Hur gick det med revolutionen?

[Joakim Grundh]

Jag vill inte bestämma Sceptisk, så åtminstone här har du nån som motbevisar dig. Är jag politisk? Tja, i den mån att jag är filosofisk och psykologisk intresserad och i det att jag talar i samhället. Men som sagt, i min mening hade jag varit politisk först när jag gått in i en organisation istället för att tala till samtliga.

Diogenes hunden är ett av mina ideal, och då får man skälla på det som verkar fel.

Vi får väl se vad det kommer kosta mig, men så får det väl vara. Jag har ingen särskild insikt, det vill säga får inte ta del av någon dold information, men det finns gott om tecken och öppna diskussioner att ta del av om man bara anstränger sig.

[Anne]

En del saker vill vi väl alla bestämma, eller? Men i ett vidare, diktatoriskt perspektiv - huu! - nej, det vill jag verkligen inte. Alldeles för mycket ansvar och jag ser inte att jag skulle vara kapabel att avgöra vad som är rätt och fel alla gånger. Problemet (ja, jag vet att jag har en hang-up på detta) är att det ofta är psykopaterna som söker sig till och hamnar i maktpositioner, vilket är rejält bekymmersamt också.

[Antic]

Finns inte en enda människa i världen som bestämmer något.

Bestämmer gör en process, som kallas för systemet. Det som var vårt eget tänkade från början som vi sedan alla blev slavar under.

Vad är då systemet?

Politik, vägar, bilar, fabriker, krig, korruption, slavhandel, hav fulla med plast, global uppvärmning, skolor, skövling, pengar, kriminalitet, hjärntvätt, masstänkande, orättvisor, polis, media, droger, prostitution, massproducering, etc etc.

ALLA beslut tas efter vad "systemet kräver just nu". Systemet ändrar sig om själv hela tiden och allt vi kan göra är att följa med.

Systemet tar ett allt hårdare grepp om oss för varje nytt år.

Välkommen till det som vi alla är slav under, oavsett vem vi är och oavsett vad vi är. Det finns ingen hemlig elit som styr, bara en process som kallas systemet.

[Algotezza]

Personligen försöker jag utröna vad jag kan göra något åt, vad som är min relativa fria viljas revir och vad som är bortom min makt. Gränserna mellan dessa uppfattar jag som flytande och beroende av ålder, erfarenhet, kunskaper, förmågor och ens emotionella och kognitiva utvecklingsgrad. Det är poänglöst att resonera svartvitt och mena antingen att vi alla är maktlösa offer för systemet eller dylikt eller att vi själva till hundra procent skapar våra liv enligt egen fri vilja. Som jag ser det.

Eller är det bara en tävling i svartsyn på den här tråden?

[Antic]

Nej, det är det inte.

Men skall vi titta realistiskt på det så är det systemet som bestämmer allt vi gör. Vi är fastlåsta av pengar, och allt annat vi måste ha. Att leva utan fabriker, skolor, föroreningar, korruption är helt otänkbart för oss och allt kommer se precis likadant ut till sista dagen med undantag för att systemet fått ett allt hårdare grepp om oss.

Det blir så när ett tänkade tagit över och utvecklar sig själv hela tiden. Vi klarar ingenting utanför systemet längre.

[reflex]

Tror villkorslös kärlek hjälper. Finn en person som ni älskar. Oavsett vad den personen gör eller inte gör.
(För om ni istället tror på villkorlig kärlek så kommer ni alltid att oroas över om villkoret uppfylls eller inte.)
Jag tror att det är nyckeln till frihet. Kärleken drar människor till varandra utan ansträngning.

Villkorslös kärlek verkar "osunt" tycker jag. Frånsett möjligen den kärlek en mor känner för sitt barn. Annars bör man nog inte acceptera vilka handlingar och beteenden som helst. Skulle Breiviks mor ha fortsatt att älska honom efter hans dåd. Kanske? Han behöver nog inte sakna beundrarpost där han är nu i alla fall.

[klorofyll]

Tror villkorslös kärlek hjälper. Finn en person som ni älskar. Oavsett vad den personen gör eller inte gör.
(För om ni istället tror på villkorlig kärlek så kommer ni alltid att oroas över om villkoret uppfylls eller inte.)
Jag tror att det är nyckeln till frihet. Kärleken drar människor till varandra utan ansträngning.

Villkorslös kärlek verkar "osunt" tycker jag. Frånsett möjligen den kärlek en mor känner för sitt barn. Annars bör man nog inte acceptera vilka handlingar och beteenden som helst. Skulle Breiviks mor ha fortsatt att älska honom efter hans dåd. Kanske? Han behöver nog inte sakna beundrarpost där han är nu i alla fall.

Men vad är kärlek, villkorslös kärlek? När man begrundar vad villkorslös kärlek är, finner man då inte att det är en konsekvent handling?

[Algotezza]

Nej, det är det inte.

Men skall vi titta realistiskt på det så är det systemet som bestämmer allt vi gör. Vi är fastlåsta av pengar, och allt annat vi måste ha. Att leva utan fabriker, skolor, föroreningar, korruption är helt otänkbart för oss och allt kommer se precis likadant ut till sista dagen med undantag för att systemet fått ett allt hårdare grepp om oss.

Det blir så när ett tänkade tagit över och utvecklar sig själv hela tiden. Vi klarar ingenting utanför systemet längre.

Ja, det är ett sätt att se på och tolka samtiden. Ett synsätt som gör oss utan ansvar vilket kan vara skönt. Ibland.

[Maat]

Sedan minst 60 000 år, baserat på arkeologiska fynd, har människor berättat historier, sagor visioner, drömmar och förhoppningar, och världen är i dag fylld av fantasier som är uttryck för en längtan efter något annat, bättre, större och mer fantastiskt än den rådande upplevda verkligheten och upplevda vardagen.

Utgående från den oerhörda hängivenhet och entusiasm som gest utrymme att utvecklas av visioner och sagor som Star Wars, Star Trek, Harry potter, Sagan om Ringen och många fler, kan man ana den djupt liggande grundläggande längtan, drömmen, behovet av en bättre värld och ett annat samhälle än det rådande, som finns överallt och hos alla.

Man skulle ju av detta kunna finna det rimligt att med en sådan längtan borde man också vara benägna att arbeta för och agera på ett sådant sätt att en bättre värld skulle kunna bli möjlig.

Dock tycks så inte vara fallet, det ser ut att finnas en ogenomtränglig mur mellan drömmarna, fantasierna, längtan och behoven man vågar erkänna och leva ut i böcker och på tv-skärmen och det agerande man sedan genomför och visar upp i den vardagliga verksamheten.

Orsaken till detta är arvet efter 2000 år av religionernas förtryck som skapat ett massivt kulturellt förbud för människor att bryta mot normen, konventionerna och reglerna som det rådande samhället bestämt är de alla skall följa.

Människorna har blivit genetiskt programmerade att inte ta steg ut ur ledet, att inte tänka utanför normen, att inte göra något som inte alla andra också gör, att inte göra något som kan kullkasta eller förändra den rådande ordningen.

Människornas underkastelse och roll som viljelösa tjänare till samhället är samhällets mål, avsikt och mening.

Slavar och tjänare skall inte vilja förverkliga drömmar, sagor och visioner eftersom detta automatiskt innebär att det rådande samhället skulle raseras, makten som oinskränkt härskar över världen skulle krossas och detta är vad samhället och makten konstant arbetar på att förhindra genom att döda människors djupare känslor och högre sinnen och istället trycka ner dem till grå, färglösa, mähän vars enda längtan är att slappt hänga och göra ingenting.

Det är naturligtvis rent dravel att påstå att man inte kan styra och påverka någonting, det är endast den lögn samhället vill att alla människor skall tro på så att de inte får för sig obehagliga huggskott som att vilja skapa en ny värld.

Där ute i det okända finns sanningen och kunskapen och den som äger detta kan krossa samhället och den rådande ordningen till damm i ett enda ögonblick.

Det är den verklighet som samhället till vilket pris som helst vill förhindra att människorna upptäcker.

Och den effektivaste metoden är att inplantera automatisk censur i människornas hjärnor som automatiskt angriper och förnekar tron på att något kan förändras.

Den som tror att inget kan ändras är ett offer för denna inplanterade lögn.

[Zokrates]

1: Människornas underkastelse och roll som viljelösa tjänare till samhället är samhällets mål, avsikt och mening.


2: Det är naturligtvis rent dravel att påstå att man inte kan styra och påverka någonting, det är endast den lögn samhället vill att alla människor skall tro på så att de inte får för sig obehagliga huggskott som att vilja skapa en ny värld.


3: Den som tror att inget kan ändras är ett offer för denna inplanterade lögn.

1 - Kommer att göra allt för att stoppa 2, vilket gör 3 till sanningen. Att förverkliga 2, kräver inte bara att man har en majoritet bakom sig, utan även att man kontrollerar en majoritet av de vapen som existerar. Det är tyvärr endast med vapenmakt man kan förändra världen, då tydligen ingen med makt kommer att ge bort den frivilligt. Att få med sig tillräckligt många för att åstadkomma en verklig förändring låter sig alltså inte göras. Det går inte med vare sig sunt förnuft eller logik att samla en majoritet bakom sig som enade går emot rådande system.

[Joakim Grundh]

Jag tror inte det behövs vapen. Det är inte vapen som vunnit de största segrarna, utan oftast är det nya tekniker, vilket inte sällan bara handlat om bättre logistik för att kunna försörja den grupp som man verkar i och genom och kräver försörjning för.

Dock så står vapen i vägen, om det är en grupp som agerar för att begränsa en annan. Så som oftast har skett mot rörelser som söker separera sig och i någon mån bli självförsörjande.

Sett ur ett globalt perspektiv är idén om behovet av att kontrollera andra för att sörja för ett högre gott, eller säkerhet, något som står i vägen för vår gemensamma utveckling. Och i grunden för det står vår identifikation som individer som skapar våra olika grupper.

Kan vi inte definiera oss som människor först (ja jag tycker vi skall gå längre än så, men låt oss börja där) utan främst identifierar oss genom nationalitet, religion, kön osv, så kommer vi alltid ha "den andre" som tittar tillbaks mot oss och fylls med våra fasor och projektioner av vår dåliga sida, eller skugga.

Således är livets utmaningar, personligen och kollektivt, en psykologisk process. Eller andlig/spirituell om man hellre väljer de orden.

Det här vet man såklart, och det finns många rörelser som söker upplösa gränser, eller upplösa trauman och därigenom skapa känslor av samhörighet som inte begränsas av snäva gruppidentiteter. Men i spåret av det kommer det alltid finnas de som känner sig utelämnade från den större kollektiva identiet som sådana rörelser står för. Och genom det känna sig än mer isolerade.

Därför som varje humanistisk rörelse som söker skapa gemensam mänsklig identitet främst måste jobba med sin utsida. Där fallerar de flesta rörelser, eller de stelnar till att bli ett självbekräftande för den egna gruppen, istället för att ständigt utmana sina gränser och söka växa den samhörighet som kan skapas.

Andra grupper blir för dogmatiska, eller auktoritära, och löser inte upp normerna, utan skapar nya normer.

Visst kan man inte acceptera alla beteenden, men man kan acceptera alla individer. Förstår man psykologi, sociologi etc så ser man att individer rycks med och ofta agerar på ett sätt som inte är rationellt är förenligt med den större gruppens väl just på grund av trauman som skett tidigare.

Sen det här med att "samhället" eller "systemet" vill trycka ner folk. Well, klart man kan förklara det med arketypiska tänkanden. Men i grund och botten så är det individer som utför manipulationen, eller bestraffningen. Därför än en gång som jag förespråkar ett anarkistiskt ideal. Individer som sitter på beslutsrätt över andra behöver vara okorrumperbara, och balanserade.

Så är ju sällan fallet.

Mer än ofta så är valet av yrke inte ett kall, utan en vilja att ikläda sig en roll. Således börjar någon som vill framstå som god att jobba i ett arbete som ger en identitet av självuppoffrande eller godhet. Den som vill ha en roll av att vara rättvis tar ett jobb i ett arbete som ger en sådan identiet. Men just det att man styrs av egots behov av identiet, gör att personen snarare slipper utagara eller vara det sökta värdet.

Det är ett stort problem. Och varför roller inte skall ges status i samhället. Och varför löner etc tjänar på en plattare struktur. Och varför vår verksamhet inte bör vara så kontrollerad.

Men det är också ett skäl till varför individen måste ges en stor frihet gentemot systemet, och valfrihet behöver få råda. Annars kan man få stå och stampa med att kämpa med skitproblem bara för att man träffat på motstånd inom statens representation. Något jag fått uppleva många gånger.

[Joakim Grundh]

Men jag är också fullt medveten om att det oftast är mina egna låsningar, eller oförmågan att se fullt rationellt på problemet, som hindrat mig.

Låt oss ställa upp en utmaning. Vad utgör ett beteende eller ett hinder för er som ni anser att samhället står för, som är utanför er? Sen försök bevisa att ni inte kan förändra det. Så skall jag ta mig tiden att motbevisa att det finns ett samhälleligt hinder för er.

[Antic]

Visst. Stoppa massproduktion och fabriker, ta bort atmosfärförstörande bilar. Stoppa politik och masstänkande, armeer, slaveri, svartjobb, pengar och skolor. Så tar vi bort skövling, överkonsumering, industriellt ovärdigt dödande av djur, till att börja med.

(systemet med andra ord)

Hittar du något samhälleligt hinder? Verkar det hela lika utopiskt som helt otänkbart?

Välkommen till systemet. - Jag heter systemet och bestämmer precis allting, det är mig du och alla andra är slav under.

Nå, hur gör vi? Förslag?

[klorofyll]

Vad utgör ett beteende eller ett hinder för er som ni anser att samhället står för, som är utanför er? Sen försök bevisa att ni inte kan förändra det.

Så länge man vill någonting finns det hinder, dessa kan betraktas som något liggande utanför, eller som något vilket vi är en del av, frågan är vad vi kan påverka (vi kan inte påverka det förflutna), men meningen tror jag är att vi ska försöka se hindren som broar till möjligheter.

[Maat]

Det är så listigt uträknat att man inte alls behöver gå emot systemet, allt man behöver göra är att avslöja sanningen och sprida denna, då kommer systemet att falla samman och dö helt av sig självt utan att någon behöver lyfta ett finger.

Det är nämligen så illa ställt bakom fasaderna att om människor fick veta och insåg hur det i verkligheten ser ut och fungerar kommer man att fyllas av en sådan avsky, förakt och hat att maktens makt avdunstar som dimma i sol och blir till intet.

Man behöver inte utföra någon aktiv handling eller göra minsta antydan till revolution, endast bara tyst vända systemet ryggen i avsky och förakt.

När man inte längre tror att det är den enda vägen, det enda hoppet, den enda möjligheten.

När man inte längre fruktar makten faller allt samman.

Det existerar uteslutande för att människor är rädda för vad som händer om de inte lyder.
Men förakt, avsky och hat är starkare känslor än rädsla.

Sanningen är allt som behövs – inget mer.