Absurdismen

[Smisk]

Absurdismen är en filosofisk riktning som utforskar människans försök att finna mening i en till synes meningslös värld. Den är starkt förknippad med den franske filosofen och författaren Albert Camus. Enligt Camus är det absurda resultatet av en konflikt mellan människans strävan efter mening och universums tystnad och likgiltighet. Han menar att vi måste acceptera det absurda och leva vidare trots det, utan att ge efter för illusioner eller falska hopp.

Camus föreslår tre möjliga reaktioner på det absurda: självmord, hopp (i form av religiös tro eller andra meningsskapande system) och acceptans. Han förespråkar den tredje vägen, där vi omfamnar det absurda och lever medvetet och autentiskt.

Här är några relevanta frågor att diskutera:

Hur kan vi finna mening i livet trots att vi lever i en till synes meningslös värld?
Vilka är de praktiska konsekvenserna av att acceptera det absurda enligt Camus?
Hur skiljer sig absurdismen från existentialismen och nihilismen?

[Algotezza]

Livet eller världen är helheter vi är utkastade i. Dessa helheter finns otvivelaktigt och jag ser dem som något som är och som vi befinner oss. Dessa helheten kan vi inte fatta fullt ut eftersom vi befinner oss i dem utan att ha dem på det avstånd som krävs för att vi skall kunna bedöma dem som helheter. Därför menar jag att de är bortom mening och menigsfullt i betydelsen ha ett syfte. Livet och världen finns. Delar av livet och som vi kan överblicka och omskapa och vara verksamma i kan vi ge en mening och ett syfte. Så livets delar kan vi ge mening. Att ge livet och världen ett syfte och en mening tillhör kanske de religiösa världen där man tror Gud skapat allt med ett viss syfte.

[Smisk]

Livet eller världen är helheter vi är utkastade i. Dessa helheter finns otvivelaktigt och jag ser dem som något som är och som vi befinner oss. Dessa helheten kan vi inte fatta fullt ut eftersom vi befinner oss i dem utan att ha dem på det avstånd som krävs för att vi skall kunna bedöma dem som helheter. Därför menar jag att de är bortom mening och menigsfullt i betydelsen ha ett syfte. Livet och världen finns. Delar av livet och som vi kan överblicka och omskapa och vara verksamma i kan vi ge en mening och ett syfte. Så livets delar kan vi ge mening. Att ge livet och världen ett syfte och en mening tillhör kanske de religiösa världen där man tror Gud skapat allt med ett viss syfte.

Jag minns att Alan Watts en gång sa att människan är som jordens frukter. Ett äppelträd får äpplen och jorden får människor.
Vi "växer ur" naturen/livet helt sammanbundet intill det.

Paul Valéry skall ha sagt att "människan är ett djur instängd utanför sin bur, hon lever och rör sig utanför sig själv".

Bägge dessa idéer finns även inom Buddhismen och Taoismen som menar att vårat medvetande är möjligheten till en frihet och harmoni med naturen samtidigt som det är en att motsätta sig den.

Jag upplever Absurdismen som intressant ur ett existentiellt perspektiv. Hela existentialismen tycker jag dock verkar fastna något i ett förenklat perspektiv på livet/världen som endast ser dessa "utifrån" som objekt/föremål och sedan efter det försöker lägga till syfte, värde och mening. Det går ju tveksamt

[Algotezza]

Livet eller världen är helheter vi är utkastade i. Dessa helheter finns otvivelaktigt och jag ser dem som något som är och som vi befinner oss. Dessa helheten kan vi inte fatta fullt ut eftersom vi befinner oss i dem utan att ha dem på det avstånd som krävs för att vi skall kunna bedöma dem som helheter. Därför menar jag att de är bortom mening och menigsfullt i betydelsen ha ett syfte. Livet och världen finns. Delar av livet och som vi kan överblicka och omskapa och vara verksamma i kan vi ge en mening och ett syfte. Så livets delar kan vi ge mening. Att ge livet och världen ett syfte och en mening tillhör kanske de religiösa världen där man tror Gud skapat allt med ett viss syfte.

Jag minns att Alan Watts en gång sa att människan är som jordens frukter. Ett äppelträd får äpplen och jorden får människor.
Vi "växer ur" naturen/livet helt sammanbundet intill det.

Paul Valéry skall ha sagt att "människan är ett djur instängd utanför sin bur, hon lever och rör sig utanför sig själv".

Bägge dessa idéer finns även inom Buddhismen och Taoismen som menar att vårat medvetande är möjligheten till en frihet och harmoni med naturen samtidigt som det är en att motsätta sig den.

Jag upplever Absurdismen som intressant ur ett existentiellt perspektiv. Hela existentialismen tycker jag dock verkar fastna något i ett förenklat perspektiv på livet/världen som endast ser dessa "utifrån" som objekt/föremål och sedan efter det försöker lägga till syfte, värde och mening. Det går ju tveksamt

Nu kanske jag glider lite utanför ämnet

Det intressanta med buddhismen är bl.a. utsagan att allt befinner sig i förändring, att allt är i rörelse, för det finns också hos Martinus i formuleringen "Rörelse är livets kännetecken". Jag menar att allt består av processer, tingen omkring oss av mikroprocesser, vi av våra livsuppehållande processer. Att förnimma är en process. Det finns inga substantiv. bara verb i pågående form! Men för att förenkla för oss ser vi världen som uppbyggd av objekt som vi upplever och skapar ett inre objekt av och medvetandet som bestående av "tankar", "minnen", "känslor", men allt detta är processer Vi tror att minnet fungerar som ett skafferi med hyllor där minnena står, men när vi minns skapar vi något nytt via en ny process. Med ord tror vi att vi kan skapa något slags trygghet och stabilitet. Men stabiliteten och oföränderligheten är i högsta grad föränderlig.

Buddhismen drar slutsatsen, som jag tolkar det, att alt föränderligt är illusion, men att det är objektivt sant att allt förändras. Dvs. alla objekt tolkade som processer är illusion, de är inget-ting, inga objekt, bara ser ut som ting. Att då hänga upp sitt liv på fysiska och eller andliga objekt i tron att de är just objekt man kan äga, ha, leder till lidande eftersom de grundas i okunnighet om verkligheten verkliga natur.

Det absurda bli då att se sig som relativt oföränderligt subjekt och som objekt för andra, att identifiera sig med något som bara finns som en missvisande självbild. Du hamnar man utanför sig själv.

[Smisk]

Nu kanske jag glider lite utanför ämnet

Det intressanta med buddhismen är bl.a. utsagan att allt befinner sig i förändring, att allt är i rörelse, för det finns också hos Martinus i formuleringen "Rörelse är livets kännetecken". Jag menar att allt består av processer, tingen omkring oss av mikroprocesser, vi av våra livsuppehållande processer. Att förnimma är en process. Det finns inga substantiv. bara verb i pågående form! Men för att förenkla för oss ser vi världen som uppbyggd av objekt som vi upplever och skapar ett inre objekt av och medvetandet som bestående av "tankar", "minnen", "känslor", men allt detta är processer Vi tror att minnet fungerar som ett skafferi med hyllor där minnena står, men när vi minns skapar vi något nytt via en ny process. Med ord tror vi att vi kan skapa något slags trygghet och stabilitet. Men stabiliteten och oföränderligheten är i högsta grad föränderlig.

Buddhismen drar slutsatsen, som jag tolkar det, att alt föränderligt är illusion, men att det är objektivt sant att allt förändras. Dvs. alla objekt tolkade som processer är illusion, de är inget-ting, inga objekt, bara ser ut som ting. Att då hänga upp sitt liv på fysiska och eller andliga objekt i tron att de är just objekt man kan äga, ha, leder till lidande eftersom de grundas i okunnighet om verkligheten verkliga natur.

Det absurda bli då att se sig som relativt oföränderligt subjekt och som objekt för andra, att identifiera sig med något som bara finns som en missvisande självbild. Du hamnar man utanför sig själv.

Ja våra minnen och hela erfarenheten är aktiva processer men det är lätt att se världen som en samling objekt med sig som ett av dem.
Buddhismen har lite olika perspektiv och precis som inom Vedanta så har man konceptet maya/illusion/fiktion som en del av dem.
Buddhismen fokuserar ju på otillfredsställdheten och ett perspektiv är det att verkligheten har två sidor, en relativ/världslig och en absolut/spirituell.

När jag hör existentialisters tankar om mening verkar det för mig som att dem missat det viktiga med detta perspektivet, att dessa är två aspekter av samma existens som inte kan separeras. För om vi tänker oss att livet är en process som i sig "saknar mening" ser man livet som endast tillfälliga objekt inför vårat tänkande. Att tänka just så, är en mental aktivitet som orsakar otillfredsställelse eftersom den utesluter mening.

Alla typer av önskvärdheter finns endast genom mentala processer och dessa existerar ju inför vårat medvetande.
Livet saknar inte mening, det är processen som innehåller den.

[Algotezza]

Livets absurdism är väl att det bygger på en glitch i stillheten. Något blixtrar till i det eviga mörkret för ett försvinnande ögonblick och i detta ögonblick ryms våra liv och vårt medvetande, all tid och allt rum. Eller Guds öga som blinkar till, Guds tystnad som råkar säga Varde ljus. I denna ögonblickliga glimt ryms livets glitch. Mot alla odds...

[Anders]

Absurdismen är en filosofisk riktning som utforskar människans försök att finna mening i en till synes meningslös värld. Den är starkt förknippad med den franske filosofen och författaren Albert Camus.

Undrar om Camus lade sig till med den där synen på Universitetetet eller då han kom i kontakt med Sartre o Beauvoir. För en vanlig grå saknas inte mening, eller man tänker inte så mycket på mening, och han växte upp fattigt i Alger. I och för sig hade han lite skit utöver det vanliga, farsan dog i WWI o själv hade han tuberkulos.

[Algotezza]

Absurdismen är en filosofisk riktning som utforskar människans försök att finna mening i en till synes meningslös värld. Den är starkt förknippad med den franske filosofen och författaren Albert Camus.

Undrar om Camus lade sig till med den där synen på Universitetetet eller då han kom i kontakt med Sartre o Beauvoir. För en vanlig grå saknas inte mening, eller man tänker inte så mycket på mening, och han växte upp fattigt i Alger. I och för sig hade han lite skit utöver det vanliga, farsan dog i WWI o själv hade han tuberkulos.

Man jobbar på för att få något i sig och på sig.

[Anders]

Absurdismen är en filosofisk riktning som utforskar människans försök att finna mening i en till synes meningslös värld. Den är starkt förknippad med den franske filosofen och författaren Albert Camus.

Undrar om Camus lade sig till med den där synen på Universitetetet eller då han kom i kontakt med Sartre o Beauvoir. För en vanlig grå saknas inte mening, eller man tänker inte så mycket på mening, och han växte upp fattigt i Alger. I och för sig hade han lite skit utöver det vanliga, farsan dog i WWI o själv hade han tuberkulos.

Man jobbar på för att få något i sig och på sig.

Precis. jobb och familj är tillräckligt med mening. Viktig insikt för alla GAL. Jävligt viktig insikt skulle jag säga. Skulle kunna dra det till att se Trump och Jätte-SD i den oinsikten.

[Smisk]

Absurdismen är en filosofisk riktning som utforskar människans försök att finna mening i en till synes meningslös värld. Den är starkt förknippad med den franske filosofen och författaren Albert Camus.

Undrar om Camus lade sig till med den där synen på Universitetetet eller då han kom i kontakt med Sartre o Beauvoir. För en vanlig grå saknas inte mening, eller man tänker inte så mycket på mening, och han växte upp fattigt i Alger. I och för sig hade han lite skit utöver det vanliga, farsan dog i WWI o själv hade han tuberkulos.

Det låter inte helt orimligt. Jag frågade AI som förklarar att det finns tydliga kopplingar mellan hans filosofi och hans kontakt med Sartre o Beauvoir.

Vidare skulle jag säga att reflektera kring mening är i princip nödvändigt för att man skall vara filosofisk tänker jag
Jag tänker även att mening är något som kommer och går, förändras och utvecklas för alla. Skillnaden är att för filosofer krävs en medvetenhet om processen och för många andra flyter bara saker på, oavsett om erfarenheterna saknar eller innehåller någon typ av mening.

En vanlig benägenhet tänker jag är att man bara flyter på och skapar ett sätt att fylla obehagliga känslor så som meningslöshet med saker som sex, mat, träning, jobb och underhållning mm. Sedan när något tar ifrån en dessa värdefulla livserfarenheter blir det problem då man kanske inte har något att stå på under ytan.

[Anders]

Vidare skulle jag säga att reflektera kring mening är i princip nödvändigt för att man skall vara filosofisk tänker jag
Jag tänker även att mening är något som kommer och går, förändras och utvecklas för alla. Skillnaden är att för filosofer krävs en medvetenhet om processen och för många andra flyter bara saker på, oavsett om erfarenheterna saknar eller innehåller någon typ av mening.

En vanlig benägenhet tänker jag är att man bara flyter på och skapar ett sätt att fylla obehagliga känslor så som meningslöshet med saker som sex, mat, träning, jobb och underhållning mm. Sedan när något tar ifrån en dessa värdefulla livserfarenheter blir det problem då man kanske inte har något att stå på under ytan.

Jag tror inte det behövs. Visst, det finns värden, och det är besläktat med mening. Och det gör det för alla. Liksom om man hårdrar det till nivån "vi lever bara på jorden en kort sekund", döden osv... Men det här sökandet efter mening I livet är något jag levde 25 år utan, I och för sig i en aktivt kristen familj, men det gick aldrig över i att livet skulle vara meningsfullt, förutom att man skulle bli vuxen och bli en hyfsat schysst medborgare, och det uppfattade jag aldrig från typ folk i min omgivning heller. Meningen då man var i 20 årsåldern var att det skulle bli fredag kväll, typ...

Det här djupare meningssökandet i livet var något som kom krypande då jag började plugga, och omgav mig då jag flyttade till område "rikt på kulturellt och socialt kapital". Rich mans blues.

[Algotezza]

Peter Gärdenfors menar att mening kan vara detsamma som att finna ett mönster - och finns det egentligen inget mönster hittar på det se. Finns det mönster och lagbundenheter blir tillvaron mer begriplig och mindre hotfull än att vad som helst beror på vad som helst och andra människors beteende är svårt att förutse. Vi är också bra på att hitta meningsskapande samband som materiellt sett inte finns och många gillar synkroniciteter.

En absurd tillvaro är en tillvaro utan mönster och saker sker utan att man fattar varför. Där är väl en sådan värld som idag mer och mer förverkligas men nyckfulla politiska ledare med dubbla budskap. Men de går ju också efter ett slags logik, utifrån de förutsättningar och maktbegär de har.

[Smisk]

Peter Gärdenfors menar att mening kan vara detsamma som att finna ett mönster - och finns det egentligen inget mönster hittar på det se. Finns det mönster och lagbundenheter blir tillvaron mer begriplig och mindre hotfull än att vad som helst beror på vad som helst och andra människors beteende är svårt att förutse. Vi är också bra på att hitta meningsskapande samband som materiellt sett inte finns och många gillar synkroniciteter.

En absurd tillvaro är en tillvaro utan mönster och saker sker utan att man fattar varför. Där är väl en sådan värld som idag mer och mer förverkligas men nyckfulla politiska ledare med dubbla budskap. Men de går ju också efter ett slags logik, utifrån de förutsättningar och maktbegär de har.

Ja, jag brukar använda min metafor med en karta och kompass. Dessa är två psykologiska funktioner som riktar oss i livet där livet (både från insidan och utsidan) kräver av oss att få ordning på hur världen "är" och vad som är viktigt/önskvärt och "bör".

Allt som tillför värde för oss, allt vi förstår som önskvärt + och -, är saker som ordnar världen så att vi får medveten kontroll över den och därför blir belönade med känslor av trygghet, ordning, balans mm.

Vårat psyke letar alltså alltid efter mönster som förklarar hur kartan ser ut och hur kompassen riktar oss till det som är viktigt.
Som jag förstår absurdismen så är det en workaround runt att "livet i sig, världen i sig" inte har något autentiskt intrinsikalt värde.
Den bygger på att man utgår ifrån att vår strävan efter mening inte går att tillfredsställa eftersom ingen existerar.
Insikten att livet saknar mening är källan till absurdismen och lösningen är väl att ge sig hän åt det absurda i detta, att strävan efter något som inte existerar är absurt. Workarounden är att ge sig hän åt livets strävan som inte går att tillfredsställa eftersom ingen mening finns.

Jag håller inte med om detta.

Eller snarare, jag ser att det finns två perspektiv här som hamnat i konflikt och som gör att man KAN tolka det så men det är inte så livet och mening fungerar.

Vi skapar delvis värde, syfte och mening, eftersom vi är medvetna och deltar, men livet i sig saknar dem inte.
Att föreställa sig att liv saknar mening är något vi själva, personligen, lägger på ett meningsfullt liv i efterhand, efter att vi tolkat det som att något saknas. Det är vi själva som tolkar det så, vi själva skapar den tolkningen, det är den som aldrig kan sägas vara "sann eller falsk" eftersom saker som värde, syfte och mening inte är saker som "är" utan saker som "bör".

Man blandar är och bör, fakta och värde, utan att förstå deras förhållande.

När vi spontant och genuint skapar saker som musik är detta ett värdeuttryck. Musik är aldrig något vi kan förklara som sant eller falskt, utan en process av kreativitet som uttrycks. Så fungerar livet och det är så livet innehåller mening. Livet och mening ingår i naturen/världen, dem är inte något som "läggs på i efterhand" på "den riktiga världen" av atomer och galaxer. Dessa är olika perspektiv, ett från insidan och ett från utsidan.

Det absurda uppstår när vi inte förstår detta och blandar saker utan klarhet i tanke

[Anders]

Vi föds i en omgivning, en kommunitet. Kommuniteten har spelregler och mål, vi ärver dem. Inte rakt av, och vi kan göra uppror osv. Men är inte det en ingrediens?

[Smisk]

Vi föds i en omgivning, en kommunitet. Kommuniteten har spelregler och mål, vi ärver dem. Inte rakt av, och vi kan göra uppror osv. Men är inte det en ingrediens?

Absolut. Jag tänker mig att man kan använda Ken Wilbers kvadranter som består av inre, yttre och individuell och kollektiv.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Integralteori

Alla vår tillvaros aspekter påverkas och utvecklas och vi inom dem.
Egenskaper, kvalitéer och förmågor mm utvecklas genom en process som manifesteras genom dessa kvadranter/perspektiv på den.

Jag upplever att existentialismen och absurdismen som en vidareutveckling av den är manifestationer av begränsade perspektiv som inte innefattar ett perspektiv på helhetsprocessen.

Tittar man med glasögon som inte har förmågan att se mening på saker där man tänker sig att den borde vara så får man en tveksam filosofisk uppfattning. Om man däremot räknar med att olika glasögon ser olika typer av saker och integrerar dem alla i ett vidare perspektiv som innehåller alla perspektiv får man varken existentialism eller absurdism som slutstation tänker jag.

Ingen mänsklig aspekt är i sig komplett, ingen av dem innehåller "allt" men alla bidrar med något av värde.