Spel och verklighet

[David H]

All the world's a stage, and all the men and women merely players. They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts. - As you like it, akt 2 scen 7

Vad säger ni om detta Shakespeare-citat? Är världen en scen, och människorna bara skådespelare?

Hur ser egentligen relationen mellan spel och verklighet ut? Är det användbart att dra nytta av spel för att bättre förstå verkligheten, som till exempel spelteoretiska resonemang inom statsvetenskapen? Vad är kopplingen mellan spel och logik?

[Anders]

All the world's a stage, and all the men and women merely players. They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts. - As you like it, akt 2 scen 7

Vad säger ni om detta Shakespeare-citat? Är världen en scen, och människorna bara skådespelare?

Hur ser egentligen relationen mellan spel och verklighet ut? Är det användbart att dra nytta av spel för att bättre förstå verkligheten, som till exempel spelteoretiska resonemang inom statsvetenskapen? Vad är kopplingen mellan spel och logik?

För mig är spelet en holistisk avbildning av verkligheten, man har skalat av det värsta av snömos som framför allt präglar människans värld och gör den mer aptitlig. Kommer spontant att tänka på det gamla Alga-spelet Nya Wangaratta, ett sjöfartsspel, köpa och sälja varor(minns någon?) som beredde mig och mina polare lika mycket glädje som jag antar nån ungdom får ut nu av CS, LoL eller Dota. I verkliga världen är sjöfart, rederi allt det ett härk av komplexitet, på en spelplan med enkla regler greppbart.

(Som parentes har jag försökt hitta ett dataspel på samma ide, köpa och sälja, åka över världen med handelsskepp och lika greppbart. Det fanns ett till Palm Pilot, de år jag var chef, men nu är de som finns alldeles för komplexa)

[Smisk]

All the world's a stage, and all the men and women merely players. They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts. - As you like it, akt 2 scen 7

Vad säger ni om detta Shakespeare-citat? Är världen en scen, och människorna bara skådespelare?

Hur ser egentligen relationen mellan spel och verklighet ut? Är det användbart att dra nytta av spel för att bättre förstå verkligheten, som till exempel spelteoretiska resonemang inom statsvetenskapen? Vad är kopplingen mellan spel och logik?

Vår föreställningsförmåga ger oss ett gränssnitt vi tvingas använda för att hantera livet.
Föreställningar är kreativa fiktioner som genereras omedvetet och med delvis medveten påverkan.
Spel är en delmängd av fiktioner, det är alltså en typ av fiktion som gör att vi kan handla.
Fiktioner är alltså mer än spel men spel är fiktioner.

Vi är helt gjorda för att ha föreställningar och kan alltså inte kliva ur detta gränssnitt.
Visst kan man påverka sin erfarenhet med meditation, droger eller sjukdomar men systemet bör av hälso och meningsskäl fungera smidigt. Det är med andra ord värdefullt för oss att ha meningsfulla föreställningar som fungerar för oss.

Tanken att världen är livets scen och vi är aktörer på den syftar kan syfta på detta. I detta fall känner jag att han inkluderar konstnärlighet och poesi som en kvalité som innefattar livet som helhet.

Vi får tankar om vad som är värt att göra och undvika från oss själva, samhället, andra personer och vi kan även ifrågasätta och reflektera över dem vilket är en roll filosofin har. Jag skulle hävda att vi BÖR reflektera över dem. Vi BÖR alla delvis gå i KBT och utreda vilka "spel" vi spelar och vilka vi "bör spela".

[David H]

För mig är spelet en holistisk avbildning av verkligheten, man har skalat av det värsta av snömos som framför allt präglar människans värld och gör den mer aptitlig. Kommer spontant att tänka på det gamla Alga-spelet Nya Wangaratta, ett sjöfartsspel, köpa och sälja varor(minns någon?) som beredde mig och mina polare lika mycket glädje som jag antar nån ungdom får ut nu av CS, LoL eller Dota. I verkliga världen är sjöfart, rederi allt det ett härk av komplexitet, på en spelplan med enkla regler greppbart.

(Som parentes har jag försökt hitta ett dataspel på samma ide, köpa och sälja, åka över världen med handelsskepp och lika greppbart. Det fanns ett till Palm Pilot, de år jag var chef, men nu är de som finns alldeles för komplexa)

Sammanfattar det ganska väl tycker jag. Spel hämtar ofta inspiration från verkligheten, men behöver inte alltid försöka efterlikna verklighet. I spel som du nämner kan man väl säga att verkligheten är en slags förebild, och det finns en strävan om att göra spelet så att det ska likna verklighet och kännas verklighetstroget.
Andra spel är mer baserade på fiktion, som till exempel spel där man är en alv som flyger runt på en drake. Ofta finns det väl en önskan bland spelkonstruktörer om att både knyta an till något verkligt, och samtidigt något annorlunda/nytt som höjer spelglädjen eller spelbarheten.

[David H]

Vår föreställningsförmåga ger oss ett gränssnitt vi tvingas använda för att hantera livet.
Föreställningar är kreativa fiktioner som genereras omedvetet och med delvis medveten påverkan.
Spel är en delmängd av fiktioner, det är alltså en typ av fiktion som gör att vi kan handla.
Fiktioner är alltså mer än spel men spel är fiktioner.

Vi är helt gjorda för att ha föreställningar och kan alltså inte kliva ur detta gränssnitt.
Visst kan man påverka sin erfarenhet med meditation, droger eller sjukdomar men systemet bör av hälso och meningsskäl fungera smidigt. Det är med andra ord värdefullt för oss att ha meningsfulla föreställningar som fungerar för oss.

Vi skapar narrativ (föreställningar/berättelser) för att försöka förklara tillvaron vi lever i? Ungefär så tolkar jag det du skriver på ett sätt som känns rimligt för mig själv iaf.
Detta om att ha "meningsfulla föreställningar som fungerar för oss", är det något som gäller för spel? Jag tänker att detta kanske mer har å göra med vår verklighetsuppfattning, och att inom spel kan vi istället pröva andra föreställningar som inte är direkt meningsfulla och inte direkt fungerar.

Tanken att världen är livets scen och vi är aktörer på den syftar kan syfta på detta. I detta fall känner jag att han inkluderar konstnärlighet och poesi som en kvalité som innefattar livet som helhet.

Vi får tankar om vad som är värt att göra och undvika från oss själva, samhället, andra personer och vi kan även ifrågasätta och reflektera över dem vilket är en roll filosofin har. Jag skulle hävda att vi BÖR reflektera över dem. Vi BÖR alla delvis gå i KBT och utreda vilka "spel" vi spelar och vilka vi "bör spela".

Här lyfts denna fråga om livet vi lever är eller kan vara ett spel. Du tycks vara lite inne på den linjen, då du nämner att vi kan går i KBT för att utreda vilka "spel" vi spelar. Det antyder att vi kan spela spel utan att vara medvetna om det?

Jag är benägen att tänka att motsatsen till spel är verklighet, så då är det en del av spelets definition att spelet inte är verklighet. Det är klart att man se det som att det vi uppfattar som vår verklighet i själva verket är ett omedvetet spel...men att uttrycka sig så kan också vara lite förvirrande menar jag, just eftersom det riskerar sudda ut viktig distinktion mellan verklighet och spel.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att verkligheten inte är spel, men vi kan välja att betrakta den verklighet vi upplever som om det vore ett spel. För att vi ska kunna se det som ett spel krävs dock att vi förflyttar oss till en slags metanivå först. Perspektivfrågan blir således viktig. Om n = vår högsta medvetandenivå / yttersta perspektiv, så kan det vi betraktar som spel befinna sig som högst på nivån (n - 1)

[Smisk]

Vi skapar narrativ (föreställningar/berättelser) för att försöka förklara tillvaron vi lever i? Ungefär så tolkar jag det du skriver på ett sätt som känns rimligt för mig själv iaf.
Detta om att ha "meningsfulla föreställningar som fungerar för oss", är det något som gäller för spel? Jag tänker att detta kanske mer har å göra med vår verklighetsuppfattning, och att inom spel kan vi istället pröva andra föreställningar som inte är direkt meningsfulla och inte direkt fungerar.

Exakt så. Det gäller för oss som mentala varelser och vi kan inte kliva ur det. Det gäller alltså för allt vi är och gör, inklusive spel.
Spel är en typ av "meningsfulla föreställningar" som precis som trafikreglerna har värde för oss och där reglerna och vad som är viktigt i dem riktar vår uppmärksamhet så att vi kan "spela spelet".

Om vi leker med tanken att vi är helt nyfödda men fullt fungerande. Vi vaknar i en säng i ett rum men har inga koncept av någon "värld utanför" eller vad som är viktigt. Vi märker att det vi vaknar av är att det tjuter och att det brinner. Det luktar rök och blir varmare och varmare och vi "tvingas handla". Om vi jämför föreställningarna där vi har koncepten "dörr" och "världen där ute" så är dessa tillsammans med koncepten av "eld" och "smärta" helt avgörande för hur vår uppmärksamhet "tvingar oss" att tänka på dessa saker.

Eftersom vi "tvingas handla" så tvingas vi att utveckla får föreställningsförmåga om vad som existerar (en karta) och vad som är viktigt (en kompass). Dessa utvecklas av nödvändighet, vi kan alltså inte handla medvetet ALLS utan dem.

Spel är en underkategori av kartan/kompassen. Enkla spel är ett destillat av dem, dem är "enkla kartor med kompass" om du är med på metaforen.

Berättelserna/narrativet du talar om är en metod för oss att formulera "världen som meningsfull för oss" tänker jag.

Verkar det rimligt?

Här lyfts denna fråga om livet vi lever är eller kan vara ett spel. Du tycks vara lite inne på den linjen, då du nämner att vi kan går i KBT för att utreda vilka "spel" vi spelar. Det antyder att vi kan spela spel utan att vara medvetna om det?

Exakt. Detta menade jag beskriver hur filosofi fungerar, filosofi är alltid en medveten process, den kräver av oss att vi reflekterar, ser nya saker och integrerar dem i tillvaron. Precis som KBT. Det mesta av allt vi uppfattar uppfattar vi omedvetet/automatiskt och det är sedan upp till oss att handla med det som ingredienser.

Med exemplet av elden i stugan ovan så är dessa "på förhand" integrerade tankar vi förväntar oss skulle kunna hända vi sedan i verkligheten testar oss fram till om så är fallet. Vi utesluter automatiskt saker och tills vi får ett "litet spel" vi kan använda.

Jag är benägen att tänka att motsatsen till spel är verklighet, så då är det en del av spelets definition att spelet inte är verklighet. Det är klart att man se det som att det vi uppfattar som vår verklighet i själva verket är ett omedvetet spel...men att uttrycka sig så kan också vara lite förvirrande menar jag, just eftersom det riskerar sudda ut viktig distinktion mellan verklighet och spel.

Kants uppfattning att vi inte kommer åt "världen i sig" utan endast "världen för mig" är intressant här.
Som jag tidigare påpekat så är detta en gammal österländsk tanke som genomsyrar Hinduism och Buddhism och min uppfattning är att vi just FÖR att världen och vår uppfattning finns kan relatera till och med dem. Det är MED de olika typerna av existens vi kan erfara yttre och inre fenomen i världen. Vi kan inte blanda ihop dem, precis som Kant påpekar, men samtidigt så existerar bägge typerna av aspekter hos världen.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att verkligheten inte är spel, men vi kan välja att betrakta den verklighet vi upplever som om det vore ett spel. För att vi ska kunna se det som ett spel krävs dock att vi förflyttar oss till en slags metanivå först. Perspektivfrågan blir således viktig. Om n = vår högsta medvetandenivå / yttersta perspektiv, så kan det vi betraktar som spel befinna sig som högst på nivån (n - 1)

Vi missuppfattar vad "verkligheten är" när vi inte räknar med att den innehåller flera olika typer av fenomen/existens/processer.
Buddhismens Sunyata jag nämnt används för att få tänkandet att "lossna" från att ta in världen som "en samling yttre föremål".
Sunyata definieras som "tomt på egen inneboende existens" och man kan reflektera över sin uppfattning av vad som är "helt verkligt" genom att utreda hur verkligheten måste vara konstruerad. Syftet med att göra det är för Buddhismen att komma till insikt om att det man ALLTID tar för givet som "verkligheten" ALDRIG är just verkligheten. Det är fiktion

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sunyata

Syftet med att göra det är inte att bli verklighetsfrånvänd utan att få klarhet i hur man själv deltar i att skapa det som orsakar "smärta" (Dukkha) i erfarenheten, som är en del av verkligheten.