Bara förnimma - inte värdera?

[Algotezza]

Kan vi förnimma världen omkring oss och oss själva utan att ständigt värdera?

/Algotezza

[Zokrates]

Efter förnimmelse inträder bearbetningstid för förnuftet, som en naturlig reaktion i ett och samma led,
men man kan ju medvetet ta en paus från behovet av att ständigt värdera allt och bara vara,
men det krävs nog hårdträning.

[förstår mig själv]

Vi " värderar" när vi förnimmer. Vi styr förnimmelserna så att de blir så bra som möjligt. En värdering=en känsla. Man känner alltså vad som är gott och ont. Alla är inställda på att uppleva det goda. Förstår man mindre bra blir det svårare. Alla kan lära sig att förstå sig själv bättre. Kommer man så djupt som Jesus kan man påverka/styra och skapa mirakel.

[Algotezza]

Efter förnimmelse inträder bearbetningstid för förnuftet, som en naturlig reaktion i ett och samma led,
men man kan ju medvetet ta en paus från behovet av att ständigt värdera allt och bara vara,
men det krävs nog hårdträning.

Jag tänker mig att det kan handla om att vara och uppleva. Skaffa en attityd där alla upplevelser får ett egenvärde, som upplevelser.

När jag rensar kattens låda från skit som luktar för djävligt, har jag lärt mig stänga av mitt värderande för att stå ut med det och tänker: Detta är bara en starkt doftande materiekombination. Men jag vet inte om det är nyttigt att stänga av känslorna i alla situationer.

/Algotezza

[Algotezza]

Vi " värderar" när vi förnimmer. Vi styr förnimmelserna så att de blir så bra som möjligt. En värdering=en känsla. Man känner alltså vad som är gott och ont. Alla är inställda på att uppleva det goda. Förstår man mindre bra blir det svårare. Alla kan lära sig att förstå sig själv bättre. Kommer man så djupt som Jesus kan man påverka/styra och skapa mirakel.

När jag läser vad du skriver verkar du vara helt insnärjd i dina egna känslor och ditt eget kännande, så pass att du utesluter att andra sätt att förnimma blir en omöjlighet. Det går förstås inte att utesluta att allt förnimmande är variationer på att känna. Hur som helst vet jag via empiri och egen erfarenhet att man kan tona ner känslodimensionen i sitt förnimmande och tona upp förnufts- eller den neutrala observatörsdimensionen. Men som fysiskt levande går det naturligtvis inte att skära bort den emotiva delen utan att bli en känslomässig krympling. Men man kan pröva om man kan tona ner den emotiva dimensionen. Som ett experiment för att se vad som kan följa av det.

/Algotezza

[förstår mig själv]

Ögon öron och känslorna. Det är med dessa förnimmelse sker. Är det konstigt? Har du något annat sätt att förnimma. Tanken leder till en förnimmelse/känsla.

[Algotezza]

Ögon öron och känslorna. Det är med dessa förnimmelse sker. Är det konstigt? Har du något annat sätt att förnimma. Tanken leder till en förnimmelse/känsla.

Jovisst. Men jag undrade om man kan förnimma utan att ständigt värdera. Jag förnekar inte att vårt förnimmande är olika varianter av att känna.

/Algotezza

[Zokrates]

Efter förnimmelse inträder bearbetningstid för förnuftet, som en naturlig reaktion i ett och samma led,
men man kan ju medvetet ta en paus från behovet av att ständigt värdera allt och bara vara,
men det krävs nog hårdträning.

Jag tänker mig att det kan handla om att vara och uppleva. Skaffa en attityd där alla upplevelser får ett egenvärde, som upplevelser.

När jag rensar kattens låda från skit som luktar för djävligt, har jag lärt mig stänga av mitt värderande för att stå ut med det och tänker: Detta är bara en starkt doftande materiekombination. Men jag vet inte om det är nyttigt att stänga av känslorna i alla situationer.

/Algotezza

Men är inte det enbart ett resultat av en inlärd värdering, det att vi allmänt tycker att skit luktar "skit"?
Jag ser varken hundar eller katter, kossor eller hästar reagera illa på skitlukt, tvärtom förefaller det
som att skiten har en hel del intressanta saker att förmedla om den andres kost, hälsa tillika ålder och kön.
Istället för att stänga av känslorna kanske du skulle pröva att sätta på dem och därmed få en djupare
insikt i hur din katt faktiskt mår.

Människan är inget annat än en spegelbild av moder jord, det är inte det naturliga utan det konstgjorda
vi skall frukta.

[förstår mig själv]

Ögon öron och känslorna. Det är med dessa förnimmelse sker. Är det konstigt? Har du något annat sätt att förnimma. Tanken leder till en förnimmelse/känsla.

Jovisst. Men jag undrade om man kan förnimma utan att ständigt värdera. Jag förnekar inte att vårt förnimmande är olika varianter av att känna.

/Algotezza

Känsla=värdering(och information om naturen ibland). Dvs det som känns bra=gott=rätt. Det som känns dåligt=fel. Vi fungerar så att vi endast förnimmer det som är "viktigt" för oss. Vi skulle kunna förnimma väldigt mycket men oviktig information sorteras snabbt bort.

[Algotezza]

Efter förnimmelse inträder bearbetningstid för förnuftet, som en naturlig reaktion i ett och samma led,
men man kan ju medvetet ta en paus från behovet av att ständigt värdera allt och bara vara,
men det krävs nog hårdträning.

Jag tänker mig att det kan handla om att vara och uppleva. Skaffa en attityd där alla upplevelser får ett egenvärde, som upplevelser.

När jag rensar kattens låda från skit som luktar för djävligt, har jag lärt mig stänga av mitt värderande för att stå ut med det och tänker: Detta är bara en starkt doftande materiekombination. Men jag vet inte om det är nyttigt att stänga av känslorna i alla situationer.

/Algotezza

Men är inte det enbart ett resultat av en inlärd värdering, det att vi allmänt tycker att skit luktar "skit"?
Jag ser varken hundar eller katter, kossor eller hästar reagera illa på skitlukt, tvärtom förefaller det
som att skiten har en hel del intressanta saker att förmedla om den andres kost, hälsa tillika ålder och kön.
Istället för att stänga av känslorna kanske du skulle pröva att sätta på dem och därmed få en djupare
insikt i hur din katt faktiskt mår.

Människan är inget annat än en spegelbild av moder jord, det är inte det naturliga utan det konstgjorda
vi skall frukta.

Om jag känner en sur doft och tror det kommer från en vällagrad ost, då luktar det gott. Visar det sig sen komma från en hundskit jag trampat i, luktar det mindre gott, rentav äckligt. Ja, det är inlärt och beror i hög grad på suggestion vad vi anser luktar gott och vad som anses lukta illa.

Häst- och koskit har angenäm doft i mina näsborrar, höns- och grisskit mindre. Jag levde min första år, upp till tonåren på landet och hade släktingar som var bönder. Vi besökte dem ofta.

Hur katten mår kan jag även komma fram till genom att kolla konsistensen på hennes avföring. Mår katten bra i magen ska det vara små hårda cigarrer, mår hon dåligt i magen är det läst och rinnigt.

För egen del har jag lagt märke till hur min urin skiftar doft beroende på vad jag ätit. Mest påtagligt på sistone är den lukt som är följden av att jag käkat sparris. Vitlök är ett praktexempel i detta sammanhang. Alla utsöndringar luktar vitlök men man märker det inte själv.

Vi reagerar omedvetet på dofter, även sådana vi inte uppfattar medvetet. Att vi tycker illa om någon "instinktivt" kan bero på det. Att internet är doftlöst gör det lättare att dölja och kamouflera sig där, ljuga utan att direkt avslöjas. Andra blir doftlösa ting man gör vad man vill med, inte levande, luktande medvarelser, vars rädsla och glädje, kåthet, man kan känna i näsborrarna.

Jag bor i stan nu, men i utkanten av Lund och har åkrar och natur som grannar. När bonden sprider gödsel på åkrarna känner jag det när jag öppnar dörren på morgonen. Vi bor i gränsen mellan stad och land.

/Algotezza

[Algotezza]

Ögon öron och känslorna. Det är med dessa förnimmelse sker. Är det konstigt? Har du något annat sätt att förnimma. Tanken leder till en förnimmelse/känsla.

Jovisst. Men jag undrade om man kan förnimma utan att ständigt värdera. Jag förnekar inte att vårt förnimmande är olika varianter av att känna.

/Algotezza

Känsla=värdering(och information om naturen ibland). Dvs det som känns bra=gott=rätt. Det som känns dåligt=fel. Vi fungerar så att vi endast förnimmer det som är "viktigt" för oss. Vi skulle kunna förnimma väldigt mycket men oviktig information sorteras snabbt bort.

Ja,känslorna ligger till grund för våra värderingar men de mer genomtänkta kräver också en insats av förnuftet. Vad som känns bra resp. dåligt är delvis inlärt. Vad som är "socialt förbjudet" att känna behag av, har vi lärt oss uppfatta som dåligt och ta avstånd från åtmisntone officiellt. Att skämmas för att man onanerar "för mycket" är ett inlärt beteende.

Samvetet har odlats upp via uppfostran och är en återklang av uppfostrarnas förmaningar. Vill man nå till den nivå man kan kalla "Guds röst" - om den alls finns - måste man först montera ner kakafonin av alla uppfostrares röster. Går det?

Vill man "handla" rätt här i livet, krävs mer än att gå efter vad man spontant känner behag av. Det kräver eftertanke. Åtminstone när det gäller mer betydande val.

Vad som känns "oviktigt" vid en tidpunkt kan få betydelse vid en senare. Man glömmer inget, man bara fokuserar på annat. Det s.k. glömda kan aktualiseras på nytt.

Men frågan kvarstår: Kan vi bara uppleva, känna och "ta in" utan att ständigt värdera, dvs. känna glädje över att öht uppleva, oavsett vad? Lidande och smärta är förstås svåra att glädjas över men det finns ju andra, mindre mörka upplevelser man kan ta emot i stället för att ta avstånd från. Man kan lära sig mycket genom att inte spontant ta avstånd från allt som råkar vålla obehag. Jag kan t.ex. dra mig för att ringa till en äldre släkting och känna visst obehag av att "behöva" göra det, men så ringer jag dit och då kan det bli ett intressant tankeutbyte ändå. Det kan vara idé att inte alltid följa minsta motståndets lag utan gå emot sin bekvämlighet och det man spontant vill slippa.

/Algotezza

[SigurdV]

Först styrs man av moral = känslor... sen undrar man om det goda verkligen är det rätta och om det rätta MÅSTE vara rätt eller om det bara "råkar" vara det? Då har man hamnat på den ETISKA nivån där förnuftet måste bestämma sig för NÄR känslan ska ignoreras!
Det inre kan av nån anledning inte förutsäga det yttre så vi är satta av vårt inre att göra vårt bästa av en nästan omöjlig situation.

[Anne]

Kan vi förnimma världen omkring oss och oss själva utan att ständigt värdera?

/Algotezza

Kommer du aldrig in i ett, ja hur ska jag beskriva det här då... men ett enbart observerande utan värderingar, typ meditativt?

[Vertumnus]

Att förnimma utan avsikt, utan att sätta i relation, utan att värdera.

[Zokrates]

Att förnimma utan avsikt, utan att sätta i relation, utan att värdera.

Undrar om det ens räcker att ligga i koma för det, kroppen är sannolikt inställd på ett konstant värderande
med eller utan vårt medvetna medvetandes tillstånd.