Forumets IQ
Moderator: Moderatorgruppen
Så man kan alltid räkna med en felmarginal på ungefär 10-15% (make that 11-17.25%) på grund av sura gubbar, dåliga dagar och fåniga frågor? Det låter ju toppen!
Problemet försvinner när man inte gör distinktionen "uppmätt värde" och "egentligt värde", precis som du är inne på. Jag ville bara kolla så vi var överens.
Problemet försvinner när man inte gör distinktionen "uppmätt värde" och "egentligt värde", precis som du är inne på. Jag ville bara kolla så vi var överens.
Three dots after each sentence does not automatically make your nonsense sound profound...
Det är svårt att ha nån egentlig uppfattning innan man har sett hur proven ser ut. Innan man har sett hur proven ser ut kan man bara ha en uppfattning om hur intelligent man är i förhållande till andra. Om man anser att proven mäter exakt vad vi menar med "intelligens" kan man från det göra en gissning av hur hög "IQ" man har.
Men det är tveksamt om proven verkligen gör det. Viktiga aspekter av intelligens som förmågan att läsa en annan mänska, förstå ett mer avancerat skeende som t ex handlingen i en komplicerad bok, historiska händelser som reformationen och andra världskriget, etc., tas inte alls upp.
Men det är tveksamt om proven verkligen gör det. Viktiga aspekter av intelligens som förmågan att läsa en annan mänska, förstå ett mer avancerat skeende som t ex handlingen i en komplicerad bok, historiska händelser som reformationen och andra världskriget, etc., tas inte alls upp.
Stefan skrev:Om man anser att proven mäter exakt vad vi menar med "intelligens" kan man från det göra en gissning av hur hög "IQ" man har.
Jag tycker snarare tvärtom, att de inte har något med varandra att göra. Hur hög IQ man har mäts med ett (eller flera olika) IQ-test och hur lång man är mäts med tumstock, måttband osv. Man kan gissa vad någon har i IQ (t.ex. om man vet hur bra de är på att lösa korsord, sudoko, beskriva färdvägar osv), liksom man kan gissa hur lång någon är. Visst kan vi säga att intelligens och IQ-resultat är samma sak, precis som vi kan säga att intelligens och längd är samma sak, men jag ser inte att det ger en bättre förklaring av verkligheten.
Det borde dock vara möjligt att ange ett grövre, kvantitativt värde för det vi i dagligt tal kallar "intelligens". Detta har i mitt tycke mycket mer inslag av finurlighet än den analytiska/statiska utformning som IQ-test har.
Hur skulle ett sådant test utformas? Ett problem att övervinna är testets förmåga att uppmäta högre intelligensnivåer än vad testskaparna själva besitter. Det är ju mycket möjligt att testledaren får svar som inte finns med på bedömningslistan, men som en majoritet skulle värdera som mer intelligent än de till buds stående alternativen. I de flesta test jag har sett får dock den testade 0 poäng vid såna svar. Det krävs också att själva testledaren är mycket intelligent, kanske t.o.m. en panel av människor med intelligens på olika områden.
Ett iofs komplicerat sätt att utforma ett intelligenstest med hög validitet och reliabilitet är att be folk intelligensvärdera alla i sin närhet, för att bilda ett neuralt nät. De som fick höga betyg av andra skulle i sin tur få ökade vikter i sina omdömen, medan mindre vikt skulle fästas vid de som bedömdes ha låg intelligens. De som efter ett antal iterationer hade över en viss brytpoäng skulle sedan vara referensnoder i nätet.
Exempel: Stefan och jag tycker att vi är ungefär lika intelligenta, 8 av 10 närmare bestämt. Jag gör samma bedömning men känner tydligen fler mycket intelligenta människor än Stefan och tycker att vi båda ligger på en sexa. Normalt skulle vi då ha ett medelvärde på 7. Men eftersom Stefan tycker att jag är mer intelligent än vad jag tycker att han är, fäster testet större vikt vid min bedömning. Viktningen skulle t.ex. kunna göra att medelvärdet hamnade på 6,7 istället. Även om Stefan nu inte kände fler personer i testet skulle denna siffra kunna justeras beroende på vad andra i testet tyckte om mig. Om jag fick fler höga betyg skulle värdet gå närmare 6. Om Stefan vore ensam i sin positiva bedömning av mig, skulle värdet istället stiga mot 8.
Ett mycket noggrannare test kunde vara uppdelat i olika deltyper av intelligens (ett medelvärde beräknas sedan), men annars enligt ovan, och där man redan från början fäste olika vikter vid folks omdömen beroende på ens relation till deltypsområdet. Min värdering av Stefans analytiska förmåga skulle då smälla betydligt högre än min bedömning av hans estetiska sinne (som jag fått ringa tillfälle att utvärdera, med undantag av något pepparkaksslott).
Man kan säga att min variant på ett intelligenstest hur som helst skulle bygga på principen "It takes one to know one."

Intressant inlägg, hovnarr.
Som jag ser det handlar intelligens om att producera sanna påståenden. Närmare bestämt så är intelligens graden av pålitlighet eller reliabilitet en person har när han ska försöka producera sanna påståenden.
T ex: vi ger en person två tester. Testen har samma svårighetsgrad. På det första har han två svarsalternativ/fråga, på det andra fem svarsalternativ/fråga. Han lyckas svara rätt i 75 % av fallen i det första testet och 60 % i det andra. Detta pekar dock på samma sak: att han är 50 % reliabel/pålitlig. I det första fallet svarar han rätt för att han vet svaret i 50 % av fallen och i andra hälften chansar han och får därmed rätt i hälften av 50=25 av fallen. 50 +25 =75 %. I det andra fallet svarar han också rätt för att han vet svaret i 50 % av fallen och chansar rätt i 50/5= 10 % av fallen. 50 +10 = 60 %.
Verkligen. Om vi tar t ex tolkning av personer och skeenden måste detta inträffa hela tiden. Mänskor kan komma på smarta tolkningar som testskaparna inte förstår vitsen med. Typexemplet på detta är väl konstnärer som inte blir förstådda förrän efter sin tid - dom döms ut av experterna under sin livstid och först senare förstår man deras storhet.
Intressant förslag, helt klart. Dock lider det av det problem du pekade på ovan: nu är alla mänskor testledare och här kommer vi oundvikligen att stöta på problemet med att mindre intelligenta ska värdera mer intelligenta, som de kanske inte förstår sig på. (Dock minimeras det problemet genom din uppfinnig med att mindre intelligenta får mindre inflytande.)
Idealt skulle detta betygsättande ske efter nån sorts test, kanske ett samtal som leds av en testledare. Annars är det troligt att betygsättandet influeras av faktorer som charm, social status, rykte, etc. I vissa grupper blir det ofta en etablerad sanning att den ene eller andra är intelligent och det kan ha lite med verkligheten att göra.
Som jag ser det handlar intelligens om att producera sanna påståenden. Närmare bestämt så är intelligens graden av pålitlighet eller reliabilitet en person har när han ska försöka producera sanna påståenden.
T ex: vi ger en person två tester. Testen har samma svårighetsgrad. På det första har han två svarsalternativ/fråga, på det andra fem svarsalternativ/fråga. Han lyckas svara rätt i 75 % av fallen i det första testet och 60 % i det andra. Detta pekar dock på samma sak: att han är 50 % reliabel/pålitlig. I det första fallet svarar han rätt för att han vet svaret i 50 % av fallen och i andra hälften chansar han och får därmed rätt i hälften av 50=25 av fallen. 50 +25 =75 %. I det andra fallet svarar han också rätt för att han vet svaret i 50 % av fallen och chansar rätt i 50/5= 10 % av fallen. 50 +10 = 60 %.
Hur skulle ett sådant test utformas? Ett problem att övervinna är testets förmåga att uppmäta högre intelligensnivåer än vad testskaparna själva besitter.
Verkligen. Om vi tar t ex tolkning av personer och skeenden måste detta inträffa hela tiden. Mänskor kan komma på smarta tolkningar som testskaparna inte förstår vitsen med. Typexemplet på detta är väl konstnärer som inte blir förstådda förrän efter sin tid - dom döms ut av experterna under sin livstid och först senare förstår man deras storhet.
Ett iofs komplicerat sätt att utforma ett intelligenstest med hög validitet och reliabilitet är att be folk intelligensvärdera alla i sin närhet, för att bilda ett neuralt nät. De som fick höga betyg av andra skulle i sin tur få ökade vikter i sina omdömen, medan mindre vikt skulle fästas vid de som bedömdes ha låg intelligens. De som efter ett antal iterationer hade över en viss brytpoäng skulle sedan vara referensnoder i nätet.
Intressant förslag, helt klart. Dock lider det av det problem du pekade på ovan: nu är alla mänskor testledare och här kommer vi oundvikligen att stöta på problemet med att mindre intelligenta ska värdera mer intelligenta, som de kanske inte förstår sig på. (Dock minimeras det problemet genom din uppfinnig med att mindre intelligenta får mindre inflytande.)
Idealt skulle detta betygsättande ske efter nån sorts test, kanske ett samtal som leds av en testledare. Annars är det troligt att betygsättandet influeras av faktorer som charm, social status, rykte, etc. I vissa grupper blir det ofta en etablerad sanning att den ene eller andra är intelligent och det kan ha lite med verkligheten att göra.
Stefan skrev:Som jag ser det handlar intelligens om att producera sanna påståenden. Närmare bestämt så är intelligens graden av pålitlighet eller reliabilitet en person har när han ska försöka producera sanna påståenden.
Mja, i de fall där detta kan prövas rent praktiskt stämmer den definitionen nog rätt bra, men man har sällan den möjligheten. Ofta kan någon beskrivas som intelligent om vederbörande har en innovativ teoretisk lösning på ett problem, utan att man har möjlighet att separera detta "svar" från resten av verkligheten och se om han hade "rätt" i sin lösning. Min syn på intelligens är istället att det handlar om att skaffa sig så många fördelar som möjligt. VAD man sedan upplever som fördelaktigt beror dock också på ens intelligens, eller mognad. Jag tror t.ex. att Bill Gates och Dalai Lama är mycket intelligenta människor, som kan skaffa sig fördelar (från sina resp. perspektiv), men vad de upplever som fördelaktigt är åtminstone i det yttre ganska olika.
Stefan skrev:Annars är det troligt att betygsättandet influeras av faktorer som charm, social status, rykte, etc.
Just det, men det är också en form av intelligens. Charm har inget att göra med IQ, men däremot har det något att göra med intelligens (såsom jag ser på begreppet). Det du radar upp är en rad sociala fördelar som jag menar att man kan tillgodogöra sig med en viss social intelligens. Sen kan man ha olika goda naturliga förutsättningar för att tillägna sig sådan intelligens.
Stefan skrev:I vissa grupper blir det ofta en etablerad sanning att den ene eller andra är intelligent och det kan ha lite med verkligheten att göra.
Håller med. Därför är det viktigt att det neurala nätet är tillräckligt stort, så att det omfattar många grupper med små kontaktytor mot varandra. Gruppen "mina vänner" och gruppen "min familj" har idealiskt bara mig som gränsyta. Mina vänners syn på mig kommer att moderera mina åsikter om min familj, vilket i gengäld får konsekvenser för min familjs syn på mig, det betyg jag ger mina vänner osv. På så sätt är det svårt att bli kvar efter kalibreringen om man inte uppfattas som intelligent i en rad olika grupperingar.
Stefan skrev:Idealt skulle detta betygsättande ske efter nån sorts test, kanske ett samtal som leds av en testledare.
Ja, tanken är alltså att nätet "kalibreras" på så sätt som beskrivits ovan. På så vis borde ett fåtal intelligenta människor över ett visst gränsvärde "falla ut" på olika platser i nätet. Dessa blir sedan testledare för en viss tid. Ju fler testledare som har en personlig relation eller uppfattning om ett testsubjekt, desto mer tillförlitlig blir bedömningen. När ett visst antal nya människor tillkommit i nätet gör man en ny kalibrering.
Det går ungefär till på samma sätt som när man ska sätta betyg på filmer. Till en början har man sett ett litet antal filmer, så man antar att det där var en 8:a och det där var nog en 3:a osv. När man sett ett stort antal filmer har man några referenspunkter, man vet hur en åtta ser ut. Efter ett visst antal filmer till uppdateras dock referensramarna, bedömningsgrunden - inte bara för att tillåta att de nya filmerna tas med i bedömningen, utan för att själva bedömaren också utvecklats under tiden.

Tractatus skrev:Lånar tråden en sekund.
Hur "bra" är detta test? Någon som testat?
http://www.iqtest.dk/main.swf
Har klickat igenom det och sett vad det är för typ av frågor. Jag skulle säga att testet är MYCKET bra (om man försöker mäta det man normalt menar med IQ).
Modul skrev:Hur högt mäter det där testet egentligen?
Om man ska mäta IQ ska testet vara övervakat, och resultatet utvärderas av en psykolog. Men den borde uppskatta ett resultat som ligger tillräckligt högt. Jag vet inte hur högt, men verkligen tillräckligt.
Skulle du göra full pot, kan du vara rätt säker på att ditt huvud behöver specialtestas för att IQ ska kunna fastställas.
hovnarr skrev:Stefan skrev:Som jag ser det handlar intelligens om att producera sanna påståenden. Närmare bestämt så är intelligens graden av pålitlighet eller reliabilitet en person har när han ska försöka producera sanna påståenden.
Mja, i de fall där detta kan prövas rent praktiskt stämmer den definitionen nog rätt bra, men man har sällan den möjligheten. Ofta kan någon beskrivas som intelligent om vederbörande har en innovativ teoretisk lösning på ett problem, utan att man har möjlighet att separera detta "svar" från resten av verkligheten och se om han hade "rätt" i sin lösning. Min syn på intelligens är istället att det handlar om att skaffa sig så många fördelar som möjligt. VAD man sedan upplever som fördelaktigt beror dock också på ens intelligens, eller mognad. Jag tror t.ex. att Bill Gates och Dalai Lama är mycket intelligenta människor, som kan skaffa sig fördelar (från sina resp. perspektiv), men vad de upplever som fördelaktigt är åtminstone i det yttre ganska olika.
Jag minns att min filosofilärare som föreläste om Aristoteles kunskapssyn tog upp följande exempel. Det fanns en garvad, mycket skicklig båtbyggare i Roslagen som byggde sina båtar helt utan ritningar. Han blev nu tillfrågad om att försöka ge en ritning av båten. Den blev mycket barnslig och oanvändbar: som en barnteckning. Han kunde inte förmedla sin kunskap om båtbyggande genom påståenden. Detta visar att båtbyggande för honom var en praktisk kunskap, som att cykla: man lär den sig inte genom att lära sig en serie påståenden (som man lär sig geografi, t ex) utan genom att utföra en serie rörelser. (Aristoteles skilde mellan praktisk och teoretisk kunskap.)
Möjligen kunde man dock säga att båtbyggaren/cyklisten "känner till" en serie sanna påståenden så att säga implicit. Han tror att man ska följa med pedalen på ett visst sätt, och detta är också sant, och han tror det för att han har goda skäl till det (det har alltid funkat att göra så). Sen att han inte kan förmedla hur man gör detta är en annan femma.
Om man inte godtar det kan man säga att intelligens är förmågan att tillskansa sig praktisk och teoretisk kunskap. Dessa ger sen fördelar, så våra definitioner kanske inte skiljer sig så mycket åt.
Stefan skrev:Annars är det troligt att betygsättandet influeras av faktorer som charm, social status, rykte, etc.
Just det, men det är också en form av intelligens. Charm har inget att göra med IQ, men däremot har det något att göra med intelligens (såsom jag ser på begreppet). Det du radar upp är en rad sociala fördelar som jag menar att man kan tillgodogöra sig med en viss social intelligens. Sen kan man ha olika goda naturliga förutsättningar för att tillägna sig sådan intelligens.
Charm kan va en form av social intelligens, absolut. Vad gäller social intelligens är det dock viktigt att skilja på förmågan att avläsa andra mänskor och förmågan att va obehindrad i närheten av andra (främmande, i synnerhet) mänskor. Det finns många mänskor som är skickliga på att läsa av vad andra mänskor tycker och tänker men som samtidigt mer eller mindre lider av social fobi. Andra har mycket begränsad förmåga att sätta sig in i hur andra tänker men klarar sig bättre i det sociala livet pga att de har ett mer rättframt sätt. Ändå skulle jag kalla den förra gruppen mer socialt intelligent. Social fobi har inget med intelligens att göra.
Idén om ett "neuralt nät" är klart intressant.
Hmm, hittills verkar en klar majoritet här ha högre eller mycket högre IQ än genomsnittet. Kan iofs vara korrekt men jag kan inte låta bli att tänka på undersökningar som visar att de allra flesta anser sig dricka mindre alkohol än genomsnittet. En viktig skillnad är visserligen att medlemmarna här inte utgör ett tvärsnitt av befolkningen (och att det är mycket få som svarat).
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Endast 3% av befolkningen har IQ>130. Bland de 20 som har svarat finns statistiskt sett 0,6 sådana personer. Om vi är lite generösa såhär en lördagseftermiddag och avrundar detta till 1 person så bör de 19 övriga känna sej oroliga eftersom medelvärdet sjunker ultrasnabbt i en så liten population om högsta värdet tas bort och medel räknas på de återstående 19.
Bland FF:s 1681 medlemmar borde det finnas 50 stycken. Hmmm…undrar vilka de 49 övriga är...
Bland FF:s 1681 medlemmar borde det finnas 50 stycken. Hmmm…undrar vilka de 49 övriga är...
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
suchanother skrev:Endast 3% av befolkningen har IQ>130. Bland de 20 som har svarat finns statistiskt sett 0,6 sådana personer. Om vi är lite generösa såhär en lördagseftermiddag och avrundar detta till 1 person så bör de 19 övriga känna sej oroliga eftersom medelvärdet sjunker ultrasnabbt i en så liten population om högsta värdet tas bort och medel räknas på de återstående 19.
Bland FF:s 1681 medlemmar borde det finnas 50 stycken. Hmmm…undrar vilka de 49 övriga är...
Tror du klientelet på ett filosofiforum utgörs av ett tvärsnitt hos den totala befolkningen. Och tror du de som går in i en sådan här tråd och röstar i sin tur utgörs av ett tvärsnitt av forumets användare?
/Johan
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster
