Medvetandets natur

[Smisk]

Trådskaparens intension och frågor ger intryck av att referera till olika strukturella komplexitetsnivåer.
Motivet till Delta-konceptets tillblivelse och målsättning var insikten om att en eventuell möjlig beskrivning
av medvetandets basala grund kräver svar på frågeställningarna föranledda av Citat A och Citat B.
Frånvaron av svar till Citat A i konceptet medför t ex att introspektion baserad på egna erfarenheter,
saknar solid grund, då erfarenhet förutsätter förekomst av det odefinierade begreppet tid.

Uppdateringen av http://www.deltakonceptet.se är, bortsett från några återstående smärre justeringar, nu klar.
Läs gärna kapitel 3, MEDVETANDET / ”JAGET” som berör det som avhandlas i föreliggande tråd.
Innehållet i kapitel 3 kan ses som en bekräftelse på hur bristfällig vår kunskap om medvetandet fortfarande
är, liksom om ”jagets” (i samverkan med universum) undflyende natur.

Det som ofta förbises är att förnimmelsen inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med hjälp
av begrepp, som verkligheten och vi själva är delaktiga i formandet av. Det innebär att bakgrunden
till förnimmelsen i slutänden, bl a även p g a Citat A och Citat B, kan visa sig vara ej beskrivbar via
våra atomära begrepp, utan av principiella skäl ligger utom räckhåll för oss.

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

Filosofen Whitehead som vi talat om i denna kontext insåg detta problem och menade då vidare att eftersom vi inte kan veta något om någon riktig verklighet utan endast av relativa aspekter av existensen vi har direkt tillgång till behöver vi använda intuition och experimentera oss fram pragmatiskt till vad han kallade för en spekulativ filosofi.

Med andra ord, vi har inte tillgång till någon "verklighet" men vi är tvingade att skapa oss en modell och experimentellt prova vilka modeller som passar bäst. Exempelvis, vi kan inte empiriskt eller matematiskt/logiskt få kunskap om Gud, men vi kan ändå tänka oss Gud. Samma sak gäller mening, värde och estetik, dessa har inget med någon ontologisk "verklighet" att göra men vi kan ändå erfara dem i våra liv och förhålla oss till dem från det perspektivet.

[Algotezza]

Filosofen Whitehead som vi talat om i denna kontext insåg detta problem och menade då vidare att eftersom vi inte kan veta något om någon riktig verklighet utan endast av relativa aspekter av existensen vi har direkt tillgång till behöver vi använda intuition och experimentera oss fram pragmatiskt till vad han kallade för en spekulativ filosofi.

Med andra ord, vi har inte tillgång till någon "verklighet" men vi är tvingade att skapa oss en modell och experimentellt prova vilka modeller som passar bäst. Exempelvis, vi kan inte empiriskt eller matematiskt/logiskt få kunskap om Gud, men vi kan ändå tänka oss Gud. Samma sak gäller mening, värde och estetik, dessa har inget med någon ontologisk "verklighet" att göra men vi kan ändå erfara dem i våra liv och förhålla oss till dem från det perspektivet.

Gud, mening, värde, etik och estetik ingår i vår upplevda verklighet, som jag tolkar det.

Det vi har tillgång till är just vår upplevda verklighet. I stället för att spekulera om något slags "absolut verklighet bortom den upplevda eller 'verkligheten i sig'", bör vi kanske i stället fundera över vilka principer och lagar som möjliggör att vi alla har just "en upplevd verklighet här och nu". Det är nämligen dessa "principer och lagar" som jag menar utgör "verkligheten i sig bortom vår upplevda verklighet". Dessa bör man kunna "räkna sig fram till" via det vi faktiskt upplever och därmed kan mäta och väga samt via intuition, fantasi och experimentlusta och inte minst samtal, där vi lyssnar på varandra...

[hakkapeliitta]

Kanske så enkelt att folk strävar efter gemenskap och söker sej dit där det finns en gemensam nämnare.
Gud är ett ord men också ett begrepp som tjänar som ett "paraplybegrepp" där alla är överens och samlas kring detta. Sen kan man ha olika åsikter om om andra saker i praktiska men behåller den gemensamma övertygelsen som är kittet som håller samman.

[Smisk]

Gud, mening, värde, etik och estetik ingår i vår upplevda verklighet, som jag tolkar det.

Det vi har tillgång till är just vår upplevda verklighet. I stället för att spekulera om något slags "absolut verklighet bortom den upplevda eller 'verkligheten i sig'", bör vi kanske i stället fundera över vilka principer och lagar som möjliggör att vi alla har just "en upplevd verklighet här och nu". Det är nämligen dessa "principer och lagar" som jag menar utgör "verkligheten i sig bortom vår upplevda verklighet". Dessa bör man kunna "räkna sig fram till" via det vi faktiskt upplever och därmed kan mäta och väga samt via intuition, fantasi och experimentlusta och inte minst samtal, där vi lyssnar på varandra...

Ja vår uppfattning av världen är en kombination av olika typer av saker där fysiska förnimmelser, erfarenheter samt mentala föreställningar går ihop inför medvetandet.

Dessa saker är av helt olika natur och varje typ av sak har sina möjligheter/begränsningar och där interaktionen även har det, så måste det vara eller vad säger du?

När vi skall begripliggöra saker, som vi gör med tankarna här denna texten uttrycker, så är detta tänkande byggt på möjligheterna/begränsningarna det har. Det kommer endast kunna hantera vissa typer av saker men inte allt. Vi kan även utveckla nya sätt att tänka, känna och nya intuitioner och om det är något filosofin gör så är det att belysa tidigare otänkta saker så att man kan tänka nytt.

Saker som "Gud, mening, värde, etik och estetik" är inget vi kan förnimma empiriskt men samtidigt är alla av dem saker vi av nödvändighet måste relatera till. Även om dem kan beskrivas som delvis fiktiva, alltså att föreställningarnas natur är nödvändiga för dem, så är de i "världen för oss" ofrånkomliga.

Vilket sätt att tänka kring världen bör man använda?
Kan man tänka sig ett sätt som är fritt från saker som är helt overkliga, som föreställningar, värden, mening och estetik?


Medvetandets natur är enligt en del bortom föreställningarnas förmåga som både för mysterianism, Buddhism och Vedanta.
Inom Buddhism och Vedanta så är även vår egen natur bortom föreställningarna och föreställningarna är en helt annan typ av sak än den.

[David H]

Filosofen Whitehead som vi talat om i denna kontext insåg detta problem och menade då vidare att eftersom vi inte kan veta något om någon riktig verklighet utan endast av relativa aspekter av existensen vi har direkt tillgång till behöver vi använda intuition och experimentera oss fram pragmatiskt till vad han kallade för en spekulativ filosofi.

Med andra ord, vi har inte tillgång till någon "verklighet" men vi är tvingade att skapa oss en modell och experimentellt prova vilka modeller som passar bäst. Exempelvis, vi kan inte empiriskt eller matematiskt/logiskt få kunskap om Gud, men vi kan ändå tänka oss Gud. Samma sak gäller mening, värde och estetik, dessa har inget med någon ontologisk "verklighet" att göra men vi kan ändå erfara dem i våra liv och förhålla oss till dem från det perspektivet.

Gud, mening, värde, etik och estetik ingår i vår upplevda verklighet, som jag tolkar det.

Det vi har tillgång till är just vår upplevda verklighet. I stället för att spekulera om något slags "absolut verklighet bortom den upplevda eller 'verkligheten i sig'", bör vi kanske i stället fundera över vilka principer och lagar som möjliggör att vi alla har just "en upplevd verklighet här och nu". Det är nämligen dessa "principer och lagar" som jag menar utgör "verkligheten i sig bortom vår upplevda verklighet". Dessa bör man kunna "räkna sig fram till" via det vi faktiskt upplever och därmed kan mäta och väga samt via intuition, fantasi och experimentlusta och inte minst samtal, där vi lyssnar på varandra...

Låter rimligt tycker jag, trots den inneboende paradox-problematiken i det du skriver. Först skriver du om att inte spekulera om verklighet bortom vår upplevda verklighet, och sedan i nästa mening gör du ett uttalande om vad som faktiskt utgör verkligheten bortom vår upplevda verklighet. Jag tänker att det är en typ av synbara paradoxer som vi behöver kunna vara ödmjuka inför.

Vi är individer och samtidigt en del av något kollektivt, att arbeta parallellt med dessa perspektiv kan vara knepigt, men nog ofta nödvändigt. Ibland talar vi med individröst och ibland talar vi med kollektivröst, och ibland kan individrösten övergå till att bli en kollektivröst och vice versa. Det är inte så självklart lätt att hänga med i svängarna där.

[Anders]

Filosofen Whitehead som vi talat om i denna kontext insåg detta problem och menade då vidare att eftersom vi inte kan veta något om någon riktig verklighet utan endast av relativa aspekter av existensen vi har direkt tillgång till behöver vi använda intuition och experimentera oss fram pragmatiskt till vad han kallade för en spekulativ filosofi.

Med andra ord, vi har inte tillgång till någon "verklighet" men vi är tvingade att skapa oss en modell och experimentellt prova vilka modeller som passar bäst. Exempelvis, vi kan inte empiriskt eller matematiskt/logiskt få kunskap om Gud, men vi kan ändå tänka oss Gud. Samma sak gäller mening, värde och estetik, dessa har inget med någon ontologisk "verklighet" att göra men vi kan ändå erfara dem i våra liv och förhålla oss till dem från det perspektivet.

Gud, mening, värde, etik och estetik ingår i vår upplevda verklighet, som jag tolkar det.

Det vi har tillgång till är just vår upplevda verklighet. I stället för att spekulera om något slags "absolut verklighet bortom den upplevda eller 'verkligheten i sig'", bör vi kanske i stället fundera över vilka principer och lagar som möjliggör att vi alla har just "en upplevd verklighet här och nu". Det är nämligen dessa "principer och lagar" som jag menar utgör "verkligheten i sig bortom vår upplevda verklighet". Dessa bör man kunna "räkna sig fram till" via det vi faktiskt upplever och därmed kan mäta och väga samt via intuition, fantasi och experimentlusta och inte minst samtal, där vi lyssnar på varandra...

Låter rimligt tycker jag, trots den inneboende paradox-problematiken i det du skriver. Först skriver du om att inte spekulera om verklighet bortom vår upplevda verklighet, och sedan i nästa mening gör du ett uttalande om vad som faktiskt utgör verkligheten bortom vår upplevda verklighet. Jag tänker att det är en typ av synbara paradoxer som vi behöver kunna vara ödmjuka inför.

Vi är individer och samtidigt en del av något kollektivt, att arbeta parallellt med dessa perspektiv kan vara knepigt, men nog ofta nödvändigt. Ibland talar vi med individröst och ibland talar vi med kollektivröst, och ibland kan individrösten övergå till att bli en kollektivröst och vice versa. Det är inte så självklart lätt att hänga med i svängarna där.

Det intressantaste ordet i diskussionen här är i min mening ordet "vi". För mej hade solen kretsat runt jorden om jag inte haft "er".

[David H]

Gud, mening, värde, etik och estetik ingår i vår upplevda verklighet, som jag tolkar det.

Det vi har tillgång till är just vår upplevda verklighet. I stället för att spekulera om något slags "absolut verklighet bortom den upplevda eller 'verkligheten i sig'", bör vi kanske i stället fundera över vilka principer och lagar som möjliggör att vi alla har just "en upplevd verklighet här och nu". Det är nämligen dessa "principer och lagar" som jag menar utgör "verkligheten i sig bortom vår upplevda verklighet". Dessa bör man kunna "räkna sig fram till" via det vi faktiskt upplever och därmed kan mäta och väga samt via intuition, fantasi och experimentlusta och inte minst samtal, där vi lyssnar på varandra...

Låter rimligt tycker jag, trots den inneboende paradox-problematiken i det du skriver. Först skriver du om att inte spekulera om verklighet bortom vår upplevda verklighet, och sedan i nästa mening gör du ett uttalande om vad som faktiskt utgör verkligheten bortom vår upplevda verklighet. Jag tänker att det är en typ av synbara paradoxer som vi behöver kunna vara ödmjuka inför.

Vi är individer och samtidigt en del av något kollektivt, att arbeta parallellt med dessa perspektiv kan vara knepigt, men nog ofta nödvändigt. Ibland talar vi med individröst och ibland talar vi med kollektivröst, och ibland kan individrösten övergå till att bli en kollektivröst och vice versa. Det är inte så självklart lätt att hänga med i svängarna där.

Det intressantaste ordet i diskussionen här är i min mening ordet "vi". För mej hade solen kretsat runt jorden om jag inte haft "er".

Vad är skillnad mellan "jag" och "vi" sett från ett inre perspektiv? Är det "jag" som tänker det här, eller är det "vi" som tänker det här? Är det en verklig kommunikationssituation behöver det väl vara något gemensamt? Och är det inte någon kommunikationssituation - vad finns då att uttala sig om?

Att gå in i vi-perspektiv är en mental inställning, är jag benägen att säga, som är nära knutet till detta med moraliskt ansvar. Säger jag att "vi" är i full fart med att förstöra världen där vi lever, eller säger jag att "andra" är i full fart med att förstöra världen där vi lever, medan jag själv oskyldigt bara tittar på? Detta "jag-perspektiv" är då mer förljuget är jag benägen att tänka, om jaget samtidigt gör anspråk om att ha medvetande...det är inte medvetandets och kommunikationens sanna språk.

[xion]

Ordet "metafysik" kan vålla en hel del missförstånd eftersom betydelsen är otydlig.
Vill man göra det lätt för sig så är metafysiken vårt inre, "ide'världen" och fysiken vår yttervärld, "sinnevärlden", som vi upplever via våra sinnen. Upplevelsen är i sig en del av ide'världen.
Man kan kan också välja kartan och terrängen som metafor.
Varje människa har en personlig bild av sin omvärld (kartan). Denna karta kan överensstämma i varierande grad med verkligheten (terrängen).
"Terrängen" är som den är, men åsikten om hur "kartan" bör se ut kan variera mycket.

[Smisk]

Ordet "metafysik" kan vålla en hel del missförstånd eftersom betydelsen är otydlig.
Vill man göra det lätt för sig så är metafysiken vårt inre, "ide'världen" och fysiken vår yttervärld, "sinnevärlden", som vi upplever via våra sinnen. Upplevelsen är i sig en del av ide'världen.
Man kan kan också välja kartan och terrängen som metafor.
Varje människa har en personlig bild av sin omvärld (kartan). Denna karta kan överensstämma i varierande grad med verkligheten (terrängen).
"Terrängen" är som den är, men åsikten om hur "kartan" bör se ut kan variera mycket.

Jag kan se hur du tänker här och hålla med i det.

Metafysik används ibland för att betyda ontologi men ibland för att handla mer om olika perspektiv på ontologi och då även vad metafysik och ontologi kan och borde vara.

Som Kant påpekade så har vi ingen direkt tillgång alls till någon "yttre värld" utan istället är det av nödvändighet en direkt tillgång till erfarenheten som är styrd av våra förmågor och vår natur och så får oss att erfara en värld "där ute" på ett indirekt sätt genom förhållandet mellan hur saker ontologiskt är och hur dem tvingas erfaras beroende av hur vi är.

Jag använder gärna kartan och terrängen som metafor för hur problematiskt både idealism eller fysikalism är där bägge utesluter en mer komplex perspektivgrundad uppfattning. Idealism tittar på en sida av ett mynt och drar slutsatsen "detta är den enda sidan" och fysikalism tittar på andra sidan och då att "detta är den enda sidan".

Jag menar att medvetandets natur och verklighetens natur av nödvändighet kräver en mer komplex modell som innehåller både inre och yttre existens samtidigt, relationen mellan dem samt fler saker än så. Modellen kan inte utesluta komplexitet och perspektiv för då fungerar den dåligt och ger oss missuppfattningar om saker

Så länge man tar ena sidan av detta och har en strävan efter att utesluta saker är det ofta lurigt att få till en bra modell.

[xion]

Ordet "metafysik" kan vålla en hel del missförstånd eftersom betydelsen är otydlig.
Vill man göra det lätt för sig så är metafysiken vårt inre, "ide'världen" och fysiken vår yttervärld, "sinnevärlden", som vi upplever via våra sinnen. Upplevelsen är i sig en del av ide'världen.
Man kan kan också välja kartan och terrängen som metafor.
Varje människa har en personlig bild av sin omvärld (kartan). Denna karta kan överensstämma i varierande grad med verkligheten (terrängen).
"Terrängen" är som den är, men åsikten om hur "kartan" bör se ut kan variera mycket.

Jag kan se hur du tänker här och hålla med i det.

Metafysik används ibland för att betyda ontologi men ibland för att handla mer om olika perspektiv på ontologi och då även vad metafysik och ontologi kan och borde vara.

Som Kant påpekade så har vi ingen direkt tillgång alls till någon "yttre värld" utan istället är det av nödvändighet en direkt tillgång till erfarenheten som är styrd av våra förmågor och vår natur och så får oss att erfara en värld "där ute" på ett indirekt sätt genom förhållandet mellan hur saker ontologiskt är och hur dem tvingas erfaras beroende av hur vi är.

Jag använder gärna kartan och terrängen som metafor för hur problematiskt både idealism eller fysikalism är där bägge utesluter en mer komplex perspektivgrundad uppfattning. Idealism tittar på en sida av ett mynt och drar slutsatsen "detta är den enda sidan" och fysikalism tittar på andra sidan och då att "detta är den enda sidan".

Jag menar att medvetandets natur och verklighetens natur av nödvändighet kräver en mer komplex modell som innehåller både inre och yttre existens samtidigt, relationen mellan dem samt fler saker än så. Modellen kan inte utesluta komplexitet och perspektiv för då fungerar den dåligt och ger oss missuppfattningar om saker

Så länge man tar ena sidan av detta och har en strävan efter att utesluta saker är det ofta lurigt att få till en bra modell.

Om man håller sig till karta/terrängmetaforen - hur ska terrängen kunna utesluta eller ens uppleva något?
Det är i medvetandet (kartan) som allt utspelar sig. Kartan blir den komplexa bild som man brukar kalla solipsism.

[Smisk]

Om man håller sig till karta/terrängmetaforen - hur ska terrängen kunna utesluta eller ens uppleva något?
Det är i medvetandet (kartan) som allt utspelar sig. Kartan blir den komplexa bild som man brukar kalla solipsism.

Medvetandet krävs för att vi skall kunna ha den typen av förhållande till en karta som vi har och erfarenhet, kunskap (karta) och det vi har kunskap om existerar för och genom oss. Vi kan inte "kliva ur subjektet" så att säga.

Detta betyder dock inte att för att detta är allt vi måste använda och utgå från att inte andra typer av saker existerar.
Istället stödjer detta resonemang att andra typer av saker även dem existerar just för att vi kan erfara dem genom och med vår erfarenhet.
Det finns inget som stödjer solipsism varken erfarenhetsmässigt eller logiskt.

Att tänka "eftersom allt jag kan veta måste gå via medvetandet så är allt som kan existera medvetandet" är ett felslut.
Det skulle kunna vara så att allt som kan existera är medvetandet men det är inte ett logiskt stöd att dra den slutsatsen från den premissen.

Allt jag kan veta är en sak och allt som kan existera en helt annan. Att blanda dem är ett misstag vad jag kan se.

[David H]

Om man håller sig till karta/terrängmetaforen - hur ska terrängen kunna utesluta eller ens uppleva något?
Det är i medvetandet (kartan) som allt utspelar sig. Kartan blir den komplexa bild som man brukar kalla solipsism.

Medvetandet krävs för att vi skall kunna ha den typen av förhållande till en karta som vi har och erfarenhet, kunskap (karta) och det vi har kunskap om existerar för och genom oss. Vi kan inte "kliva ur subjektet" så att säga.

Detta betyder dock inte att för att detta är allt vi måste använda och utgå från att inte andra typer av saker existerar.
Istället stödjer detta resonemang att andra typer av saker även dem existerar just för att vi kan erfara dem genom och med vår erfarenhet.
Det finns inget som stödjer solipsism varken erfarenhetsmässigt eller logiskt.

Att tänka "eftersom allt jag kan veta måste gå via medvetandet så är allt som kan existera medvetandet" är ett felslut.
Det skulle kunna vara så att allt som kan existera är medvetandet men det är inte ett logiskt stöd att dra den slutsatsen från den premissen.

Allt jag kan veta är en sak och allt som kan existera en helt annan. Att blanda dem är ett misstag vad jag kan se.

Kanske är det så att vi inte kan kliva ur subjektet, men vad om vi aldrig befann oss i subjektet från första början, är det tänkbart? Är jaget en del av medvetandet, eller är jaget något separerat från medvetandet? Jag är benägen att tänka att "jag"/jaget inte är medvetande, men däremot har jag en relation till medvetande. Den röst som talar och skriver detta meddelande är kanske något som uppstår/uppstått i relationen mellan jag/och medvetande? Kanske "jagets röst" är inte detsamma som "medvetandets röst", men den röst som talar genom ett jag kan till viss del kanalisera medvetande?

[Pilatus]

Är jaget en del av medvetandet, eller är jaget något separerat från medvetandet? Jag är benägen att tänka att "jag"/jaget inte är medvetande, men däremot har jag en relation till medvetande. Den röst som talar och skriver detta meddelande är kanske något som uppstår/uppstått i relationen mellan jag/och medvetande? Kanske "jagets röst" är inte detsamma som "medvetandets röst", men den röst som talar genom ett jag kan till viss del kanalisera medvetande?

Jag uppfattar medvetandet som ett rum på vars väggar sinnenas projektioner visas. Jaget handlar om personlighetens sätt att svara på dessa projektioner. Våra reaktionströsklar, minnen, vår mentala energi och uthållighet o likn. Där finns en kärna av sådant som vi tidigt lärt oss, tillit och en del skador som kanske gjort oss ängsliga och neurotiska. Även sådant som är konstitutionellt och tillsammans med förvärvade egenskaper gjort oss till den vi uppfattas vara och den vi själva uppfattar oss som.

[David H]

Är jaget en del av medvetandet, eller är jaget något separerat från medvetandet? Jag är benägen att tänka att "jag"/jaget inte är medvetande, men däremot har jag en relation till medvetande. Den röst som talar och skriver detta meddelande är kanske något som uppstår/uppstått i relationen mellan jag/och medvetande? Kanske "jagets röst" är inte detsamma som "medvetandets röst", men den röst som talar genom ett jag kan till viss del kanalisera medvetande?

Jag uppfattar medvetandet som ett rum på vars väggar sinnenas projektioner visas. Jaget handlar om personlighetens sätt att svara på dessa projektioner. Våra reaktionströsklar, minnen, vår mentala energi och uthållighet o likn. Där finns en kärna av sådant som vi tidigt lärt oss, tillit och en del skador som kanske gjort oss ängsliga och neurotiska. Även sådant som är konstitutionellt och tillsammans med förvärvade egenskaper gjort oss till den vi uppfattas vara och den vi själva uppfattar oss som.

Detta tolkar jag som ett sätt att beskriva att jaget och medvetandet är två separata aspekter. Följderna av detta tänkande är intressanta tycker jag, för det innebär väl i så fall också att jaget inte kan uttala sig om medvetandet i direkt bemärkelse? Kanske jaget kan uttala sig om något som pekar emot medvetande, men det är då inte detsamma som att direkt referera till medvetande, tänker jag. T ex kan jag inte referera till månen genom att föra mitt finger till månens yta, och därmed "ansluta mig" till månen, men jag kan referera till månen genom att följa det pekande fingrets riktning emot månen.

[Pilatus]

Jag uppfattar medvetandet som ett rum på vars väggar sinnenas projektioner visas. Jaget handlar om personlighetens sätt att svara på dessa projektioner. Våra reaktionströsklar, minnen, vår mentala energi och uthållighet o likn. Där finns en kärna av sådant som vi tidigt lärt oss, tillit och en del skador som kanske gjort oss ängsliga och neurotiska. Även sådant som är konstitutionellt och tillsammans med förvärvade egenskaper gjort oss till den vi uppfattas vara och den vi själva uppfattar oss som.

Detta tolkar jag som ett sätt att beskriva att jaget och medvetandet är två separata aspekter.

Alla utifrån kommande sinnesintryck och inifrån kommande förnimmelser, sensoriska, audiella m fl som vi är mottagare av i det där projektionsrummet jag nämnde. Och kanske finns här även en del att säga om hur projektionsrummet är ordnat. För hur känsliga är våra sinnen, våra tröskelvärden, hur de kopplas till och från, har vi vissa ADHD-egenskaper har vi svårt att filtrera bort vissa signaler. Jaget får problem att behålla fokus på det väsentliga. Stresståligheten försämras. Kanske är sådant i gränslandet mellan vad och hur vi tar emot impulser och jagets förmåga att orka med alla inkommande impulser. Så, jag ser det som två enheter med ett interface som till del berör båda dessa enheter.

Följderna av detta tänkande är intressanta tycker jag, för det innebär väl i så fall också att jaget inte kan uttala sig om medvetandet i direkt bemärkelse? Kanske jaget kan uttala sig om något som pekar emot medvetande, men det är då inte detsamma som att direkt referera till medvetande, tänker jag. T ex kan jag inte referera till månen genom att föra mitt finger till månens yta, och därmed "ansluta mig" till månen, men jag kan referera till månen genom att följa det pekande fingrets riktning emot månen.

I viss mån är ju medvetandet transparent för jaget. Har jag gråstarr är jag medveten om det och samtidigt vet jag att synen håller på att försämras. Hörselnedsättning. Förmågan att uppfatta dofter som kan försvagas avsevärt efter smitta av corona-virus. Och omvänt att vi kan hjälpa våra sinnen, kompensera för brister, byta lins i ögat o likn.