Inapause skrev:Jag är ny i forumet och ny när det kommer till att skriva om filosofiska eller religiösa ämnen eller ideer. Läser en bok nu som heter Filokalia, om kärleken till skönheten, som kyrkofäderna skrivit om i försök att hjälpa till att leva ett avhållsamt liv. Där skrivs mycket om det abstrakta begreppet 'nous', som i samband med ande är något sorts "intuitivt och meditativ förmåga som strävar efter helhet och skådar tingen i sig ser Gud och allt det goda".
Kan någon dela med sig eller berätta mer om detta begrepp. Undrar då det verkar vara så centralt i boken.
"
Alltsedan den västerländska traditionen av politisk filosofi inleddes i den sokratiska skolan, dvs alltsedan det ögonblick då tänkandet frigjordes från handlandet, har det uppfattats som en självklarhet att det rena tänkandet, kulminerande i kontemplationen, och att alla slag av sysselsättning med frågor i denna världen utgör två klart åtskilda angelägenheter i den mänskliga tillvaron." Hannah Arendt
Nous hör intimt samman med de medeltida begreppen vita activa och vita contemplativa. Livet i aktivitet, "
där vi kan uppehålla oss", och livet i kontemplation, "
där vi på intet sätt kan dröja oss kvar" ( Thomas). Nous betecknar kontemplationens högsta möjlighet och därmed enligt samma synsätt också människans högsta möjlighet, dvs det tillstånd i vilket vi kommer närmast det gudomliga.
Tankefiguren som har haft ett stort inflytande på den europeiska historien anses gå tillbaka till Platon och kanske till hans polemik mot Homeros. Att leva var enligt den grekiska uppfattningen detsamma som att vara bland människor och att dö var att lämna kretsen av människor. Det Homeros visar i sina berättelser är hur människor genom utmärkta och storartade handlingar kan dröja kvar i de levandes krets även efter sin fysiska död.
Mot denna typ av odödlighet ställde Platon det eviga eller idevärlden, en värld som står opåverkad av tiden gång och som vi återfinner inom oss själva. Förutsättningarna ges i grottliknelsen där filosofen lämnar grottan eller de levandes krets, dvs genomgår en symbolisk död, för att så ensam i kontemplationen ställas inför det eviga, "det outsägbara".
Jämför klosterlivets avskildhet och den kristna dikotomin mellan kött och ande eller mellan varat i världen och klostercellens världslösa tillvaro.
