Vad tänker du på?

[Anders]

Jag tänker på hur fort tiden går när man blir gammal.
Jag älskar de ljusa sommarnätterna men nu börjar det redan bli mörkt en stund mitt i natten.
När jag var barn var ett sommarlov som en evighet.
När jag löneslavade var semesterveckorna en avsevärd period.
När jag blir pensionär då... tänkte jag.
Så blev det inte alls. Jag tycker inte att jag hinner med nånting. Ändå försöker jag rationalisera bort allt onödigt, som TV, städning, disk, gräsklippning m.m. Ibland har jag tänkt att man skulle ha pensionen i sin aktiva tid i livet istället. Sen kunde man löneslava tills man stupade.
Men det skulle ju inte funka. Ingen vill anställa någon över fyrtiofem.

Tiden går fort och man hinner inte så mycket som pensionär.

Funderar en hel del på det nu, på G.

[Anders]

Jag tänker på livet och dess mening. Livet i dess helhet är bortom all mening, något som bara är och som vi är utkastade i.

Delar av livet kan ha mening, alla små och stora projekt vi har, sådant vi önskar oss och strävar efter. Dessa har mening för annars hade vi inte ägnat oss åt dem.

För mig har det mening att umgås och kommunicera med andra, att lönearbeta med sådant jag gillar att jobba med, och att skriva, teckna och göra musik...

Ingen pratade om mening där jag växte upp så det har jag klarat mig utan. Ansvarsfull medborgare räckte liksom. Sen har jag ägnat 40 år åt sånt som meningsmänniskor ansett det värt mödan att ge mig en lön för. Själv, kan jag se produktivt och kontraproduktivt i det mesta jag gör.

Bump

[Algotezza]

Ja, när jag växte upp gällde skolgång för barn och tonåringar. Min mor var hemmafru tills lillbrorsan slutade gymnasiet. Farsan var lärare. Vi var fem bröder.

Det talades aldrig om livets mening, men ibland var det kyrkan på söndagarna. Jag konfirmerades 1965 när jag var fjorton. Livets mening var kanske så uppenbar att den aldrig behövde nämnas.