drömmar kan existera utan att de uppstår ur någon form av arrangerad materia, men rent intuitivt kan vi acceptera drömbilden som något primärt som existerar utan att bilden har beståndsdelar.
Är jag ensam idealist här på forumet
Johan