Jag tänker alltså existerar jag

[MrTambourineMan]

Antar jag däremot att Gud inte finns, vilket är helt rätt också att anta. Så ska jag ju också bevisa det på något sätt. Gör du det då har dessa två antaganden rätt per definition. (Något av bevisen måste givetvis visa sig vara ofullständigt).

Ett ofullständigt bevis är inget bevis och om bägge bevisen, a priori är lika benägna att visa sig ofullständiga, då har man inte bevisat någonting.

[Grönne]

Johan: Jag tror jag håller med dig om dina "tankar" om tankar till viss del. Jag vet inte om det är av något intresse, men en snabbläsare uttalar inte orden framför sig. Personligen så läser jag långsamt eftersom jag reflekterar (snabbt) över orden jag läser. Om jag provar att strunta i att uttala orden för mig själv så går det inte bara snabbare utan man kommer även bättre ihåg vad det stod efteråt. Om det är av intresse så kan ni ju kolla in den här sidan http://enkelriktat.monkeytoys.com/stories/2002/08/01/snabblasning.html.

Det är väl kanske bara ett annat sätt att utnyttja sina gestaltningar på?

[Deuce Deceptor]

Johan...

Jag tänker i form av hörsel istället för bilder tror jag. Ibland kommer givetvis bilder(ibland lukter) upp i tankarna. Mestadels är det mer som att jag hör språket inne i huvudet. Ibland när jag skriver eller läser gör jag lik som du att jag rör läpparna.
Läste en intressant artikel i SvD förra veckan tror jag. Den handlade om syntesi. Personer med syntesi upplevde ljud, namn, siffror och endel andra saker som färger i huvudet. En kvinna beskrev att när hon lyssnade på en entonig lärare så blev hon nästan förblindad av vithet. Andra beskrev hur de tyckte illa om olika namn för att de hade fula färger.


Håller med om att tankar i form av tvåfald(som man säger i BhG) bidrar med mycket problem. Speciellt när man tänker i termer av moraliska motpoler. Allt är ju i grunden neutralt(sekundärt/objektivt eller vad som nu är mest passande). Tvåfald skapar onödiga tabun och bariärer hos oss.

Vadå trancendens? Menar du alltså mystiska upplevelser?

Både materialister och idealister pratar ju om enhet, men du förnekar materian som sann. Är du idealist? Den första jag pratat med i så fall...
Eftersom jag är materialist håller jag ju med om allts enhet. MEN...bygger jag en stad av lera så består den både av en substans och av olika delar. Den kan buntas ihop och byggas om...men en unik lergubbe kan ju heta Johan. En materialist ser inte tanke som skild från materia. Materia=energi och tankar är ju energi. Jag har en mekanisk materialistisk syn.

I boken "Den religiösa människan" av Anton Geels beskrivs den s.k upplevelsen av alltet. Den förekommer hos de flesta kulturer och religioner. Den tolkas inte alltid i religiösa termer, men i stort sätt alltid i termer av någon högre verklighet. Jag har själv upplevt dessa upplevelser under fjällvandring och filosoferande skogsvandringar. Är som sagt intresserad av upplevelsen. Förnuftet har ju gränser och jag funderar ofta på vad mystiken kan ge. Dock...varför ur ett rationellt perspektiv se dessa upplevelser som högre. Varför inte lägre(eller likvärdiga) som normaltillstånd. Biologiskt så beror de ju på att aktiviteten minskar i vissa delar av hjärnan och forskning inom både psykologi och biologi finns att tillgå.

Har svårt att säga om vi beskriver samma sak i olika termer. Men du verkar inte har en materialistisk syn. Det verkar som du menar att upplevelsen av olika individer som skilda från varandra skulle vara fel ur alla perspektiv. Är så fallet?
Håller inte med om att tankeläsning fungerar än...parapsykologin har inte kommit riktigt så långt.

Förhoppningsvis så utveklas språket och förståellsen.
Undrar mest hur du kommit fram till det du säger. Börjar förstå hur...men inte varför.

Skriver resten i ett nytt inlägg så folk orkar läsa.

Tackar för en givande disskution/DD

[Deuce Deceptor]

PLATO...
Anar ett hederligt gammalt gudsbevis.
Varför måste allt ha en skapelse? Som jag ser det så omvandlas hela tiden materian till nya ting utan att den för den skull behöver ha en skapare. Indirekt kanske man kan säga att den hela tiden nyskapas av olika krafter.

Men...Låt oss anta att allt måste ha en skapare. Då löses inte världens skapelse med att en gud fyller luckan. Vem skapade då gud? Jaja...gud kan inte förklaras och förstås(klassiskt svar). Lösningen blir ju ändå ingen lösning utan bara en förskjutning in i det oförklarbara, luddiga, rosa skimmret .
Alla problem kan lösas genom att hänvisa till detta. Hade vi nöjt oss med sådana lösningar hade vi fortfarande trott på Oden och Tor.

Antingen har världen funnits för evigt, eller uppstått ur intet.
Eller så har världen skapats av gud(som då funnits för evigt, eller uppstått ur intet).

Ha en trevlig kväll/DD

[Johan Ågren]

Deuce,

som materialist, anser du att att vi betraktar en substans som något annat än själva upplevelsen i sig? Det gör inte jag, och när jag säger jag så existerar endast detta jag som en samling gestaltningar också. Jag anser att alla sinnen är gestaltningar. Jag postade en artikel om synestesi för några dagar sedan i SMtråden (om du törs besöka den ). Jag skulle inte vilja kalla mig idealist heller för jag tror inte vi tänker på något, utan tanken är gestaltningen. Så något uppstår inte i ett medvetande.

Vadå trancendens? Menar du alltså mystiska upplevelser?

Du kan kalla det så, men jag tycker det är missvisande. Vad som är mystiskt är hur dualismen och jaget uppstår i en monistisk substans, och att denna tendens skolas till ytterlighet.

Materia=energi

Vad betyder det? Att materien består av energi eller tvärtom. Finns något som ren energi utan materia, och vad är då det? Enbart rörelse, och i så fall rörelse i vad? Då litar jag mer på mina erfarenheter att gestaltningarna är primär, se nedan.

Dock...varför ur ett rationellt perspektiv se dessa upplevelser som högre. Varför inte lägre(eller likvärdiga) som normaltillstånd. Biologiskt så beror de ju på att aktiviteten minskar i vissa delar av hjärnan och forskning inom både psykologi och biologi finns att tillgå.

Sådan forskning bevisar endast för mig att kroppen (hjärnan) reagerar på ett visst sätt utifrån en gestaltning; det är inte orsaken. Eller tvärtom: Om kroppen håller på att dö, eller blodtillförsel minskar i hjärnan så får det konsekvenser för vad som gestaltas. Det är inget konstigare än att kroppen utsöndrar hormoner vid stress, eller att vi upplever andra specifika skeenden under vissa omständigheter.

Anledningen till att transcendensen upplevs "högre" är förståelsen som uppstår; mentalt och känslomässigt.

Det verkar som du menar att upplevelsen av olika individer som skilda från varandra skulle vara fel ur alla perspektiv. Är så fallet?

Nej; det är upplevelsen av att det är så som ger oss detta. I substansen existerar dock inte dessa individer annat än som kommunikativa barriärer, på samma sätt som i en människa som lider av multiple personality disorder. Substansen kan sägas vara kommunikativ, men denna kommunikation existerar enbart som ett resultat av substansens dynamiska horisonter jag skrev om tidigare. Kommunikation är således inte kontakt mellan enheter utan ett överbryggande av en holistisk dynamisk substans. Man kan säga att gestaltningen i sin grund är homogen; ungefär som det beskrivs att dynamiken hos supersträngarna gestaltar vad vi kallar partiklar. Skillnaden är att jag inte ger vare sig supersträngarna eller de framfödda partiklarna egenskapen att vara solid materia. Tänk mellanrum i stället för enheter, men tänk inte att detta mellanrum ska vara bestående av något annat än vad dina drömmar består av; denna substans är i sig primär i sin gestaltning.

Tänk om dina dröm följde strikta naturlagar, och att du sedan drömmer hela livet. I denna dröm är du forskare och du funderar på vad formerna består av. Vad kommer du att finna när du börjar studera materien? Du kommer att finna spår av gestaltningen, och du kan konstatera att den till stor del är förutsägbar (i och med förutsägbara naturlagar som ger dynamiken i gestaltningen en matematisk förutsägbarhet), men du kommer alltid att till slut finna den undflyende, som om den inte kunde fångas. Du plockar isär mer och mer delar och letar efter själva "substansen", och medan du gör detta så sneglar du ut över stjärnhimlen och undrar var universum tar slut .

Det svåraste är att acceptera att det inte finns något bakom eller framför, utan endast dolda skeenden i ett homogent hav som kröker undan de kommunikativa linjerna så de upplevs som separerade.

Men man kan fortfarande vara materialist om man kallar gestaltningen för materia! Men vi får nog ge upp tanken på att finna något oföränderligt att sätta tänderna i. Det skulle väl vara mystiskt om något: Där har vi den där lilla substansen som allt skapas av... Eller var det ren energi

Johan

[CAUSTIX]

Tamburine.
Är ett tänkande ett tänkande om det inte tänks av någon om något? Det kan i alla fall jag inte tänka mig.

Att du talar om ett DET och inte om det egna jaget som Descartes säger att vi har absolut tillgång till, visar ganska klart att du missat hans poäng.

Du kan inte fråga dig själv om du finns utan att finnas. det är apodiktisk kunskap om något.

Filosofernas stösta problem tycks i alla tider ( utom några geniala undantag ) vara att de bortser i från dem själva och pratar om kunskap oberoende av det egna kunskapssubjektet, och därmed missar man hela poängen med filosofin överhuvud.

[Henrick Pålsson]

Du får honom att framställas som någon arbetslös alkoholist som vill göra sig stor.

Ja, du har rätt det var lite hårt av mig att kalla Descartes en arbetslös sjusovare, som låg hela dagarna, förutan då han var i Sverige för att besöka Drotting Kristna, vilket också innebar hans död.

> Ja? Det är väl det han har bevisat!
Han har en uppgift, att bevisa sin existens. Han utgår från en självklarhet -att det finns en tanke. Att det är en del av den mänskliga naturen är väl just det han sade!

Antingen kan jag inte förklara vad jag menar, eller så har jag missförstått Descartes (bör då läsa honom en gång till.) Jag syftar på hans ord ”Jag tänker, alltså finns jag”. Enligt mig om jag förstår han rätt menade han att vi finns till just för att vi tänker, vilket jag inte menar, jag syftar på vi tänker just bara för att vi finns till, vi skapar tanken, idéerna för att förstå oss och världen. Om han menade detta, ja då håller jag med honom, men jag tror att han menar, att vi tänker, allså finns jag och inte vi tänker bara för att vi finns till. Vilket för mig är två olika saker.

[J R Auk]

Jag tänker alltså är jag, varför försöker jag vara?

Tanken är nått alltså existerar nått, frågan kan härledas till jaget då det är det enda som skulle gynnas av frågan.
Vem är Jag. Existerar JAG. Varför fråga?
Jag skulle vilja påstå att det är egot som ställer dylika frågor, egot vill säkerställa sin existens och vill därför definera ramarna för den.
Medvetandet kan ju snabbt se att det inte finns någon konkret nytta i påståendet.

[MrTambourineMan]

Antingen kan jag inte förklara vad jag menar, eller så har jag missförstått Descartes (bör då läsa honom en gång till.) Jag syftar på hans ord ”Jag tänker, alltså finns jag”. Enligt mig om jag förstår han rätt menade han att vi finns till just för att vi tänker, vilket jag inte menar, jag syftar på vi tänker just bara för att vi finns till, vi skapar tanken, idéerna för att förstå oss och världen. Om han menade detta, ja då håller jag med honom, men jag tror att han menar, att vi tänker, allså finns jag och inte vi tänker bara för att vi finns till. Vilket för mig är två olika saker.

Descartes tvivlade på allt. Han ville komma åt den enda säkra kunskap som fanns. Om du tvivlar på din egen existens, implicerar det en tivlande existens och således en existens. Det är alltså ett metafysisk obestridligt faktum att du existerar, oavsett om du tvivlar på det eller inte. För både att acceptera sin existens och att betvivla den, förutsätter att någon/något finns där att utföra handlingen (=acceptera eller tvivla). Jag tror du tolkar "Cogito, ergo sum" som ett uttalande i likhet med "Carpe diem", men emedan det senare är ett motto, är det förra en metafysisk sanning.

[MrTambourineMan]

Att du talar om ett DET och inte om det egna jaget som Descartes säger att vi har absolut tillgång till, visar ganska klart att du missat hans poäng.

Du har missförstått mig. I det här fallet kan du sätta DET = JAG. DET är JAG.

[Johan Ågren]

MrTambourineMan,

Men som Nietzsche påpekade: egentligen borde det heta "det tänker" och inte "jag tänker" för tankarna har inget personligt subjekt, de utgör subjektet.

Precis. Jag kan inte observera mig själv tänka; endast tanken att jag observerar mig själv tänka existerar.

Johan

[Deuce Deceptor]

Johan,

Som materialist anser jag att upplevelse och substans är samma. Energi ÄR materia. Det är bara två ord för samma sak i olika gestaltning. Det finns inget förutom energi(materia)...alltså kallar jag mig materialist(att man alltid ska passa in i ett fack). Vi människor gör inga medvetna, fria val. Vi styr inte över våra tankar. Som du är inne på så är allting bara en substans som förändras( i enlighet med vissa mönster). Jag upplever mig dock välja, tänka fritt osv. Detta är kruxet.

Vad är SMtråden. Jag tror jag skall klara av att besöka vad det nu är...

Är trancendens likt de upplevelser du ofta får när du mediterar, fastar, utövar skes, ber osv? Ursäkta min tjatighet...tycker det är intressant.

Upplevelsen upplevs högre...det håller jag med om. Det är inte samma sak som att den rationellt skulle gå att härleda till något högre. Eller?

Precis vad som är frustrerande(ock eggande) med filosofin... försöket att greppa det ogreppbara.

Det är otroligt svårt att acceptera detta känslomässigt. Inte rationellt.

"Frukta inte! Ät frukt!" /Di Leva
Ha en bra dag/DD

[Johan Ågren]

Deuce,

Som materialist anser jag att upplevelse och substans är samma. Energi ÄR materia. Det är bara två ord för samma sak i olika gestaltning.

"Två ord för samma sak i olika gestaltning"?

Låt säga att "substansen" antar sin energiform; är det då endast rörelse? Och när den antar sin "partikelform" är det då en liten homogen ogenomtränglig liten rackare? Vad består den av? Supersträngteorin brottas bättre med den här frågeställningen, men har fortfarande med sig slagg i bagaget från gamla föreställningar. Jag tror det främst har att göra med att materialisterna vill ha något oföränderligt och handfast att hålla i, även om det visar sig mer och mer absurt. Man kastar inte bort så omfattande och djupgående föreställningar i första taget.

Som dig anser jag också att upplevelse och substans är samma. Men jag sträcker mig också till att kalla tankar och drömmar för samma substans, det är bara det att dessa ses perifiert och kan därför kallas subjektiva skapelser, medan den "objektiva verkligheten" är en konkretiserad och lagbunden kollektiv företeelse. Min värld består av vad som gestaltas, och gestaltningen består i sin tur inte av något annat än vad som gestaltas.

Upplevelsen upplevs högre...det håller jag med om. Det är inte samma sak som att den rationellt skulle gå att härleda till något högre. Eller?

I detta fall är det samma sak eftersom upplevelsen innebär förståelse. Det är upplysning där inga frågor finns att ställa då man erfar att den tidigare kunskapsluckan existerade genom en absurd frågeställning, ungefär som att fråga sig om tomten bor på sydpolen eller nordpolen, och så visade det sig att han inte existerade till att börja med. Snopet men ack så klargörande för den tidigare kunsskapsluckan.

SM tråden, som är Jonas skapelse, finns här: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... &start=120

Lägger in min text om synestesi här.

Synestesi och konstnärligt skapande

Alla har vi hört sinneskombinerade metaforer som att musik kan vara mörk eller ljus, eller att en bild åt andra sidan kan upplevas musikaliskt. Inom vinprovning gör man liknade jämförelser med smaker. Det är inte så konstigt att det förhåller sig så eftersom ljud, bilder och smak har ett kontext; t.ex. så är den gula citronen sur, och därför kan den gula färgen i andra samanhang också upplevas ”syrlig”.

Baudelaire skriver i dikten Correspondances:

”Likt ekon i fjärran, som avståndet blandar
I dunkel och djup till ett enstämmigt brus,
En storslagen samklang av mörker och ljus,
Blandas färger och dofter och ljud med varandra.”

Synestesi är ett begrepp som omfattar detta men går även bortom och djupare:

”Jag kan sträcka ut handen och stryka den längs en rundad yta.
Jag kan inte avgöra hur långt uppåt eller nedåt den sträcker sig, så det måste vara en kolonn.
Ytan är sval att ta på, den kan vara gjord av glas eller sten.
Ytan är underbart slät, jag kan inte känna några brott eller hack i ytan, så det kan inte vara sten, den måste vara av glas.”

Citatet ovan är från en synestet som beskriver doften av pepparmynta. En synestet kan uppfatta en färg som toner; en smak som former; ett ljud som geometriska mönster. Detta kan ske till en nivå där ljudet av en form eller vice versa ter sig starkare än formen i sig. Detta neurologiska fenomen kallas synestesi, och begreppet kan härledas till en sammanslagning av de grekiska begreppen syn (tillsammans) och aisthesis (perception). Synestesi kan beskrivas som en fusion av sinnen, orsakad av ofrivilliga korskopplingar i det limbiska systemet. Väggarna har alltså rasat mellan hjärnans olika tolkningscentra för de olika sinnesupplevelserna.

Spädbarnet och hjärnans utveckling

Synestesi i sig är att betrakta som en sjukdom som finns i anormala hjärnor. Detta är dock en ”sjukdom” vi alla haft som spädbarn. Ett spädbarn upplever inte världen genom olika sinnesintryck utan just en enhetlig sammanslagning av de olika sinnena. Synestesi är alltså normaltillståndet för ett spädbarn. Detta försvinner runt fjärde månaden i och med barnets kognitiva utveckling. Uppgifter om hur många som är synesteter som vuxna varierar, men det verkar som om vi som vuxna befinner oss på en skala mellan de extrema synesteterna som har kvar spädbarnets upplevelse och de som upplever att de totalt saknar denna ”sjukdom”. På samma sätt var troligen alla människor synesteter i mänsklighetens tidigare historia innan hjärnan strävade mot vidgad differentiering. De tydliga och extrema synesteterna finns runt en på tusendet. Men de som har en dragning åt detta fenomen – strävar mot det - och som berörs och förundras är många fler. Bland dessa kan man bl.a. finna de som kan benämnas konstnärer och musiker.

Enligt Jean Piaget har varje spädbarn en inre drivkraft som strävar efter kognitiv jämnvikt och anpassning med sin omgivning. Barnet börjar efter hand att bygga upp en struktur av världen i sitt eget medvetande som sedan fungerar som utgångspunkt för fortsatt informationsinskaffande. Redan i spädbarnsåren läggs den grund på vilken all fortsatt information byggs. Spädbarnet upplever först sin tillvaro som en värld i nuet, och har inga tankar om framtiden eller det förflutna. Det saknar information som kan ligga till bas för ett tänkande och reflekterande. När den kognitiva utvecklingen sätter igång så görs den inhämtade informationen om till en alltjämt växande begreppsvärd, och barnet kan alltmer föreställa sig objekt som för tillfället inte är närvarande, barnets förmåga till objektpermanens växer sig starkare. Nu uppstår det unikt mänskliga; nämligen abstraktionen, och barnet börjar mer och mer få en jagidentitet. Stora missförhållanden i barnets spädbarnsår kan alltså få förödande konsekvenser då barnet då bygger grunden på den verklighetsmodells som resten av dess utveckling kommer att vila på.

Psykedeliska droger och transcendens.

Det limbiska systemet i hjärnan är ett överordnat växelcentrum i hjärnan som samordnar våra sinnesupplevelser. När det limbiska systemet påverkas av droger eller när vi är sömniga så arbetar det limbiska systemet slöare och upplevelser av synestesi befrämjas. Konstnärers relation till ”ett glas rödvin” är inte okänt, och det beror då generellt på drogens förmåga att ta fram en önskvärd kreativitet. Tidigare skrev jag: ”De gånger jag fångas av musiken är när den får en kropp, eller snarare när jag får en kropp; en upplevelse av att musiken som sammanfogar mig till en levande varelse av form och ljud. Musiken är fysisk; den sveper genom mig och fogar mig samman till en upplevande helhet. Den återkallar nuet och extasen.” Jag ägnar mig åt både musikskapande och konst, dessutom så dansar jag, och kanske är det i dansen till musik jag har haft de starkaste extatiska upplevelserna som gett de viktigaste intrycken på mig. När jag målar så söker jag rytmen i rörelserna, och musiken blir ett landskap. Jag kan idag säga att både meditation och bruket av psykedeliska substanser har den extatiska enhetsupplevelsen som mål. Det är något vi alla medvetet eller omedvetet strävar mot; att i nuet känna lycka och uppgå passionerat i våra handlingar där inget av vår uppmärksamhet lämnas utanför, och då upplevelsen är så sammansvetsad av glöd att vi inte ser oss själva eller delar upp upplevelsen i dess beståndsdelar. Vi söker kanske någonstans barnets oförvanskade närvaro. Konst och musik kanske är röda trådar tillbaka till detta vi förlorat.. Kommer att tänka på en dikt jag skrev för tiotalet år sedan:

lager av död i nätet;
den transparanta illusionen
emaljklädda stammar
lyser upp stigarna
i sagoskogen
där lindan från det nyfödda barnet sträcks
och brister
ljudet drar i trådar
ljudet påminner om blått
lyser blått
skär sig i nästa stund fritt från blodet
längre in i skogen
hördes bäckens förgiftade porlande

Att göra form av musik; dansen, rörelsen. Sätter oss i ett transtillstånd där varat i sig innehåller motivet. Handlingen söker ingen sekundär uppnåelse när gränsen till transen överskridits, det är barnets överväldigande i nuet. Detta är för mig musikens, konstens och dansens lockelse, och i sin fulländning upphör de enskilda definitionerna och övergår till en holistisk nivå, ett transcendentalt tillstånd om man så vill.

Följande citat är från en artikel Claes Janssens hade med i ett Ord & Bild nummer på 60talet, där han beskriver sin erfarenhet från ett LSDexperiment:

Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet. Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligheten var något annat.

Utan att förringa religioner och gudsupplevelsen dess värde så skulle jag kunna sträcka mig till att dessa fenomen också har sin kärna i detta urtillstånd som vi alla bär inom oss mer eller mindre intakt. Spädbarnet är således en religiös naturbegåvning, och kanske innebörden av Jesus ord avser detta: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.”.

Synestesi och Platons idévärld.

Enligt Platons verklighetsmodell så existerar vi frånskilda från de sanna uttrycken av tingens gestaltning och iakttar en ofullständig och missvisande kopia. Inom zen-buddhismen talar man om Satori som är det upplysta transcenderade tillstånd där människan för första gången erfar världen oförvanskat. Inom kristendomen talar man om syndafallet och uttåget från Eden som motsvarar en liknande symbolik. I Platons grottanalogi så uppehåller sig en samling människor i en grotta där de är fängslade. Det enda deras verklighet består av är det skuggspel av människor som gestaltas på grottans väggar genom en enda ljuskälla vid grottans ingång. Grottinvånarna likställer detta skuggspel med verkligheten; ger dem namn och innebörder. Denna snedvridna fragmentariska värld är allt de känner. Men om en person skulle få tillåtelse att lämna grottan så skulle denna person upptäcka en större komplexitet och även kunna förstå sambandet mellan ljuset och grottans skuggspel. För denna enda person så skulle verkligheten förändras och det skulle vara omöjligt att åter anamma de i grottan rådande föreställningarna. Samtidigt så skulle det också vara en omöjlig uppgift för denna person att övertyga sina vänner om vad han fått visshet om.

Mycket tyder på att från tidiga år börjar att censurera och fragmentera vår verklighetsupplevelse, och att vi sedan ägnar mer eller mindre möda i vårt senare liv åt att återställa detta saknade tillstånd. Vi söker det i konsten, musiken och i dikten, i dansen och andra fysiska prestationer. Vi söker det i religioner eller olika terapiformer. Vi anar att skuggspelet på väggarna inte är allt och vi känner smärtan och meningslösheten. Frågan är om vi längtar tillbaka i ordets negativa bemärkelse. Är synestesi en brist eller ett tillstånd som är eftersträvansvärt. Är dessa sökare - inklusive jag själv - som vill återupprätta styrkan av ett korsbefruktande medvetande enbart bakåtsträvande individer som helst vill krypa tillbaka in i livmodern igen? Kanske är det så, eller kanske visar detta på nya möjligheter för oss att åter upptäcka världen utanför grottans mynning.

Abstraktionernas sammanbrott

Jag kan idag inte ta ställning till vad det innebär att transcendera; om det är ett högre eftersträvansvärt tillstånd av vår existens, eller om det innebär att förringa vår existens dess fulla utblomning. Kanske just abstraktionen är den yttersta gåvan, även om den för stunden medför splittring och skada då vi inte fullt kan hantera detta nya tillskott i vår varseblivning. Vi förblindar oss i den abstrakta fragmentariska verklighetsbilden och glömmer i allt större utsträckning närvaron och nuets intensitet. Abstraktionerna är en egenskap som vi förvandlat till ondska i världen genom att vi i stället för att reagera på nuet reagerar på föreställningar av nuet som inte motsvarar de egentliga skeendena. Nuet antas vara tomt och innehållslöst och vi vill därför fylla det med mer och mer för att känslan av extas ska infinna sig. Nuet blir tomt för att vi har frångått upplevelsen av nuet; vi lever i stället i abstraktionerna av nuet som vi redan från tidiga år byggt upp som murar kring nuet genom den kognitiva anpassningen. Inom de flesta religioner ingår proceduren att frigöra sig från sinnenas begär, och först då kan man möta det högsta; Gud. Det handlar då inte om att försaka livets glädjeämnen, utan om att ge upp de abstraktioner som bygger på falska föreställningar om varats natur. Detta är naturligtvis mycket svårt eftersom detta är vårt jag, det enda jag vi har som byggts upp sedan spädbarnets första reflekterande intryck. Vi måste alltså släppa vårt jag för att släppa abstraktionerna och detta är inte lätt då vi tror att det just är jag som ska släppa taget om något. Detta jag är inget annat än dessa abstraktioner, och de existerar för att naturen fann det mer funktionellt att vi skulle äga en minnesfunktion som gör att vi kan jämföra nya händelser med gamla. Detta tjänar inte sitt syfte när abstraktionerna består av vrångbilder av de skeenden som inträffar. På så vis kommer vi aldrig ut ur våra huvuden och upplever ett nytt skeende för vad det är. Denna abstraktionernas sammanbrott beskrivet i religionerna som egots död.


Den skapande människan

Jag överväger att kalla synestesi för ett friskt urtillstånd och den moderna differentieringen en avvikelse från detta tillstånd. Mänskligheten verkar ha väldigt liten förmåga till helhetsupplevelse och att leva holistiskt. Många är smärtsamt medvetna om att vi har frångått något viktigt och desperat trampar ny mark som bara leder längre bort från vad vi verkligen längtar till. Det har uppstått stora onda cirklar. Men det finns också nya röster som talar om holism, globalitet och inte minst förstår många idag vilka skador som uppstår i komplexa holistiska system som ett ekosystem när vi väljer att inte samspela med helheten. Genom att vi tappat den naturligt givna funktionen för extas och skönhetsupplevelse så strävar vi desperat i livets alla riktningar och skövlar för att åter finna det som alla har inom sig. Genom att bryta ner de fördomar och föreställningar som hindrar individen från att uppleva dynamiska sammanslagningar mellan begreppsvärldar, kulturer och sinnesintryck så kan vi alla mer närma oss synestesin och den meningsfullhet den intuitivt medför.

Konsten kan som sagt vara tråden tillbaka till oss själva, och jag tror det är viktigt för varje skapande människa att förstå dess funktion och varför den konstnärliga processen är så känslig. Den konstnärliga processen som jag beskrivit den låter sig inte användas utanför sin funktion utan att den upphör. Den kan således t.ex. inte missbrukas i kommersiellt syfte utan att den uppstått i den terapeutiska processen. Genom att i sig se konsten som målet så frångår människan konsten som medel för den förverkligande människan. Man kan således inte ställa yttre krav på att frambringa detta då den skapande processen i själva verket inte är något som ”ska ut från oss” utan något som leder in i oss själva, och där i djupet av oss själva levandegör vi oss. Om vi då väljer att färdigställa konstverk eller musik så blir det en produkt av vår inre livsglöd. Detta är dock lätt att förstöra genom att man ser skapandet som en produktion.


Kalligrafi och Zen

Inom Zenbuddismen. Handlar inte om att uppnå ett mål med skapandet utan om att skapandet i sin enkelhet blir ett uttryck för det essentiella. Kalligrafin har i Japan setts som den högsta konstformen. Den har i sitt uttryck renodlat den skapande processen från ovidkommande element. Att kunna uttrycka konst handlar då inte om att utveckla en förmåga, utan om att skala bort de invanda föreställningarna som blockerar den intuitiva rörelsen. En sådan konst har sitt ursprung i det meditativa och växer utåt i rörelsen. Meditationen är inte det samma som passivitet, utan den avser att uppenbara den essentiella närvaron i nuet. Allt är Zen, men människan har i sin begreppsvärld avskärmat sig från dess närvaro.

Johan

[Johan Ågren]

Deuce,

Sa vi ungefär samma saker där kanske? Sluta posta inlägg medan jag skriver inlägg, det ser ju ut som om jag först läser vad du skriver och sedan låtsas som om jag är smart.

Johan

[CAUSTIX]

Tambourineman.

Problemet är att något DET är något som Descartes ifrågasätter.
Frågeställnbingen måste ju var4a min och endast min egen, och visar att jag därmed har apodiktisk kunskap om att jag verkligen existerar, men inte VAD jag är.
även om jag bara är ett "jag tänker" som beledsagar alla mina föreställningar. så finns jag som just JAG, oavsätt vad det sedan innebär.

för att tankar skall finnas måste de tänkas av någon om något, oavsätt om detta något någonsin kan observera eller på något annat sätt ha kunskap om vad detta något i sig är, det måste postuleras.

det finns ingenting i synfältet som säger att det är sett av ett öga ( Wittgenstein ), ändå måste det förutsättas.