Vad är ondska

[Sceptisk]

Anders

En definition kräver dock bevis för att vara meningsfull. Så vem ska stå för beviset? Vem ska vara auktoritet? Om vi skulle utgå ifrån en värld som helt saknar medvetna varelser så skulle godhet och ondska vara meningslösa begrepp, ingenting skulle vara godare eller ondare än något annat. Vad som än hände i en sådan värld skulle vara helt utan moraliskt värde för det finns helt enkelt ingen som skulle veta något om den eller bry sig. Det krävs att det finns högre stående medvetna kännande varelser, som människor, för att kunna uppfatta godhet eller ondska. Eftersom vi idag bara känner till en sådan varelse som har förmåga att uppfatta dessa saker, alltså människan, så existerar beviset för godhet eller ondska endast hos människorna själva. Därav en del av problemet med att kommunicera detta till någon som inte är receptiv och därför så menar jag att det inte finns något större behov av att definiera ondska eftersom antingen så ser man det eller så ser man det inte. Det har inte att göra med om det går att definiera eller inte, för jag har aldrig sagt att det inte skulle gå att definiera ondska, det enda jag säger är att det inte är nödvändigt. Även om du lyckas med en fullträff så har du fortfarande problemet i att kommunicera detta till någon annan. Går det att kommunicera en sådan insikt till de som kanske skulle behöva förstå vad ondska är? Eller är de lika blinda för den definitionen som de är för ondskan de själva utför?

Om jag får lov att tolka dig så verkar du påstå att ingen är god och därför så har alla ondskefulla avsikter och enda skälet till att de inte agerar ut dessa i handling är för att de har hämningar och spärrar - alltså ifall dessa spärrar skulle släppa så släpps människans inneboende ondska fri. Man kan då leda detta vidare till att betyda att människor endast har hämningar för att de lever i rädsla för att bli bestraffade, så att de uppvisar godhet är enligt den åsikten inte alls något bevis på att de har en god vilja, utan att de endast spelar teater och alltså så är deras godhet meningslös. Därmed så är människans liv meningslöst och det finns inget hopp om varken frälsning eller försoning. Det sociala livet och alla relationer är därmed endast teater och om det nu är så så måste det ju också inkludera dig.

De Kristna har samma åsikt, men skiljer sig åt i att de tror att om man accepterar Jesus så får man en ny natur som inte är av den fallne Adam's natur. För ateister så blir svaret endast att skärpa lagen och reglerna. Hobbes Leviathan och Machiavelli gör sig påminda. Människan är ond och därför måste hon kontrolleras och isåfall krävs det av nödvändighet att någon särskilt utvald tar sig an det jobbet. Det tråkiga med en sådan åsikt är att det inte lämnar något till hoppet. Livet är en meningslös dödsdans och det kommer bara bli värre.

De som har åsikten om att människan är alltigenom ond diskvalificerar dock sig själva från att ha någon åsikt då de ju per definition är lögnare och ute efter att såra och bedra, alternativt så ser de sig själva som de som är speciella och utvalda och står över alla andra - vad de nu kan använda som bevis för detta - intelligens, slughet eller våld. Eller så har de helt enkelt ingen självinsikt, de har aldrig reflekterat över vad det är de tror på, vilka de är och vad de håller på med, utan anser sig själva vara oskyldiga offer och att det bara är alla andra som är onda.

Nu tror jag inte att du skulle skriva under på alla dessa påståenden - men om du gör det så spelar det ingen roll för mig. Vill bara belysa hur logiken ter sig i själva åsikten om att människan är ond. Jag måste dock invända med att säga, vi kan inte ge någon absolut definition av människan om vi inte själva vore absoluta. Vi kan definiera människan lika lite eller mycket som vi kan definiera medvetande, så länge vi inte förstår vad medvetandet är så kan vi inte definiera det. För att kunna göra det så måste vi stå på ett högre plan än själva medvetenheten och alltså vara G-d. Personligen tror jag att vi inte känner varandra eller ens oss själva så väl som vi ofta vill tro. De som utger sig för att vara G-d är oftast de som helt saknar självinsikt. Så jag tror att om man alls ska kunna kontrollera sig själv så krävs det ett mått av självinsikt annars så är man utelämnad åt att bli kontrollerad av andra och då riskerar man att falla i greppet hos någon annan med ännu mindre självinsikt som tror sig vara G-d själv.

[reflex]

Tack för dessa utmärkta inlägg(så tycker i alla fall jag).
Nej, man kan nog aldrig definiera ondska på det sättet att man säjer att detta är ondska men inte detta. För att vi ska kunna ha ondska måste ju någon bestämma vad det är. Som Sceptisk skriver så är det ju vi själv som bestämmer detta. Vi hamnar återigen i det läget att utan oss ingen ondska. Om vi försvinner från jordens yta så tar vi med oss väldigt mycket, bland annat ondskan, och godheten 0ch matematiken, tiden och allt annat som vi tänkt ut.
När det gäller ondskan så handlar mycket om det vi kallar avtrubbning. När ett barn ska trä på en levande mask på en metkrok så känner det mestadels obehag, åtminstone i något skede av livet. Sen inträder, ifall fiskeintresset håller i sig, en avtrubbning som gör att man inte längre ser masken som en levade varelse utan som ett verktyg för att fånga fisk. Avtrubbningen är en naturlig förmåga som vi äger för att kunna göra "onda" handlingar som förbättrar vår överlevnad. På det sättet är den en naturlig följd av evolutionen. Vore vi alltför "goda" skulle vi inte förvara oss på samma sätt och därmed bli ihjälslagna. För mycket ondska skulle ge samma resultat därför har vi en blandning av båda som vi i bästa fall vet att använda vid "rätt" tillfälle.

[Sceptisk]

reflex

Det är ett intressant argument. Som Buddhisterna som tror att allt liv, inklusive maskar och fiskar, är heligt. Reinkarnationer, kanske, av människor. Om så vore fallet så skulle det innebära att ondska är godhetens baksida. Det är gott att fiska och skaffa mat så man kan äta och leva men för fisken som måste dö för detta så är det såklart ren ondska - Om nu fisken alls kunde förstå skillnaden. Men om jag nu får vara helt krass och inflika återigen med argumentet om en värld i avsaknad av medvetet liv och att fisken inte är medveten om moral, så innebär det att det inte är en ond handling att trä på en mask på en krok och fånga och döda en fisk. Varken fisken eller masken vet något om moral så det man gör mot dessa varelser är inte heller ondskefullt.

Däremot om man skulle göra samma sak mot en varelse som är medveten om det etiska i situationen så vore det ett grovt brott. Att göra samma sak mot en människa som man gör mot en fisk vore oerhört oetiskt och ondskefullt. Men ska vi verkligen nöja oss med att påstå att ondska är godhetens nödvändiga baksida? Jag är helt medveten om djurvännernas åsikter och jag delar helt och fullt åsikten att inget djur ska plågas i onödan då jag är helt övertygad om att de känner smärta. Dock så har de ingen medvetenhet om det moraliska i vad som händer och det är där som människan skiljer sig. Ett djur skulle inte ha några moraliska betänkligheter eller dåligt samvete av att döda och äta upp en människa. Inte för att djuren är onda utan för de helt enkelt inte har något moraliskt sinne. Men människan har ett sådant sinne och detta gör människan unik på Jorden och i en klass för sig och ska inte jämföras med djuren bara för att även människan kan känna smärta.

Smärta kan ibland vara nödvändigt för att kunna leva moraliskt, så ett etiskt argument kan inte stanna vid att enbart tala om smärta eller njutning utan måste kunna inkludera sanningen, meningen, moralen eller värdet i vad som gjorts eller sker. Som sagt är det ibland nödvändigt att tolerera smärta för att kunna agera rätt och därmed så överskrider etiken själva sinnesupplevelserna. Så därför kan inte jag nöja mig med att ondska vore godhetens baksida, vilket vore moralisk relativism. Istället så sällar jag mig till de som anser att ondska helt enkelt är ett brott mot det goda. Att en människa stjäl från någon annan, oavsett om det är för att offret inte hållit uppsikt på sina saker eller för att denne råkat lita på förövaren eller att den som stjäl är fattigare än den han stjäl från är inte alls en konsekvens av godhet eller godhetens baksida - utan ett brott mot ägaren, personen, mot gemenskapen, mot moralen och godheten. Om det inte vore så så skulle all moral falla samman.

Dock så håller jag helt med dig om att den som en gång utfört ett brott, och lyckas komma undan med det, blir avtrubbad. Det är därför oerhört viktigt att brottet avslöjas i god tid och bestraffas så att denne inte tror att man kan göra vad som helst utan att det har några konsekvenser. Därefter kan den ertappade be om förlåtelse. Det som gjordes kan inte ursäktas, det kan bara förlåtas och det är bara upp till den drabbade att själv bestämma om han vill förlåta eller inte. Om denne tvingas till att förlåta den skyldige så faller moralen samman. Att förlåta någon måste ske av fri vilja.

[reflex]

reflex

Det är ett intressant argument. Som Buddhisterna som tror att allt liv, inklusive maskar och fiskar, är heligt. Reinkarnationer, kanske, av människor. Om så vore fallet så skulle det innebära att ondska är godhetens baksida. Det är gott att fiska och skaffa mat så man kan äta och leva men för fisken som måste dö för detta så är det såklart ren ondska - Om nu fisken alls kunde förstå skillnaden. Men om jag nu får vara helt krass och inflika återigen med argumentet om en värld i avsaknad av medvetet liv och att fisken inte är medveten om moral, så innebär det att det inte är en ond handling att trä på en mask på en krok och fånga och döda en fisk. Varken fisken eller masken vet något om moral så det man gör mot dessa varelser är inte heller ondskefullt.

Däremot om man skulle göra samma sak mot en varelse som är medveten om det etiska i situationen så vore det ett grovt brott. Att göra samma sak mot en människa som man gör mot en fisk vore oerhört oetiskt och ondskefullt. Men ska vi verkligen nöja oss med att påstå att ondska är godhetens nödvändiga baksida? Jag är helt medveten om djurvännernas åsikter och jag delar helt och fullt åsikten att inget djur ska plågas i onödan då jag är helt övertygad om att de känner smärta. Dock så har de ingen medvetenhet om det moraliska i vad som händer och det är där som människan skiljer sig. Ett djur skulle inte ha några moraliska betänkligheter eller dåligt samvete av att döda och äta upp en människa. Inte för att djuren är onda utan för de helt enkelt inte har något moraliskt sinne. Men människan har ett sådant sinne och detta gör människan unik på Jorden och i en klass för sig och ska inte jämföras med djuren bara för att även människan kan känna smärta.

Smärta kan ibland vara nödvändigt för att kunna leva moraliskt, så ett etiskt argument kan inte stanna vid att enbart tala om smärta eller njutning utan måste kunna inkludera sanningen, meningen, moralen eller värdet i vad som gjorts eller sker. Som sagt är det ibland nödvändigt att tolerera smärta för att kunna agera rätt och därmed så överskrider etiken själva sinnesupplevelserna. Så därför kan inte jag nöja mig med att ondska vore godhetens baksida, vilket vore moralisk relativism. Istället så sällar jag mig till de som anser att ondska helt enkelt är ett brott mot det goda. Att en människa stjäl från någon annan, oavsett om det är för att offret inte hållit uppsikt på sina saker eller för att denne råkat lita på förövaren eller att den som stjäl är fattigare än den han stjäl från är inte alls en konsekvens av godhet eller godhetens baksida - utan ett brott mot ägaren, personen, mot gemenskapen, mot moralen och godheten. Om det inte vore så så skulle all moral falla samman.

Dock så håller jag helt med dig om att den som en gång utfört ett brott, och lyckas komma undan med det, blir avtrubbad. Det är därför oerhört viktigt att brottet avslöjas i god tid och bestraffas så att denne inte tror att man kan göra vad som helst utan att det har några konsekvenser. Därefter kan den ertappade be om förlåtelse. Det som gjordes kan inte ursäktas, det kan bara förlåtas och det är bara upp till den drabbade att själv bestämma om han vill förlåta eller inte. Om denne tvingas till att förlåta den skyldige så faller moralen samman. Att förlåta någon måste ske av fri vilja.

Jag delar inte din uppfattning om människans särställning i förhållande till andra djur. Enligt min uppfattning är det som skiljer oss från djuren främst vårt komplicerade språk som möjliggör abstrakt tänkande (som till exempel denna typ av diskussioner).
Samma etiska lagar borde gälla för oss som för andra. Nu har vi ju makt att bestämma hur etik och moral ska vara, och vilka lagar och regler som ska gälla. Vi kan välja vad vi ska anse som rätt eller fel, ont eller gott. Ju mer komplicerat samhället blir dess viktigare blir det att det finns "lag och ordning". Annars halkar vi tillbaka i det ursprungliga "den starkares rätt". Mot övriga livsformer tillämpar vi dock denna devis så gott som fullt ut, rättfärdigad genom att ge oss själva en upphöjd särställning i naturen.

[förstår mig själv]

Om man försöker förstå naturen så kommer man leva så att naturen inte gör oss illa, vi behöver inte längre prioritera det "elände" som kan drabba oss. Det som tidigare gav oss lidande kan inte längre göra det. Förstår man "fel" eller följer moral och värderingar. Dvs bejakar det system som vill eliminera det onda med det onda så kommer eländet bara öka. Att eliminera/styra genom förbud/hindra andra osv är fel sätt. Anta att du läser matte, det är någon sida i boken du inte förstår. Verkar det inte knäppt att riva loss dessa sidor och kasta dem. Om man tex är rädd, känner sig hotad, råkar ut för brott är rätt sätt att förstå varför det negativa skedde i naturen. Sedan vet man hur man ska göra för att brott inte ska drabba sig själv. Fel är dock att ange förklaringen "fri vilja", "ond" osv. Detta är inte att förstå och därför kommer man råka ut för nya liknande tråkigheter. Tänk på att det mesta som orsakar andras lidande är sådant som inte är "straffbart" med människans lag med ändå straffas med naturens lag. Sådant laglig misshandel kan även orsaka misshandel som är olaglig. Så länge den lagliga ondskan fortsätter kommer människor begå brott.

[Anders]

Men, lite ett annat spår; även om man nu till stor del definieras av de egenskaper som man inte själv vet om att man har, kan ni omfatta er egen ondska? Såna här diskussioner har en tendens att vara " vi vanliga som pratar om de ovanliga onda".

Och, uppvisar inte vardagsmänniskan en hel del ondska i sitt vanliga liv?

[förstår mig själv]

Det är viktigt att inte döma någon eller förstå en människa genom att leta fram en liten del (egenskap), särskillt inte en egenskap/något den gjort som är "dålig". Ingen människa vill väl förstås eller dömas bara för det "dåliga den gör".
Det som då händer är att allt koncentreras till detta negativa. Den som blir anklagad kommer alltid bli missförstådd. Kanske håller den med om att den tex gjorde fel. Dock finns det alltid en orsak och när den som anklagar inte kan lyssna och förstå bättre varför tex en ond handling skedde utan redan själv har fixerad fantasi om detta. Ja då får oförnuftet (tex värdering, moral, lag) råda. Att förändra sig själv och lyssna på den man dömmer ja det ett "brott mot naturlagarna". Man ska behandla alla lika har tex Jesus sagt. Detta har inte förståtts. Att man behandlar alla lika betyder att man följer förnuftet mot alla och förstår och eventuellt "dömer" någon efter att detta är gjort.
Vidare "alla är lika mycket värda" detta har man inte heller förstått. Det är bara de som "delar" värderingarna (de egna normerna) som man kommer att behandla lika tyvärr.
Istället ska förnuftet användas även här. Att fantisera ihop tex "alla är lika värda" är fel. Naturlagar är inget man fantiserar ihop utan måste förstås utifrån sinnena och förnuft. Något man själv måste komma fram till. Felet man gör är att man jämför med sig själv och det är tyvärr bara om den andre är lik som de flesta kan tycka att den andre är god osv. Tex den som tycker som alla andra. Kan följa normerna osv.
Trotts allt kan vi se att vi ser olika ut, har olika erfarenheter, tänker lite olika. Följer man förnuftet förstår man att det är just olikheterna som leder till att den andre är så viktig. Arvet/DNA är olika (och erfarenheter), hur gjärna man än vill går dessa skillnader inte att förinta. Detta går ju inte att förinta genom att tex straffa, döda, spärra in på psyket osv. Att göra om naturen så att den blir lik sig själv innan man förstått naturen (tex människors olikheter) gör att man raderar ut även de goda "egenskaperna". Dvs man måste se även de goda egenskaperna hos den som man vill "bestämma" över "döma". Vi är tex beroende av mat, bostäder, människor att älska, människor som förstår naturen bättre(tex utvecklar teknik, läkare osv).
"Ledare""politiker""de som inte förstår naturen utan fantiserar" ja trotts detta är de lika viktiga.De klarar saker som inte tex den "fria" inte klarar. Även om de inte använder sinnena till att själva förstå naturen kan de utföra viktiga arbeten.
Till slut kan man se värdet hos alla och hur viktiga deras unikumet är.
Ser man inte detta kommer de människor som är olika inte heller att kunna se värdet av den andre och istället för att göra det goda kommer den göra andra illa.
Då blir de lika onda istället (värdet är ju alltid lika).
Om vi tex "hatar"politiker kommer de att "hata" oss. Kommer politikerna se våra fina värden kommer vi att se deras fina värden. Tänk på att det omvända även gäller! När vi inser politikernas värde kommer de göra världen så mycket bättre för oss.
Förstår vi naturlagarna kommer vi inte bara ändra oss själva till det bättre utan även alla andra. Det är bara genom att förstå naturlagarna man kan förändra till det bättre(såklart)!

[Anders]

Sceptisk, Reflex och FMS, jag har läst igenom era inlägg på den här sidan och begrundat. Det som är farligt i det här sammanhanget tror jag är att bli för statisk i det här. Att sortera in personer i goda och onda, handlingar i goda och onda. Det som har med människor, och framför allt människors inre att göra blir med nödvändighet komplext. Vad man kan göra är att verkligen studera de handlingar som görs, förstå sammanhang, lära sig av exempel. Juridiken är ju bestående av prejudicerande fall. Det är en sund process, och det är det processen man skall titta på.

Inom oss alla ryms både gott och ont, och beroende på situationen man hamnar i kommer olika val att göras. Och en sak är lagarna, som grundtanke. Man sätter ett tak för vad som oavsett omständigheterna inte är acceptabelt. Sen att det lämnas en väldig spännvidd vid bedömning av brottet är naturligtvis bra. Men grundtanken att "lagen är blind", är också bra.

Men förutom de regler man sätter upp (som visserligen kan vara diskutabla), så tror jag att det just i bedömningen av ondskan av andra, icke direkt straffbara handlingar som ett samhälle , en grupp, en person kan få styrka i sina val. Tidningar, forum, samtal mellan människor. Tänk bara på Flashback... Trots allt frossande i människors rädsla och hämndbegär. Allt går att diskutera. Och man får erfarenhetsbanker för gott och ont.

Det är i processen vi lever, och i processen vi gör våra val, baserade på vad vi tidigare lärt.

[Plattfot]

Jag spinner vidare på hypotesen, att egenskaperna högmod, girighet, hänsynslös vällust, avund, konsumtionsfrosseri, vrede och lättja eller brist på empati, kärlek och medmänsklighet, som förhindrar sådant, är ondska. Endast den med de senare egenskaperna kan tänkas reagera för frosseri av annan orsak än krokodilens avund. Krokodilen kan ju knappast tänkas uppvisa empati, ödmjukhet, generositet och måttfullhet m.m.

Det är givetvis människan, som kan vara domare, och det bara när hon har egenskaperna empati m.m. Empati är något som kan mätas i psykologiska test. Det är alltså inte bara tyckande. Det är en förmåga att leva sig in i andras känslor och tankar, som studerats av psykologer och hjärnforskare.

En förutsättning för ondska är, att du kan välja mellan gott och ont. Det kan inte krokodilen. Ondska kan därför bara finnas hos människan. Jag hoppar över en diskussion om vissa djurarter kan vara så mentalt avancerade, att de kan tänkas kunna göra valet. Det skulle bara störa tankegångarna.

[Zokrates]

Jag håller med om att brist på empati kan orsaka onda handlingar, men när jag ser ondskan som ett maktredskap hos företrädesvis stater, organisationer, myndigheter så räcker det inte med att hänvisa till empatiförmågan eller avtrubbningen av densamma.
Ondskan ligger där som en grund för att upprätthålla makten, är överställd individen och kan godtyckligt drabba i stort sett vem som helst, även dem som företräder maktutövningen, på det viset förvandlar denna ondska oss alla till lägerbarn, ofria, rädda, utsatta och livet blir en svår balansgång mellan att göra det rätta eller det plikten kräver av oss, sällan både och utan hinder.

[förstår mig själv]

Var alla onda förut då man bejakade handlingar som vi nu tycker är motbjudande/onda? Eller är de bara de som avviker mest från det normala i den rådande kulturen/religionen som bör förstås som ont.
Annorlunda människor som förordat förändringar eller kommit med revolutionerande upptäckter har ju motarbetats/tystats ner av de styrande genom historien. Varför skulle det inte vara annorlunda nu?. Vi vill ju "lag"/"religion"/"kultur". Vi kan inte tolerera tex rökning på krogar längre. Nu reagerar vi helt annorlunda på det. Vi har anpassat oss. Accepterar och vill. Snart vet vi inget annat. Religion, vi vill fira midsommar och jul, vi vill döpa(ofta)vi vet vad det är och vi vet inget annat. Vi vill kanske begrava våra döda, ha ceremoni i kyrkan. Förr var det annorlunda. Man vet bara och förstår det som man upplevt(det som skett), föreställningen om något annorlunda uppstår normalt inte utan man fortsätter(kanske med små ändringar) med det man är "van" vid. Man vill det. När det kommer någon, före sin tid som vill ändra kommer denne mötas med motstånd.

[Pilatus]

Var alla onda förut då man bejakade handlingar som vi nu tycker är motbjudande/onda?

Makten var ofta samlad på färre händer, de hade en absolut makt given av Gud. Eller kejsarna i Rom, få dog av naturliga orsaker, flera ansågs mer eller mindre drabbade av galenskap. Deras utövande av makt blev godtycklig och ofta mycket grym.

Eller är de bara de som avviker mest från det normala i den rådande kulturen/religionen som bör förstås som ont.

I vissa fall, ja. Men det krävs en hel del att hålla sig kvar vid makten, där är aldrig vindstilla. Makthavare blir paranoida. Vi har det i vår egen historia där McCarthyism, stalinism och Hitlers maktutövningar fick långtgående konsekvenser.

Annorlunda människor som förordat förändringar eller kommit med revolutionerande upptäckter har ju motarbetats/tystats ner av de styrande genom historien.

Självklart, folk som skapar oro har alltid ogillats. De är ju inte alltid så sympatiska och välkammade och de påstår sig veta saker som strider mot både Bibel och auktoriteter.

[Anders]

Ja, även om vi har atombomber, har en god skock vettvillingar kvar i ledande befattningar och släpper ut en massa skit, så får man ändå intrycket av att människan långsamt lär sig.

[Sceptisk]

En definition av moral: Moral och moralfrågor uppstår och går att applicera i de fall där någon kan bli klandrad eller hedrad.

Om man utgår ifrån denna definition av moral så blir det uppenbart att vad som helst inte kan vara en moralfråga. Till exempel djuren som varken kan klandras eller hedras för sina beteenden. Ett lejon kan inte klandras för att det jagar och dödar en zebra, en apa kan inte klandras för att denne stjäl frukt från någons fruktstånd. Likadant med naturen som varken kan klandras eller hedras för sina hav, berg, stormar, regn och snöoväder även om människan tycker det ser vackert ut eller att något av det skulle skapa problem för henne. Häri skiljer sig människan åt, då endast människan kan bli klandrad eller hedrad för sina handlingar.

Vissa handlingar är på något sätt på tvären med vad som borde göras - det hedervärda - och sådana handlingar är därför av typen onda handlingar. Det finns ingen övernaturlig kraft som skapar ondska, utan endast människor kan utföra onda handlingar i den här världen.

Sjukdomar som cancer, hiv, reumatism eller liknande - hur hemska de än må vara - ingår ändå inte i någon moralkategori. Lejon, tigrar eller hajar som äter upp människor, elefanter som springer genom byar och dödar hundratals människor är, hur brutala dessa händelser än är, inte att betrakta som moraliskt relevanta. Utom i de fall där någon släppt lös en tiger ur buren eller ser en haj närma sig badande människor men underlåter att varna dem. För det är människan som är ansvarig och det är bara i människornas värld som moral har något värde. Detta inkluderar människans beteende mot sig själv, mot andra och mot djuren och naturen. Människan kan klandras för hur hon uppför sig mot även djur och natur. Men detta betyder inte att djur och natur befinner sig i någon moralisk kategori, men människan gör det!

Detta innebär att människan har en särställning och ett ansvar som skiljer henne från djur och natur och det är detta som är unikt med människan och moralfrågor måste bygga på detta faktum. Men varför är det då på det sättet att endast människan kan klandras eller hedras för sitt beteende? För att endast människan kan göra något åt sitt beteende då bara människan kan äga självinsikt.

[reflex]

En definition av moral: Moral och moralfrågor uppstår och går att applicera i de fall där någon kan bli klandrad eller hedrad.

Om man utgår ifrån denna definition av moral så blir det uppenbart att vad som helst inte kan vara en moralfråga. Till exempel djuren som varken kan klandras eller hedras för sina beteenden. Ett lejon kan inte klandras för att det jagar och dödar en zebra, en apa kan inte klandras för att denne stjäl frukt från någons fruktstånd. Likadant med naturen som varken kan klandras eller hedras för sina hav, berg, stormar, regn och snöoväder även om människan tycker det ser vackert ut eller att något av det skulle skapa problem för henne. Häri skiljer sig människan åt, då endast människan kan bli klandrad eller hedrad för sina handlingar.

Vissa handlingar är på något sätt på tvären med vad som borde göras - det hedervärda - och sådana handlingar är därför av typen onda handlingar. Det finns ingen övernaturlig kraft som skapar ondska, utan endast människor kan utföra onda handlingar i den här världen.

Sjukdomar som cancer, hiv, reumatism eller liknande - hur hemska de än må vara - ingår ändå inte i någon moralkategori. Lejon, tigrar eller hajar som äter upp människor, elefanter som springer genom byar och dödar hundratals människor är, hur brutala dessa händelser än är, inte att betrakta som moraliskt relevanta. Utom i de fall där någon släppt lös en tiger ur buren eller ser en haj närma sig badande människor men underlåter att varna dem. För det är människan som är ansvarig och det är bara i människornas värld som moral har något värde. Detta inkluderar människans beteende mot sig själv, mot andra och mot djuren och naturen. Människan kan klandras för hur hon uppför sig mot även djur och natur. Men detta betyder inte att djur och natur befinner sig i någon moralisk kategori, men människan gör det!

Detta innebär att människan har en särställning och ett ansvar som skiljer henne från djur och natur och det är detta som är unikt med människan och moralfrågor måste bygga på detta faktum. Men varför är det då på det sättet att endast människan kan klandras eller hedras för sitt beteende? För att endast människan kan göra något åt sitt beteende då bara människan kan äga självinsikt.

Det där tycker jag var bra skrivet.
Jag vänder mig alltid emot när man vill dra en skiljelinje mellan människor och djur(människan är ju också ett djur) men när du lägger fram det på det här sättet så blir det svårt att avfärda. Där fick jag något att fundera över.