Har dom senaste veckorna, ofta, fått känslan av att jag är väldigt frånkopplad och distanserad från mig själv och allt/alla runt omkring, som att det jag ser/säger/gör, ser/säger/gör jag "utanför" mig själv, som när jag pratar, känns det som att jag pratar utanför min kropp och sinne, eller när jag kollar på mig själv i spegeln känner jag inte igen mig själv för fem öre, inte som att jag har radikalt förändrats i mitt yttre, men helt enkelt som att, så det känns, att mitt yttre och inre inte passar ihop, som att mitt yttre och inre är främlingar för varandra.
Känns på något underligt vis som att jag är en annan människa i mitt sinne, än vad jag är till mitt yttre, vilket har skapat att jag håller på att tappa kontakten med allt som händer utanför min kropp.
Kan iaf skriva någorlunda sammanhängande och begripligt..
Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit?
Fastnat i ett distanserat tillstånd
Moderator: Moderatorgruppen
-
Metrodorus
- Inlägg: 23
- Blev medlem: 16 feb 2006 21:36
- Ort: The Garden
- Kontakt:
Fastnat i ett distanserat tillstånd
Death is nothing to us!
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3367
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Det här inlägget har väl samma tema som ditt förra inlägg? http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=1738
Det var Rafael som startade det i och för sig.
Jag gjorde ett inlägg i den tråden.
Som ett uppmuntrande ord kan jag säga att det är friskare att uppleva denna splittring än att vara helt avskärmad. Det kan dock bli smärtsamt, och inte många är beredda på att genomgå en psykosyntes som leder till att vi bejakar våra inre önskningar och drifter. Vi måste sedan uppdatera vår omvärld snarare än att vi uppdaterar oss själva efter vår omvärld. Det här kommer lättare för människor som lätt kan klassificera sin omvärld som kaotisk och uppenbart osund. Lever man däremot i tron om att omgivningen - oberoende av vilket tillstånd det har - är absolut värdemått på ens egna handlingar, så blir det svårare
Johan
Det var Rafael som startade det i och för sig.
Jag gjorde ett inlägg i den tråden.
Som ett uppmuntrande ord kan jag säga att det är friskare att uppleva denna splittring än att vara helt avskärmad. Det kan dock bli smärtsamt, och inte många är beredda på att genomgå en psykosyntes som leder till att vi bejakar våra inre önskningar och drifter. Vi måste sedan uppdatera vår omvärld snarare än att vi uppdaterar oss själva efter vår omvärld. Det här kommer lättare för människor som lätt kan klassificera sin omvärld som kaotisk och uppenbart osund. Lever man däremot i tron om att omgivningen - oberoende av vilket tillstånd det har - är absolut värdemått på ens egna handlingar, så blir det svårare
Johan
-
Metrodorus
- Inlägg: 23
- Blev medlem: 16 feb 2006 21:36
- Ort: The Garden
- Kontakt:
Johan Ågren skrev:Det här inlägget har väl samma tema som ditt förra inlägg? http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=1738
Jo det är sant, men detta kändes som ett lite allvarligare variant än mitt förra exempel, men det spelar ju egentligen ingen roll iom att det är samma tema och passar in i samma tråd, du som moderator får gärna flytta över inlägget till andra tråden. Och därmed radera denna tråden
Death is nothing to us!
Re: Fastnat i ett distanserat tillstånd
Okej, men du nämner här ett "jag" som är distanserat från "mig själv". Jag tror du måste klargöra hur du definierar ditt "jag" och ditt "dig själv". Vad är ditt "jag"? Är det reflexer, emotioner, tankar/koncept/ideer, värderingar, förhållanden, identiteter? Utvecklingspsykologen Robert Kegan sammanfattar jagets utveckling som att subjektet blir ett objekt för ens subjekt i nästa utvecklingssteg. (länkar om detta finns sist i inlägget)Metrodorus skrev:Har dom senaste veckorna, ofta, fått känslan av att jag är väldigt frånkopplad och distanserad från mig själv
Vid normal utveckling så blir jaget (subjekt) till ett mig (objekt) det blir en differentiering, vid patologisk utveckling så blir jaget (subjekt) till ett det (objekt) detta är dissassociation vilket innebär att man stöter bort något.och allt/alla runt omkring, som att det jag ser/säger/gör, ser/säger/gör jag "utanför" mig själv, som när jag pratar, känns det som att jag pratar utanför min kropp och sinne, eller när jag kollar på mig själv i spegeln känner jag inte igen mig själv för fem öre, inte som att jag har radikalt förändrats i mitt yttre, men helt enkelt som att, så det känns, att mitt yttre och inre inte passar ihop, som att mitt yttre och inre är främlingar för varandra.
Hur menar du med att du tappar kontakten? Är det att du inte längre identifierar dig med det? Att du inte lägre "ÄR" "det" utan istället "UPPLEVER" "det"? Är det så sin upplevelsen ter sig?Känns på något underligt vis som att jag är en annan människa i mitt sinne, än vad jag är till mitt yttre, vilket har skapat att jag håller på att tappa kontakten med allt som händer utanför min kropp.
Nja, jag har upplevt endel intressanta saker, men det är svårt att säga om det är samma sak som du upplevt.Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit?
Lär mer om Kegan: http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Kegan
Några slides: http://www.mtso.edu/rlitchfield/Develop ... sld001.htm
Sammanfatning av en av hans böcker http://nucoms.home.comcast.net/ET_and_Kegan.htm
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3367
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Nej då, se mitt vidare tillägg i inlägget ovanför.
Det där med spegeln är ett känt exempel. Det är inte det att utseendet har förändrats, men man ser plötsligt en annan person i spegeln. När våra föreställningar om oss själva börjar lösas upp så faller också den indoktrinerade bilden av oss själva. Ett exempel: Har vi hela vårt liv fått höra att vi är vackra, så upplever vi ett vackert ansikte i spegeln. Om däremot samme person under sitt liv fått höra att den är ful så ser personen ett fult ansikte i spegeln. Sådana här föreställningar blir en del av vår indoktrinerade/ selektiva psykologi. Genom att ändra i denna buffert ändras vår syn på oss själva och det antar även rent synmässiga förändringar. Inte att ansiktet förändras utan hur vi väljer att se på det. När vi ser oss själva i spegeln så är det bara en viss mängd information som når vår hjärna och denna information filtreras. Det här är samma sak som händer hos t.ex anorektiker; när de ständigt ser sig som tjocka även om de för oss ser helt annorlunda ut. Det är den selektiva perceptionen som är starkt indoktrinerad. När denna selektiva psykologi sedan förändras så är inget sig likt. Vad man kan göra är att genom övningar försöka nollställa den kraftiga indoktrinering de sociala sammanhangen har gett oss, och på så sätt närma sig en mer linjär/neutral upplevelse av sig själv och sin omgivning. Programmerar man in att man har en jättestor näsa och ständigt tänker på denna näsa - sjukligt mycket - så kommer den enda information som når oss när vi ser oss i spegeln att vara en groteskt jättestor näsa. Har vi en extremt snedvriden psykologi så är vi enbart en näsa (och det ligger i många fall inte långt från hur människor upplever sig själva, på ett eller annat sätt
).
I ditt fall så har det nog skett en relativt snabb förändring av din selektiva psykologi, så du upplever att du kan jämföra de olika tillstånden med varrandra. När det sker en långsam förändring så sker det här obemärkt - och plötsligt är vi bara en annan människa än vad vi var för 10 år sedan.
Snabba förändringar kan ske under puberteten, vid starka hormonskiftningar, eller om man använder olika droger, i synnerhet psykedeliska substanser. Det kan också ha inträffat dramatiska förändringar i livet, som gör att man "tappar fotfästet".
Jag förstår att den största förändringen inte ligger i upplevelsen av ditt utseende - utan i din övriga självupplevelse, men det fungerar på liknande sätt och hänger ihop.
Johan
Det där med spegeln är ett känt exempel. Det är inte det att utseendet har förändrats, men man ser plötsligt en annan person i spegeln. När våra föreställningar om oss själva börjar lösas upp så faller också den indoktrinerade bilden av oss själva. Ett exempel: Har vi hela vårt liv fått höra att vi är vackra, så upplever vi ett vackert ansikte i spegeln. Om däremot samme person under sitt liv fått höra att den är ful så ser personen ett fult ansikte i spegeln. Sådana här föreställningar blir en del av vår indoktrinerade/ selektiva psykologi. Genom att ändra i denna buffert ändras vår syn på oss själva och det antar även rent synmässiga förändringar. Inte att ansiktet förändras utan hur vi väljer att se på det. När vi ser oss själva i spegeln så är det bara en viss mängd information som når vår hjärna och denna information filtreras. Det här är samma sak som händer hos t.ex anorektiker; när de ständigt ser sig som tjocka även om de för oss ser helt annorlunda ut. Det är den selektiva perceptionen som är starkt indoktrinerad. När denna selektiva psykologi sedan förändras så är inget sig likt. Vad man kan göra är att genom övningar försöka nollställa den kraftiga indoktrinering de sociala sammanhangen har gett oss, och på så sätt närma sig en mer linjär/neutral upplevelse av sig själv och sin omgivning. Programmerar man in att man har en jättestor näsa och ständigt tänker på denna näsa - sjukligt mycket - så kommer den enda information som når oss när vi ser oss i spegeln att vara en groteskt jättestor näsa. Har vi en extremt snedvriden psykologi så är vi enbart en näsa (och det ligger i många fall inte långt från hur människor upplever sig själva, på ett eller annat sätt
I ditt fall så har det nog skett en relativt snabb förändring av din selektiva psykologi, så du upplever att du kan jämföra de olika tillstånden med varrandra. När det sker en långsam förändring så sker det här obemärkt - och plötsligt är vi bara en annan människa än vad vi var för 10 år sedan.
Snabba förändringar kan ske under puberteten, vid starka hormonskiftningar, eller om man använder olika droger, i synnerhet psykedeliska substanser. Det kan också ha inträffat dramatiska förändringar i livet, som gör att man "tappar fotfästet".
Jag förstår att den största förändringen inte ligger i upplevelsen av ditt utseende - utan i din övriga självupplevelse, men det fungerar på liknande sätt och hänger ihop.
Johan
-
Metrodorus
- Inlägg: 23
- Blev medlem: 16 feb 2006 21:36
- Ort: The Garden
- Kontakt:
Re: Fastnat i ett distanserat tillstånd
Okej, men du nämner här ett "jag" som är distanserat från "mig själv". Jag tror du måste klargöra hur du definierar ditt "jag" och ditt "dig själv". Vad är ditt "jag"? Är det reflexer, emotioner, tankar/koncept/ideer, värderingar, förhållanden, identiteter? Utvecklingspsykologen Robert Kegan sammanfattar jagets utveckling som att subjektet blir ett objekt för ens subjekt i nästa utvecklingssteg. (länkar om detta finns sist i inlägget)
jag = att jag existerar, min existens.
mig själv = hur jag förhåller mig till -mig själv-, hur jag ser på mig själv och andra/annat genom mig själv
Vad jag menade var alltså, lite luddigt, att jag faktist existerar och sedan hur jag känner angående min faktiska existens.
Hur menar du med att du tappar kontakten? Är det att du inte längre identifierar dig med det? Att du inte lägre "ÄR" "det" utan istället "UPPLEVER" "det"? Är det så sin upplevelsen ter sig?
Ska nu göra mitt bästa för att förklara mig,
Tappa kontakten var nog lite klumpigt uttryckt, iom att jag är närvarande och kan relatera och tänka tillbaka på händelserna efteråt, säg att jag sitter i ett rum med x antal personer och x antal materiella ting.. så kan det kännas som att jag är fruktansvärt frånvarande men ändo där, som att människorna och tingen runt mig /är/händer/ på något sätt, ej i en vaken verklighet verklighet, men som i någon slags vaken dröm, när det känns så, känns det på ett sätt som är rätt svårt att beskriva som att det som händer - händer utanför mitt vakna närvarande, och orden som flyger ut från min mun, ej sägs av mig i ett vaket närvarande tillstånd.. uhm.. som att jag är frånkopplad till ett drömtillstånd, känns obehagligt, jobbigt och en aning overkligt..
gah. känns som att jag inte kan förklara mig för fem öre.
tack för länkarna :]
Death is nothing to us!
-
Metrodorus
- Inlägg: 23
- Blev medlem: 16 feb 2006 21:36
- Ort: The Garden
- Kontakt:
Jag känner igen tillståndet. Var där för ett par år sedan när jag var bostadslös i en stad där jag knappt kände någon samtidigt som min flickvän hade skadat sig så allvarligt att hon svävade mellan liv och död. Utan avstängdheten och distansen hade jag inte överlevt. Jag tror att stora påfrestningar kan leda till den typen av tillstånd.
Känner igen det precis, sådana "puckar ", ca 2 minuter långa, drabbade mig
ett par ggr i månaden 1-2 år efter att jag hade slutat med droger.
Tack och lov har de upphört helt nu, vet ej varför dina "puckar" träffar just
dig men ett förslag är att du frågar en psykolog, det kanske kan löna sig, inte minst genom att du får en vetenskaplig förklaring till fenomenet.
ett par ggr i månaden 1-2 år efter att jag hade slutat med droger.
Tack och lov har de upphört helt nu, vet ej varför dina "puckar" träffar just
dig men ett förslag är att du frågar en psykolog, det kanske kan löna sig, inte minst genom att du får en vetenskaplig förklaring till fenomenet.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster
