Relationer med utlänningar

[Damir]

Jag är invandrare. Svenska tjejer som jag har varit ihop med har oftast varit lite av outsiders bland andra "vanliga" svenskar. De har inte velat följa jantelagen och har därför valt någon som passar dem bättre på det fältet. Jag tycker det är rent av förnedrande att någon säger till mig att en svensk tjej väljer mig för att jag ser "exotisk" ut, och inte pga min personlighet.

[Johan Ågren]

Jag är invandrare. Svenska tjejer som jag har varit ihop med har oftast varit lite av outsiders bland andra "vanliga" svenskar. De har inte velat följa jantelagen och har därför valt någon som passar dem bättre på det fältet. Jag tycker det är rent av förnedrande att någon säger till mig att en svensk tjej väljer mig för att jag ser "exotisk" ut, och inte pga min personlighet.

Det är klart att man vill bli omtyckt för den man är "innerst inne", men i slutändan så handlar allt om attribut; den snygga sportbilen likväl som den konstnärliga ådran. Jag vill t.ex inte bli omtyckt för attribut som jag ser som "yttre attribut" hos mig själv; och där inkluderar jag mina estetiska förmågor. Min "personlighet" vet jag inte riktigt vad det ska vara om det inte handlar om olika egenskaper och attribut jag har. Man kan naturligtvis dra en skiljelinje mellan egenskaper och attribut som är förankrade hos den egna kroppen - och utesluta yttre tillgångar, men som jag ser det så kan inte den "inre personligheten" ha en existens så länge den inte uttrycker sig på något sätt i vår värld. Men om jag ser till mig själv så blir jag mer intresserad av en kvinna destå mindre hon vet om mina "yttre attribut" och förmågor - men ändå tycker om mig. Därför brukar jag inte hävda mig själv - eller visa hur rik jag är. Många andra verkar göra motsatsen - att de öser på med att visa sina attribut och talanger, men hur bra känns det då när någon tycker om en först efter man har smällt av hela sin arsenal, och hur trygg känner man sig i ett förhållande när man vet att man tömt sig själv till gränsen för att bli omtyckt? Hellre blir jag då funnen i en soptunna...  :)

Trevlig helg!

/Johan

[Stefan]

I Thomas Manns Bergtagen möter huvudpersonen Hans Castorp en rysk kvinna, Claudia Chauchat. De talar franska (även i den svenska översättningen, något jobbigt...) och Hans Castorp kan därför tala om mycket mer privata saker utan att känna sig besvärad än han skulle göra om konversationen fördes på tyska.

Om man talar på ett språk som man inte behärskar helt kan man lätt känna sig lite dum, iom att man inte kan utttrycka eller förstå nyanser på samma sätt. Hela ens stil blir lätt lite "rakt-på" eller "kalvig".

Möjligen kan detta vara skönt för vissa: livet blir lite mer onyanserat, lite mindre komplicerat än det är mellan två personer som talar språket flytande. Jag är inte helt säker på att vissa av dom jag tänker på hade träffats om båda var svenskar. Själva språkförbistringen i sig innebar emellertid att vissa nyanser försvann; viss blygsel försvann: man blir som "tonåringar på nytt" iom att man har en stil där känslor är svåra att dölja, där det inte är lika lätt att göra bort sig genom ett mindre språkligt felsteg (språkliga felsteg görs ju hela tiden och blir därför mindre allvarliga), etc.

[Kapten Kidd]

Visst är det som Stefan skriver - det är på många sätt lättare att snacka med personer av det andra könet på ett språk man inte behärskar till fullo, just för att nyanser försvinner och det hela blir mer "rakt på sak".

Å andra sidan är det frustrerande att inte kunna säga exakt vad man menar. Med ett begränsat ordförråd är det svårt att förmedla sina känslor på ett bra sätt och det kan lätt uppstå missförstånd.