Vad tänker du på?

[Pilatus]

Ett sant omdöme är sant om det överensstämmer med verkligheten, det vill säga om det beskriver ett faktum som existerar oberoende av subjektiva åsikter eller tolkningar.
Ett omdöme som uttalar sig om vad som är fakta är ett påstående som kan vara sant eller falskt. Ett sådant omdöme måste ha goda skäl som stödjer det, till exempel observationer, bevis eller logik.

Ryms inte ett visst mått av subjektiv värdering i uttrycket "goda"? Subjektiv i så motto att det är ett eller flera samstämmiga subjekt som utför värderingen...

Det ligger väl i sakens natur att vi måste ha goda skäl för det vi tror är sant, att det korresponderar med vad vi kan observera. Och omdömet skall kunna avgöras som sant eller falskt.
Det finns ju goda skäl för omdömet att Carl XVI Gustaf är Sveriges statschef, t ex successionsordningen.
Andra omdömen kan vara svårare att avgöra med säkerhet. T ex Mars är en bebodd planet.

[xion]

Både fakta och sanning är subjektiva värderingar.

Ett sant omdöme är sant om det överensstämmer med verkligheten, det vill säga om det beskriver ett faktum som existerar oberoende av subjektiva åsikter eller tolkningar.
Ett omdöme som uttalar sig om vad som är fakta är ett påstående som kan vara sant eller falskt. Ett sådant omdöme måste ha goda skäl som stödjer det, till exempel observationer, bevis eller logik.

Ryms inte ett visst mått av subjektiv värdering i uttrycket "goda"? Subjektiv i så motto att det är ett eller flera samstämmiga subjekt som utför värderingen...

Ja, "goda skäl för" är en värdering som kan göra att dessa skäl styrker ett påståendes trovärdighet.

[Vertumnus]

Jag funderade lite mer på det här med sanning och fakta.
xion skrev:
Både fakta och sanning är subjektiva värderingar.
Det som är fakta för mig är kanske inte alls fakta för någon annan.
Samma sak med sanning. Det som upplevs som sant för mig är kanske inte sant för dig.

Sanning brukar definieras som "berättigad tro".
För att bli "Berättigad" krävs en värdering.

För att en tro ska kunna bli "berättigad" krävs att någon anser den som berättigad.
Denna någon måste vara ett tänkande subjekt. Sålunda blir sanning enligt den definitionen subjektiv.
En subjektiv tro kan inte hållas för att vara absolut sann.

Ligger det inte i begreppet tro att vi för det första inte vet och att vi för det andra förutsätter en sanning bortom tron? Tappar vi helt tron på sanningens existens så finns det inget att hitta och inget att söka, livet framstår som ödesbestämt och varje handling förvandlas till en tom gest.

Tron kan vara mer eller mindre berättigad av erfarenheten, men det är sant att ingen ännu kunnat vederlägga Humes tvivel.

[xion]

Jag funderade lite mer på det här med sanning och fakta.
xion skrev:
Både fakta och sanning är subjektiva värderingar.
Det som är fakta för mig är kanske inte alls fakta för någon annan.
Samma sak med sanning. Det som upplevs som sant för mig är kanske inte sant för dig.

Sanning brukar definieras som "berättigad tro".
För att bli "Berättigad" krävs en värdering.

För att en tro ska kunna bli "berättigad" krävs att någon anser den som berättigad.
Denna någon måste vara ett tänkande subjekt. Sålunda blir sanning enligt den definitionen subjektiv.
En subjektiv tro kan inte hållas för att vara absolut sann.

Ligger det inte i begreppet tro att vi för det första inte vet och att vi för det andra förutsätter en sanning bortom tron? Tappar vi helt tron på sanningens existens så finns det inget att hitta och inget att söka, livet framstår som ödesbestämt och varje handling förvandlas till en tom gest.

Tron kan vara mer eller mindre berättigad av erfarenheten, men det är sant att ingen ännu kunnat vederlägga Humes tvivel.

Ja, berättigad tro är fortfarande ett slags tro.
Därför är det viktigt att veta att man tror när man tror att man vet.

[Pilatus]

Tron kan vara mer eller mindre berättigad av erfarenheten, men det är sant att ingen ännu kunnat vederlägga Humes tvivel.

Jo, det finns väl flera filosofer som varit kritiska till Hume, t ex Kant om kausalitet och a priori syntetiska omdömen. Även Bertrand Russell menade att om en viss typ av händelse alltid inträffar före en annan, så kan vi dra slutsatsen att den första händelsen orsakar den andra. Till exempel, från det att solen börjar sin uppgång ljusnar det och fortsätter till att det blir helt ljust, vi kan därför dra slutsatsen att solens uppgång alltid orsakar att det blir full dager ute.

[Pilatus]

Ja, berättigad tro är fortfarande ett slags tro. Därför är det viktigt att veta att man tror när man tror att man vet.

I fråga om kunskap används tre bestämningar, sann berättigad tro. För vi tror ju alltid på något i betydelsen att vi är övertygade om x, och vi har goda argument för denna tro som givetvis skall vara avgörbar, sann.

[Vertumnus]

Tron kan vara mer eller mindre berättigad av erfarenheten, men det är sant att ingen ännu kunnat vederlägga Humes tvivel.

Jo, det finns väl flera filosofer som varit kritiska till Hume, t ex Kant om kausalitet och a priori syntetiska omdömen. Även Bertrand Russell menade att om en viss typ av händelse alltid inträffar före en annan, så kan vi dra slutsatsen att den första händelsen orsakar den andra. Till exempel, från det att solen börjar sin uppgång ljusnar det och fortsätter till att det blir helt ljust, vi kan därför dra slutsatsen att solens uppgång alltid orsakar att det blir full dager ute.

Jag tycker Davids sammanfattar Kants hållning till Hume mycket bra:

Humes svar var väl att det inte går att tala om någon säker kausalitet mellan två observerbara händelser. Kant höll med Hume om detta, men han tillade att vi i alla fall kan tala om kausalitet som en abstrakt idé, vi kan tala om kausalitet som syntetiskt a priori

Kant menar att vi transcenderar objekten. Vi är alltså kvar i berättigad tro.

[Pilatus]

Vi är alltså kvar i berättigad tro.

Men ingår det inte att denna berättigade tro skall ha sanningsvärde? Vara avgörbar, som Russells soluppgång?

[xion]

Vi är alltså kvar i berättigad tro.

Men ingår det inte att denna berättigade tro skall ha sanningsvärde? Vara avgörbar, som Russells soluppgång?

Att solen går upp i morgon blir inte sant förrän den verkligen gör det.

[Pilatus]

Men ingår det inte att denna berättigade tro skall ha sanningsvärde? Vara avgörbar, som Russells soluppgång?

Att solen går upp i morgon blir inte sant förrän den verkligen gör det.

Jag förstår, men det verkar jobbigt med en sådan extrem skepticism. Kan man alls leva ett normalt liv om man tvivlar på solens uppgång? Vilken berättigad tro ger stöd för en sådan tanke?

Att tvivla på solens uppgång nästkommande dag är ett klassiskt tankeexperiment som Descartes använde för att illustrera sin skepticism. Men pyrrhonism verkar litet väl bisarr i vår upplysta tid.

[hakkapeliitta]

Ja det känns lite onödigt att tvivla på självklarheter. Att absolut inte göra någonting förrann man har konstaterat att solen verkligen går upp känns lite väl paranoidt.
Vad blir nästa att kontrollera? Kanske att man läser morgonblaskans dödsannonser och finns man inte själv med kanske fundera på att sätta på kaffet. Men vänta...äger jag verkligen en kaffebryggare? Jag har visserligen använt den några hundra gånger men man kan aldrig vara säker. Gäller först att kolla kaffebryggarens status innan, osv.

Någonstans inom rimliga gränser, tankar, fakta som finns i det kollektiva medvetandet känns rimliga att godta utan vidare spisning.

[David H]

Men ingår det inte att denna berättigade tro skall ha sanningsvärde? Vara avgörbar, som Russells soluppgång?

Att solen går upp i morgon blir inte sant förrän den verkligen gör det.

Jag förstår, men det verkar jobbigt med en sådan extrem skepticism. Kan man alls leva ett normalt liv om man tvivlar på solens uppgång? Vilken berättigad tro ger stöd för en sådan tanke?

Att tvivla på solens uppgång nästkommande dag är ett klassiskt tankeexperiment som Descartes använde för att illustrera sin skepticism. Men pyrrhonism verkar litet väl bisarr i vår upplysta tid.

Ingen har sagt något om tvivel här, tänker jag det är viktigt att komma ihåg. Bara för att man inte är säker om något betyder det inte att man behöver tvivla. Jag säger inte att jag är säker på att solen kommer gå upp imorgon, men jag är trygg i min tro och känner full tillit till att solen kommer gå upp imorgon…det finns ingen tvivel där, iaf inte medveten tvivel

[Vertumnus]

Vi är alltså kvar i berättigad tro.

Men ingår det inte att denna berättigade tro skall ha sanningsvärde? Vara avgörbar, som Russells soluppgång?

Tron bekräftas eller avvisas med erfarenheten, sanningsvärdet stiger med varje bekräftelse. Men när förvandlas tron till sanning?

Både svagheten och styrkan hos induktionsbeviset erkänns av vetenskapen. Det är styrkan som öppnar möjligheten att bedriva naturvetenskap och det är svagheten som gör att naturvetenskapen alltid håller dören öppen för att teorierna kanske måste korrigeras eller förkastas. Man undviker att tala om sanning.

[David H]

Tron bekräftas eller avvisas med erfarenheten, sanningsvärdet stiger med varje bekräftelse. Men när förvandlas tron till sanning?

Vid p < 0,05 kanske? Rent krasst är det ungefär så man brukar resonera i vetenskapliga studier iaf. När en förklaring bedöms tillräckligt sannolik enligt statistiska modeller, talar man om signifikans… och när ytterligare forskning och meta-analyser visar på samma signifikans, brukar det talas om ”evidens”.

Det är dock inte utan visst mått av godtycke, såklart… och som du påpekar brukar inte heller begreppet ”sanning” användas i detta sammanhang. Sanningsbegreppet hör mer till andra språkspel, än de direkt fackvetenskapliga språkspelen.

[Pilatus]

Ingen har sagt något om tvivel här, tänker jag det är viktigt att komma ihåg. Bara för att man inte är säker om något betyder det inte att man behöver tvivla. Jag säger inte att jag är säker på att solen kommer gå upp imorgon, men jag är trygg i min tro och känner full tillit till att solen kommer gå upp imorgon…det finns ingen tvivel där, iaf inte medveten tvivel

Vid någon punkt går väl osäkerheten över i tvivel?
René Descartes tvivel åtföljdes av osäkerhet. Han ifrågasatte allt som kunde ifrågasättas och förkastade allt där det fanns minsta osäkerhet.
Om jag skall korsa Sveavägen kan jag känna en viss osäkerhet, jag tvivlar på att det är säkert. Jag väljer ett övergångsställe.