Dessa talande sånger - ska vi dela med oss av dem?

[Luipa]

...men jag håller inte alls med om att all konst innehåller en bläckplumpsnivå, med subjektiva tolkningar.

Det gör inte jag heller, om jag ska vara ärlig, men teorin kittlar (lite).

Den där serieboken du glömt namnet på, vad handlar den om?

[Skogsälvan]

Det handlar om en "galning" och det var så länge sedan jag läste den att det känns dumt att komma med mer detaljer, då jag inte vet helt säkert om dessa är sprungna ur mitt minne eller fantasi. Bläckplumpstestet finns dock där.

[Skogsälvan]

Nu fick jag visst änglahjälp - Watchmen heter boken och det är en mycket bra bok. Kanske det verkar barnsligt att det är en seriebok, men strunta i det. Det är en otroligt tankvärd bok.

[Johan Ågren]

...men jag håller inte alls med om att all konst innehåller en bläckplumpsnivå, med subjektiva tolkningar.

Det gör inte jag heller, om jag ska vara ärlig, men teorin kittlar (lite).

Du skriver ju ändå att konst alltid innehåller en nivå av detta, och det är väl rimligt. Denna nivå är då olika på olika konstverk. Det finns ju konst som verkligen är pedagogisk och illustrerande, nästan till en nivå där det inte längre är konst utan en avhandling. Jag brukar aldrig tala om konsten med stort K, utan försöker se vad som sker i olika situationer i stället.

Jag tror att den kittlande magiska känslan försvinner i all konst när man uppdagar varför det upplevs så. Det övergår då i rutin eller så lämnar man det därhän. Jag vill inte förkasta värdet av detta, det är så livet går vidare. "Man står på tå och gnager livet i kanten". Just där i utsträckningen har konsten ett viktigt syfte.

Johan

[marlon]

Något liknande detta: http://www.progarchives.com/Progressive-rock.asp fast det är begränsat till progressiv rock och dess olika avarter.

Progarchives är lite av en guldgruva. Går att hitta många bra band där. Finns några bra svenska band också, sök på Samla Mammas Manna.

Johan du verkar ha en intressant musiksmak. Jag känner igen några av de banden du nämnt. Sigur Ros är ett mycket trevligt band. Har bara hört Takk... som är väldigt vacker och härlig att lyssna på. På progsidan lyssnar jag även på ett band som heter Gong (som Johan nämnt någon gång). Ett mycket bra ganska konstigt, flummigt band som ofta är ganska komiska. Hur lustigt är inte deras album Flying Teapot? De erbjuder dock väldigt njutbar musik.


Annars är Neil Young en favorit. Min absoluta favoritlåt är Like A Hurricane.

Klassisk musik bör man inte heller glömma. Finns ju så otroligt mycket bra där.

[Johan Ågren]

Det här är två av mina favoritskivor som också råkar ha sådana där anskrämliga bilder på fodralet. Det är svårt att tro att de innehåller fantastisk musik.

[Skogsälvan]

Då vill jag säga som en av mina absoluta favoriter, Lennart Hellsing: " All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk." Och nej, jag tänker inte förklara saken närmare, tänker inte lära ut ett helt nytt språk. Man ska växa i sin egen takt. Men Lennart har en fin livsregel här "Krakel spektakel, akta gardinen, du ramlar i farstun och välter kaminen!" Det är så tragikomiskt att exempelvis Hellsing betraktas lite roat överseende för sin "nonsenspoesi."

[Luipa]

Du skriver ju ändå att konst alltid innehåller en nivå av detta, och det är väl rimligt. Denna nivå är då olika på olika konstverk.

Bläckplumparna är konstruerade för att vara helt fria från mening och utan tillstymmelse till intention. Så blanka men ändå variationsrika som möjligt. Jag tror att konstverk alltid bär en del av skaparens motiv och detta motiv är aldrig neutralt. Däremot tror jag betraktaren ofta läser in saker som vore det en bläckplump, min, skogsälvans och popjimmys olika upplevelser av 'evening at Cape Cod' skvallrar väl om det?

Det är alltså intentionen som särskiljer konsten från bläckplumparna. Men du har ju själv skapat, jag lyssnar gärna på hur du ser på detta utifrån dina egna erfarenheter som konstnär.

luipa

[Fication]

Tack Johan. Forskningen påbörjas...

[Johan Ågren]

Här är fyra bilder som jag har lagt i den ordningen att man i högre grad kan projicera ett innehåll på dem utan att konstnären haft en (medveten) intention att förmedla ett annat innehåll än färg och form. Mycket av konsten har inslag av ickeintention. Det gör den intressant utan att den behöver avhandla ett djupsinnigt ämne. Den spelar då på människans sökande i sitt eget själsdjup. Om en film skulle ha ett innehåll motsvarande Jackson Pollocks målning överst så skulle den inte tilltala så många människor. Den nedersta målningen påminner om filmen Mulholland drive; man tror sig kunna finna ett innehåll i den då man anar att konstnären haft en idé bakom - men man blir ändå frustrerad och aldrig säker. Den ser så avbildande ut i sin komplexitet.

Jag vet själv att jag använt slumpen i mitt konstskapande just för att kittla denna nerv. Även när jag skrivit poesi så har jag gjort det. Fast så länge min arm har en länk till mitt medvetande så kan man aldrig komma bort ifrån att det finns en kausalitet bakom. När jag skrivit poesi (dammade upp en gammal tråd här) så har jag då använt mig av ett tänkande som påminner om automatskrift. Jag låter en ordström passera mitt medvetande så fritt som möjligt utan att refusera något. detta har jag då kombinerat med ett medvetet reflekterande. Ibland brukar jag rita med min sexårige son, se här. Då låter jag han göra några streck på ett papper och så fortsätter jag utifrån detta, och lämnar sedan över till honom, och så håller vi på tills vi fyllt pappret. Dett blir då ett bollande mellan att ana eller inte ana den andres intention, eller om det kanske saknar medveten intention.

[Luipa]

Om konstverken kan likställas med bläckplumpar borde det betyda att de måste vara skapade i ett mer eller mindre känslolöst tillstånd? Anta att jag känner frustration och beslutar mig för att skapa ett verk som inte ska förmedla något. Borde inte verket då ta färg av mitt upprörda sinnestillstånd? En färg som till viss mån leder in beskådarens upplevelse på en av mig delvis utstakad väg?

Tavla nummer två, den av max book till exempel, den ger nog upphov till mer likartade stämningar än t.o.m. Hoppers (kanske). Jag tror nog ändå att en riktigt skicklig konstnär kan lägga in öppna inslag, men att all konst skulle innehålla en sådan nivå tvivlar jag på.

Ett verk som är skapat spontant blir ju väldigt färgat av situationen och även om det inte har en medveten intention så finns där en riktning. Bläckplumpen saknar riktning. Din och din sons skapelser gillar jag förresten skarpt

luipa

[miles davis]

För övrigt så föredrar jag faktiskt In Absentia före Deadwing - Blackest Eyes, Trains, Collapse the Light Into Earth... helt okej låtar.

Lyssnade sönder In Absentia förra sommaren. Det var den skiva som spelades mest då. Jag fungerar så att jag hela tiden måste ha ny musik. Det är inget kul längre när man lyssnar och förutser varje takt i låtarna. Vad jag har förstått är det samtidigt många människor om vill ha det just så; att de kan låtarna utantill och nöter dem om och om igen.

Jag tycker ändå att Deadwing är ett intressantare album då musiken är mer komplex och variationsrik. Jag hörde för ett tag sen svenska gruppen Katatonia's senaste platta och den påminde om Deadwing i sin variation, ska kolla upp den igen. Kanske nåt för dig också?

Jag fick slint och skrev Opeth i stället för Katatonia.

Johan

Ja, nötar man in låtarna på fel sätt så kan de bli jobbiga - dock kan det (åtminstone för mig) fungera om jag förhåller mig relativt distanserad till dem under den intensiva perioden (intensiviteten till trots).

Jag är egentligen inte så mycket för den mer (moderna) progressiva rocken - Porcupine Tree har av någon konstig orsak blivit ett undantag - så det är mycket möjligt att Katatonia inte skulle falla mig i smaken; även om jag försöker att vara så öppen som möjligt gentemot all musik.

Ett smakprov: http://youtube.com/watch?v=7z1lntprsUw&search=katatonia

Jag skulle mycket väl kunna lyssna på Coldplay t.ex OM de nu inte spelades på radio hela tiden. De är faktiskt ganska bra. Men som det har varit nu så har man fått nog av de gånger man hört dem på radio.

Hur är det med äldre progressiv rock; King Crimson, Mahavishnu orchestra, ELP?

/Johan

Katatonia fungerade, till en viss gräns. Rätt så likt Porcupine på sina håll, måste jag säga.

King Crimson och ELP är stundvis helt okej - och Mahavishnu Orchestra är alltid bra, John McLaughlin är trevlig.

[miles davis]

Sigur Rós är också helt okej, fast jag har inte lyssnat på dem på några år måste jag erkänna.

[Advocate]

Roligt att se att någon annan gillar King Crimson och ELP. Jag biträder dessa förslag. Jag vill också samtidigt slå ett slag för progressiv hårdrock. Jag är förtjust i ett band som kallar sig Symphony X. De spelar prog-metal, med influencerna Black Sabbath och Rush. Mycket medryckande, ibland ganska förvanskat, men alltid dynamiskt. Klart bättre än deras populärare motsvarighet Dream Theater.

[Varney]

johan Å: kan man få se texterna till låtarna där? jag får tuppskinn av dem, men det är väl säkert bara för att det är du.
det känns bowie tycker jag.


jag har ganska svårt för det tekniska sättet att lyssna, bedöma musik på, även om jag är lite miljöskadad och har en sådan bror som präglat mig, så står jag sällan ut när folk diskuterar olika ljud i olika gitarrer och liknande. jag har av samma anledning motsträvighet mot musik som i mångt o mycket verkar bygga på show-off-mentalitet eller kanske främst:relatera till allt annat som gjorts, (eller utmärka sig från det snarare kanske) "jävlar-va-smart!det-här-är-så-annorlunda/komplicerat/galet/smalt/uträknat(eller va man nu ska säga egentligen..)"


aelvan, skyll dig själv nu:
jag har ju alltid svårt att begränsa mig, att hitta det representativa (guldkornen) i en väv av texter som tillsammans gör helheten..så jag vill egentligen bara säga: www.sopor-aeternus.de -->/Texte/ och: läses albumvis. (egentligen ska man inte läsa dem, då de är en del av treenigheten bild.text.musik.. som lätt blir vanhelgad av att separeras )
och på tal på cohen, så är det något alldeles speciellt med avalanche. men jag kan inte förklara med ord.

men ok, här är ett nästan slumpmässigt urval:
Memalon II

Who is the old man,
who fills my heart with greatest pain yet his name remains unheard?
I look at you and true tears shake my eternal saturnworld. Who is the old man,
whose picture burned itself down to the bottom of my soul.
You push me back and raise me up, the criteria for both I long to know.
Who are you I worship? what is the name of the one i saw?
tell me how to reach you, to you I'd bow my head in awe.
You speak to me, but what is it I hear? we have never really touched...
Such is the design of my greatest fear. Cruel, cruel,cruel... a veil I cannot penetrate,
in different worlds we dwell, attempting to dissolve what seperates.
I force my face against this strangest membrane-wall
and desperately I call for you from the darkest depths of my lonely soul.
The mist of the dimensions through which to glance it seems not allowed,
or maybe it's just that our "level" is of no interest as it is simply too low.
Is it true that only the mirror's strength can conquer the mist and then be
therefore received? you turn around the illusion of a voice...
My desire crowned by another defeat.
If doubt walks in I am growing weak in fear...
"One day all pictures fade". Lying down,
looking inside I call my dead lover in his grave.
My eyes have caught a glimpse of you, now I devour myself to embrace your peace.
The distance grows, we drift apart. What is the use of eyes if they cannot see?
hear me in my darkness, please wait for me, I'll find the way. I promise,
I shall resist the tides, until I'm finally united with you again...


May I kiss your Wound ?

May I kiss your wound ?
Maybe that will heal my soul.
Free me from this tomb,
light my darkness, make me whole!
Let me take your hand, and together we shall fly
to a lonely place, where as "lovers" we can die.
In a land ... so dark ...
of seven moons ... eternal night,
with a sky of thousand stars,
yet, for us there is no light...-
there waits no light.

ok, en till, det går helt enkelt inte..att behärska sig, en av de mer svulstiga och högstämda:

If Loneliness was all

Imagine what it would be like
if loneliness was all...!
No fulfillment, nor hope inside,
could I endure this sadest fate
if loneliness was all...?
(scene cut)
"Will i ever find the one
i've waited for a thousand years?
But the answer to this question lies
within the confines of your (hopes and) fears.
"Heal me, feel me, reveal and seal me!
Shed a light upon my lonely soul!"
But there is no-one (no other being)
on the outside to make you whole...
(scene cut)
"Twelve faces shape the unholy circle,
one mask for any opportunity.
This sphere must remain incomplete...
(as) in its centre the thirteenth mask is me."
If love was something i could feel,
at least some kind of cheerfulness...
but i feel nothing, drowned in pain,
half-frozen in my emptiness.

Beyond this veneer of friendliness
lies my true face, that no-one knows.
This mask's a lie, obvious and sad,
my heart is empty and all is cold.

[the same stage:]

(on the staicase, some other night)
Imagine, what it would be like,
if love was really all...!
Then I'd truly be alone
without a resting place or a final home,
if love was really all...
"Confide a secret to me,
and i'll keep it to myself!
I'm like a temple built of sadness,
trustworthy like a grave..."
(scene cut)