Vad vi kan veta om tingen och tingens verkliga beskaffenhet kan vara omöjligt att synkronisera, som du säger. Frågan är om detta är en begränsning av vår förmåga eller om det inte finns en yttre värld med en given form? Om du och jag står och tittar på en elefant så är min spontana reaktion att där står du och här står jag och där är en elefant som vi båda tittar på. Jag föreställer mig att vi båda ser på samma elefant även om vi ser den från olika håll och upplever den olika. Vi kanske inte ser samma elefant, men det är samma elefant som står där

Eller? Även om jag tittar på den genom ett kalejdoskop och du genom ett tunt silkestyg så är det någonstans bortom dessa förvrängningar faktiskt en elefant som står där? (giv mig styrka).
MEN att uppleva något olika är inte samma sak som att föreställa sig att något är på ett sätt som det inte är, eller? Att till exempel föreställa sig att jorden är platt och att vattnet rinner av kanterna och ner i en oviss avgrund, och att jordens vattenreserv fylls på från en gudomlig källa i jordens innandöme? Vissa saker upplever vi inte annorlunda utan endast föreställer oss annorlunda.
Förresten tvivlar jag på att elefanten har bättre förutsättningar att veta sin form än vi har. Han måste väl ha samma dilemma?
Hur vi upplever den objektiva världen är subjektivt; tex så ser vi färger olika och hör ljud olika. Världen ser annorlunda ut för en insekt. Men detta innebär endast att våra förhållningssätt till den objektiva världen blir
relativa. Jag vill ändå (för att verka som en motvikt mot dig) hävda att det finns en objektiv värld där ute som vi upplever relativt. Och så länge som det förhåller sig så finns det rationella funktioner som uppkommer mellan våra kroppar och andra kroppar i denna objektiva värld. Vårt hjärta bör t.ex endast ha en tolkning om sin funktion för att vi ska fungera som individer. På samma sätt bör vi upprätthålla en harmoni mellan oss och ting som förhåller sig utanför våra kroppar för att vår hälsa och överlevnad ska fortgå. Jag kan inte associera fritt om hur jag ska bete mig för att upprätthålla denna harmoni.
The Blind Men and the Elephant
by John Godfrey Saxe (1816-1887)
It was six men of Indostan
To learning much inclined,
Who went to see the Elephant
(Though all of them were blind),
That each by observation
Might satisfy his mind.
The First approached the Elephant,
And happening to fall
Against his broad and sturdy side,
At once began to bawl:
"God bless me! but the Elephant
Is very like a wall!"
The Second, feeling of the tusk,
Cried, "Ho! what have we here
So very round and smooth and sharp?
To me 'tis mighty clear
This wonder of an Elephant
Is very like a spear!"
The Third approached the animal,
And happening to take
The squirming trunk within his hands,
Thus boldly up and spake:
"I see," quoth he, "the Elephant
Is very like a snake!"
The Fourth reached out an eager hand,
And felt about the knee.
"What most this wondrous beast is like
Is mighty plain," quoth he;
"Tis clear enough the Elephant
Is very like a tree!"
The Fifth, who chanced to touch the ear,
Said: "E'en the blindest man
Can tell what this resembles most;
Deny the fact who can
This marvel of an Elephant
Is very like a fan!"
The Sixth no sooner had begun
About the beast to grope,
Than, seizing on the swinging tail
That fell within his scope,
"I see," quoth he, "the Elephant
Is very like a rope!"
And so these men of Indostan
Disputed loud and long,
Each in his own opinion
Exceeding stiff and strong,
Though each was partly in the right,
And all were in the wrong!
So oft in theologic wars,
The disputants, I ween,
Rail on in utter ignorance
Of what each other mean,
And prate about an Elephant
Not one of them has seen!