Spinoza och Hegel förnekade existensen av två substanser och och medgav bara en och endast en - Gud och Ande repektive.
Varken Gud eller Ande har i deras tänkande ett ursprung, de bara är.
För dem var det nog naturligt att se att enda substans är Gud/Ande eftersom tänkandet i Europa dominerades av en kristen itellektuell miljö.
Att se enda substans som res extensa var otänkbart eftersom vetenskaplig metod ännu inte visat utmanade resultat.
Både Spinoza och Hegel brottades med problemet om hur vi ska förstå det materiella runt omktring oss om allt som existerar är Gud/Ande.
Problemet uppstår bara när vi rör oss i ett urgammalt substanstänk.
Krista och andliga öht har samma problem - hur går det till när gudar/ande påverker det som inte är andligt, t ex dig/mig? Och hur går det till när du/jag försöker påverka gudar/ande?
Det går inte att få ett slutgiltigt svar. Ett vanligt, deprimerande svar från kristna är typ att vi enkla människor inte kan förstå gudar/ande, vi kan bara lita på att det fungerar.
Likt stackars Cartesius som inte kan få sin dualism att fungera utan Guds ingripande.
Att tänka i termer av substanser t ex andligt och materiellt som kristna och andliga gärna gör, leder till intellektuell kollaps.
Vertumnus skrev:Hubert skrev:Cartesius res cogitans och res extensa har ställt till med mycket elände.
Två substanser som enligt den tidens sätt att se på begreppet substans inte kunde kommunicera med varandra, inte påverka varandra.
Min vilja att smeka kunde inte påverka min hand att föra sig på ett visst sätt.
Han behövde gud - alltså en tredje part - för att få det att fungera.
Spinozas lösning var att det finns en och endast en substans, nämligen Gud.
Hegel tänkte i samma banor men hans enda substans var anden. Mycket riktigt anklagades han för att inte ha rätt tro. Steget från Gud till anden blev för mycket för somliga, eftersom anden kunde vara vilken gudomlighet som helst.
Det är inte fel att säga att både Spinoza och Hegel och andra sa blankt nej till tanken om två substanser. Detta har inget med substansernas ursprung att göra.
Märk väl att deras lösningar rör sig i substanstänket.
Kant däremot lutade sig mer mot Cartesius cogito ergo sum, som i grunden är att se jaget som ett kunskapssubjekt, i Kritik der reinen Vernunft och övergav substanstänket. Han tog sig an min hjälte Aristoteles uppgift att undersöka villkoren för kunskapssubjektets tillförlitliga närmande till omvärlden, dvs inhämtandet av kunskap, sanna påståenden om oss själva och världen i övrigt.
I modern tid lever substanstänket i alla religioner. Tanken är att det existerar två världar: en andlig och själfull och en materiell och själlös. I detta sammanhang kommunicerar och påverkar världarna varandra och vanligen har de ett gemensamt ursprung, nämligen någon gud som måste smickras annars går det en illa.Vertumnus skrev:
Hegels dialektik, rörelsen mellan ande och materia.
Från wiki, lägg märke till slutordet
Hegel talar ofta om hur dialektiken, som han själv kallade för spekulativ logik, i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin fullmogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som enligt Hegel slutar först i det Absoluta.
Likaledes från Wiki
Det absoluta är ett filosofiskt namn på något som i religiösa termer kallas för Gud, men som också kan tillämpas på något annat som anses vara alltings ursprung eller som alltid har funnits.
Samma ursprung då båda förverkligas ur varandra i en dialektisk rörelse.