Vilka är det som söker efter livets mening? Vad är det dom egentligen söker efter? Vad är det dom menar med andliga upplevelser? Är det inte bara en allmän känsla av välbehag av att "det ordnar sig" de söker; Eller som vi alla söker? Alltså en känsla av trygghet i ett samhälle som saknar dessa attribut?
Det tycks mig som att alla religioner bygger på denna typ av andlighet, från argumenetet att "Något har gått fel, det är något fel på folk och på världen". Det är ett stående argument av Kristna dörrknackare. Det är ett fundament för alla som söker efter frälsning och upplysning. Det som jag tycker mig se som typiskt för detta sökande är att det är djupa känslomässiga behov som ligger bakom allt sökande. Känslomässiga behov som andra människor i samhället, familjen, "vännerna" inte klarar av att bemöta och fylla.
Vad är längtan efter Messias om inte längtan efter någon ärlig som förstår, någon som kan trösta och leda den stackars vilsna människoflocken rätt och styra upp allting så att det blir behagligt att leva igen? Så att människor tycker om varandra, så att vi kan trivas tillsammans, så att livet blir lättare att leva, så att allt helt enkelt bara blir bättre.
Alla dessa andliga system som folk hittat på utgår från en ganska enkel men dock primitiv och felaktig analys av samhället. Den säger bara att det är fel på saker och ting, vilket jag kan hålla med om. Men jag tror att man måste gå tillbaka i tiden för att ta reda på vad som har gått fel och varför. Men istället för att göra det så tar religionerna bara detta tillstånd för givet som en naturlag, Guds straff eller karma eller något annat varpå de erbjuder sin speciella "lösning". Det kan handla om att be att Messias ska komma och föra in världen in i en ljus framtid, det kan handla om att uppnå upplysning genom meditation, det kan handla om att komma till paradiset efter döden, det kan handla om att träna sin kropp och uppnå odödlighet i själva livet. Osv.
Att människor har en djup längtan efter något är uppenbart, men vad som inte är lika uppenbart är varför de / vi har denna längtan och varför denna längtan styrts in på det sk "andliga" området medan de ignorerar andra områden som innehåller de angelägna frågorna. Till exempel ekonomin, där vi inte tycks ha några som helst problem med att leva i ständig kapprustning mot varandra inom samhället och i princip föra ett förtäckt krig mot varandra för att tjäna mer pengar på varandra eller för att få behålla jobbet. Vi skulle kunna göra något annat men istället tar vi detta tillstånd för givet, en naturlag, och om man vill ha en mening med livet ja då får man gå till religionen och andligheten - inte ekonomin eller relationerna!
Om vi tar Buddha till exempel, en ung man som hade en ofantligt rik sultan till far och själv var han prins och som störde sig så oerhört på att det fanns fattiga människor utanför slottsmurarna att han blev shockad in i sitt innersta. Resten av sitt liv ägnade han åt politi..... nej förlåt - han ägnade sig åt andliga övningar.. För av någon anledning så kopplade han samman sitt folks miserabla liv med ett andligt problem, inte ett ekonomiskt och socialt problem. Istället för att ifrågasätta sin pappas undanhållande av resurser och vanskötsel av landet, så satte sig Buddha under ett träd och kom fram till att det enda man kan göra är att söka räddning genom att fly bort från allting i meditation.
Om vi tar de Kristna som ett annat exempel, de har inga som helst problem med alla de system som producerar orättvisor, sätter folk i fängelse, skapar krig och farsoter för de tolkar inte systemen som vara orsaken till problemen; Istället så är alltihopa Satans fel och det enda man kan göra är att be till Jesus att han räddar en och tar med dig till himlen när du dör!
Sedan har vi Judendom och Islam som längtar och ber efter att Messias ska komma och föra in världen in i en framtid där allting är paradisiskt och underbart; Där det bara finns en enda religion i hela världen och alla lever i samförstånd med varandra, dvs en värld där alla tycker samma sak.
Poängen med det här inlägget är att peka på en märklig aspekt i samhället, det är som att vi är programmerade till att tänka att sociala problem hör till ekonomi och politik men känslomässiga problem hör till "andlighet". Så andlighet utvecklas till ett helt eget område skilt från övriga samhällsprocesser. Det är som en split, där budskapet är att förverkligandet av ett harmoniskt samhälle bara kan uppnås av magiker, mystiker, präster, all möjlig snårig och svår andlighet och mystik. För vi har ju alla tappat tron på politiker för länge sen, dom kan inte hjälpa oss för dom är bara falska och egocentriska som alla andra.
Det är märkligt eftersom vi annars lätt kan förstå att sk relationsproblem inte alls har något med andlighet att göra. Att man är arg på sin kompis har inget med religion eller magi att göra och det förstår vi så enkelt. Men när det kommer till själva civilisationen då är den insikten som bortblåst. Istället så blir det en uppgift för religioner, magiska trollformler, "andlig" väckelse och sådant. Trots att vi också vet att människor blir ännu mer splittrade av dessa saker. Inte heller gör religionerna oss mer känslomässigt mottagliga och ärliga, utan tvärtom så blir vi bara ännu falskare mot varandra och även mot oss själva för nu finns det en övernaturlig domare som vill straffa oss också ifall vi har "otillåtna" känslor.
Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Sceptisk skrev:Vilka är det som söker efter livets mening?
Finns det något sådant som livets mening? Somliga påstår att de funnit det. Kanske har de funnit det genom Bibeln eller någon annan religion. På sätt och vis är det (kanske) en illusion.
Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Joh 11:25-26
Kanhända blir livet mer på så sätt mer uthärdligt och döden mindre skrämmande för de troende. Andra finner det litet harhjärtat. Vi vet numera att då livet är slut så dör hjärnans celler och vårt medvetande går förlorat. Det är sorgligt, för livet är kort och en aning nyckfullt. Trots allt är vi fria att tro på något som är större än livet (om vi så önskar), något hinsides. Det är en bra frihet.
Sceptisk:
När du pratar om meningen med livet, ur ett objektiv perspektiv, kan detta bara besvaras genom religionen...förutsätter man att livet har en mening måste det finnas ngn/ngt som har haft en avsikt med livet och dessutom makt att kunna skapa liv...detta kan endast ha utförts av en högre makt, vilken oftast definieras som Gud...alltså är religionen enda svaret på den frågan...men utifrån ditt resonemang inser jag att det egentligen inte är den frågan du ställer. Det du undrar är varför så många människor tror att religionen är enda lösningen på de problem människan själv har skapat. Eller varför så många människor undviker att själva göra ngt åt det problem man ser i samhället och i stället lägger detta ansvar på en högre makt.
...och jag kan hålla med dig. Det är otroligt frustrerande med människor som relaterar allt som händer till ngt ”icke- konkret” som Gud (när det är ngt positivt) eller satan (när det är ngt negativt). Att det är svält beror på att människor inte har mat, dessa hjälper man bättre genom att skänka mat/pengar än genom att meditera...dock är det ju få religioner som uppmanar till passivitet (även om vissa religiösa agerar så). Tvärtom predikar de flesta religioner ett ansvar som övergår den biologiska självbevarelsedriften, d v s rent teoretiskt borde religion uppmuntra till handling snarare än tvärtom...även i situationer då den egna individen inte har nåt att vinna på det.
När du pratar om meningen med livet, ur ett objektiv perspektiv, kan detta bara besvaras genom religionen...förutsätter man att livet har en mening måste det finnas ngn/ngt som har haft en avsikt med livet och dessutom makt att kunna skapa liv...detta kan endast ha utförts av en högre makt, vilken oftast definieras som Gud...alltså är religionen enda svaret på den frågan...men utifrån ditt resonemang inser jag att det egentligen inte är den frågan du ställer. Det du undrar är varför så många människor tror att religionen är enda lösningen på de problem människan själv har skapat. Eller varför så många människor undviker att själva göra ngt åt det problem man ser i samhället och i stället lägger detta ansvar på en högre makt.
...och jag kan hålla med dig. Det är otroligt frustrerande med människor som relaterar allt som händer till ngt ”icke- konkret” som Gud (när det är ngt positivt) eller satan (när det är ngt negativt). Att det är svält beror på att människor inte har mat, dessa hjälper man bättre genom att skänka mat/pengar än genom att meditera...dock är det ju få religioner som uppmanar till passivitet (även om vissa religiösa agerar så). Tvärtom predikar de flesta religioner ett ansvar som övergår den biologiska självbevarelsedriften, d v s rent teoretiskt borde religion uppmuntra till handling snarare än tvärtom...även i situationer då den egna individen inte har nåt att vinna på det.
Re: Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Pilatus skrev:
Kanhända blir livet mer på så sätt mer uthärdligt och döden mindre skrämmande för de troende. Andra finner det litet harhjärtat. Vi vet numera att då livet är slut så dör hjärnans celler och vårt medvetande går förlorat. Det är sorgligt, för livet är kort och en aning nyckfullt. Trots allt är vi fria att tro på något som är större än livet (om vi så önskar), något hinsides. Det är en bra frihet.
Tron på Gud hjälper nog många att hantera rädslan för döden...Ateismen är nog ett sätt för många att hantera rädslan för livet eller att det skulle kunna finnas ngn/ngt med makt över livet. Finns en Gud finns ett hopp om ett liv efter detta, finns ingen Gud vet jag åtminstone att det liv jag har här och nu är mitt eget. Olika rädslor hanteras olika.
Att hjärnan dör har männikor vetat i århundraden...men det har ju inget med religion att göra.
Re: Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Kristofer skrev:Ateismen är nog ett sätt för många att hantera rädslan för livet eller att det skulle kunna finnas ngn/ngt med makt över livet.
Det är hur som helst något vi inte har något svar på. Om någon är rädd för livet beror det främst på vilka erfarenheter denne har. Existentiell ångest har alla tänkande varelser, vår ensamhet och utsatthet. Men har det med några gudomliga makter att göra?
Finns en Gud finns ett hopp om ett liv efter detta, finns ingen Gud vet jag åtminstone att det liv jag har här och nu är mitt eget. Olika rädslor hanteras olika.
Självklart, om det finns en Jahve och själen är odödlig finns det ett hopp om någon slags existens då livet är slut.
Att hjärnan dör har männikor vetat i århundraden...men det har ju inget med religion att göra.
Lasaros, som var god vän med Jesus, blev av denne uppväckt från de döda. Visst har det med religion att göra?
Kristofer
Ja precis. Vi måste ju kunna göra skillnad på vad vi människor gör och de saker som ligger bortom vår kontroll. Om det är så du vill definiera kontroll, att det som ligger bortom vår kontroll ligger i Gudens eller Gudarnas händer medan det som verkligen befinner sig i vår kontroll är saker som vi faktiskt kan göra något åt.
Men vad gäller religion och mening och så vidare, jag ser det som uttryck för förvirring. Vi är biologiska organismer och när vi talar om meningen med livet och andlighet så glömmer vi bort att alla de frågor vi ställer har sin grund i biologiska behov. Vad brukar folk säga? "Det kan ju inte var meningen att vi bara ska födas och sen dö!"; "Det kan ju inte vara meningen att man ska gå omkring och vara olycklig hela livet"; "Det kan ju inte vara meningen att det ska finnas en massa orättvisor"; "Det kan ju inte vara meningen att vi gå omkring och hata varandra"; "Det kan ju inte vara meningen att man bara ska jobba tills man blir pensionär och sen bara dö!".
Alla dessa påståenden är ju protester mot hur livet är och kan vara och alla dessa protester har sitt urpsrung i biologiska behov. Jag menar, se på det bara; Vi vill leva för alltid, vi vill vara lyckliga hela tiden, vi vill att alla ska ha det bra, vi vill vara trygga och känna oss behövda, vi vill att alla ska älska varandra, vi vill att livet ska vara fyllt av äventyr och fantastiska upplevelser. All denna längtan efter något bättre är ju rent biologiska behov, men genom religionen så konverteras dessa behov om till saker som bara kan tillfredställas på övernaturliga sätt. På det viset blir andlighet och religion till ett hinder snarare än en hjälp; Religionen får tala istället för människor och därför så blir människors längtan efter något mer aldrig konkretiserat och begripligt. Andligheten blir som en stand in för normala biologiska behov.
Hur nu ett biologiskt behov skulle kunna tillfredställas på "andligt" sätt är ju en gåta. Ett biologiskt behov behöver en biologisk tillfredställelse, hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Alla de löften som andligheten kommer med är saker som tilltalar den biologiska organismen; Kärlek - alla behöver ju känna sig accepterade och tryggade av gruppgemenskapen, vad är andligt i detta? Det är ett behov med biologiskt ursprung. Kontroll - filmer såsom "The Secret" och liknande New Age och teosofiska doktriner handlar ju om att skaffa sig mer kontroll över omständigheterna - alltså återigen ett biologiskt behov av ökad trygghet. Bara en biologisk organism som befinner sig underställd villkor och omständigheter skulle ju ha något slags behov av att kunna kontrollera detta. Religion handlar ju mycket om att försöka kontrollera Gud eller gudarna så att dom gör som man själv vill. Ökad medvetenhet är en annan sak som andligheten påstår sig kunna bidra med, men ökad medvetenhet om vad? Att hantera information är något som den biologiska organismen tvingas göra för att överleva. Varför skulle en andlig varelse som varken behöver tänka på att betala räkningar, kämpa om status i gruppen, planera födelsedagar, skaffa mat, tvätta sig eller något annat, behöva medvetenhet till? Medvetenhet om vad?
Även alla de hot som religionen lägger upp mot människorna är ju alla hot som upplevs som fara för en biologisk varelse; Att brinna i helvetet - djur skyr eld. En tillräckligt het eld bränner ju upp allt organiskt, så det är klart att eld uppfattas som en potentiell fara. Att bli torterad, piskad, riven med järn och krossad - allt sådant är ju hot för en biologisk organism. Alla de gudar som människorna hittat på, inklusive den Kristna och Abrahamitiska guden är ju varelser som på alla sätt reflekterar en biologisk grundval. De blir avundsjuka, de blir arga, de dömer, de testar gränser, de förlåter, de försonas, de skriver böcker, de har moral och etik, de tar ut hämnd, de har känslor, de har intellekt och så vidare. En jordbävning eller tsunami blir tolkat som Guds "vrede", ett regn är Guds "nåd" och "försoning".
Så min fråga är egentligen; Varför söker människor efter meningen med livet i något som inte kan tillfredställa deras verkliga behov? Varför söker de i andlighet efter saker som har biologiska orsaker? En annan fråga är, varför läser vi aldrig mellan raderna i dessa frågor? Om man vet att man kommer att dö en dag och frågar "Varför måste vi dö?" så är det inte säkert att man med den frågan menar att man vill leva för alltid. Det kan ligga helt andra känslor bakom en sådan fråga än att vilja vara odödlig.
Ja precis. Vi måste ju kunna göra skillnad på vad vi människor gör och de saker som ligger bortom vår kontroll. Om det är så du vill definiera kontroll, att det som ligger bortom vår kontroll ligger i Gudens eller Gudarnas händer medan det som verkligen befinner sig i vår kontroll är saker som vi faktiskt kan göra något åt.
Men vad gäller religion och mening och så vidare, jag ser det som uttryck för förvirring. Vi är biologiska organismer och när vi talar om meningen med livet och andlighet så glömmer vi bort att alla de frågor vi ställer har sin grund i biologiska behov. Vad brukar folk säga? "Det kan ju inte var meningen att vi bara ska födas och sen dö!"; "Det kan ju inte vara meningen att man ska gå omkring och vara olycklig hela livet"; "Det kan ju inte vara meningen att det ska finnas en massa orättvisor"; "Det kan ju inte vara meningen att vi gå omkring och hata varandra"; "Det kan ju inte vara meningen att man bara ska jobba tills man blir pensionär och sen bara dö!".
Alla dessa påståenden är ju protester mot hur livet är och kan vara och alla dessa protester har sitt urpsrung i biologiska behov. Jag menar, se på det bara; Vi vill leva för alltid, vi vill vara lyckliga hela tiden, vi vill att alla ska ha det bra, vi vill vara trygga och känna oss behövda, vi vill att alla ska älska varandra, vi vill att livet ska vara fyllt av äventyr och fantastiska upplevelser. All denna längtan efter något bättre är ju rent biologiska behov, men genom religionen så konverteras dessa behov om till saker som bara kan tillfredställas på övernaturliga sätt. På det viset blir andlighet och religion till ett hinder snarare än en hjälp; Religionen får tala istället för människor och därför så blir människors längtan efter något mer aldrig konkretiserat och begripligt. Andligheten blir som en stand in för normala biologiska behov.
Hur nu ett biologiskt behov skulle kunna tillfredställas på "andligt" sätt är ju en gåta. Ett biologiskt behov behöver en biologisk tillfredställelse, hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Alla de löften som andligheten kommer med är saker som tilltalar den biologiska organismen; Kärlek - alla behöver ju känna sig accepterade och tryggade av gruppgemenskapen, vad är andligt i detta? Det är ett behov med biologiskt ursprung. Kontroll - filmer såsom "The Secret" och liknande New Age och teosofiska doktriner handlar ju om att skaffa sig mer kontroll över omständigheterna - alltså återigen ett biologiskt behov av ökad trygghet. Bara en biologisk organism som befinner sig underställd villkor och omständigheter skulle ju ha något slags behov av att kunna kontrollera detta. Religion handlar ju mycket om att försöka kontrollera Gud eller gudarna så att dom gör som man själv vill. Ökad medvetenhet är en annan sak som andligheten påstår sig kunna bidra med, men ökad medvetenhet om vad? Att hantera information är något som den biologiska organismen tvingas göra för att överleva. Varför skulle en andlig varelse som varken behöver tänka på att betala räkningar, kämpa om status i gruppen, planera födelsedagar, skaffa mat, tvätta sig eller något annat, behöva medvetenhet till? Medvetenhet om vad?
Även alla de hot som religionen lägger upp mot människorna är ju alla hot som upplevs som fara för en biologisk varelse; Att brinna i helvetet - djur skyr eld. En tillräckligt het eld bränner ju upp allt organiskt, så det är klart att eld uppfattas som en potentiell fara. Att bli torterad, piskad, riven med järn och krossad - allt sådant är ju hot för en biologisk organism. Alla de gudar som människorna hittat på, inklusive den Kristna och Abrahamitiska guden är ju varelser som på alla sätt reflekterar en biologisk grundval. De blir avundsjuka, de blir arga, de dömer, de testar gränser, de förlåter, de försonas, de skriver böcker, de har moral och etik, de tar ut hämnd, de har känslor, de har intellekt och så vidare. En jordbävning eller tsunami blir tolkat som Guds "vrede", ett regn är Guds "nåd" och "försoning".
Så min fråga är egentligen; Varför söker människor efter meningen med livet i något som inte kan tillfredställa deras verkliga behov? Varför söker de i andlighet efter saker som har biologiska orsaker? En annan fråga är, varför läser vi aldrig mellan raderna i dessa frågor? Om man vet att man kommer att dö en dag och frågar "Varför måste vi dö?" så är det inte säkert att man med den frågan menar att man vill leva för alltid. Det kan ligga helt andra känslor bakom en sådan fråga än att vilja vara odödlig.
Marko skrev:Tron på Gud hjälper nog många att hantera rädslan för döden
Är inte det en gammal freud analys ?
Det finns många ateister och många icke troende som inte heller är rädda för döden.
Varför skulle rädslan för döden skapa en tro ?
och det finns säkert många troende som är rädda för döden.
Han sa nog ngt likande, jag ser det dock inte som ett orsakssamband...d v s bara för att tron på Gud hjälper människan att hantera sin rädsla för döden betyder inte det att det är så religionen kommit till...tvärtom kan sambandet lika gärna vara det motsatta...d v s att en ev. Gud har gett människan religionen som ett sätt att hantera bl a existentiell ångest. Allt beror på vilken utgångspunkt man har.
Kristofer skrev:Marko skrev:Tron på Gud hjälper nog många att hantera rädslan för döden
Är inte det en gammal freud analys ?
Det finns många ateister och många icke troende som inte heller är rädda för döden.
Varför skulle rädslan för döden skapa en tro ?
och det finns säkert många troende som är rädda för döden.
Han sa nog ngt likande, jag ser det dock inte som ett orsakssamband...d v s bara för att tron på Gud hjälper människan att hantera sin rädsla för döden betyder inte det att det är så religionen kommit till...tvärtom kan sambandet lika gärna vara det motsatta...d v s att en ev. Gud har gett människan religionen som ett sätt att hantera bl a existentiell ångest. Allt beror på vilken utgångspunkt man har.
Hopp, ja kanske man får hopp av kristendom
Jag tror att kristna som icke kristna har existensell ångest.
En tjej sa till mig, och hon är kristen, att hon var livrädd för döden och evigheten.
Jag tror att religioner många gånger bara är inlärt.
En tro växer sig med livet och formas ur ens erfarenheter och känslan för existensen
inte ångesten.
Re: Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Pilatus skrev:Kristofer skrev:Ateismen är nog ett sätt för många att hantera rädslan för livet eller att det skulle kunna finnas ngn/ngt med makt över livet.
Det är hur som helst något vi inte har något svar på. Om någon är rädd för livet beror det främst på vilka erfarenheter denne har. Existentiell ångest har alla tänkande varelser, vår ensamhet och utsatthet. Men har det med några gudomliga makter att göra?
Jag håller med dig...och det är precis det som är min poäng...existentiell ångest behöver varken leda till att en människa blir religiös eller ateist...men kan göra både ock. Ofta framställs religionen som ett alternativ för "de rädda" men min upplevelse är att lika många undviker religionen p g a rädsla.Att hjärnan dör har männikor vetat i århundraden...men det har ju inget med religion att göra.
Lasaros, som var god vän med Jesus, blev av denne uppväckt från de döda. Visst har det med religion att göra?
Näe, jag tycker du blandar i hop två olika saker. Att hjärnan dör när människan dör är sanningar som gäller för människor. Det ifrågasätts, så vitt jag vet, inte av speciellt många religiösa oavsett religion. Du blandar in Gud i ekvationen (Jesus) och givetvis har Gud, per definition, inte samma begränsningar som en människa. De sanningar och begränsningar som finns för människor existerar inte för Gud...så förutsatt att det existerar en högre makt, Gud, så bör denna makt inte begränsas av de lagar och regler som gäller för människan, t ex att hjärnan dör i samband med människan...och i och med att Jesus beskrivs som Gud eller Guds son bör inte heller han ha samma begränsningar som en människa.
Som jag ser det måste man se det som två olika diskussioner...de naturlagar som finns gäller så långe ingen makt som, mer eller mindre, per definition står över dom är inblandad.
Re: Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Kristofer skrev:[...] förutsatt att det existerar en högre makt, Gud, så bör denna makt inte begränsas av de lagar och regler som gäller för människan, t ex att hjärnan dör i samband med människan...och i och med att Jesus beskrivs som Gud eller Guds son bör inte heller han ha samma begränsningar som en människa.
För människan gäller naturligtvis naturens lagar, men tydligen inte för Jesus.
Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” [...] Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”Joh 11
Vi måste inse att Lasaros verkligen är död, ingenting inom modern medicin skulle kunna få Lasaros att vakna till liv igen. Men enligt legenden så tycks Jesus kunna omarrangera materia, döden utgör inte en persons definitiva slut.
Jag har alltid förställt mig att sådana bländverk ligger i en missionerande religions natur att framföra. De unga kristna församlingarna ville omvända, inte bara judar, utan även greker och romare. Kraven sänktes, ingen omskärelse, inga renhetskrav, inget bildförbud, man fick vara som man var bara man lät döpa sig och trodde att Jesus var en gud.
Sceptisk:
- Jag förstår vad du menar men jag tycker nog man måste dela upp det mer än så. Rent biologiska behov är, som jag ser det, sömn och näring...dessa tillfredställs bäst genom att äta, dricka och sova...försöker man hitta övernaturliga sätt att lösa det på blir det, som du säger, ett hinder...men det du pratar om är mer psykologiska behov och där är inte gränsen mot religionen lika tydlig. Lycka, trygghet och en känsla av meningsfullhet är alla behov som tydligt relaterar till religion.
Människan vill känna kontroll, finns det ngt man upplever att man inte kan kontrollera eller förstå blir det snabbt oerhört hotande och jobbigt...särskillt om detta ngt är livsnödvändigt. Självklart var det ännu jobbigare för människor i tidsåldrar/kulturer där man inte hade samma kunskap som vi har här hos oss i dag...och då var följaktligen behovet av att söka förklaringar inom t ex religionen ännu större...för att ta ett mkt förenklat exempel, för indianerna var regn helt livsnödvändigt...de behövde regn för att odla och kunna odla för att få mat. Att vara beroende av ngt man inte kan kontrollera är som sagt väldigt jobbigt. Därför hittade de på ett sätt som gav en illusorisk känsla av kntrll. Regnet styrs av gudar och dessa gudar blidkar man bäst genom dans...därav "regndansen" (min egen tolkning). Jag tycker dock att det är viktigt att skilja på religion och religion. Ser man till mer primitiva religioner såsom den indianska, asatro, österländska religioner och...jaa...nästan all form av polyteism kan man se att gudarna svarar ganska direkt mot mänskliga behov. Vill man ha styrka vänder man sig till en viss gud, vill man ha vishet till en annan, önskar man sol till en tredje, vill man ha regn till en fjärde o s v...och i dessa fall håller jag till stor del med dig även om religionen i dessa fall säkerligen minskat ångesten för många människor och därmed gjort dem lyckligare och mer kapabla att ta itu med sina problem. På så sätt måste ju religionen som fenomen vara den "bästa" uppfinningen någonsin...kanske så bra att ingen människa skulle kunna komma på den?
Inom exempelvis kristendomen/judendomen handlar det, som jag ser det, i första hand inte om att tillfredställa/tillgodose biologiska behov...mer om ett sökande efter sanning, mening, utveckling och vägledning. Gud blir någon som ger individen styrka att klara sina egna problem, inte som en substitut för att själv behöva agera. Och det klart...i dessa fall blir ju religionen tillämpbar. Sen är det klart att det är helt fel att generalisera olika religioner på det sättet...egentligen måste man se till varje individs personliga tro eller icke-tro för att förstå vad just den står för.
Men man kan också blanda in vetenskap i diskussionen och vända på det, d v s ställa sig frågan: är vetenskapen ett substitut för religionen som används av människor som har ett behov av att hitta konkreta förklaringar till allt? darwin menar att människan är en konsekvens av en lång rad mutationer från encelliga amöbor till allt mer komplicerade livsformer, där syftet skulle vara överlevnad- survival of the fittest. Detta är i sig ganska ologiskt då ingen livsform har så stor chans att överleva som just amöban...varför skulle den utvecklas till ngt så sårbart som en människa om det inte fanns ngn annan orsak bakom det än just överlevnad? och hur kommer det sig att man sitter och tittar på tv-program där ngn beskriver t ex dinosaurier...och inte bara att det fanns dinosaurier, utan hur de såg ut, vilka som var deras vänner, fiender, vad de hade för färg, vad de åt och i princip hur ofta de bajsade. Detta är ofta "sanningar" som ingen ifrågasätter, trots att det är ganska uppenbart att det är ganska lösa spekulationer snarare än fakta. Är detta en konsekvens av att människan i dag vill veta allt och står inte ut med osäkerheten av att det t ex skulle kunna finnas en högre makt som skulle kunna vända upp och ned på hela våran lilla trygga tankevärld?
Kanske är det vetenskapen som människan söker trygghet i idag, trots att detta behov bättre skulle kunna tillfredställas genom psykologi och religion?
- Jag förstår vad du menar men jag tycker nog man måste dela upp det mer än så. Rent biologiska behov är, som jag ser det, sömn och näring...dessa tillfredställs bäst genom att äta, dricka och sova...försöker man hitta övernaturliga sätt att lösa det på blir det, som du säger, ett hinder...men det du pratar om är mer psykologiska behov och där är inte gränsen mot religionen lika tydlig. Lycka, trygghet och en känsla av meningsfullhet är alla behov som tydligt relaterar till religion.
Människan vill känna kontroll, finns det ngt man upplever att man inte kan kontrollera eller förstå blir det snabbt oerhört hotande och jobbigt...särskillt om detta ngt är livsnödvändigt. Självklart var det ännu jobbigare för människor i tidsåldrar/kulturer där man inte hade samma kunskap som vi har här hos oss i dag...och då var följaktligen behovet av att söka förklaringar inom t ex religionen ännu större...för att ta ett mkt förenklat exempel, för indianerna var regn helt livsnödvändigt...de behövde regn för att odla och kunna odla för att få mat. Att vara beroende av ngt man inte kan kontrollera är som sagt väldigt jobbigt. Därför hittade de på ett sätt som gav en illusorisk känsla av kntrll. Regnet styrs av gudar och dessa gudar blidkar man bäst genom dans...därav "regndansen" (min egen tolkning). Jag tycker dock att det är viktigt att skilja på religion och religion. Ser man till mer primitiva religioner såsom den indianska, asatro, österländska religioner och...jaa...nästan all form av polyteism kan man se att gudarna svarar ganska direkt mot mänskliga behov. Vill man ha styrka vänder man sig till en viss gud, vill man ha vishet till en annan, önskar man sol till en tredje, vill man ha regn till en fjärde o s v...och i dessa fall håller jag till stor del med dig även om religionen i dessa fall säkerligen minskat ångesten för många människor och därmed gjort dem lyckligare och mer kapabla att ta itu med sina problem. På så sätt måste ju religionen som fenomen vara den "bästa" uppfinningen någonsin...kanske så bra att ingen människa skulle kunna komma på den?
Inom exempelvis kristendomen/judendomen handlar det, som jag ser det, i första hand inte om att tillfredställa/tillgodose biologiska behov...mer om ett sökande efter sanning, mening, utveckling och vägledning. Gud blir någon som ger individen styrka att klara sina egna problem, inte som en substitut för att själv behöva agera. Och det klart...i dessa fall blir ju religionen tillämpbar. Sen är det klart att det är helt fel att generalisera olika religioner på det sättet...egentligen måste man se till varje individs personliga tro eller icke-tro för att förstå vad just den står för.
Men man kan också blanda in vetenskap i diskussionen och vända på det, d v s ställa sig frågan: är vetenskapen ett substitut för religionen som används av människor som har ett behov av att hitta konkreta förklaringar till allt? darwin menar att människan är en konsekvens av en lång rad mutationer från encelliga amöbor till allt mer komplicerade livsformer, där syftet skulle vara överlevnad- survival of the fittest. Detta är i sig ganska ologiskt då ingen livsform har så stor chans att överleva som just amöban...varför skulle den utvecklas till ngt så sårbart som en människa om det inte fanns ngn annan orsak bakom det än just överlevnad? och hur kommer det sig att man sitter och tittar på tv-program där ngn beskriver t ex dinosaurier...och inte bara att det fanns dinosaurier, utan hur de såg ut, vilka som var deras vänner, fiender, vad de hade för färg, vad de åt och i princip hur ofta de bajsade. Detta är ofta "sanningar" som ingen ifrågasätter, trots att det är ganska uppenbart att det är ganska lösa spekulationer snarare än fakta. Är detta en konsekvens av att människan i dag vill veta allt och står inte ut med osäkerheten av att det t ex skulle kunna finnas en högre makt som skulle kunna vända upp och ned på hela våran lilla trygga tankevärld?
Kanske är det vetenskapen som människan söker trygghet i idag, trots att detta behov bättre skulle kunna tillfredställas genom psykologi och religion?
Re: Sökandet efter "livets mening" i andlighet
Pilatus skrev:Kristofer skrev:[...] förutsatt att det existerar en högre makt, Gud, så bör denna makt inte begränsas av de lagar och regler som gäller för människan, t ex att hjärnan dör i samband med människan...och i och med att Jesus beskrivs som Gud eller Guds son bör inte heller han ha samma begränsningar som en människa.
För människan gäller naturligtvis naturens lagar, men tydligen inte för Jesus.
Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” [...] Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”Joh 11
Vi måste inse att Lasaros verkligen är död, ingenting inom modern medicin skulle kunna få Lasaros att vakna till liv igen. Men enligt legenden så tycks Jesus kunna omarrangera materia, döden utgör inte en persons definitiva slut.
Jag har alltid förställt mig att sådana bländverk ligger i en missionerande religions natur att framföra. De unga kristna församlingarna ville omvända, inte bara judar, utan även greker och romare. Kraven sänktes, ingen omskärelse, inga renhetskrav, inget bildförbud, man fick vara som man var bara man lät döpa sig och trodde att Jesus var en gud.
Mmm, å andra sidan är det inte speciellt konstigt...utgår man från att det inte existerar en högre makt är det förstås löjeväckande att tro att ngt sådant skulle vara möjligt...för utifrån den premissen är det förstås inte möjligt. Utgår man från premissen att det finns en högre makt, Gud, är det inte ens anmärkningsvärt. Även om den mänskliga hjärnan givetvis inte kan greppa och förstå det...men det är också ganska självklart...med premissen att det finns en högre makt är det förstås per definition omöjligt för människan att till fullo förstå denna högre makt. På samma sätt som en människa står över exempelvis en myra...och ingen myra skullle kunna förklara för en annan vad en människa har för begränsningar...eller hur ngt skulle kunna spränga bort hela deras värld (en myrstack) på en sekund (med en ganska liten mängd krut, vilket inte ens är nära de mest anmärkningsvärda människan kan åstadkomma). Jag försöker inte bevisa att det är så eller att ngt sådant har hänt...bara påpeka att förutsätter man att det finns en högre makt som är upphovsman till hela universum är det ganska bagatellartat att börja prata om att ngn som varit död kan återfå sitt liv.
Mmm, kanske det...
Sceptisk: varför människor söker livets mening i religion o andlighet? Kanske för att ekonomi inte löser deras inre längtan. Inte heller kan politik lösa relationsproblem, ska inte heller göra det, för hur skulle det se ut? Skulle Reinfeldt medla i ett mobbingärende genom politiska påbud? Här handlar det om det vi har inom oss, där vi får vädja till empati o sympati. Inga pengar el politiska beslut kan förändra det vi har inom oss på samma sätt som det kan förändra förutsättningarna för våra liv.
Om man söker efter livets mening har man nog kommit till en punkt där man känner att utbildning, jobb, bostad, bil, resor, relationer etc inte räcker för tillfredställelse i livet. Personligen fann jag en mening av stor vikt för mig hos Owe Wickström, teolog o psykolog, som plockat fram dessa ord från Dostojevskijs Bröderna Karamasov: Att älska livet mer än dess mening. Med de orden kunde jag sluta leta efter en mening, meningen ligger redan i livet som sådant. Och då är det detta livet som vi har idag som avses, inget annat.
Om man söker efter livets mening har man nog kommit till en punkt där man känner att utbildning, jobb, bostad, bil, resor, relationer etc inte räcker för tillfredställelse i livet. Personligen fann jag en mening av stor vikt för mig hos Owe Wickström, teolog o psykolog, som plockat fram dessa ord från Dostojevskijs Bröderna Karamasov: Att älska livet mer än dess mening. Med de orden kunde jag sluta leta efter en mening, meningen ligger redan i livet som sådant. Och då är det detta livet som vi har idag som avses, inget annat.
Annicken: Det är ett sätt att se på saken. Ett annat sätt att se på det är att vi på ett obscent sätt ignorerar den destruktiva kraften i den typ av ekonomi vi har. Denna ekonomi är destruktiv för oss själva. Inte konstigt isåfall att det skulle uppstå någon form av längtan efter bättre tider..
Kristofer: Hur kan psykologiska behov vara icke-biologiska? Har du någonsin sett en icke-biologisk hjärna?
Kristofer: Hur kan psykologiska behov vara icke-biologiska? Har du någonsin sett en icke-biologisk hjärna?
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst