rekoj skrev:Mm..det stämmer med uppfattningen jag fått av Wilber också, och det är något som jag kan sympatisera med, samtidigt som jag också anar en del problem, till exempel gällande de olika förutfattade meningarna som ligger till grunden för det.
Gällande frågan om fundament..så kan jag tycka att fundament är viktiga, men jag skulle inte hävda dess eviga oförgänglighet. Ett fundament kan utgöra en stabil grund, tills omständigheter gör att fundamentet upplöses, eller tills man själv gör bedömningen om att det är läge att förflytta sig bort från fundamentet till en annan mark.
En integralfilosofi är intressant och Wilber gör ett bra jobb och den skall givetvis ifrågasättas, det är hela grejen enligt honom själv.
Poängen med den är flerfaldig och den är en karta som innefattar mänsklig potential/förmåga och existensens natur och som fungerar som ett skelett/index att hänga upp all filosofi människor haft, har och kommer ha. Som sagt, det blir mycket att skriva om det är ju den mest omfattande filosofiska teori som existerar bokstavligt talat. Metafilosofi som är gjord för att förändras, den är inte statisk.
Den skall INTE vara en karta över Wilbers preferenser, det är han tydlig med och den får inte blanda kartan med terrängen det vet han bättre än någon säger han själv och det märks
En strävan efter ett fundament är en förutfattad mening enligt mig. Däremot ett meta-filosofi index som förhåller modeller, fenomen och erfarenheter till varandra är inte det. Om man upptäcker att idén om att något är ett fundament, som processfilosofin, systemteori och andliga traditioner kan mena så skall dessa tankar innefattas och placeras i denna meta-filosofi, den får inte utesluta något.
Whitehead är exempelvis en sådan processfilosof som tar "allt flyter" på allvar. Det är ett perspektiv som säger att inget är fundamentalt för att allt är "aktivitet i förändring". Processen är fundamental och enligt Whitehead är den levande, organisk, kreativ och medveten tror jag, han verkar lite luddig
rekoj skrev:Här lyckades du lura mig för en kort stund. Hade jag verkligen påstått att du var ointresserad av fakta? Och hade jag verkligen varit så klantig att jag bara använde begreppet "fakta" när jag syftade till empirisk data som sådan den uppfattas av sinnesorganen? Jag tänkte just skriva och ursäkta min slarviga begreppsanvändning, när jag tog tid att läsa igenom stycket jag skrivit tidigare och noterade då att det inte riktigt stämde att jag uttryckt mig så. Jag hade ju betonat att det var empiri jag syftade till...och jag skrev att jag inte menade att du är ointresserad av empirisk fakta, utan jag försökte förklara skillnaden mellan överordnade och underordnade intressen.
Tycker du fortfarande inte att min kritik träffar, då må det så vara. Kanske gör den inte det heller från ett högre sanningsperspektiv. Själv förstår jag fortfarande inte varför min kritik inte träffar, men jag tror inte att min kritik är perfekt och oproblematisk. Jag är medveten om att jag har brister både i förståelse och uttrycksförmåga.
Ja den stämmer inte, jag är intresserad av empirisk fakta och alla typ av fakta och tror jag förklarat detta. Jag är inte idealist och innefattar all vetenskap i mitt perspektiv inklusive fysik.
Däremot gissar jag inte, som fysikalismen, att det naiv realism innefattar är någon "komplett verklighet".
Jag sätter inga ord i mun på dig utan förklarar hur jag ser det och jag uppfattade att du missuppfattat hur jag ser det helt enkelt.
Här är jag så det är bara att fråga om intresse finns
rekoj skrev:Här kommer vi till en tolkningsfråga om vad som hör till ämnet och vad som inte hör till ämnet. Jag ställer mig starkt tveksam till den som tror sig kunna förstå medvetandet utan att förstå sig själv, och utan att se sig själv som en del av själva medvetandeproblemet. Det synsättet landar lätt i antagandet/positioneringen att det är du själv som är subjektet medan medvetandet är objektet. Det förhållningssättet kan säkerligen förklara en viss aspekt medvetandet, men jag tvivlar att det kan ge en tillfredsställande komplett förståelse för medvetandet.
För att få mer komplett förståelse för medvetandet tror jag det är viktigt att också kunna betrakta sig själv från ett utomstående perspektiv, där det är du själv som är objektet luppen är placerad över. Jag menar det då inte som en form av navelskåderi, där det fortfarande är du själv som är subjektet, utan som en form av betraktelse från ett verkligt utomstående perspektiv, där hela du betraktas (exakt hur det ska gå till uppfattar jag som svårt att förklara i ord - men jag tänker det kan ske genom en form av växelverkan den en själv växlar mellan att vara objekt och subjekt. Att kunna släppa tag om sitt ego är kanske en av de svåraste delarna).
Med andra ord: Tror du att personen som du själv identifierar dig som inte har något att göra med medvetandeproblemet, är jag benägen att tro att du missar något väsentligt.
Jag har till exempel vid tillfällen tyckt att Pollen och Vertumnus framfört träffsäker kritik mot något du skrivit. Sen har jag med spänning väntat på om och hur du ska besvara denna kritiken, och när du svarat på denna kritiken, har jag fått upplevelsen att det mynnat ut i en slags antiklimax. Det som jag tyckt var så intressant och spännande i Pollens och Vertumnus inlägg har inte fått nån uppmärksamhet, och istället har fokus hamnat vid något annat som jag haft desto svårare att förstå relevansen i. Jag säger då inte att du haft fel i avfärdandet av deras kritik. Inom ramarna för ditt egna perspektiv och din egen upplevelsevärld må du vara fullt berättigad i att säga att du själv har rätt medan andra missförstår och missuppfattar. Inget säger heller att du måste överge dessa ramar. Men om du ändå gjorde det tror jag att det finns en möjlighet att vidga förståelsen för medvetandet.
Det går nog alltid att hålla fast vid perspektiv där man själv har rätt och andra har fel, men den som ständigt gör det menar jag snarare visar svaghetstecken än tecken på styrka.
Som jag då ser det så är det alltså inte möjligt att se det inre från utsidan. Jag håller delvis med Kant i det avseendet och menar att det är en missuppfattning att detta kan göras. Det inre/yttre är två radikalt olika perspektiv av existensen och existensen kan inte förstås utan att räkna med dem bägge. Inte heller kan de förklara varandra eller reduceras till varandra. Existensen verkar inte fungera som så att vi kan veta något om en komplett verklighet endast sedd ur ett perspektiv och endast riktat mot vissa saker som som "bitar av ett pussel".
Jag håller med om tanken att personen man själv är "ingår i problemet".
Ett annat sätt att säga det på är att problemet handlar om själva problemet och inte om något i verkligheten.
Problemet kanske mest är att vi delar in naturen i kategorier den inte hör hemma i.
rekoj skrev:Jag har till exempel vid tillfällen tyckt att Pollen och Vertumnus framfört träffsäker kritik mot något du skrivit. Sen har jag med spänning väntat på om och hur du ska besvara denna kritiken, och när du svarat på denna kritiken, har jag fått upplevelsen att det mynnat ut i en slags antiklimax. Det som jag tyckt var så intressant och spännande i Pollens och Vertumnus inlägg har inte fått nån uppmärksamhet, och istället har fokus hamnat vid något annat som jag haft desto svårare att förstå relevansen i. Jag säger då inte att du haft fel i avfärdandet av deras kritik. Inom ramarna för ditt egna perspektiv och din egen upplevelsevärld må du vara fullt berättigad i att säga att du själv har rätt medan andra missförstår och missuppfattar. Inget säger heller att du måste överge dessa ramar. Men om du ändå gjorde det tror jag att det finns en möjlighet att vidga förståelsen för medvetandet.
Det går nog alltid att hålla fast vid perspektiv där man själv har rätt och andra har fel, men den som ständigt gör det menar jag snarare visar svaghetstecken än tecken på styrka.
Jag vet inte om att jag missat att svara på någon kritik
Jag har däremot svarat samma sak många gånger och påpekat att det kanske är missuppfattningar av det jag svarat som spelas pingis med.
Vad är det du vill jag svarar på?
