VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?

[Hubert]

Kort och gott:
ateister fattar inte att du har bevisat Guds existens!
Jag är inte övertygad!
Givetvis är det mitt fel ...

Det är alltså t ex jag, ateisten Hubert, som inte fattar att du har bevisat Guds existens?

När man trots dessa förklaringar envisas med att återkommande raljera och kräva atomär
”evidens” för att ett högre samband, Gud, ”existerar”, bekräftar man för mig att man trots alla
förklaringar inte förstår det konceptet beskriver.
Bengt Hj Törnblom / Illusionen
Pax vobiscum.

Du läser fortfarande mina "banala" inlägg Hubert !

Citat från kapitel 19,

”Därutöver ska läggas det jag inledningsvis skriver citat, ”Det innebär att aktuella begrepp/
fenomen, liksom ”jaget", helt saknar en välgrundad FÖRANKRING.
Mot denna bakgrund går det enligt konceptet ej att utesluta att verkligheten, i vår mänskliga
tappning, är en selektiv ”tolkning” av något imaginärt/överordnat, m a o en typ av illusion.”

En intressant fråga med anledning av detta är hur ateisten förhåller sig till det faktum att
aktuella förankringar avseende RUM, TID och ”JAGET” saknas ?
Om ateisten inte mäktar förklara och redovisa aktuella begrepps förankringar, är det då ö h t
möjligt att trovärdigt hävda att ett högre samband, ”Gud”, i någon form, inte ”existerar” ?

Det är mot ovanstående bakgrund jag hävdar att frågeställningen om "jaget" är att betrakta som
en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt
verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara), återstår att besvara.

Vad man däremot kan hävda, är att konceptet, inte minst ur ett teologiskt perspektiv, erbjuder
fascinerande tolkningsmöjligheter, bortom ateistens i sammanhanget ofta begränsade rent
atomära argumentering.

Om ateismen vill se sig som en intellektuell kraft att räkna med, bör ateisten förslagsvis börja
med att ta del av föreliggande koncepts budskap, och bejaka att livet, betraktat ur det begränsade
atomära verklighetsperspektivet, fortfarande är ett ”perspektivgränsöverskridande” mysterium.”

/ Illusionen

[Illusionen]

Kort och gott:
ateister fattar inte att du har bevisat Guds existens!
Jag är inte övertygad!
Givetvis är det mitt fel ...

Det är alltså t ex jag, ateisten Hubert, som inte fattar att du har bevisat Guds existens?

Varken jag eller någon annan har, såvitt jag känner till, bevisat Guds existens så som du begär.
Däremot redovisas via konceptet att det erbjuds fascinerande tolkningsmöjligheter.
Citerar återigen,

"Vad man däremot kan hävda, är att konceptet, inte minst ur ett teologiskt perspektiv, erbjuder
fascinerande tolkningsmöjligheter, bortom ateistens i sammanhanget ofta begränsade rent
atomära argumentering."

/ Illusionen

[Pilatus]

Varken jag eller någon annan har, såvitt jag känner till, bevisat Guds existens så som du begär.
Däremot redovisas via konceptet att det erbjuds fascinerande tolkningsmöjligheter. Citerar återigen, "Vad man däremot kan hävda, är att konceptet, inte minst ur ett teologiskt perspektiv, erbjuder fascinerande tolkningsmöjligheter bortom ateistens i sammanhanget ofta begränsade rent atomära argumentering."

Kom att tänka på Brice Parain i filmen Leva sitt liv (1962), regisserad av Jean-Luc Godard. Parain var en lingvist och filosof som fokuserade på språkets roll i mänsklig förståelse och kommunikation.
I en av filmens scener har Karinas rollfigur, Nana, en djupgående dialog med Parain om språkets betydelse och sanningen. Han argumenterar för att vi måste tala för att förstå världen, men att vi samtidigt riskerar att förlora oss själva i ordens begränsningar.

Brice.jpg (36.62 KiB) Visad 5769 gånger

[Illusionen]

DEN KOSMOLOGISKA KONSTANTEN

Den kosmologiska konstanten "universalkonstanten", är ett begrepp inom kosmologin.
Konstanten infördes av Einstein i den allmänna relativitetsteorin som ett sätt att BALANSERA
vissa beräkningar i sin allmänna relativitetsteori.

Enligt litteraturen infördes den kosmologiska konstanten ursprungligen av Einstein för att beskriva
ett statiskt universum, där expansion och kontraktion var i jämvikt, till att i dag ha
modifierats till att representera en gåtfull form av materia eller energi som verkar i motsats till
gravitationen, och som av många fysiker anses vara likvärdig med mörk energi. Konstanten
representerar vid positiva värden en repulsiv kraft av okänt ursprung, motriktad tyngdkraften.

Fram till slutet av 1990-talet var troligen den dominerande uppfattningen bland fysiker att den
kosmologiska konstanten var noll, vilket dock förändrades 1998 i samband med upptäckten av att
universums expansion accelererar. Konsekvensen har blivit att konstaterandet av att universum
accelererar har stärkt teorin om att den kosmologiska konstanten har ett positivt värde, vilket
innebär att den bidrar till en acceleration snarare än en balansering.

Följande citat av professor Ariel Goobar vid Oskar Klein Center ger en bra lägesbild,
”De nya resultaten pekar på att både densiteten och egenskaperna för den mörka energin inte
förändras med tiden inom ramen för vår mätnoggrannhet.
Det verkar trots allt som att Einsteins kosmologiska konstant bäst förklarar våra mätningar.
Man ska dock komma ihåg att även om en kosmologisk konstant kan förklara våra mätningar så
har vi fortfarande ingen grundläggande teori som kopplar ihop den med vår övriga förståelse
av naturlagarna.”

Kännetecknande för föreliggande koncept, är att även konceptet innefattar ett BALANS-
resonemang, men av en annorlunda typ av komplex balansering på metafysisk nivå.
I konceptet tillämpad balansering är referensberoende, vilket medför att även expansion och
kontraktion är komplexa och referensberoende, och således individuella till sin natur.
Universums expansion är således att betrakta som en av MP förorsakad illusion, som
via individullt förankrad SKALÄR DIFFERENS, balanseras av dold/maskerad kontraktion.
Detta väcker i förlängningen frågor rörande universum och synen på "In statu nascendi".

Konceptet eliminerar därigenom behovet av den kosmologiska konstanten, genom att den
eftersökta balanseffekten innefattas i den tillämpade komplexa skalära balansmekanismen.
Det är givetvis ett provocerande konstaterande, men det innebär enligt konceptet att det
förefaller som att den kosmologiska konstanten inte är konstant. Konsekvensen av detta
bör vara att universum inrymmer långt mer än det vårt medvetande förespeglar oss.

Ur ett filosofiskt perspektiv får detta sannolikt konsekvenser för teorier om livets uppkomst.
Den antropiska principen utgör ett begrepp som sammanfattar den vetenskapliga slutsatsen att
universums grundläggande basala naturlagar måste ha en viss utformning för att liv ska kunna
uppstå. Konceptet tillämpar ett rakt omvänt betraktelsesätt, förenklat uttryckt som att universum
är i balans, och att liv är ett sub-fenomen successivt anpassat till de balans-förutsättningar ett
komplext hierarkiskt universum erbjuder, ur ett referensberoende individuellt förankrat perspektiv.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=cxLbmnvMWM0

[Hubert]

Ja, det finns EVIDENS för att den kosmologiska konstanten kan vara ett föråldrat begrepp. Inget är ännu definitivt.
Det vet vi sedan länge: att vi inte vet allt och att universum inrymmer långt mer än det vårt medvetande förespeglar oss.
Här försöker du ännu en gång göra en poäng av att vetenskap inte säger hela sanningen.
Alla vet att vetenskap inte berättar hela sanningen. Men vetenskap ger oss teorier/sanningar grundade på EVIDENS, inte spekulation, väl medveten om att EVIDENS är färskvara.

DEN KOSMOLOGISKA KONSTANTEN
Konceptet eliminerar därigenom behovet av den kosmologiska konstanten, genom att den
eftersökta balanseffekten innefattas i den tillämpade komplexa skalära balansmekanismen.
Det är givetvis ett provocerande konstaterande, men det innebär enligt konceptet att det
förefaller som att den kosmologiska konstanten inte är konstant. Konsekvensen av detta
bör vara att universum inrymmer långt mer än det vårt medvetande förespeglar oss.

[Illusionen]

Ja, det finns EVIDENS för att den kosmologiska konstanten kan vara ett föråldrat begrepp. Inget är ännu definitivt.
Det vet vi sedan länge: att vi inte vet allt och att universum inrymmer långt mer än det vårt medvetande förespeglar oss.
Här försöker du ännu en gång göra en poäng av att vetenskap inte säger hela sanningen.
Alla vet att vetenskap inte berättar hela sanningen.
Men vetenskap ger oss teorier/sanningar grundade på EVIDENS, inte spekulation, väl medveten om att EVIDENS är färskvara.

DEN KOSMOLOGISKA KONSTANTEN
Konceptet eliminerar därigenom behovet av den kosmologiska konstanten, genom att den
eftersökta balanseffekten innefattas i den tillämpade komplexa skalära balansmekanismen.
Det är givetvis ett provocerande konstaterande, men det innebär enligt konceptet att det
förefaller som att den kosmologiska konstanten inte är konstant. Konsekvensen av detta
bör vara att universum inrymmer långt mer än det vårt medvetande förespeglar oss.

Jag ser inte att den rödmarkerade texten har något att göra med i konceptet beskrivna principer.
Om alla vet att vetenskap inte berättar hela sanningen, vad är det då för typ av ”evidens” du tänker dig ?

Den rådande uppfattningen är att det är skillnad mellan begreppen evidens och bevis.
Viktigt att notera är att evidens alltså inte är likvärdigt med sanning. Grundantagandet är att det finns en
sanning, en objektiv verklighet, vilket jag är övertygad om inte är en helt okontroversiell uppfattning.
När det finns tillförlitliga bevis att tillgå som stödjer ett forskningsresultat anses det föreligga ”evidens”.
För att ett påstående ska vara välgrundat och kunna benämnas ”kunskap”, tillämpas således ”evidens”.

Den vetenskapliga metoden har utvecklats för att utesluta det felaktiga och på sikt hitta det sanna.
Personligen ifrågasätter jag detta resonemang då vare sig det ”felaktiga” som ”sanna” är väldefinierat.
I stora drag går den vetenskapliga metoden ut på att samla in och analysera fakta från observationer
och experiment, för att sedan dra slutsatser som andra forskare kan granska och bekräfta.
Ju fler studier som kan upprepas och bekräfta ett forskningsresultat, desto starkare blir evidensen.
Det är en central del av den vetenskapliga metoden. Det är här Pilatus ofta kör fast.
När det finns tillförlitliga bevis som stödjer ett forskningsresultat säger man att det finns ”evidens”.
Det finns dock ingen garanti för att denna ”evidens” är något annat än en atomär illusion, med ursprung
i det balansresonemang konceptet beskriver.

Samma balansresonemang förklarar Gödels ofullständighetssats. Satsen säger att det i alla rimliga
matematiska system alltid kommer att finnas sanna påståenden som inte kan bevisas. Det är det p g a
BALANS DOLDA och/eller FÖRORSAKAT, som vissa basala påståenden inte kan bevisas atomärt.

För några år sedan köpte jag, på inrådan av en forskare verksam vid ett av landets större universitet,
en bok med titeln, Introduction to Special Relativity utgiven av OXFORD SCIENCE PUBLICATIONS.
Boken visade sig vara en gedigen och omfattande matematiskt baserad redovisning av bakgrunden till
Einsteins speciella relativitetsteori. När man läser boken infinner sig initialt känslan av att författaren
väl behärskar ämnet som avhandlas, och att evidens föreligger p g a de experiment och mätresultat
som ligger till grund för teorin, varigenom teorin anses ”bevisad bortom varje rimligt tvivel”.
Vid närmare eftertanke förefaller dock även denna bok, såvitt jag kan finna, sakna den basala
fundamentala grund som krävs för att boken skall kunna göra anspråk på att förklara vad relativitet
egentligen representerar.
Konsekvenserna av vad Citat A och Citat B föranleder ignoreras, och nämns ö h t inte.

Ett förtydligande med anledning av detta, refererande till konceptet, ges i följande.
VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens, har sin bakgrund i att
begreppet BALANS, ur atomärt förnimbart verklighetsperspektiv, förutsätter kombination av såväl
matematikens REELLA och IMAGINÄRA tal, som komplexa SKALÄRA relationer.
Detta balansresonemang har som REFERENS i konceptet beskrivna förankringsprinciper, DRP, MP.
Balansen kan metafysiskt därigenom ur atomärt perspektiv beskrivas som referensberoende
PERIFER CIRKULÄR ”NIVÅ-OBALANS-DIFFERENS”. Dessa BALANS-NIVÅER är funktion av i konceptet
beskrivet kantringskriterie, s k ”tipping point”, och således även av atomens ”egenstruktur”.
Av figurerna som bifogas patentansökan framgår att dessa ”cirkulära” obalanser, i form av imaginära relationer,
är orienterade i det imaginära planet, och således ej direkt atomärt förnimbara. Relativrörelse mellan atomer
påverkar dock de imaginära relationerna, och därigenom kommunicerande atomers relation till G / universum.
Varken Lorentz eller Einstein nämner detta i arbetet med relativitetsteorin inkl relativitetsbegreppet.
En konsekvens av detta, och de uteblivna svaren på de frågor Citat B föranleder, medför är att ingen,
trots ev atomär evidens, trovärdigt kan göra anspråk på att förstå, så länge basal grund ej redovisats.

Kantringskriteriet möjliggör SKALÄR SYNKRONISERING och KOMMUNIKATION atomer sinsemellan.
Nivåerna fungerar m a o, ur det atomära perspektivet, som en typ av ”balans-stapel-komponent”.
ATOMEN manifesterar RUM och TID, och utgör exempel baserat på denna typ av nivå-balans.
Att kommunikation är möjlig mellan två skilda atomära ”positioner” som är strukturellt likvärdiga ur
sina respektive perspektiv, utgör effekt av att kommunikation atomer emellan sker som funktion av
via dessa BALANS-NIVÅER möjlig SKALÄR SYNKRONISERING.

Vem anser sig kompetent att mot denna bakgrund hävda att relativitetsteorin är korrekt ?

I dag beskriver forskarna universum med hjälp av två grundläggande teorier, den allmänna relativitetsteorin
och kvantmekaniken. Den allmänna relativitetsteorin beskriver storskaligt gravitationskraften och universum
baserat på postulat som stipulerar att ljusets hastighet, c, är konstant oavsett förekomst av relativrörelse
mellan ljuskälla och ljus-mottagare/observatör.
Användande av postulat kan ses som bekräftelse på att trovärdig basal förklaring saknas.
Kvantmekaniken beskriver i motsats därtill, i den utomordentligt lilla skalan. Flera forskare är i dag eniga
om att dessa två överordnade teorier, i sin nuvarande form, är oförenliga.
Forskningens inriktning i dag inom fysiken, är att försöka finna en teori som innefattar båda dessa teorier.
Ingen kan i dag säga vad konsekvenserna av detta i slutänden utmynnar i !

Notera att så länge följande Citat B inte fått ett trovärdigt svar, finns det inte heller en ABSOLUT yttersta
sanning att tillgå,
”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas
och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets
s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen / förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas
via samband till, något materiellt.”

Så vad kan vi förvänta oss för nya ”sanningar”, och vad ska vi göra med de uttjänta ?

I föreliggande tråd förklarar jag 19 maj den troliga orsaken till att det är svårt att förstå mitt koncept.
Om jag därutöver blir bemött på ett, enligt min uppfattning, negativt och utmanande sätt av anonyma
personer, så som beskrivs i tråden Re: Citat B, 3 dec 2024, är det svårt att motivera min fortsatta medverkan.
Det riktas även div obestyrkta påståenden gentemot konceptet, som bekräftar att man inte förstår konceptets
budskap, så notera gärna att inget ö h t ännu har framkommit som kullkastar konceptet.
Det förekommer även personer som inte har samma behov av att nedvärdera och betygsätta andra, utan
skriver intressanta inlägg, på ett föredömligt sätt, som t ex Algotezza och Mlw, och det är bl a därför jag
valt att skriva aktuell patentansökan som ett sammanfattande slutdokument, där du finner svaren på samtliga
dina nu ställda frågor till mig. Se därför även detta inlägg som kommentar till ditt inlägg 28 maj, i tråden
Finns Gud ? Detta är skälet till att jag väljer att inte besvara och kommentera vissa inlägg adresserade till mig.
Citerar,

”Felet flertalet läsare förefaller begå är att man inte först läser och begrundar konceptet i sin helhet,
innan man optimistiskt och lösryckt ställer en isolerad detaljfråga. Att enkelt besvara komplicerade
frågor rörande konceptet utan att känna till hur påläst den ofta anonyme frågeställaren är, är på förhand
dömt att misslyckas. När du nu ställer frågor om vad ”verkligheten” representerar, är därför min spontana
återkommande reaktion, var ska jag börja, hur mycket har man förstått av tidigare förklaringar ?
När jag, till de som varit mest kritiska till konceptet, ställt frågan vad de har för bakgrund, och om de vill
förklara vad de hitintills förstått av konceptet, har svaren konsekvent uteblivit.
Följden blir att man därigenom omöjliggör för mig att ge väl underbyggda svar, och då blir en fortsatt
diskussion/medverkan både ointressant och meningslös, ur mitt författar-perspektiv.
Så här har det sett ut under längre tid, och någon förändring till det bättre är tyvärr inte att hoppas på.

Det var mot denna bakgrund tanken och avsikten med publiceringen av patentansökan tog form.
Målsättningen blev att formulera ett sammanfattande slutdokument, och då samtidigt bättre förklara och
lyfta fram betydelsen av den skalära differensen. Tidigare har jag undvikit att detaljerat beskriva den
metafysiska skalära differensen då den kan upplevas som alltför komplicerad och svårbegriplig, men den
bör finnas med här för att beskrivningen skall bli komplett och heltäckande. Det finns mer att beskriva,
men för att det ska vara motiverat att lägga tid på detta, måste först något framkomma som bekräftar att
den nuvarande texten går att förstå, och där kan jag uppgivet konstatera att vi tyvärr inte befinner oss ännu.

Som jag nämnt tidigare uppfattar jag mig som en udda figur här på FF, som inte passar in i bilden.
Texten som ligger till grund för den här tråden omfattar ett koncentrat på drygt 60 sidor.
Inte nog med att omfattningen är över det normala, den är även krävande såtillvida att vissa
förkunskaper krävs. Det var ursprungligen tänkt att texten skulle bli lättare att förstå, men nu i efterhand
inser jag att det sannolikt är omöjligt att enkelt beskriva ”ömsesidig komplex skalär differens” så principen
blir begriplig för flertalet.”

Citat taget från patentansökan,

Anm

Personligen saknar jag akademiska meriter (är pensionerad båtbyggare och självlärd ingenjör, med examen
som privatist, teleteknisklinje, HTL, Stockholm), varför konceptet inte gör anspråk på att vara skrivet utifrån
några akademiska normer.
Det rör sig enbart om ett fritidsintresse, och sökande efter svar på några efterhängsna frågor, som följt mig
genom åren, och som ingen har kunnat ge mig trovärdiga svar på. Konceptet tillhandahåller svaren !
Merparten av innehållet saknar troligen motsvarighet i facklitteraturen, vilket gör att konceptet förmodligen
uppfattas som både säreget och udda.

Uppsatsen är genomgående baserad på egna resonemang, fristående från etablerade teorier.
Den nu aktuella etappen, rör i första hand fenomen associerade till metafysik, BSM, och fältteori.
Konceptet kan därför betraktas som en fältteori, inkluderande tänkbara metafysiska/imaginära skalära
samband relaterade till såväl verklighet som medvetandet, ”jaget”.

Ämnet ifråga är vittomspännande och uppfattas säkert av många som svårt och otillgängligt.
Det bör därför framhållas att det har varit svårt att finna rätt nivå på textens utformning.
Att skriva kortfattat och enkelt utan att viktig information går förlorad fungerar inte, och är texten
för omfattande orkar flertalet troligen inte läsa och tillgodogöra sig budskapet, så det fick bli en
kompromiss på gott och ont.
Även föreliggande kompromiss kan sannolikt i vissa delar uppfattas som krävande.
Detta gäller speciellt växelverkan mellan de ömsesidiga komplexa skalära perspektiven.

Elementär matematisk kunskap inkl differentialkalkyl, liksom kunskap i projektionslära och hållfasthetslära,
bör underlätta förståelsen av konceptet.

Tillönskar dig en trevlig sommar Hubert !

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=NpWNDWfkQJM

[Pilatus]

Illusionens har i dag torsdagen den 6 juni 2025 på egen begäran stängts av från Filosofiforum. Även om avstängningen är permanent är det möjligt att återkomma under ny pseudonym. Det är alltså inte på grund av brott mot forumets ordningsregler som Illusionens deltagande avslutas. Det finns inga anmärkningar rapporterade.
Vi önskar Illusionen en solig sommar. /Pilatus

[Illusionen]

"GUD SPELAR INTE TÄRNING”

Av föregående inlägg framgår citat att,
”Illusionens har i dag torsdagen den 6 juni 2025 på egen begäran stängts av från Filosofiforum.”

Det visar sig nu att tråden fortfarande är öppen, varför jag vill ta tillfället i akt, och skriver följande.
Tanken är att det därmed bättre skall framgå i vilken miljö konceptet är hemmahörande.

Med denna komplettering ger konceptet svar på de frågor Citat A föranleder, varför jag är tacksam om
tråden, efter detta förtydligande, låses. Ev återkommer jag senare i annan tråd ang Citat B.

Texten anger hur konceptet är tänkt att komplettera och ev länka samman rådande motstridiga uppfattningar,
genom att redovisa vad som sannolikt utgör ”de saknade dolda variabler” som Einstein–Podolsky–Rosen
(v g se nedan) efterlyser i paradoxen, EPR.

MAX PLANCK betraktas som kvantteorins upphovsman, genom att redovisa en teoretisk grund för Plancks
s k strålningslag. Detta ledde till att kvantteorin kom att revolutionera förståelsen av atomära processer.
För att kunna formulera sambandet krävdes att energin endast skulle uppträda i hela steg av ett värde.
Planck utgick från observerade data, och kunde därigenom definiera aktuella steg, som kom att benämnas
Plancks konstant. Observera att Planck inte utgår från ett basalt bakomliggande logiskt förankrat samband,
utan använder sig av observerade data.
Hur mycket man förstår av bakomliggande orsaker och samband framgår dock inte.

Till skillnad från detta använder sig föreliggande koncept av metafysiska samband innefattande
”tipping point” funktion, beskrivet som KANTRINGSKRITERIE (”Avig & Rät”), baserat på bl a
referensberoende (MP, DRP mm) SKALÄRA perspektiv-variationer, för att energi, inom ramen
för växelverkan, skall ”portioneras ut” i multiplar av en fundamental enhet.

EINSTEIN ansåg att universum var ordnat och följde bestämda naturlagar, och att det inte fanns
något utrymme för slumpmässiga händelser som t ex ett tärningskast. Han såg Gud som en synonym med
dessa naturlagar, och var ovillig att acceptera en Gud som ingrep i universums funktion eller som spelade
tärning med ödet.

"GUD SPELAR INTE TÄRNING” är ett bevingat och fascinerande citat av Albert Einstein.
Uttrycket har blivit något av en symbol för den filosofiska debatten kring slump, determinism och
kvantmekanikens natur. Gud spelar inte tärning kan ses som en sammanfattande metafor för Einsteins tro
på en ordnad och deterministisk världsbild, till skillnad mot den ofullständiga beskrivning av verkligheten,
inkl de paradoxer, som kvantmekaniken generöst tillhandahåller.
Med en fysisk paradox avses här en uppenbar motsägelse i fysiska beskrivningar av universum.

Föreliggande inlägg kan tolkas som att Einsteins uppfattning förefaller överensstämma med konceptets
beskrivning och slutsatser, baserat på i konceptet beskrivna metafysiska principer, där
ATOMEN REPRESENTERAR ATOMÄR SKALÄR ÖMSESIDIG MULTI-RESONANSBASERAD VXV-ILLUSION,
INNEFATTANDE AV DRP FÖRORSAKADE REFERENS-PERSPEKTIV.
I atomen innefattande partiklar härrör från denna referensberoende komplexa växelverkan.
Partiklarna så som vi uppfattar dem ”existerar” m a o enbart ur det atomära vxv-perspektivet.
Det är alltså referensperspektivet som avgör om det rör sig om VÅG eller PARTIKEL.

NIELS BOHR gav Einstein svar på tal och argumenterade för att kvantmekaniken, trots sin
slumpmässighet, är en korrekt beskrivning av verkligheten på kvantnivå. Personligen anser jag
att Bohr här sannolikt överskattade sin förmåga, och inte insåg att Citat B kräver svar innan det
går att dra några definitiva slutsatser.

HEISENBERG formulerade inom kvantfysiken ”Heisenbergs osäkerhets-princip/relation” som
utgör en av hörnstenarna inom kvantmekaniken. Principen säger att det för ett objekt inte går att
samtidigt fastställa både position och rörelsemängd med en godtyckligt hög grad av noggrannhet.
Förklaringen till detta ges enligt konceptet av DubbelReferensPrincipen, DRP.

SCHRÖDINGER Citat Wikipedia,

”Schrödingers katt är ett berömt tankeexperiment inom kvantfysiken, formulerat av Erwin Schrödinger
för att illustrera hur kvantmekaniska principer kan verka absurda när de tillämpas på makroskopiska
objekt som en katt. I experimentet placeras en katt i en sluten låda tillsammans med en geigermätare,
en giftampull och en radioaktiv atom. Om atomen sönderfaller, vilket har en viss sannolikhet, utlöser
det en mekanism som krossar ampullen och dödar katten.
Enligt kvantmekaniken kan atomen befinna sig i ett överlappande tillstånd, vilket innebär att den både
har sönderfallit och inte har sönderfallit samtidigt, tills man öppnar lådan och observerar resultatet.
Detta leder till den paradoxala slutsatsen att katten, i detta överlappande tillstånd, skulle vara både
död och levande samtidigt, innan lådan öppnas.
Schrödinger använde detta tankeexperiment för att visa på brister i den rådande tolkningen av
kvantmekaniken, inte för att påstå att katter faktiskt kan vara både döda och levande. Tanken var att
visa att kvantmekanikens principer, som fungerar bra på mikroskopisk nivå, inte nödvändigtvis är
tillämpbara eller intuitiva på större objekt.
Sammanfattningsvis är Schrödingers katt ett tankeexperiment som illustrerar den ibland märkliga
karaktären av kvantmekanikens principer och hur de kan tolkas på makroskopisk nivå.”

Även detta "problem" får sin förklaring via bl a principerna MP och DRP.

EPR-PARADOXEN (Einstein–Podolsky–Rosen-paradoxen, EPR) är en paradox som formulerats av
fysikerna Albert Einstein, Boris Podolsky och Nathan Rosen med syfte att påvisa att kvantmekaniken
är en ofullständig fysikalisk teori.
DELTA-konceptet ger stöd för denna uppfattning.

Citat,
”EPR-paradoxen består av ett tankeexperiment där en mätning utförs på en av två sammanflätade
partiklar, som har separerats över ett godtyckligt stort avstånd. Eftersom partiklarna är sammanflätade
avslöjar en sådan mätning inte bara den första partikelns tillstånd, utan även den andra partikelns tillstånd.
I enlighet med principen om lokal realism kan mätningen dock inte (omedelbart) påverka den andra
partikelns tillstånd. Detta gör det möjligt att uppmäta komplementära storheter samtidigt, vilket strider
mot Heisenbergs osäkerhetsprincip.
Denna paradox, menade Einstein, Podolsky och Rosen, påvisar att kvantmekaniken ej är komplett, mer
specifikt uttryckt att den saknar dolda variabler, som i själva verket bestämmer utgången i ett experiment
deterministiskt, i motsats till kvantmekaniken.”

Något slutgiltigt bevis har dock inte redovisats, och de DOLDA variablerna har förblivit dolda.
Konceptet beskriver och redovisar förslag till varuti det dolda består.

LOKAL REALISM är inom fysiken en kombination av två begrepp: realism och lokalitet.
Realism innebär att objekt har väldefinierade egenskaper oavsett om de observeras eller inte.
Dessa egenskaper existerar oberoende av observatören.
Lokalitet innebär att ett objekts egenskaper endast kan påverkas av dess omedelbara närhet
och inte av avlägsna händelser.

Kvantmekaniken, utmanar lokal realism med/via fenomen som t ex kvantsammanflätning.
Det faktum att lokal realism inte stämmer överens med vår förnimbara ”atomära” verklighet
får djupgående konsekvenser för vår förståelse av universum och naturens/fysikens lagar.
Detta öppnar upp för att det förekommer en djupare koppling mellan observerade fenomen.
Det är detta DELTA-konceptet beskriver via bl a de metafysiska principerna, MP och DRP.

JOHN BELL utvecklade ett teorem som visade att ingen teori, baserad på lokal realism kan
reproducera kvantmekanikens förutsägelser. Bells teorem/olikhet, visar således att ingen teori
som baseras på lokal realism kan reproducera alla förutsägelser som görs av kvantmekaniken.
Detta innebär att om världen följer teorier med lokala, dolda variabler, så skulle vissa experimentella
resultat som observerats inom kvantmekaniken inte vara möjliga. Experiment som testar Bells teorem
har sedan 1970-talet konsekvent visat att kvantmekaniken är korrekt och att lokal realism är falsk.
Sammanfattningsvis innebär detta att Bells teorem och de experiment som testat teoremet ger starka
bevis för att världen inte är lokal i den mening som beskrivs av lokal realism, och att kvantmekaniken
är en bättre beskrivning av verkligheten.

DELTA-konceptet ger, med utgångspunkt från Eulers formel, samt Citat A och Citat B,
relativt ovanstående uppfattningar, en mer komplett och avvikande beskrivning och förklaring.
Värt att uppmärksamma extra är att ingen av här nämnda personer har, (såvitt jag kunnat finna),
redovisat trovärdiga svar på de frågor Citat A och Citat B föranleder.

Min personliga slutsats är, av här angivna skäl, att ingen av ovan nämnda personer har
beskrivit de basala bakomliggande metafysiska samband som redovisas i konceptet.

TID kan, enligt konceptet, inom ramen för vxv, betraktas som effekt (≈ typ av ”BALANS-SUBSTITUT”)
beroende av ömsesidig komplex SKF-DIFFERENS,refererande till individuella DRP-förankringar.

Betr begreppet TID och den Speciella relativitetsteorin, ESR, samt Citat A och Citat B,
notera att, ”JAGET” är resultat av det som varit ur ”jagets” eget referens-centrerade perspektiv,
vilket förutsätter närvaro av begreppet TID (Citat A !), vilket utgör bakgrund till formuleringen,
”I tidernas gryning, av tid är du kommen, i svindlande rymders fjärran nyans”

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

E-post: bengtdelta@gmail.com

Hemsida: http://www.deltakonceptet.se

[Pilatus]

Observera att Planck inte utgår från ett basalt bakomliggande logiskt förankrat samband, utan använder sig av observerade data.

Plancks modell var teoretiskt grundad, han utgick från Boltzmanns statistik och termodynamik. Men den byggde också på observationer av svartkroppsstrålning.

[Pilatus]

Det är alltså referensperspektivet som avgör om det rör sig om VÅG eller PARTIKEL.

Kanske är det enklare att förstå fotonen och hur den framträder för oss är beroende av vårt sätt att observera den. Dubbelspaltsexperimentet visar just på denna dubbelnatur, då vi inte mäter var en foton går, uppträder den som en våg. Om vi däremot mäter vilken spalt fotonen passerar, beter den sig som en partikel.

[Illusionen]

FÖRTYDLIGANDE ANG RELATIONEN, KVANTMEKANIK - KONCEPTET

Metafysik behandlar frågan om den förnimbara verklighetens grundläggande natur, och försöker finna
fundamentala drag hos allt varande. Det som förbises inom naturvetenskapliga teorier är att förnimmelsen,
inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med verklighetsbaserade begrepp, vi själva (som atomer) är
delaktiga i formandet av. Det saknas därmed en viktig logisk länk i resonemangen.
Det är detta Citat B uppmärksammar och beskriver.

Vi känner inte till något annat än illusionen/verkligheten, och har anpassat våra liv därefter.
Vårt sätt att tänka är ensidigt format av illusionen/verkligheten, vars primära kännetecken är
RUM och TID, och därutöver ”materia” i olika varianter/versioner. Man kan av den orsaken med
visst fog hävda att vi som ”atomer” förnimmer universum ur ett begränsat egengenererat perspektiv
manifesterat/format av atomens struktur, det konceptet benämner det ”atomära” perspektivet.
Kännetecknande för det ”atomära” perspektivet är dess unika REFERENS som ”jaget” är delaktig i.

Mot bakgrund av att förnimmelsen enligt konceptet är beroende av referensens/atomens
strukturella KOMPLEXITETSNIVÅ, och därigenom kan liknas vid en, via referensens/atomens
komplexitetsnivå, beroende tolkning, banar skilda komplexitetsnivåer väg för olika ”tolkningar”,
likvärdigt det som i konceptet benämns ”perspektivgränsöverskridande”.
Patentansökan bygger på att även andra referenser (MP och DRP) än atomen tillämpas.

Vi förnimmer alltså verkligheten med en strukturell ”upplösning” (jmf med pixlar) som atomen stipulerar.
Metafysiken försöker skapa en mer detaljerad ”finupplöst” bild, genom att tillämpa andra
(från atomen avvikande) referenser för att på så sätt ”se bortom bergen blommorna och sången”.

Så länge de frågor Citat B föranleder, saknar svar, är det alltså enligt min uppfattning omöjligt
att definiera något som absolut sant. För att släppa kravet på absolut sanning krävs det en entydig
definition om vad som avses med sant, vilket innebär/medför en begränsning av det
allmängiltiga ”sanningsvärdet”. Med tiden, när kunskapen har ökat, kommer sannolikt den
”begränsande” definitionen behöva justeras, men så länge Citat B ej getts en trovärdig förklaring
förblir den absoluta sanningen undflyende.

"What really exists?"

Med hjälp av matematik, vars regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten, har
mänskligheten genom århundraden försökt beskriva fenomen och egenskaper vi tycker/anser oss förnimma.
Matematik ligger t ex till grund för det som inom fysiken benämns kvantmekanik.
Matematik har successivt befäst sin position som trovärdig verifierare av vad som anses vara sant.
Problemet är att så länge de undflyende frågor Citat A och Citat B föranleder, saknar svar, är det omöjligt
att definiera något som absolut sant.
Detta bör beaktas när bl a kvant-teori/mekanik används som argument för ett påstående.

Inom all vetenskap, inkl fysiken, används matematik, som ett elegant verktyg för att bättre hantera,
förklara och förstå komplicerade samband, men då alltid med REFERENS till vår ”verklighet”.
VERKLIGHET och MATEMATIK kan av den orsaken betraktas som en typ av symbiotiskt förhållande,
där ”förnimmelsen” av det atomära verklighetsperspektivet är ett INTERNT genererat strukturfenomen.
Matematiken återspeglar således den ”atomära” verklighet vi anser oss förnimma, utan förklaring till Citat B.
Det bör få till konsekvens att kvantmekaniken är att betrakta som ett substitut med uppgift att kompensera
för vår mänskliga begränsning. Den krassa slutsatsen är att ingen (utan undantag) kan göra anspråk på att
behärska det som döljs bortom vår s k verklighet, och det inkluderar alltså även kvantmekaniken !

De hyperboliska samband som enligt konceptet balanserar verklighetens trigonometriska samband
har ej enbart verkligheten som förankring utan ”speglar” den balanserande motparten ”universum”.
Detta påverkar bl a konceptets tolkning av Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR.
Det förefaller därigenom som att den komplexa vxv, med dess skilda strukturer (trigonometriska och
hyperboliska inkl Eulers formel), inkl matematikens imaginära tal, där har sin basala grund. De filosofiska
konsekvenserna av detta blir att det vi förnimmer mer är att betrakta som en ”vxv-balans-spegling”
gentemot motparten via ±i, än absolut sanning, ur ett universellt överordnat perspektiv.
Den metafysiska bakgrunden, bortom matematikens regelverk, till begreppet ”kvanta” är att finna i detta.

Filosofiskt bör det vara fascinerande att, på här beskrivet sätt, förklara i atomära termer hur vårt
medvetande inkl jaget, ej är att betrakta som autonomt, utan via den ”hyperboliska balansrelationen”
ingår i, och samverkar med, universum.
Paradoxer som t ex ”oändlighet” får härigenom på köpet sin förklaring.

VERKLIGHETEN är beroende av det centrerande ”jaget”, representerande ett sannolikt metafysiskt,
undflyende strukturellt begrepp, vars referens ingen kunnat definiera.
Konceptet beskriver och tillämpar även andra atomära konstellationer/kombinationer av referenser.
Matematikens regelverk utgår dock från vårt medvetande, som bygger på ”jagets” erfarenheter av det vi,
via våra sinnen, anser oss förnimma i det atomära perspektivet, refererande till ”vårt reella rum”.
Det är utifrån dessa minst sagt svajiga premisser begreppet KVANTA har härletts.

KVANTA, i dess skepnader, är ur atomärt perspektiv effekt av dess REFERENS-BEROENDEN.

Personligen har jag, som novis inom området matematik, via egna resonemang kommit till
slutsatsen att matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten.
De resultat som matematiken förmår leverera, bör således i minst något avseende vara beroende av sättet
varpå verkligheten uppfattas/förnims inkl bakomliggande storheter och samband.
Detta beroende kräver svar på konceptets inledande Citat A och Citat B, men svaren saknas alltså.
Detta får även konsekvens för hur vi bör tolka kvantmekanikens förutsägelser och slutsatser.
Det som genomgående saknas enligt citaten är vad förda resonemang inkl slutsatser utgår ifrån, och för
detta krävs även förklaring till vad ”jaget” och MEDVETANDET representerar.
Vi behöver/söker m a o svaret på bl a frågan, VAD UTGÖR MEDVETANDETS REFERENS ?

I väntan på trovärdiga svar går det ej att utesluta att matematikens förmåga, att via sin inneboende logik
beskriva något som är beläget ”bortom” verkligheten, är behäftad med ej försumbara begränsningar,
begränsningar som sannolikt även inkluderar kvantmekanikens förutsägelser. Min uppfattning om
kvantmekaniken och dess egenskaper och begränsningar överensstämmer således i stort med Einsteins.

Kvant-mekanik/teori är ett grundläggande MATEMATISKT ramverk som beskriver hur materia och energi
antas bete sig på mikroskopisk nivå/skala. Kärnan i kvantteorin är att partiklar uppvisar både våg-liknande
och partikel-liknande egenskaper.
I kvantteorin beskrivs partiklar av vågfunktioner, som är matematiska representationer som ger information
om partikelns tillstånd och beteende. Flera experiment har visat att partiklar har våg-partikel-dualitet,
vilket anses bekräfta materiens våg-partikel-dualitet. DUALITETEN kan enligt konceptet här ses som
skilda ”perspektiv”, och en effekt, och indirekt bekräftelse, av/på matematikens "atomära" begränsning.

Min personliga övertygelse och uppfattning, efter att ha begrundat Eulers formel, är att vårt medvetande
innefattar samband/mekanismer av något vi saknar förmåga att atomärt förnimma.
Det är detta som medför att kvantmekaniken ej förmår ge hela bilden och därför ej kan göra anspråk på att
vara DETERMINISTISK till sin natur. Det går därför ej att utesluta att medvetandets begränsningar även indirekt
påverkar matematiken och i förlängningen även kvantmekaniken och vår syn på universum.
Vad motsäger att kvantmekaniken utgör en övertro på matematikens förmåga, att likna vid en halvmesyr ?
Därav följdfrågan, hur långt sträcker sig matematikens förmåga och kapacitet att beskriva och förutse annat
än verklighetens atomärt betingade egenskaper, m a o, HUR GOD ÄR SIKTEN ?

Den uppfattning som redovisas i konceptet anger att kvantteorin (baserad på ”atomära” fakta)
till sin natur ej är balansmässigt komplett på fältnivå, sett ur konceptets perspektiv inkl stipulerade
balans-förutsättningar relativt universum, vilket innebär en begränsning i vår atomära beskrivning.
Konceptets mer basala och grundläggande kännetecken är,
• ATOMÄRT perspektiv rymmande dolda (via egenstrukturen maskerade) balanserade ”samband”.
• METAFYSISKT perspektiv inkluderar/redovisar dolda/maskerade ”balans-samband”.

ATOMÄRT och METAFYSISKT perspektiv kännetecknas av att de refererar till olika typ av REFERENS.
Perspektivens förmåga att selektivt avkänna är beroende av de skilda referenserna, och skiljer sig således åt.
Utmärkande för det atomära verklighetsperspektivets referens är att ”jaget” är delaktig i dess formande.
Medan det atomära verklighetsperspektivet är det vi förnimmer p g a att jaget är ”delaktig” i referensen,
är det metafysiska perspektivet ej direkt förnimbart (= dolt) p g a att dess atomärt neutrala referens.
Däremot ger det metafysiska perspektivet sekundärt upphov till atomärt påvisbara effekter/egenskaper.
Vägledande och verifierande pusselbitar i sökandet av aktuella metafysiska referenser har här varit
naturkonstanterna, εο och μο, Eulers formel, Basen e, Maxwells ekvationer, och kombinationer av dessa,
samt matematikens regelverk. Observera att detta gäller för den beskrivna atomära modellen.

Dessa perspektiv refererar till GRUNDSTATUS, G och baseras på HIERARKISKA BALANS-strukturer,
innefattade i överordnat UNIVERSUM. Notera att även detta betraktelsesätt inkluderar referensberoende.
Svaret till Citat A kan därigenom uttryckas som att TID är funktion av SKALFAKTOR-DIFFERENS mellan
individuellt MP-förankrade växelverkande atomer, i G, ur eget MP-perspektiv.
De för det metafysiska perspektivet kännetecknade ”balans-sambanden” kan betraktas som underordnade
sub-fenomen innefattade i G, och är referensberoende och ömsesidiga till sin natur, där deras komplexa
”positioner” refererar till skalära sfäriska former.
Det atomära begreppet ”kvanta” är en konsekvens av dessa komplexa referensberoende ”balans-samband”,
där kvantas ”dualitet” refererar till skilda referensförankringar.
KVANTATS våg-partikel-dualitet är enligt konceptet således en effekt av dess REFERENS-BEROENDE.

Texten som beskriver principen kan i vissa delar uppfattas som krävande, vilket speciellt gäller
växelverkan mellan de ömsesidiga komplexa skalära perspektiven.
Elementär matematisk kunskap inkl differentialkalkyl, liksom kunskap och erfarenhet i/av projektionslära
och hållfasthetslära, är här ett lämpligt avstamp, som bör underlätta förståelsen av konceptet och vxv.
Saknas den erfarenheten upplevs konceptet sannolikt som otillgängligt och svårt.

Det metafysiska perspektivet har sin grund i kombinationer av Eulers formel i kombination med aktuella
referensberoende principer.
Perspektivet går p g a sin dolda balanserade natur inte att direkt förnimma via våra sinnen.
Det går således ej att atomärt direkt verifiera det metafysiska perspektivet via t ex observationer.

SLUMPEN är en effekt/följd av att kvantteorin enligt konceptet ej är komplett.
Detta är av filosofiskt intresse då det får konsekvenser för hur begreppet ”slump” bör definieras.
En icke komplett teori innebär/medför att dess tillämpning kännetecknas av ”begränsningar”.
Slumpen är en konsekvens av sådan begränsning.
Konceptet stödjer därigenom Einsteins åsikt, att "GUD SPELAR INTE TÄRNING”.

MÖRK energi/materia utgör exempel som passar väl in i den ”dolda” bilden.

RELATIVITET är enligt konceptet en ”lokal”, universum överlagrad, resonansavvikelse-effekt/obalans.
RESONANS kan här betraktas som ett ömsesidigt komplext fältbaserat balansfenomen mellan
”överskott” och ”underskott”.
I förlängningen innebär detta att konceptet bl a ifrågasätter tolkningen av relativitetsteorin (ESR),
och att Big Bang i förlängningen samtidigt, via MP, övergår till att bli en atomär illusion.

Det är de redovisade metafysiska sambanden som möjliggör och tydliggör såväl matematikens,
som den ”atomära” beskrivningens, begränsningar.
Vare sig Einstein, Heisenberg eller Schrödinger nämner, såvitt jag funnit, något om detta !

Det för konceptet väsentliga budskapet Einstein förmedlade var att kvantmekaniken endast förefaller kunna
förutsäga SANNOLIKHETEN för atomära händelser. För att entydigt kunna förutsäga vad som händer krävs
rimligen tillgång till mer KOMPLETT bakomliggande utgångsinformation. Att kvantmekaniken endast kan
förutsäga ”sannolikhet” för ett visst utfall kan således tolkas som att kvantmekaniken ej förmår ge hela
bilden och därför ej kan göra anspråk på att vara DETERMINISTISK till sin natur. Detta är enligt konceptet
förväntat, då SM i huvudsak vilar på matematik vars regelverk är anpassat för att erhålla överensstämmelse
med verkligheten.
Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta om enbart matematik har kapacitet att leverera efterfrågade svar.

Citat Wikipedia,

”Einstein å sin sida formulerade senare ett tankeexperiment med Nathan Rosen och Boris Podolsky,
EPR-experimentet, där två sammanflätade partiklar på avstånd tycks påverka varandras polarisation om de
är fotoner, eller spinn om de är elektroner. Utfallet av experimentet visar att partiklarnas polarisations- eller
spinntillstånd inte är fastlagda när de sänds ut, utan bestäms först i det ögonblick då mätningen på den ena
partikeln sker, och att tillståndet för den andra partikeln också bestäms i det ögonblicket, så att
kvantmekaniken tycks kräva en form av spöklik växelverkan mellan partiklarna.”

Det är förslag till sådan växelverkan konceptet beskriver.

Mitt önskemål är att tråden efter detta förtydligande låses.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=K8YXU0ZuE_k

[Pilatus]

Det för konceptet väsentliga budskapet Einstein förmedlade var att kvantmekaniken endast förefaller kunna förutsäga SANNOLIKHETEN för atomära händelser.

Naturen är, som det tycks, fundamentalt oförutsägbar i detalj, och ändå djupt harmonisk i det statistiska.

[Pilatus]

Att kvantmekaniken endast kan förutsäga ”sannolikhet” för ett visst utfall kan således tolkas som att kvantmekaniken ej förmår ge hela bilden och därför ej kan göra anspråk på att vara DETERMINISTISK till sin natur.

Eftersom kvantmekaniken beskriver utfall som sannolikheter snarare än exakta resultat, kan man hävda att den inte är deterministisk i klassisk mening. Det återstår en öppen filosofisk fråga huruvida denna indeterminism speglar en fundamental egenskap hos naturen eller endast en begränsning i vår beskrivning.

[Pilatus]

Detta är av filosofiskt intresse då det får konsekvenser för hur begreppet ”slump” bör definieras.
Förstår man inte konceptet, kan man ej heller göra anspråk på att förstå vad ”slump” representerar.
Konceptet stödjer m a o Einsteins åsikt, när han hävdar att "GUD SPELAR INTE TÄRNING”.

Citat patentansökan,
I förlängningen innebär detta att bl a tolkningen av relativitetsteorin (ESR) ifrågasätts, samtidigt
som Big Bang via MP övergår till att bli en atomär illusion.

Om du för dig själv vågade släppa dogmen om Einsteins tärning vore det inte så dumt. Det kräver dock att man förstår innebörden av det Heisenberg skrev, möjligen är han något oklar, men kvantmekaniken (framför allt Schrödingers ekvation) ger oss en sannolikhetsfördelning för var partikeln kan befinna sig. Det är här den statistiska aspekten kommer in: Vi kan alltså beräkna ett område där partikeln med hög sannolikhet befinner sig.
Men inom detta område av sannolikhet är dess exakta position slumpmässig. Det går inte att säga i det enskilda fallet var partikeln befinner sig. Någon information om exakt position finns inte i systemet.

Eller om vi betraktar elektronen i en väteatom så befinner den sig i ett "moln" av sannolikhet runt kärnan. Slumpen avgör var du kan hitta den i detta moln av sannolikhet. Sannolikheten är framräknad utifrån ett större antal observationer.

Hoppas det klarnar något att Gud visst spelar tärning då han är på gott humör.

[Illusionen]

Raderat!
Med anledning av detta har inlägget 04 aug 2025 19:10 kompletterats.