Idéer om samhällsförändring!

[Joakim Grundh]

Vår värld idag

Den här texten avser inte att påstå att det finns något specifikt hot eller att någon skall oroas. Den försöker bara förklara ett av många synsätt på vad vår värld innebär och hur vi kan göra något bra av den, hur vi kan skapa en bästa möjliga värld för alla.

Vi lever i en värld med otaliga konflikter beroende på motsättningar i perspektiv, idéer och tro på framtiden. Rik står mot fattig, män mot kvinnor, olika religioner mot varandra. I våra biologiska impulser vill vi föda barn, och förökar oss, på en planet många ser som överbefolkad som den är. Vår koncentration till städerna, och behovet av massproducerade varor skapar slitningar i natur som utarmar mångfald, och förstör ekosy-stem. Vi lever också på en planet vars cykler skiftar årstider från sommar till vinter, men även längre peri-oder, där vad som är gynnsamt klimat skiftar från öst till väst. Nord och syd. Klimatförändringar kommer och går och kan ses i kataklysmiska förändringar i jordens historia som när syrehalter, koldioxidhalter eller skyddande atmosfär förändras. Vi har även sett spår av fenomen av stora kollisioner från yttre objekt som färdas genom rymden. Dessa saker skapar påfrestningar på våra psyken, men även de facto utmaningar i vår försörjning av våra behov. Oljan kommer ta slut, eller andra förändringar kan ske som stryper dess flöde. Vi har levt förut utan olja så bevisligen klarar vi det, och kommer överleva som mänsklighet. Men i perioden av förändring kommer konflikter uppstå om vem som får vilka resurser och vilka som får överleva med samma standard eller resurser som förut. Vår förmåga att undvika konflikter beror på vår förmåga att försörja hela mänskligheten i dess behov samt vara flexibla i detta för att följa årstiderna både årligen och i längre peri-oder.

Varför blev det såhär?

Saker som vilka våra basala behov är, eller planetens eller solsystemets cykler och perioder, kan vi inte på-verka. Men hur vi försöker tillfredsställa våra behov kan vi påverka. Hur vi producerar vad vi behöver kan vi påverka.

Vi som människor har behov. Dessa måste vi tillfredsställa genom att samla eller producera. Vi behöver alla mat och skydd i form av boende. Men också närhet, bekräftelse och kärlek. Det är i jakten på att tillfreds-ställa dessa behov som vi utarmar vissa regioner, eller rubbar ekosystem, så att naturen hotas och djur och växter inte längre kan överleva. Våra behov har idag kommit att hota mångfalden i naturen och skapat stora klyftor. Både i form av frihet som avgör vart vi människor får gå eller åka, men även i ägande och vad olika människor har makt att bestämma över.

Så vi har lyckats hamna i en motsägelsefull situation. Produkterna vi producerar skapar en situation där vi aldrig varit så fria förut. Mat är billigt för de flesta och vi lägger allt mindre av vår tid på att samla föda. Vi har maskiner som hjälper oss med tunga lyft eller att förflytta oss tvärs över jorden i rasande takt.
Men sättet vi producerar på skapar oerhörda rikedomar hos fåtalet som äger de stora maskinparker där människor går och arbetar. Deras rikedom blir till makt att bestämma över världen och dess resurser. Det kommer av skillnaden mellan lönen som ges till anställda, eller betalas för maskinerna, jämfört värdet på vad som produceras och det överskott som därmed skapas. Så vi ser stora sociala klyftor i spåret av detta. Och också minskade möjligheter. För även om jag eller du kan jobba med att producera enkla varor så kan vi inte konkurrera med de tidseffektiva maskinparkerna som massproducerar. Så rikedomen skapar fattigdom inför möjligheter att delta i produktionen eller vår gemensamma försörjning. Och om vi baserar värdet på individen på vad denne producerar eller tillför till samhället så ser vi att vi har skapat en svårare situation för individen att som en värdefull medlem i samhället bidra till produktionen. Det sörjer energin och maski-nerna, dess teknik, för istället! Men de som äger maskinerna och tekniken är inte de som utvecklar eller sköter dessa maskiner eller tekniker. Kungen är naken om vi bara vågar se det.

Så samtidigt som vi producerar allt mer och får ett oerhört överflöd så får människor jorden runt flytta från sina hem och sina tidigare näringsgrenar bara för att de saknar pengar, dvs symbolvärdet av att ingå i ett regelstyrt system för att fördela våra rikedomar. De saknar delaktighet i produktionen av det som tillgodoser våra behov. De behövs inte som arbetskraft längre enligt rationaliteten hos fabriksparken, och dess effekti-vitet.

Jordbruket som förut sysselsatt en överväldigande majoritet av alla människor sysselsätter nu i vissa länder endast några få procent av befolkningen. Och det utan att produktionen av varor minskat. Ökad logistik gör att där det förut fanns fåtalet lokala producenter finns nu en global marknad där stora kapitaltäta företag slår ut mindre lokala producenter. Och fler och fler flockas till städerna. På ett sätt tvingas dem till städerna. Städer där vi totalt tränger undan naturen och inga naturprodukter produceras längre, utan bara sociala produkter som tjänster människor emellan. Staden som marknad är det som reglerar ekonomin. Vad pengar är värt, och varor relativt varandra är värda. Och på så sätt blir staden något som måste betvinga landsbyg-den att försörja deras behov. Eller produktionsorterna där fabrikerna ligger att sörja för städernas behov. Man motiverar stadens ställning och makt genom den kultur som produceras. Och vilka traditioner som manifesteras i nationella medier som tv, radio eller tidningar.

Så byggs städer upp, som också tävlar mot andra städer, eller de nationer som flera städer tillsammans ut-gör. Man måste förstå hur pengars koncentration, och förlusten av denna resurs hos flertalet, oundvikligt leder till en konflikt. Den mellan den som äger och den som inte äger resursen. Så länge pengar är en resurs nödvändig för vår behovstillfredsställelse så kommer de som inte har pengar vara i konflikt med de som äger pengarna, om dessa inte erbjuder dem att vara till tjänst mot betalning. Om inte alla producerar nå-got, och alltså tillför något som inte i sig beror på det här monetära systemet!

Sättet som vi fördelar rikedom och resurser idag är genom att alla förväntas vara konsumenter. Genom att konsumera något så deltar vi i vad som antas vara utslagsmekanism för vad som skall finnas kvar på mark-naden och vad som skall fortsätta produceras. Det är den nya liberalismens idealsituation. I verkligheten ser vi att den kapitalägande producenten kommer anpassa sitt pris, söka nya marknader, eller på annat sätt manipulera marknaden, innan den lägger av med en produktion som en gång visat sig kunna säljas med vinst. Individen, som är tänkt att styra produktionen genom konsumtion, blir maktlös när han ser att det han förkastat säljs på en ny marknad istället för att slutas produceras. Det gäller allt från vapen till mat och omfattar allt vi producerar.

Och vi ser allt mer tydligt genom vetenskapliga studier hur ett litet kapital i form av pengar gör att vi handlar mer kortsiktigt och mindre ekonomiskt och rationellt. Vi ser ännu en paradox. Vi måste ha mycket pengar för att kunna delta som idealkonsument, och med det fullfölja en kapitalistiskt liberalt uteslutningsmekan-ism.

Så vi ser vår situation tydligare nu. Vi måste tillfredsställa våra behov. Men vi måste hitta ett sätt att göra det på som inte leder till att kapital och makt centreras.
Som inte leder till att folk måste flytta från regioner man levt i och genom över tusentals år. Och vi har fort-farande en stor del människor på jorden som behöver få se sina mest basala behov som mat och värme tillfredsställas omgående. Alla dessa som svälter, som tvingas till ett beteende som inte är långsiktigt ration-ellt. För trots att vi producerar mer än någonsin och slänger mer mat än någonsin så svälter många.

Vi kan nu summera vart vi varit och vart vi måste ta oss:
Vi måste ställa om samhället så att individen går från att vara konsument till producent.

Som producenter har vi direkt kontakt med produktionen av våra konsumtionsvaror och valet som vi antogs göra vid köp kommer vi ta ställning till redan innan det produceras.

Hur producerar vi effektivt utan negativa effekter?

Vad är ett behov?

Människan är psykodynamisk. Det betyder att alla våra behov har en idé hos oss. Den idén påverkar vårt beteende. Hunger är en känsla som visar vårt behov av näring. Genom våra kroppar så producerar vi en behovstillfredsställelse i form av att vi äter. Känslan av mättnad, eller frånvaron av hunger, ger sedan en förbindelse mellan maten vi åt och hungern vi känner. Vi kan se detta som exempel i att dålig mat som varit skämd kan ge känslor av illamående när att vi vid ett senare tillfälle försöker äta samma typ av mat vi blivit dåliga av som det inte är något fel på. Vårt dynamiska psyke sparar genom minnen och erfarenheter idéer eller bilder kopplade till våra behov. Och därför ser vi också skillnader i olika traditioner världen över. Det är inte bara temperaturen hos olika klimat, eller tillgången på olika typer av föda, som bestämmer våra olika traditioner. Utan det är hur människan testat sina idéer för att tillfredsställa sina behov och sedan ändrat sina idéer efter att de testat dem.

Det betyder att behoven i sig både kan ha en materiell del och en ideell del. Genom att objektet för tillfred-ställelsen, eller den materiella delen i förhållandet tillgodogörs upphävs behovet. Vi blir mätta när vi äter och glömmer vår hunger.

Men vi kan också oroas av vår hunger innan vi upplever hungern. – Vad ska jag äta senare?
Så den direkta tillfredställelsen av behovet är att få en filt kring sig när det är kallt. Eller få något att äta när vi är hungriga. Men vi måste också bli fria från oron över behoven. Desto rikare tillgång till det som tillfreds-ställer våra behov desto tryggare är vi idémässigt i relation till behovet.

Det betyder att vi inte är ute efter att hitta hur vi faktiskt skall producera eller vad vi faktiskt skall producera. Det är en praktisk fråga som vi ställer oss i relation till den miljö vi skall leva i. Nu behöver vi först hitta prin-ciperna för hur vi skall producera för att tillfredsställa våra behov.

Så vi ser att behovet innebär två saker för oss. En materiell del och en ideell del. Det faktiska och praktiska behovet av näring, trygghet i skydd från väder o dyl. Och frånvaron av oron kring hur vi får denna näring. Och en idé som ger oss trygghet inför det framtida behovet. En idé som förutsätter att vi får behovet till-fredsställt och visar hur vi kan nå tillfredsställelsen.

Detta är idag något som många saknar i västerländska samhällen. Det är inte den materiella delen som inte tillgodoses. Men människor har placerats i beroendeposition på grund av brist på arbeten samt avstånd till produktionsförhållandena. När vi är små är våra föräldrar några som intar den här tryggheten, de är trygg-heten för vårt matbehov, vårt behov av värme, närhet och kärlek. Sedan växer vi upp och disassocierar de olika behoven från våra föräldrar och förlägger dem i mer abstrakta idéer. Vi har en självkänsla, idé av vart vi möter människor, och en social person som gör att vi är mer eller mindre trygga i våra könsliga behov. Vi har idéer om hur vi får mat, mer eller mindre beroende av mataffären desto mer utvecklad vår tradition är. En del har bara butiken som källa, och oroas därav genom idéer som vad som händer om butiken stänger eller liknande. Det behöver inte heller ske medvetet, utan det ligger under ytan och skapar en oro eller osäkerhet.

Staten, eller dess institutioner har idag intagit en roll där dem är ett idékomplex som antagit rollen som ger oss trygghet inför våra behov. När det kommer till att skapa sig idéer om mindre sannolika hot som krig, invasion eller naturkatastrofer. Då har staten antagit rollen som något som kommer se till att ordna det. Ofta vet vi inte hur det ska ordnas men vi litar, oroade över vår brist på insikt, på staten som symbol för trygghet.

Vi måste se att det är en väldigt svag form av trygghet vi har där. Även om staten eller sociala samarbeten av den storleken är väldigt bra för att lösa stora utmaningar, eller logistik över stora områden, så tar det inte hand om individen direkt. För att både i idé och praktik ha tryggat våra behov skall vår praktik och våra idéer vara så nära oss som möjligt, i vår egen individ eller så närstående som möjligt. Det betyder att vi måste lära och skola oss mycket. Men även att vi behöver sociala nätverk som är diversifierade och hjälper oss trygga våra behov.

Vad är våra behov?

Vad vi behöver summeras ganska lätt i breda kategorier. Men förgrenar sig desto mer.
Mat och näring, fysiskt skydd och sexualitet. De tre kategorierna räcker väldigt långt.
Sexualiteten är nyckeln till att förstå det andliga livet, och hur det påverkar själslivet och det som upptar mest av vår tid jämfört mer basala behov. Detta förstås givet att vi tillfredsställt hungern, tröttheten och kylan genom mat, sömn och husrum.

Först måste man se vad kön är. Kön är polaritet inom mänskligheten. Alla föds av en mor, och har en far. Det sexuella har alltså två kön. Varje människa har dessa två kön i sin mentala föreställning, och därigenom i sitt andliga liv. Vi har även fysiskt kön, men det kan både ändras, eller vara mer eller mindre fullt utvecklat i enlighet med polaritetens omfång eller variationer.
Därför är inte det fysiska könet som är relevant för det andliga och våra mentala förställningar. Och vårt själsliv är inte bestämt som ett kön eller riktar sig inte heller mot ett av könen, utan mot könslighet som sådan. Könsligheten så som den är lika för alla individer, oavsett vilket faktiskt kön man har.
Detta är sexualiteten; att förstå sig själv som individ i en art med polarisation i könslighet, innefattad och utesluten, beroende och oberoende.

Vad vår sexualitet därmed innebär är våra mentala föreställningar, och andliga ansträngningar, för att vara som vi ser oss i relation till andra. Jag är en man i relation till de kvinnor och män jag vill ska se mig som man. Jag är kvinna i den relation jag vill se kvinnor och män se mig som kvinna. Och vidare är jag en man som vill se mig som kvinnlig eller kvinna som vill se mig som manlig. Dualiteten är ett spelfält vi agerar ge-nom i enlighet med roller. Vi tar där plats som det som definierar norm eller utmanar norm, men alla indivi-duella. Att inte få uttrycka sig individuellt är alltså inget annat än att uteslutas ur arten, vilket är skälet att individuell hänsyn och omsorg är samhällets första ansvar. Vårt solidariska ansvar.

Sexualiteten är att skapa sig som individ i mänskligheten, naturen, och för framtiden. Här är Maslow. När jag är mätt och trygg börjar jag skapa min fria aktivitet. Jag skapar världen som jag vill att den skall vara, pryder mig så som jag tror att andra vill se mig smyckad. Jag bygger så som jag föreställer mig att jag vill bo med andra som vill bo med mig. Dessa andra människor är ständigt närvarande i min sexualitet eftersom jag först ser mig själv i och genom dem, utan dem har jag ingen art och är ingen människa utan bara individuell och har ingen polaritet och ingen sexualitet.

Den ensamma människan som inte vet något om sitt kön genom dess motsats, eller likhet, kan inte ha nå-gon könslighet och ingen sexualitet. Nu är det ett tankeexempel och det verkar inte ens som att foster över-lever utan medmänsklig kontakt, även om kroppslig näring finns där. Det är också i och genom andra som vi finner exempel och kunskap genom erfarenheter i hur vi kan skapa sådant som tillfredsställer våra behov av skönhet, närhet eller reflektion av vårt själsliv. Vårt individuella uttryck kan vara så mycket mer än att kon-sumera status fetischer för att tillfredsställa behovet av självförverkligande.

Men detta innebär alltså att sexuell tillfredställelse inte ligger i den sexuella akten utan i dess tillfredställelse eller frånvaro, som värde för mina ansträngningar. Att jag är sexuell behöver inte betyda att jag vill eller måste reproducera mig. Det betyder bara att jag relaterar till mig själv som del av en polaritet som är en helhet, varav jag är en del. Jag är sexuell när jag bygger för andra, eller sjunger, spelar, dansar för andra. Jag deltar i det mänskliga med min individualitet.
Vart hittar vi objekten eller produkterna som tillfredsställer våra behov?

Vi är andliga varelser. Det vill säga, vi har ett inre liv. Vi representerar världen utanför oss genom symboler och representationer inom oss. Därför är vårt själsliv, det som rör oss till att agera, vad som tillfredsställer behovet. Vår tillfredsställelse ligger främst i det mentala. Vi blir otillfredsställda innan behovet blir reellt och redan när vi föreställer oss att vi inte kommer få det tillfredsställt. Och vi kan kontrollera effekten av bristen på föda genom hur vi tänker på det. Genom vilket bruk vi gör av dessa symboler vi håller inom oss. Vi blir nöjdare i relation till våra behov så fort vi vet att vi kommer få tillfredsställa dem. Hungern är en känsla vi kan skjuta ifrån oss mer eller mindre genom att tänka på dess tillfredsställelse vid ett framtida tillfälle. Djur har mestadels inte denna tidsliga abstraktion, och kommer alltid värdera maten inför sin känsla av hunger så som den är i kroppen där och då. De planerar inte, och har inte fritid på ett sätt som människan har. Deras liv är mer eller mindre fritt beroende på rikedomen av deras miljö. Människan kan skapa sin miljö och är inte bestämd av sin omgivning på samma sätt.

En känsla av ensamhet och dess behov av närhet med andra kan tillfredsställas genom tanken på personer vi har en relation med. Det kan räcka med att föreställa sig en framtida situation för att behovet skall stillas för tillfället. Meditation, mindfullness, fantiserande och drömmar är alla bevis på hur vi genom våra mentala förställningar kan ge ro till själslivet. Det som oroats av behoven så som vi ser på dem i relation till framti-den.

Våra sinnen är alltid riktade mot framtiden. Och vi tänker alltid på en framtid, genom vår historia i detta nu. Det innebär att vi lever i en föreställning av framtiden. Även om vi inte tänker på det aktivt så beror vår trygghet, och hur nöjda vi är över vår situation, på vad som försiggår inom oss. Föreställer vi oss att vi kommer få våra behov tillfredsställda så känner vi oss trygga, så länge vi också får dem tillfredsställda. Före-ställer vi oss att vi inte kommer få våra behov tillfredsställda så känner vi oss otrygga.

Vi gör saker för att uppnå saker, och vårt görande är vad vi är. Vi är framtidsorienterade varelser som agerar genom att betänka framtiden genom våra erfarenheter.

Så tillfredställelsen kommer lika mycket av planerandet, och görandet, av det som tillfredsställer behovet. Desto mer abstrakt vägen till behovet är desto mer osäkra blir vi. Om jag vill ha mat, men inte är hungrig för stunden, är jag tillfreds om jag vet att jag kan äta senare. Jag oroas inte av mina behov, även om de inte gör sig påminda just för stunden. Det betyder att ju närmre rent kroppsligt jag är mitt behovs objekt, att kunna greppa det inom armslängds avstånd, desto tryggare är jag i mitt själsliv genom hur jag föreställer mig eller representerar objektet som tillfredsställer behovet.

Hur kan vi skapa en rik omgivande miljö av överflöd utan att slösa på naturens resurser?

Dessa behov har praktiska mer eller mindre effektiva sätt att uppnås. En och samma yta mark kan producera olika mycket mat, antingen genom att vi arbetar med jorden och dess näring eller genom att vi anpassar vad som växer där för de förhållanden som jorden har.
Det gör att vi genom historien har gått mot mer och mer komplexa sätt att framställa mat, eller andra pro-dukter. Kunskapen ökar nyttan av produktionen, det vill säga hur mycket vi får ut av vår ansträngning, och på en viss yta.

Denna komplexitet skapar ett allt mer abstrakt förhållande till produkterna vi har behov av. Det gör oss mer osäkra och skapar känslor av otrygghet. Så vi ser att vi än en gång hamnar i en motsägelsefull situation. Vi behöver mer komplex eller kunskapsfylld produktion men samtidigt utan att den är så komplex så att vi som individer inte känner oss i relation till den.

Osäkerheten i sig självt som behov, och dess fetischer

Osäkerheten skapar mer behov, då vårt själsliv, vår mentala föreställning, söker substituera. Vi är osäkra över om vi kommer kunna hitta kärlek, så vi köper något med ett symboliskt värde, en statussymbol, för att skapa trygghet i själslivet. En katt får kramarna vi inte har någon människa i vår närhet, eller föreställning, att ge och som motar bort känslan av otrygghet. Eller en docka eller bara en kudde.

Detta kallar vi psykologi, vårt andliga livs ordning.

Psykologin hittar dock ingen slutsats som tillfredsställer osäkerhetens behov utan att skapa fetischen, sub-stitutet. Saken som ersätter det som behovet egentligen riktade sig mot. Ensamheten skapade ångest så då ersätter tv-serien med sina välkända karaktärer behovet av närhet.
Psykologin så som den är idag hittar ingen slutsats då den diagnostiserar genom att lista olika verkan, eller substitut som sjukdomar, eller avvikande. Ett blott listande av avvikelserna ger dock aldrig insikt i orsaken, utan konstaterar bara effekten från en idealiserad standard.

Det gemensamma effektiviserandet av produkterna för våra behov skapar alienation genom att produktion-en blir för abstrakt. Det skapar osäkerhet och oro vilka ges en fetisch.

Vi har fått själsliga problem, genom ett andligt liv som fokuserar på fetischer.

Det skapar osäkerheter även i sociala relationer. Vi börjar förhålla oss till varandra utan att ha en förankrad gemensam identitet. Vi färdas genom transportsystem, talar via kommunikationsmedel som alla uppfanns för en behovstillfredsställelse men sedan blir till en fetisch. Bilen transporterar oss inte bara dit vi ska utan visar på vår position i den sociala hierarkin. Den visar att vi har en rikedom och kan slösa pengarna. Det vill säga vi kan trygga behovet av fetischens tillfredställelse.
Vi bygger därigenom gemensamma system, så kallade sociala konstruktioner.

Vi skapar samhällen för att ordna hur vi möts så att vår trygghet från våld rent kroppsligt säkras. Vi behöver inte anta att människan någonsin varit utan våld i sina samhällen. Däremot så är våld i olika grader abstrakt från vad det själsliga livet ser för behov. Två som svälter slåss om en bit mat konkret, om de slås över den och inte delar. Våldet ser sitt mål direkt. Tävlan och lek verkar också vara något som väcker ett våldsamt beteende då känslor av förlust måste bearbetas eller så har parterna olika åsikter om regler och hur man tolkar dem. Vi behöver inte säga att allt våld är dåligt utan kan acceptera att vi är våldsamma. Och att vi alltid måste behärska vårt känsloliv.
Men när vårt andliga liv blir substituerat, så är aggressionerna, som motiverar våldet, inte riktat mot sitt objekt. Och är irrationellt.

Så fruktan för våldet som skapar behovet av skyddet av staten, samhället, kommer av de problem som staten, samhället skapar. Att folk flyttat samman i städer, pengarna samlats i få händer, dessa få oerhört rika sedan krigar mot varandra är vad vår stat möjliggjort. Sättet att skapa vårt samhälle skapar dessa konflikter jorden över. Vi är alla fria från skuld men måste sluta reproducera detta system.

Detta gör att vi inte behöver frukta våldet, om vi lyckas skapa ett samhälle där behovens tillfredsställelse inte är abstrakt. Och vårt själsliv innehåller en andlig mental föreställning som ger oss trygghet. Eller an-norlunda uttryckt. Löser vi behovstillfredsställelsen rent existentiellt så kommer våldet ske i konkreta förut-sägbara situationer, som när någon har en de facto brist av något och en våldsam tävlan om det kan komma att utvecklas. Även om vi kan ha som ideal att inget våld sker i samhället så är definitionen av våld så pass bred så det blir ett mål som förloras då det är för svagt formulerat om vi säger att inget våld kan få före-komma. Att säga att våldet som sker skall vara naturligt, dvs inte rikta sig mot någon person där den perso-nen används som en fetisch, är mer konkret och kommer skapa tillräcklig trygghet för att inte behovet av en repressiv stat eller liknande skall finnas. Exemplet är lätt att se i storstäder där våld ses där tidigare obekanta personer slås ner av en förövare som bara vill visa sig stark inför sitt sociala sammanhang. Personen som slogs ner var då en symbol som tillfredsställde den andres fetisch av trygghet inför dennes känsla av osäker-het.

Vad behövs för behovstillfredsställelsen?

Mat och skydd är beroende på de materiella omständigheterna. Vi kan massproducera i den mån att relat-ionen till individen inte är abstrakt. Detta beror på olika traditioner, platser, och storlekar på grupperingar eller samhällen. Desto mindre grupp desto större avstånd i form av automatisering kan vi skapa utan att det innebär problem. Desto mindre grupp desto större abstraktion kan vi hantera. Då vår oro kan stillas av bet-ryggandet av den som förser sammanhanget med produkten är tillgänglig. Vi kan här föreställa sig barnets fasor när det ställs inför en förklaring av regnets nödvändighet innan dess cykler och kretslopp förstås. Eller en liknande situation där solen förstås vara ett krav för att växter skall gro men ingen förståelse för solens relation till jorden finns. Det är konkreta exempel som vi kallar barnsliga men vuxna bär liknande fasor som inte erkänns och sublimeras.

Vi kan också se behovet av att tilldela alla människor som ingår i samvaron resurser för att förverkliga sig själva. Detta förverkligande står i förhållande till den idévärld, det andliga- och själsliv, varje individ har.

Därför är reklamen, som livsstilsbildande, det största hindret för den individuella behovstillfredsställelsen.
Reklamen lägger orimliga, eller socialt hierarkiska ideal, på individen för att sälja sin produkt. Det syns tydligt i bilreklam som visar friheten som en man får, genom svindlande alphöjder eller böljande ängar som flyter förbi bara man köper bilen. Oftast är en vacker kvinna närvarande för den opersonlige manen i reklamen.

Att man faktiskt distanserar sig längre från chansen att få upplevelsen av dessa höjder eller ängar reflekterar vi sällan över. Bilden av frihet existerar som en fetisch för upplevelsen av frihet. Friheten vilken ju är att få uttrycka vår sexualitet och skapa vår individualitet i samvaron med andra.
Därför som så mycket reklam också spelar på könsdriften som roll i sexualiteten där man visar hur det andra könet attraheras av den som köper produkten, eller hur det egna könet faller in i ledet bakom individen. Det spelar på att en social hierarki är skapad.
Här är det viktigt att se att själva hierarkin i sig själv är en fetisch, det är att placera självförverkligandet i kollektivet, som om andras värde kunde ge mig ett värde. Istället för individen genom sitt eget skapande, sin egen realisation, som kropp och idé i rummet. Socialt och rent fysiskt.

Inget av detta innebär att vi behöver gå bakåt mot ett äldre samhälle, eller att vi behöver försaka någon av den teknik som idag för oss samman och tillåter oss att kunna kommunicera och skapa logistiska lösningar som förut inte ens kunde förställas.

Men vi måste se till hur den teknik vi idag har tillgodoser behov före att skapa behov för oss. Reklamen är ett exempel, men än viktigare är den sociala hierarkin vi satt upp för att fly behovet av att själva skapa oss som individer i detta komplexa och snabbt skiftande samhälle vi lever i idag.

Vi har gått från bondesamhälle, till fabriks-, tjänste- och informationssamhälle på minder än ett par hundra år. Vi har haft en liberal rörelse som förändrat världen, en socialistisk som förändrat världen, och vi står nu utan något nytt ideal. Olika delar av världen har sett dessa system införlivas olika mycket. Men dess främsta företrädare har börjat tvivla på sina ideal.

Och både de liberala frågorna, i avseende personliga friheter, och de socialistiska, i avseende kollektiva rättigheter, går ofta idag bakåt. Med begränsningar före utvidgningar.

Men denna hierarki eller statsordning är något som vi bett om kollektivt, för att samordna och effektivisera produktionen för att skapa välstånd hos alla. Så det är vi, kollektivt, som bär den och eftersträvar den. Vi betryggas av den.

Hur kan man då bli kvitt hierarkin, staten och behålla alla de goda system och principer som byggts upp?

Lösningen är att ställa om samhället så att alla blir producenter i så stor utsträckning som möjligt. Med pro-ducenter skall vi förstå att de producerar sig själva, och med det för samhället. Ser vi bara att det egenvärde som produceras bara får värde när det delas så försvinner mycket av vårt tvivel. Vi producerar musik för de som lyssnar, konst för de som betraktar och ser denna.

Vårt nuvarande system bygger på den liberala marknadsanpassade beslutsmodellen. Att vi genom att kon-sumera tar del av att kontrollera så att nödvändiga, och de bästa, varorna producerades för att tillfredsställa våra behov. Det lämpar sig bra för att massproducera. Och det kommer nog visa sig att vi har behov av så-dan massproduktion. Men inte som idag av produkter för slutkonsumtion, utan för komponenter som blir till naturprodukter, eller råvaror för individuell produktion. Ett av våra största problem idag är att vi inte har arbete för alla, det saknas jobb. Detta skapar rastlöshet och oro hos de som står utan arbete, och med sämre monetära medel, och så skapas det behov av att behålla ordningen hos dessa grupper. Vilket kostar, pengar, resurser men också människors glädje och välmående.

Vi har alltså börjat definiera fri tid som ett problem. Vi har börjat definiera människan som ett problem. Där är kärnan av problemet. Individen, människan och dennes fria tid kan inte vara ett problem, utan måste vara själva målet med vår samhälleliga strävan. Den tiden är ju vad som möjliggör individen att förverkliga sig själv, som individualitet i arten, eller den sociala gruppen. Men vi måste också se att den fria tiden måste vara skapande, om den inte är strävan efter en fetisch genom anskaffande av en substituerande produkt, eller plats i den sociala hierarkin.

Så genom att skapa kollektiv för kreativt skapande kan vi börja lösgöra individer från systemet. Idag ser vi mer och mer teknik komma i form av datoriserade, robotiserade modellerande. Individuell arkitektur, mer flexibla produktionsmetoder av grundmaterial, 3-d printers och framför allt den kollektiva delningen av in-formation och praktiska lösningar på den allmänt mänskliga belägenheten vad det gäller att försörja sina behov.

Det vi förut saknade var kunskap, och kommunikationsmedel. Därför krävdes den industriella massproduce-rande industrin för att lösgöra resurser för att utveckla den nätverksteknik som tillåter oss kommunicera och med det interagera som aldrig förut.

Detta möjliggör att vi kan börja lägga om produktionen från massproduktion där ett fåtal reproducerar ko-pior av varor för massans konsumtion och där massan själva hamnar på administrerande poster eller som vaktpersonal etc.

Rent praktiskt:

Man måste se till det basala vi behöver, dvs skydd för väder och vind. Mat och kroppsliga förnödenheter. Genom att i kollektiv och genom lokal produktion sörja för konstruktion, och kunskap, av tekniska lösningar samt arbeta så blir vi mindre alienerade produktionen. Vi sörjer för behovet av individuella uttryck. Och vi skapar en miljöanpassning till de förhållanden som föreligger. Idag är ju el en av våra främsta resurser så lösningar för lokal försörjning, och reserver, så tillgodogörs behovet av ekologisk anpassning samt minskar behovet av transport av el, vilket är en stor bortfallsfaktor.

När vi producerar vår mat själva ser vi processerna och kan göra etiska val själva kring hur man bör produ-cera. En rik landsbygd har också många fördelar över en centraliserad produktionsapparat. Dels så konkurre-rar man inte främst mot en annan marknad, utan producerar till försäljning det som är blir till överskott eller det som är individuellt. Rikedomen är då mer fördelad, och inkluderar fler människor. Man är mindre bero-ende av andra regioner, eller handelspriser på mat som varierar enligt börser. Man får mindre behov av pengar, mindre behov av transporter och mindre behov av ordningssamhällets instanser. Detta då produkt-ionen är samvaron.

Självklart kommer vi idag fortsätta med utbyte av varor och tjänster, men vi måste redan nu börja anpassa oss till en mycket mer energieffektiv produktion. Vi kommer inte kunna utnyttja låglöneländer för att produ-cera saker som skall konsumeras på andra sidan jorden.

Många har en felaktig föreställning kring vad det faktiskt innebär att producera saker. Detta då vi är för se-parerade av de olika processerna som sker i samhället. Därför ter sig många saker skrämmande för att man inte har prövat dem. Och vi har också fått bilder av de slitande bönderna som trälar med jorden. Mycket av detta kommer av den brist på kunskap som tidigare generationer under perioder haft. Vi ser detta i många delar av världen, där samhälleliga förändringar eller krig gjort att man förlorat den traditionella kunskapen om naturen som man bor i. Med en god kunskap finns det nästan möjligheter att överleva vart som helst på jorden idag. Genom att manipulera jord och vatten kan vi skapa gynnsamma förutsättningar där det annars inte vore det. Genom att kombinera olika fysikaliska och biologiska lösningar kan vi producera växter och mat vart som helst.

Om vi ställde om vår storindustri till att producera individuella elgeneratorer i vindkraft, solkraft, våg eller någon termodynamisk kraft. Samt produktionsverktyg likt printrar, eller regionsanpassat naturmaterial så kunde vi alla gemensamt ta oss an uppgiften att börja producera vår dröm före att konsumera den. Då kan vi igen stå stolta över vad vi skapar före att ständigt jaga efter nästa sak som skall skänka oss den där lyckan vi inte riktigt lyckas finna. Då kan vi försöka vinna erkännande och bekräftelse för vad vi gör gott för samhället före vad vi bör ha för symboler eller för position. Och sen kan statens kvarvarande institutioner ställas om för att producera nätverk av kollektiva transportmedel som skapar allt större möjligheter för möten mellan individer.

Med en minimering men fokusering av statens idag allomspännande makt mot att producera dessa saker som skulle möjliggöra mer individuell produktion och försörjning kan vi ställa om samhället på nolltid. Sta-ten går från en försörjande tilldelare till en administrerande resursförverkligare. Där fokus ligger på att förse självreproducerande investeringar med medel. Individuell elförsörjning men även mat, kultur, etc.

Frågan är vilka av oss som är beredda att börja? Vem skapar vårt paradis genom sina personliga idéer och strävanden och förverkligar sig genom att producera sitt drömsamhälle. Vem är beredd att gå från konsu-ment till producent?

För vi behöver inte att alla gör det. Bara att tillräckligt många visar hur det går att göra och vilken frihet det skapar. Nu behöver vi prototyperna för den individuellt producerade kollektiva gemenskapen. Nu har vi medlen för det som vi förut saknat!
Nu kan vi skapa harmoni mellan de individuella principer som lett den politiska rörelse som kallas liberalism samtidigt som vi kan se till de kollektiva principer som socialismen hävdat för att göra sig kvitt med histori-ens betungande ok, där vad som ägs och vem som får producera vad är bestämt genom tradition eller arvs-rätt.
Nu har vi chansen att upprätta en samvaro där samhället inte är nödvändigt utan är det överflödiga, lyxen att effektivisera och skapa harmoni genom samarbete, och att genom generositet med varandra skapa ut-rymme för de värden vi alla håller högst. Skönhet, solidaritet och frihet. Alla dessa värden som trygga och behovstillfredsställda individer investerar i och delar med de människor de möter.

[Joakim Grundh]

Ser att en del av som var här när jag rände runt som mest med mina idéer finns kvar här. Det var länge sen jag tittade in men tjena på er alla. Hoppas ni haft trevligt

Eftersom jag stött och blött så många idéer här med er på detta forum tyckte jag det var passande att jag postar den här lilla texten jag gått och funderat på ett tag. Låt mig gärna få höra vad ni tycker om den, och sen självklart gärna en diskussion om hur man praktiskt skapar detta system av producenter och försörjare.

[Zokrates]

Jag orkar inte leta upp min länk, men en del av dina lösningar liknar de självförsörjande kollektiv med byteshandel
som jag tidigare skrivit om, men på det hela taget är det tänkvärt och jag önskar att fler försöker komma på
realiserbara tillika bärkraftiga förslag, roligt att du tittat in "Auk".

[Joakim Grundh]

Tack för Zokrates! Väl mött igen.

[Sceptisk]

Hej Joakim,

Jag har några synpunkter på textens innehåll.

Som jag tolkar det du skriver så ser du ett problem med att människor inte får sina behov tillgodosedda och att det finns konflikter. Den lösning du föreslår är att alla ska bli producenter så att allas behov kan bli tillgodosedda och alla konflikter kan läggas i graven. Du skriver, som jag tolkar det, en klassiskt kommunistisk lösning på ett kapitalistiskt problem (Från var och en efter förmåga - åt var och en efter behov).

Det problem jag ser i detta är värderingsfrågan. Både kapitalism och kommunism är uteslutande inriktade på att försöka lösa ett behovsproblem och detta gör att hela frågeställningen bara rör de mest triviala, även om det är nödvändiga, aspekterna av livet. Det finns viktigare saker i livet än att mätta behov och lösa konflikter.

Problemet i samhället idag är betydligt djupare än att det finns konflikter och hungriga magar. Det farligaste med dagens samhälle är att det har kommit att låta sig styras av sentimentalitet istället för sanning. Hur saker ser ut och verkar - skenet - har kommit att bli långt viktigare än hur saker är på riktigt. På grund av traditionsförstörande aktivitet hos ett flertal skribenter och aktivister så har människor kommit att bli vilseledda till att upphöja allt som är trivialt och dåligt och sänka eller förneka allt som är sant och gott.

Till exempel så är det en ändlös diskussion och åsikt om vad man ska äta och hur man ska träna för att det ska bli "rätt". Alla pengar läggs på renovering av lägenheten, kläder eller resor. Diskussioner kretsar enbart kring vad man gjort på jobbet, vad man jobbar med och vad man har gjort på semestern och vad man kommer göra på semestern. TV program behandlar verkligheten via torra nyhetsreportage eller filtrerat genom en sentimental lins. Det är bara ytan och känslostämningar som räknas och verkligetens tragedier avhandlas summariskt, känslobefriat. En djupare och allvarlig reflektion om livet uppfattas som skrämmande och onaturlig och undviks det inte så häcklas det skoningslöst.

Så ifall man skulle vilja få sig till livs lite andliga värden så blir man tvungen att göra det genom att helt lösgöra sig från samhället. För kyrkan som borde stå upp för sanningen har vikt sig för det omgivande samhällets politik. Samhället i övrigt är en politisk arena där endast pengar och dess gängse sentimentalitet spelar någon roll.

För att göra min poäng lite tydligare, den som står upp för sanningen måste räkna med att det kan komma att innebära konflikt (det finns många som är reellt hotade av att sanningen kommer fram) och att behoven kan komma att inte bli tillgodosedda (man kan bli av med jobbet, bli socialt utstött, få ovänner, etc). Men detta till trots så är ett sunt samhälle inte ett samhälle där inga konflikter finns eller där alla får det de behöver, ett sunt samhälle har sin rot i sanningen och vägrar låta sig ledas av en simulerad verklighetsbild eller kompromissa med förtryckare.

[Pilatus]

Lösningen är att ställa om samhället så att alla blir producenter i så stor utsträckning som möjligt.

Det är just det! Det är förvisso en trevlig skiss du tecknar, men hur skall den förverkligas rent politiskt?

Ett sätt är ju att bilda små kollektiv som Amish och Mennoniter har gjort. Där bygger ju gemenskapen på deras tro och tämligen strikta regelverk. En fråga blir hur den ideologi ser ut som du bygger din idé på.

[Anders]

Joakim Grundh har alltså figurerat som andra nick tidigare om jag förstår ovanstående rätt. Annars verkar ju 2012 inte vara så länge sen. Men det var ett tag sen man såg ditt nick här, det var det.

Lilla text. Det är en liten roman men en lång text... Drog igenom texten. Och den målar upp en samhällelig och mänsklig metafysik. Och jag brukar spontant acceptera alla såna metafysiker då jag läser dem första gången. Det är lite som om jag känner mig stolt över att fått kunskap, eller snarare nöjd över att ha lyckats förstå den ofta invecklade och abstrakta texten. Och då är det som om jag, underdånig, har fått kunskap om de storas större vetande. Överklassens främsta slagträ, språket... Gillar inte min reaktion på detta. Själv fixar jag bara att uttrycka mig på svenska, men vad är det för fel på det? Alltnog...

Jag skall inte påstå att jag fullt ut hänger med. Men man skall alltså känna sig vilsen för att man inte så tydligt producerar det man behöver. Men känner man igen sig i det?

Tja, lite kanske. På jobbet trivs man bäst då det stora osäkra kommer ned till hanterbara jobbchunk som man kan angripa, om det inte är för stressigt. Att man pular med sin hobby eller förening ger mening. Men känner jag någon slags alienation därför att jag inte monterat min mobil själv, känner att potatisen jag äter kommer från det kollektiv jag deltar i? Känner jag att jag måste förverkliga någon slags dröm om att köra sjungande genom en italiensk stad?

Nä. Jag tycker det är utmärkt att om man går till affären och handlar, stoppar det i kylskåp och plockar fram det man behöver då man behöver det är precis så mycket som jag vill bry mig i själva producerandet. Sen kan ju produktionen i sig vara oetisk, och det kan jag reagera på, men alla bökiga moment slipper jag gärna. Mening hittar jag i den värld jag råkar leva i. Jag är i ett sammanhang, jag får fatta det, och som du säger, så måste jag se framåt för att kunna navigera. Man lever det liv man är i. Tror inte man behöver konstruera livet för att det skall bli ett liv. Det är som det är, och det får man hantera. Varför jag byter kanal då reklamen kommer beror bland annat på att de försöker konstruera liv åt mej.

Grundtillvaron för mej, som född av arbetarsläkt, är att gå till jobbet, göra mitt jobb, som jag blir trött av och vila mig däremellan. Arbetet och vilan räcker som motivationsfaktorer. Att göra jobbet drägligt och bestående, och fylla min fritid på ett bra sätt. Ge mig ett jobb, en hängmatta och en Ipad, så är jag nöjd. Köra sjungande genom italienska städer får andra göra. Eller odla potatis i kollektiv.

Man överlever. Och lever.

[Algotezza]

Alla ska bli entreprenörer?

[reflex]

Jag lyckades till slut traggla mig igenom texten. Inte speciellt imponerad måste jag säga. Helhetsintrycket jag får är att det påminner om det politiska "snömos" som man brukar hitta i partiprogram och andra politiska pamfletter. Vad som skulle behövas är en kort sammanfattning där man tydliggör och konkretiserar vad det är man egentligen vill.

[Joakim Grundh]

Tack för era kommentarer. Språket har ju alltid varit min förbannelse. Jag blir antingen för vulgär eller för högtravande. Vad kan man göra? Jag skrev ju här mycket förut, under J r Auk.

Vad jag vill är att försöka hitta en syntes av det liberala arvets frihetsideal medan jag samtidigt tar till vara på socialismens erkännande av vår kollektiva belägenhet. Men vad vi framför allt måste se är att vi är olika. Vi är helt enkelt inte några som stöps i en och samma form. Det vet jag väl från mina egna brister. Jag vill också undvika den typ av argumentation som förs av tex Stalinister eller Maoister där man offrar individer för att dessa ses som bärare på ett felaktigt kulturarv. Det är ingen komunism utan jag har inspirerats av Marx.

Jag vill alltså ge individen frihet utan att individen likt i dagens klassiska nyliberala anda skall "bära sig själv". Det är ju bara att blunda för vilket sammanhang man kommer ifrån.

Jag har haft en priviligierad situation på många sätt och har ju därför också ägnat mig åt studier, eller fri tid, vilket skapar det språk jag har. Men jag försöker inte göra mig otydlig. Då får ni skylla på min oförmåga att formulera mig, jag kan helt enkelt inte bättre.

Vad det gäller vetenskap Sceptisk så är jag helt för detta. Jag har ingen lust att drivas av känslor som sliter ens ställningstaganden och åsikter hit eller dit. Men jag tror att vi måste se att varför vi lyssnar på känslor före vetenskapen har att göra med osäkerhet och otrygghet.

Har ni aldrig känt rädslan krypa på och sett den förhindra er i något? Jag har gjort det många gånger, även om jag ofta vågat stå upp för olika idéer eller ta motsatta perspektiv. Beroende på hur djupt man vill förstå verkligheten finner man också mer eller mindre skrämmande sanningar.

Vad det gäller att påverkas av andra, eller att någon skulle skriva min agenda, så navigerar jag bäst jag kan. Vet ni med er vad alla influenser ni får ta emot kommer ifrån?

Det religiösa perspektivet har jag inte gått in på eftersom jag ville testa texten först. För mig så tror jag att det viktigaste är att definiera om begreppet "religion" från att lyda gud, till att lära känna gud. Men det skulle göra texten ännu längre, och ni klagar ju redan

Personligen ser jag detta som allhet, eller enhet, och sätter inte begreppet gud på det. Jag ser det som en vetenskaplig princip. Det är utifrån den gamla devisen att man inte skall bestämma något för att man då förlorar det sanna i dess bestämning.

Det du Anders talar om att du som arbetare ser grundtillvaron som att gå till jobbet och göra ditt jobb är ju bra. Precis det jag menar. Men allt fler får ju administrerande positioner där de inte riktigt vet vad de gör. Har själv vart där. Less och förbittrad över att träla med olika administrativa moment som jag inte ser någon direkt nytta med. Jag måste försöka hitta det abstrakta att gilla i det hela.

Algotezza, det handlar inte om att bli entreprenörer. Det handlar om att skifta beslutsmetod från att kollektivet skall garantera en produktion där massans konsumtion antas leda produktionen lätt. Det vet vi ju inte fungerar, på grund av bristande rationalitet hos beslut tagna av någon som är för fattig för att ta ett långsiktigt perspektiv tex.

Det handlar heller inte om någon slags självförsörjning. Utan vad jag försöker förmedla är relationen mellan besluten av vad som produceras och vår relation till produkterna. De flest skulle inte producera det som de konsumerar. De konsumerar det bara för att det relativt deras maktposition över producenten är så pass billigt, dvs liten ansträngning, för att få ta del av produkten.

[reflex]

Men vem är det som styr? frågar Musse på julafton.
Ja, vem är det som styr? Eller vad är det som styr? Knuffas vi kanske bara vidare i en utveckling som mer eller mindre styr sig själv?
Är det verkligen så här vi vill leva våra liv? Formas vi av den värld vi lever i eller har vi eller har någon över huvud taget någon ide eller åsikt om vart vi är på väg och varför? Är kanske allt "a race to the bottom".
Varför finns det inte längre några politiska ideologier som kan skänka åtminstone en falsk framtidstro. Allt förefaller vara ett försiktigt tassande för att slåss om marginalväljare. Världen har blivit ett kapitalismens dårhus där människan pressas av arbetslöshet och sjunkande löner.

[klorofyll]

Det är utifrån den gamla devisen att man inte skall bestämma något för att man då förlorar det sanna i dess bestämning.

Fin mening, jag vet inte om jag blir klok på den, men tvivlar inte på dess riktighet.

Jag känner ofta att om det är något som jag inte vill ändra uppfattning om så gör jag bäst i att inte fundera på det och kanske är det över huvud taget inte meningsfullt för mig att ha en uppfattning i frågan.

[Sceptisk]

Hej Joakim

Tack för svar.

Problemet med frihetsidealet är att alla har sin egen definition av vad frihet innebär. Den sociala samvaron behöver med andra ord ett högre ideal än frihet. Som du också påpekar är vi alla inte stöpta i samma form, därför behöver samvaron även ett högre ideal än jämlikhet. Du föreslår en dialektisk process för att skapa en syntes mellan dessa två ideal. Men detta är att förneka möjligheten av att vad som vid första anblick ser ut som motsatser i själva verket är delar av en större helhet. Så ifall man fortsätter i den dialektiska processen så urholkar man värdet av verkligheten så som den är. Vad vi behöver är inte en blandning av motsatser - vi behöver ett högre medvetande, en sanning, som placerar alla sk motsatser i dess verkliga ordning, där vi ser allt med skarp och klar blick.

Du tolkar mig som att jag hävdar att vetenskap är alternativet till sentimentalitet. Det är lätt att tro det eftersom det religiösa kärleksbudskapet nuförtiden definieras som just sentimentalitet (dvs sökande efter sanning via känslor) och dagens vetenskap sägs vara baserat på förnuft. Men vetenskapen idag är baserad på dualism (kropp/medvetande). Det kroppsliga och materiella får företräde som förklaring i alla vetenskapliga frågor och beskrivningar av medvetandet som något andligt och gudomligt accepteras inte av den moderna vetenskapen. Så när man då ställer religion mot vetenskap så menar man i dag sentimentalitet kontra materialism. Vilket visar att dagens intellektuella tradition är helt i avsaknad av några högre värden som klarar av att förklara verkligheten och förena människor.

Men så har det traditionellt inte varit. Traditionellt har hela verkligheten, både kropp och själ och medvetande ansetts som något med gudomligt ursprung dvs ett ursprung från ett Högsta medvetande. För detta högsta medvetande, dvs G-d, finns det inga motsättningar, paradoxer eller motsägelser (annat än som möjligheten om saker som inte kan existera) allt som existerar är en odelbar helhet. Kärlek har heller inte setts som en sentimentalitet utan som viljan att göra gott. Att kontemplera kärleken är att kontemplera G-d.

[Anders]

:
Det du Anders talar om att du som arbetare ser grundtillvaron som att gå till jobbet och göra ditt jobb är ju bra. Precis det jag menar. Men allt fler får ju administrerande positioner där de inte riktigt vet vad de gör. Har själv vart där. Less och förbittrad över att träla med olika administrativa moment som jag inte ser någon direkt nytta med. Jag måste försöka hitta det abstrakta att gilla i det hela.
:

Finns mycket att säga om detta ditt sista inlägg, som förklarade mycket, men först bara denna lilla isolerade:
Vad du gör på jobbet spelar ingen roll. Om du är av arbetarbakgrund (min far trodde han gjorde en slags klassresa, mem det var innan han kom i kontakt med min frus överklass bakgrund), är tryggt rotad i åttatilfem så är städning eller företagsledning ingen större skillnad. Du jobbar för att överleva, pengarna du får gör att du överlever. Nån direkt mening behövs inte med jobbet. Jag själv har gjort allt möjligt, praktiskt och administrativt lite fram och tillbaka. Vad jag blir satt på. Det meningsfullaste jobb jag har haft är att vara chef. Även om jag aldrig tänker ta ett sånt jobb Igen om jag inte blir tvungen. Låg chef så jag tjänade inte så mycket pengar på det.

Det är när släkter bryter sig ur det där - företagarens barn, barnbarn och barnbarnsbarn tappar kontakten med överlevandet. Pengar finns alltid. Man väljer jobb efter intresse, utbildning efter intresse. Allt måste vara kul, ha en mening. Man kan bo i säck och aska. Men allt måste vara meningsfullt. Och dessa människor kan bli väldigt vilsna.

Det är ett av mina största filosofiska dilemman. Hur skall man kunna få alla att börja på scratch, utan tvång? Liberalism och familj är en djävligt knepig kombination.

[Joakim Grundh]

Tack för era kommentarer.

Jag förstår perspektivet av att vi behöver något likt gud, och jag instämmer med dig Sceptisk, men menar ju att vi idag inte behöver tala om gud. Vi kan kalla det, ett eller allhet. Totaltitet. Om vi ändå manas att inte bestämma vad gud är till sitt innehåll återstår bara det hela, odelbara.

Så när jag sökt i mitt undermedvetna så har jag stött på sanningar. Orubbliga sanningar, byggda på motsatser och paradoxer. Svåra att förmedla, och egentligen något som måste upplevas tror jag.

Kärlek och sanning är ingen motsättning. Sentiment och gnosis, kunskap inte heller. Men att tro att enbart tanken kan leda oss gör att vi går fel, att tro att bara känslan kan leda oss gör att vi går fel. Detta är vad Kant börjar visa oss. Min kunskap om vad som är min utsida förutsätter en kunskap om min insida. Mitt sceptisism leder till det som inte kan tvivlas på och därmed blir apodiktiskt. Sant i sig självt.

Med texten jag har författat vill jag bara motivera det som man personligen kan göra, eller i mindre grupper kan göra något av. Vi har större problem, men jag vill inte rusa iväg och gå vilse och förvirra alla utan måste försöka lägga band på mig. Olika texter för olika sammanhang. Det här var det första jag behövde lite kommentarer på.

Vi har ju övervakningen och korruptionen som är ett stort problem. Men egentligen är inte övervakningen problemet, utan moralismen, och det att det privata kan utnyttjas som ett maktmedel över en person. Det är en skev maktbalans. Så vi måste möta de nu reaktionära konservativa stämningar som kommer som försöker skylla våra utmaningar på något sedernas förfall. Kroppsliga perversioner osv. Sexualiteten skall kontrolleras och kvinnna som vi kämpat så länge för att frigöra skall återigen tilldelas sin plats. Av mannen, eller det patrilinjära sammanhanget,dvs arvsrätt osv till män. Även när man motar bort droger, dogmatiskt, så hindrar man människor i deras individualitet. Och jag ser oss stå och stampa och inte riktigt kunna nå frihet i frågan.

Men ingen av de sakerna i sig själv är grundproblemet. Grundproblemet är individens ofrihet. Dennes plats som kontrollerad av sin ekonomiska situation, sin sociala status osv. Det är strävan efter dessa ting som gör att perversionen smyger sig på och ogynnsamma hierarkier skapas. Det som Anders så fint utvecklar och förklarar för oss.

Därför som jag kallar mig anarkist. För att jag vill att auktoritet skall gälla. Vad menar jag med det då? Är inte anarkism att vägra auktoriteter? Nej självklart inte. Auktoritet är det som blir givet det av andra. Man kan inte kräva auktoritetet, eller använda våld för att uppnå det. Man måste få auktoritet. Därför är demokrati, eller valet, så viktigt.

Motsatsen är det auktoritära. Det som med maktmedel hävdar sig som auktoritet.

Så vi kan se att vi måste befria individen för att denne skall kunna ledas av sanningen och ljuset för att ge auktoritet åt rätt saker. Vi måste ha en värdenihilistisk situation i positiv mening. Där värdena som vi personligen håller inte skall betvingas av någon annan. Detta kan exemplifieras i att vi måste själva få söka gud, eller söka sanningen.
Ingen mer indoktrinering, eller präster som auktoritära uttolkare av guds ord.

Och detta är inte bara för att vi i Sverige skall slippa se en återgång till mer rigid statsstyrd religion. Utan det är för att garantera alla traditioner som sökt förstå livet och skapa sig auktoriteter genom tidigare religioner. Alla indianer, eller som vi haft det som kallas asatron.

Minns vad alla profeter gjort. De har försökt upplösa de auktoritära strukturerna. Och hävdat att alla kan nå frälsning, gud, sanningen eller vad det än vore. Alla har varit "anarkister" enligt vad jag förstått av dem.

Men det finns en fruktan för detta. Då anarkismen ses som regellös och våldsam. Något som jag ju vill visa inte stämmer. Utan som jag vill visa snarare är tvärt om. Att vara anarkist är att verkligen tro på lagarna, så som lagar i universell mening. Inte något författat av generaler eller börsmagnater.
Men vi måste också visa att den som har pengar inte har något att frukta. För dem kommer det också bli bätter. Det är inte att råna någon som det handlar om. Utan bara bryta den här förtrollningen som gör att strukturerna tilldelar fel. Som gör att makten att ta besluten ligger i fel händer. I den som har pengar, har ärvt, har en dogmatiskt befäst social status.