Smisk skrev:Algotezza skrev:Smusk: exakt vad förstod du inte i det jag skrev?
Det är väl ett faktum att vi tolkar våra erfarenheter av verkligheten som vi vill och att vi i normalfallet ändrar oss när vi inser vi är på fel spår.
Inget i det du skrev va något jag inte förstod. Jag frågade dig hur din världsbild fungerar eftersom det var oklart.
Detta med syfte att förhålla uppfattningar om syfte, värde och mening till existensen/naturens natur.
Jag håller med om att vi erfarenheten och våra uppfattningar av nödvändighet tolkas och vidare så "tvingas vi" att själva delta eftersom vi har förmågan att medvetet bidra.
Existentialistiska uppfattningar föds när vi bidrar på specifika sätt till våra filosofiska uppfattningar menar jag.
Absurdismen är endast konsekvenser av att vi har existentialistiska uppfattningar vi själva så att säga "meningsfullt valt" eftersom vi just måste tolka och bidra till våra uppfattningar.
Det är oklart för mig vad du har för uppfattningar men jag märker att du antyder att du har en existentialistisk tolkning?
Jag skulle summera den med att man tänker sig att saker som syfte, värde och mening är epifenomen av naturen, vilket är ett sätt att säga "dem tillhör inte verklighetens natur".
Det förvirrar mig något att du skriver saker som tyder på detta eftersom du ofta nämner Martinus som har en motsatt uppfattning.
Jag provar olika förhållningssätt i olika sammanhang för att utröna om det är givande perspektiv att utgå från, genom att se vad de leder till. För mig är det inte märkligare än att jag gör musik i olika genrer, eller gör olika slags bilder och texter. Det enda säkra på sätt och vis är att jag här och nu existerar och upplever något och sysslar med allt jag fyller nuets ögonblick med.
Det jag tagit till mig är Martinus syn på människans utveckling som en moraliskt-andlig utveckling, så därför är det centrala för mig hur jag bemöter mina medmänniskor i min vardag, på nätet och i den fysiska världen, i vad mån jag kan och vill stötta och hjälpa andra, utifrån vad de ber om. Så var jag som barn, långt innan jag började läsa Martinus. Jag blev också vegetarian innan jag började läsa hans verk.
Jag brukar tänka: Vad betyder något i min vardag, vad betyder något för hur jag är mot andra? Vad kan jag göras för andra? Det är kärnan i mitt liv. Allt annat på det mer teoretiska planet och på metaplan av olika slag är för mig möjligheter att slipa mitt förnuft och min känsla, för att fortsättningsvis effektivare lära av mina misstag och var till nytta och glädje för andra.
Min syn på verkligheten är att hur vi än beskriver den är det en förenkling, den kan vara långt gången och schematisk och ge en hanterbar stor karta, ett skelett att hänga upp egna erfarenheter på, eller en mer detaljerad för särskilda ändamål. Å andra sidan kanske verkligheten är oerhört enkel och fattbar i sig men att den genom vår blick blir ytterst komplex och oöverblickbar, ungefär som två speglar ställda mot varandra vilket skapar ett oändligt djup. Jag vet inte.
Så kan man vrida och vända på det för att... ja, för att vad då? För att det är så roligt och underhållande och stimulerande och därför att jag alltid gjort det, så det är en inbiten vana.
Det kanske är jobbigt för andra när det verkar som jag inte har någon linje...
Det har jag kanske inte... men jag har en fast punkt!
