FÖRTYDLIGANDE ANG RELATIONEN, KVANTMEKANIK - KONCEPTETMetafysik behandlar frågan om den förnimbara verklighetens grundläggande natur, och försöker finna
fundamentala drag hos allt varande. Det som förbises inom naturvetenskapliga teorier är att förnimmelsen,
inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med verklighetsbaserade begrepp, vi själva (som atomer) är
delaktiga i formandet av. Det saknas därmed en viktig logisk länk i resonemangen.
Det är detta
Citat B uppmärksammar och beskriver.
Vi känner inte till något annat än illusionen/verkligheten, och har anpassat våra liv därefter.
Vårt sätt att tänka är ensidigt format av illusionen/verkligheten, vars primära kännetecken är
RUM och
TID, och därutöver ”materia” i olika varianter/versioner. Man kan av den orsaken med
visst fog hävda att vi som ”atomer” förnimmer universum ur ett begränsat egengenererat perspektiv
manifesterat/format av atomens struktur, det konceptet benämner det ”atomära” perspektivet.
Kännetecknande för det ”atomära” perspektivet är dess unika
REFERENS som ”
jaget” är delaktig i.
Mot bakgrund av att förnimmelsen enligt konceptet är beroende av referensens/atomens
strukturella
KOMPLEXITETSNIVÅ, och därigenom kan liknas vid en, via referensens/atomens
komplexitetsnivå, beroende tolkning, banar skilda komplexitetsnivåer väg för olika ”tolkningar”,
likvärdigt det som i konceptet benämns ”
perspektivgränsöverskridande”.
Patentansökan bygger på att även andra referenser (MP och DRP) än atomen tillämpas.
Vi förnimmer alltså verkligheten med en strukturell ”upplösning” (jmf med pixlar) som atomen stipulerar.
Metafysiken försöker skapa en mer detaljerad ”finupplöst” bild, genom att tillämpa andra
(från atomen avvikande) referenser för att på så sätt ”se bortom bergen blommorna och sången”.
Så länge de frågor
Citat B föranleder, saknar svar, är det alltså enligt min uppfattning omöjligt
att definiera något som absolut sant. För att släppa kravet på absolut sanning krävs det en entydig
definition om vad som avses med sant, vilket innebär/medför en begränsning av det
allmängiltiga ”sanningsvärdet”. Med tiden, när kunskapen har ökat, kommer sannolikt den
”begränsande” definitionen behöva justeras, men
så länge Citat B ej getts en trovärdig förklaring
förblir den absoluta sanningen undflyende. "What really exists?"Med hjälp av matematik, vars regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten, har
mänskligheten genom århundraden försökt beskriva fenomen och egenskaper vi tycker/anser oss förnimma.
Matematik ligger t ex till grund för det som inom fysiken benämns kvantmekanik.
Matematik har successivt befäst sin position som trovärdig verifierare av vad som anses vara sant.
Problemet är att så länge de undflyende frågor
Citat A och
Citat B föranleder, saknar svar, är det omöjligt
att definiera något som absolut sant.
Detta bör beaktas när bl a kvant-teori/mekanik används som argument för ett påstående.
Inom all vetenskap, inkl fysiken, används matematik, som ett elegant verktyg för att bättre hantera,
förklara och förstå komplicerade samband, men då alltid med
REFERENS till vår ”verklighet”.
VERKLIGHET och
MATEMATIK kan av den orsaken betraktas som en typ av symbiotiskt förhållande,
där ”förnimmelsen” av det atomära verklighetsperspektivet är ett
INTERNT genererat strukturfenomen.
Matematiken återspeglar således den ”atomära” verklighet vi anser oss förnimma, utan förklaring till
Citat B.
Det bör få till konsekvens att kvantmekaniken är att betrakta som ett substitut med uppgift att kompensera
för vår mänskliga begränsning. Den krassa slutsatsen är att ingen (utan undantag) kan göra anspråk på att
behärska det som döljs bortom vår s k verklighet, och det inkluderar alltså även kvantmekaniken !
De hyperboliska samband som enligt konceptet balanserar verklighetens trigonometriska samband
har ej enbart verkligheten som förankring utan ”speglar” den balanserande motparten ”universum”.
Detta påverkar bl a konceptets tolkning av Einsteins Speciella Relativitetsteori,
ESR.
Det förefaller därigenom som att den komplexa vxv, med dess skilda strukturer (trigonometriska och
hyperboliska inkl Eulers formel), inkl matematikens imaginära tal, där har sin basala grund. De filosofiska
konsekvenserna av detta blir att det vi förnimmer mer är att betrakta som en ”vxv-balans-spegling”
gentemot motparten via
±i, än absolut sanning, ur ett universellt överordnat perspektiv.
Den metafysiska bakgrunden, bortom matematikens regelverk, till begreppet
”kvanta” är att finna i detta.
Filosofiskt bör det vara fascinerande att, på här beskrivet sätt, förklara i atomära termer hur vårt
medvetande inkl jaget, ej är att betrakta som autonomt, utan via den ”hyperboliska balansrelationen”
ingår i, och samverkar med, universum.
Paradoxer som t ex ”oändlighet” får härigenom på köpet sin förklaring.
VERKLIGHETEN är beroende av det centrerande
”jaget”, representerande ett sannolikt metafysiskt,
undflyende strukturellt begrepp, vars referens ingen kunnat definiera.
Konceptet beskriver och tillämpar även andra atomära konstellationer/kombinationer av referenser.
Matematikens regelverk utgår dock från vårt medvetande, som bygger på ”jagets” erfarenheter av det vi,
via våra sinnen, anser oss förnimma i det atomära perspektivet, refererande till ”vårt reella rum”.
Det är utifrån dessa minst sagt svajiga premisser begreppet
KVANTA har härletts.
KVANTA, i dess skepnader, är ur atomärt perspektiv effekt av dess
REFERENS-BEROENDEN.
Personligen har jag, som novis inom området matematik, via egna resonemang kommit till
slutsatsen att matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten.
De resultat som matematiken förmår leverera, bör således i minst något avseende
vara beroende av sättet varpå verkligheten uppfattas/förnims inkl bakomliggande storheter och samband.
Detta beroende kräver svar på konceptets inledande
Citat A och
Citat B, men svaren saknas alltså.
Detta får även konsekvens för hur vi bör tolka kvantmekanikens förutsägelser och slutsatser.
Det som genomgående saknas enligt citaten är vad förda resonemang inkl slutsatser utgår ifrån, och för
detta krävs även förklaring till vad ”jaget” och
MEDVETANDET representerar.
Vi behöver/söker m a o svaret på bl a frågan,
VAD UTGÖR MEDVETANDETS REFERENS ?I väntan på trovärdiga svar går det ej att utesluta att matematikens förmåga, att via sin inneboende logik
beskriva något som är beläget ”bortom” verkligheten, är
behäftad med ej försumbara begränsningar,
begränsningar som sannolikt även inkluderar kvantmekanikens förutsägelser. Min uppfattning om
kvantmekaniken och dess egenskaper och begränsningar överensstämmer således i stort med Einsteins.
Kvant-mekanik/teori är ett grundläggande
MATEMATISKT ramverk som beskriver hur materia och energi
antas bete sig på mikroskopisk nivå/skala. Kärnan i kvantteorin är att partiklar uppvisar både våg-liknande
och partikel-liknande egenskaper.
I kvantteorin beskrivs partiklar av vågfunktioner, som är matematiska representationer som ger information
om partikelns tillstånd och beteende. Flera experiment har visat att partiklar har våg-partikel-dualitet,
vilket anses bekräfta materiens våg-partikel-dualitet.
DUALITETEN kan enligt konceptet här ses som
skilda ”perspektiv”, och en effekt, och indirekt bekräftelse, av/på matematikens "atomära" begränsning.
Min personliga övertygelse och uppfattning, efter att ha begrundat Eulers formel, är att vårt medvetande
innefattar samband/mekanismer av något vi saknar förmåga att atomärt förnimma.
Det är detta som medför att kvantmekaniken ej förmår ge hela bilden och därför ej kan göra anspråk på att
vara
DETERMINISTISK till sin natur. Det går därför ej att utesluta att medvetandets begränsningar även indirekt
påverkar matematiken och i förlängningen även kvantmekaniken och vår syn på universum.
Vad motsäger att kvantmekaniken utgör en övertro på matematikens förmåga, att likna vid en halvmesyr ?
Därav följdfrågan, hur långt sträcker sig matematikens förmåga och kapacitet att beskriva och förutse annat
än verklighetens atomärt betingade egenskaper, m a o,
HUR GOD ÄR SIKTEN ?Den uppfattning som redovisas i konceptet anger att kvantteorin (baserad på ”atomära” fakta)
till sin natur ej är balansmässigt komplett på fältnivå, sett ur konceptets perspektiv inkl stipulerade
balans-förutsättningar relativt universum, vilket innebär en begränsning i vår atomära beskrivning.
Konceptets mer basala och grundläggande kännetecken är,
• ATOMÄRT perspektiv rymmande dolda (via egenstrukturen maskerade) balanserade ”samband”.
• METAFYSISKT perspektiv inkluderar/redovisar dolda/maskerade ”balans-samband”.
ATOMÄRT och
METAFYSISKT perspektiv kännetecknas av att de refererar till olika typ av
REFERENS.
Perspektivens förmåga att selektivt avkänna är beroende av de skilda referenserna, och skiljer sig således åt.
Utmärkande för det atomära verklighetsperspektivets referens är att ”jaget” är delaktig i dess formande.
Medan det atomära verklighetsperspektivet är det vi förnimmer p g a att jaget är ”delaktig” i referensen,
är det metafysiska perspektivet ej direkt förnimbart (= dolt) p g a att dess atomärt neutrala referens.
Däremot ger det metafysiska perspektivet sekundärt upphov till atomärt påvisbara effekter/egenskaper.
Vägledande och verifierande pusselbitar i sökandet av aktuella metafysiska referenser har här varit
naturkonstanterna,
εο och
μο,
Eulers formel, Basen
e, Maxwells ekvationer, och kombinationer av dessa,
samt matematikens regelverk. Observera att detta gäller för den beskrivna atomära modellen.
Dessa perspektiv refererar till
GRUNDSTATUS, G och baseras på
HIERARKISKA BALANS-strukturer,
innefattade i överordnat
UNIVERSUM. Notera att även detta betraktelsesätt inkluderar referensberoende.
Svaret till
Citat A kan därigenom uttryckas som att
TID är funktion av
SKALFAKTOR-DIFFERENS mellan
individuellt
MP-förankrade växelverkande atomer, i
G, ur eget
MP-perspektiv.
De för det metafysiska perspektivet kännetecknade ”balans-sambanden” kan betraktas som underordnade
sub-fenomen innefattade i
G, och är referensberoende och ömsesidiga till sin natur, där deras komplexa
”positioner” refererar till skalära sfäriska former.
Det atomära begreppet ”kvanta” är en konsekvens av dessa komplexa referensberoende ”balans-samband”,
där kvantas ”dualitet” refererar till skilda referensförankringar.
KVANTATS våg-partikel-dualitet är enligt konceptet således en effekt av dess REFERENS-BEROENDE.Texten som beskriver principen kan i vissa delar uppfattas som krävande, vilket speciellt gäller
växelverkan mellan de ömsesidiga komplexa skalära perspektiven.
Elementär matematisk kunskap inkl differentialkalkyl, liksom kunskap och erfarenhet i/av projektionslära
och hållfasthetslära, är här ett lämpligt avstamp, som bör underlätta förståelsen av konceptet och vxv.
Saknas den erfarenheten upplevs konceptet sannolikt som otillgängligt och svårt.
Det metafysiska perspektivet har sin grund i kombinationer av Eulers formel i kombination med aktuella
referensberoende principer.
Perspektivet går p g a sin dolda balanserade natur inte att direkt förnimma via våra sinnen.
Det går således ej att atomärt direkt verifiera det metafysiska perspektivet via t ex observationer.
SLUMPEN är en effekt/följd av att kvantteorin enligt konceptet ej är komplett.
Detta är av filosofiskt intresse då det får konsekvenser för hur begreppet ”slump” bör definieras.
En icke komplett teori innebär/medför att dess tillämpning kännetecknas av ”begränsningar”.
Slumpen är en konsekvens av sådan begränsning.
Konceptet stödjer därigenom Einsteins åsikt, att "
GUD SPELAR INTE TÄRNING”.
MÖRK energi/materia utgör exempel som passar väl in i den ”dolda” bilden.
RELATIVITET är enligt konceptet en ”lokal”, universum överlagrad, resonansavvikelse-effekt/obalans.
RESONANS kan här betraktas som ett ömsesidigt komplext fältbaserat balansfenomen mellan
”överskott” och ”underskott”.
I förlängningen innebär detta att konceptet bl a ifrågasätter tolkningen av relativitetsteorin (ESR),
och att
Big Bang i förlängningen samtidigt, via
MP, övergår till att bli en atomär illusion.
Det är de redovisade metafysiska sambanden som möjliggör och tydliggör såväl matematikens,
som den ”atomära” beskrivningens, begränsningar.
Vare sig Einstein, Heisenberg eller Schrödinger nämner, såvitt jag funnit, något om detta !
Det för konceptet väsentliga budskapet Einstein förmedlade var att kvantmekaniken endast förefaller kunna
förutsäga
SANNOLIKHETEN för atomära händelser. För att entydigt kunna förutsäga vad som händer krävs
rimligen tillgång till mer KOMPLETT bakomliggande utgångsinformation. Att kvantmekaniken endast kan
förutsäga ”sannolikhet” för ett visst utfall kan således tolkas som att kvantmekaniken ej förmår ge hela
bilden och därför ej kan göra anspråk på att vara
DETERMINISTISK till sin natur. Detta är enligt konceptet
förväntat, då SM i huvudsak vilar på matematik vars regelverk är anpassat för att erhålla överensstämmelse
med verkligheten.
Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta om enbart matematik har kapacitet att leverera efterfrågade svar.
Citat Wikipedia,
”
Einstein å sin sida formulerade senare ett tankeexperiment med Nathan Rosen och Boris Podolsky,
EPR-experimentet, där två sammanflätade partiklar på avstånd tycks påverka varandras polarisation om de
är fotoner, eller spinn om de är elektroner. Utfallet av experimentet visar att partiklarnas polarisations- eller
spinntillstånd inte är fastlagda när de sänds ut, utan bestäms först i det ögonblick då mätningen på den ena
partikeln sker, och att tillståndet för den andra partikeln också bestäms i det ögonblicket, så att
kvantmekaniken tycks kräva en form av spöklik växelverkan mellan partiklarna.”
Det är förslag till sådan växelverkan konceptet beskriver.Mitt önskemål är att tråden efter detta förtydligande låses.
Bengt Hj Törnblom / Illusionen
Pax vobiscumhttps://www.youtube.com/watch?v=K8YXU0ZuE_k