Behöver och behöver, men det är klart att jag känner dess effekt och jag uppskattar den.
Ur ett romantiskt plan... tja, hur förmedlar jag det bäst då? Lite fragmentariska bitar.
Jag berättar att jag varit på församlingshemmet (jo, det händer, även om det är sällan) och pratar med de få som är där och vi som är där försöker gemensamt analysera en tavla i entrén, vilket jag finner lite roligt. Det för mina tankar in på en sång; nämner titeln. De känner inte till den så en kvinna tycker - på fullkomligt allvar! - att jag kanske kan sjunga den och så sätter de sig väntandes i soffan

.
Då börjar han skratta när jag berättade det och det är ett hjärtligt, varmt skratt för han vet ju att det inte finns på kartan att
moi skulle ställa mig och sjunga så där. Det behöver jag inte ens förklara för närheten och insikten finns redan där hos honom. Jag vet att han vill att jag ska vara lycklig, även om det inte är med honom. Och så är det ju att man ska släppa kärleken fri och kommer den tillbaks så är det på riktigt. Jag tycker om saker som får mig att titta lite uppåt i genans. Jag tycker om att tala om hur mycket jag tyckte om att sova på hans bröstkorg när han höll om mig och säger att jag hoppas att det inte var obekvämt för honom och han undrar om jag verkligen slappnade av när jag sov där eftersom han inte upplevde någon tyngd och jag svarar att det är ju snudd på tomt där uppe ju hos mig så inte undra på... och han skrattar. Jag också. Men det är ju bra att han upplever det så. Lätt. Han låter mig vara jag helt enkelt. För någon vecka sedan pratade jag med honom på telefon. Stannade till på en lekplats, gungade lite. Sedan satte jag mig i sanden, ritade en g-klav. Jag gillar känslan i formen av den, men jag kan inte noter. Och han förklarar hur jag måste dra strecken här och sätta dit lite punkter och så lät han mig höra hur det låter. Visst känner jag mig älskad av honom och visst älskar jag honom.