Självförsvar mot verkligheten

[TheStudent]

Utifrån mina personliga erfarenheter upplever jag att de personer i min omgivning (inklusive mig själv "ibland") som inte mår speciellt bra också är cyniska och använder mycket sarkasm.

Jag har funderat en del kring "fenomentes" bakomliggande orsaker och kommit fram till följande.
Sarkasmen blir ett hjälpmedel att distansera sig från sin omgivning eller sig själv. Som exempel reducerar person A sin egen otillräcklighet till ett skämt för att är lättare än att verkligen skåda sin egen otillräcklighet.
Jag tror även att sarkasmen kan användas i syfte att trycka ner andra för att på så sätt må bättre själv, man hånar någons idéer eller någons liv för att stärka sig själv.
Att vara cynisk är även det ett sätt att distansera sig från sin situation, det blir på något vis enklare att vara likgiltig inför det man upplever än att ta del av det. Bättre känslolös än att känna.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att sarkasm och cynism blir ett typ av självförsvar mot verkligheten. Problemet med detta försvar är att det förblindar, för samtidigt som man utesluter negativa känslor så stänger man också ute de positiva. Detta gör också försvaret till fängelse.

Jag skulle uppskatta om ni här på forumet kunde hjälpa mig att möjligtvis utveckla mitt resonemang, eller varför inte revidera det helt.

Jag har även funderat en del kring om det är möjligt att det finns en annan möjlighet till att bli Inkasstad i samma fängelse, nämligen genom det precis motsatta. En person som bara ser det positiva med tillvaron och på så sätt distanserar sig. När vet man att man ser helheten i tillvaron och inte försvarar sig från den med olika metoder?

(jag tänkte passa på att tacka alla aktiva medlemmar på forumet nu när jag väl skriver något. Alltid lika intressant att gå in och läsa här!)

[BenRangel]

Hmm visst använder man sarkasm eller överdriven positivitet som ett försvar.
Men frågan är om det verkligen är något dåligt.

Exempel: Om man tar av sig tröjan och nån säger "Fan vad vit du är!" då kan man bara skämta och säga "Japp, men då kan jag i alla fall se lite mer realistisk ut om jag träffar på en björn och måste spela död" (Haha den där sög men ni fattar poängen ^^) så tycker den man pratar med att man är en skön typ och så fortsätter samtalet i samma glada ton.

Om man däremot säger "Ja, jag vet. Det ser för djävligt ut. Önskar att jag kunde bli lite mer solbränd fortare."
då blir det plötsligt en deppig stämning på samtalet..

Man vill ofta inte prata om sina problem för att:
1. Problem är generellt ganska tråkiga
2. De nedstämmer hela samtalet och får den man snackar med att tycka synd om en. Ger en obekväm stämning
3. Om problemet inte kan lösas eller man redan vet lösningen (va ute mera, gå till solarium eller använda nån kräm) på det finns ingen anledning att ta upp det.

[Ulf S]

Jag har funderat en del kring "fenomentes" bakomliggande orsaker och kommit fram till följande.
Sarkasmen blir ett hjälpmedel att distansera sig från sin omgivning eller sig själv. Som exempel reducerar person A sin egen otillräcklighet till ett skämt för att är lättare än att verkligen skåda sin egen otillräcklighet.
Jag tror även att sarkasmen kan användas i syfte att trycka ner andra för att på så sätt må bättre själv, man hånar någons idéer eller någons liv för att stärka sig själv.
Att vara cynisk är även det ett sätt att distansera sig från sin situation, det blir på något vis enklare att vara likgiltig inför det man upplever än att ta del av det. Bättre känslolös än att känna.

Jag känner mig varken otillräcklig eller att jag har svårt att uttrycka mig. Jag älskar sarkasm, cynik och även satir. Jag använder det gärna själv och jag uppskattar när andra gör det. Det kan vara ett mycket sofistikerat sätt att belysa en ståndpunkt, då sarkasmen själv bär ett budskap.

Jag tycker alltså att sarkasm är ett sätt att både göra en poäng och att vara rolig.

Lyssnade senast idag på lingofonmannen Mr. Black och en extremt elak parodi av Carola Häggkvist på Sveriges Radio P1. Och jag minns att jag skrattade så att jag grät, när kristna framställdes som en flock höns i Life of Brian av Monty Python (som för övrigt förbjöds i Norge).

Kanske är du norrman?

[TheStudent]

När det gäller sarkasm så tror jag inte att det är dåligt i alla lägen. Det som kanske inte framgår men som jag utgår ifrån är att man sätter det i system att vara sarkastisk och att man använder sarkasm i situationer där resultatet ej är positivt. Iofs om man använder det för att distansera sig från en värld som skadar en själv kanske det inte är så dåligt (temporärt åtminstone).

Om vi ser till ditt praktiska exempel Benrangel så kan man ju också fråga sig om varför man i ett sådant läge använder sig av ett sarkastiskt skämt. Beror det på att man blir förolämpad av kommentaren "Fan vad vit du är!"? om så är fallet kanske det är bättre att man arbetar med sig själv på just den punkten, än att använda sig av ett skämt för att "skärma av sig själv" från det som sårar en. Iofs om syftet med skämtet redan från början bara är att vara rolig och att starta en konversation som är trevlig är det en annan sak. I min "teori" eller vad man ska kalla det vill jag iaf försöka belysa sambandet mellan sarkasm och att man mår dåligt, och därför tycker jag man kan bortse från dit exempel eftersom att det sambandet saknas...

Jag var väldigt medveten om att jag borde ha skrivit mitt inlägg mer ingående, det saknas t.ex. tydliga definitioner... aja blev lite för mycket att dricka igår så jag hade inte ork att utveckla allt. aja det blir säkert bra (sarkastiskt ;P)

[TheStudent]

Jag känner mig varken otillräcklig eller att jag har svårt att uttrycka mig. Jag älskar sarkasm, cynik och även satir. Jag använder det gärna själv och jag uppskattar när andra gör det. Det kan vara ett mycket sofistikerat sätt att belysa en ståndpunkt, då sarkasmen själv bär ett budskap.

Jag tycker alltså att sarkasm är ett sätt att både göra en poäng och att vara rolig.

Lyssnade senast idag på lingofonmannen Mr. Black och en extremt elak parodi av Carola Häggkvist på Sveriges Radio P1. Och jag minns att jag skrattade så att jag grät, när kristna framställdes som en flock höns i Life of Brian av Monty Python (som för övrigt förbjöds i Norge).

Kanske är du norrman?

hehe näfan jag är inte norrman =) Så du kan absolut inte hålla med om att sarkasm inte kan användas i det syfte som jag talar om? Jag håller med om att sarkasm kan vara bra också. men se till sammanhanget som jag sätter det i...

[Ulf S]

aja blev lite för mycket att dricka igår så jag hade inte ork att utveckla allt.

Det känns skönt att betala 190 000 kr i skatt varje år när man ser studentkåren studerar så flitigt som du.

Även om det är lite fånigt, så kallas tydligen vi "den ironiska generationen". Det kändes jättefränt när det myntades för en massa år sedan.

[TheStudent]

Det känns skönt att betala 190 000 kr i skatt varje år när man ser studentkåren studerar så flitigt som du.

hehe till mitt försvar har jag ju trotsallt sommarlov nu ^^ men jag ska tänka på dina pengar till hösten

[Ulf S]

hehe till mitt försvar har jag ju trotsallt sommarlov nu ^^ men jag ska tänka på dina pengar till hösten

[Djens]

Jag är själv ganska ironisk och sarkastisk. Jag har också kommit fram till att det är distanserande och tar udden av topparna. Bättre än att inte använda sarkasm är att veta när man kan/bör använda det.

Kopplingen till att man skulle må dåligt för att man är sarkastik förstår jag inte riktigt, kan du utveckla.

Sarkasmer behöver nödvändigtvis inte vara för att trycka ned någon utan kan lika gärna vara motsatsen, för att hjälpa någon komma till insikt.

Livet är ironiskt!

[TheStudent]

Kopplingen till att man skulle må dåligt för att man är sarkastik förstår jag inte riktigt, kan du utveckla.

Jepp ska försöka utveckla! min tanke är en person börjar bli sarkstisk och cynisk som ett resultat av att personen mår dåligt; har en svår livsituation. Detta blir då ett skydd mot omvärlden, ett skydd som, kanske man kan säga, integrerar i personens personlighet. och när detta har hänt så kan det i sin tur leda till att som du sa "udden av toppen tas bort" och då har skyddet blivit ett fängelse, där det blir svårt för personen att se positivt på saker och ting.

hmm vänta kanske blir bättre att förklara såhär...

steg 1. "taskigt liv" ---> sarkasm och cynism. steg 2. sarkasm och cynism ---> minskar din förmåga att ta till dig positiva känslor händelser, respektive negativa. steg 3 allt detta ---> försvaret har blivit ett fängelse eftersom att man inte längre kan se verkligheten för vad den är.

Sarkasmer behöver nödvändigtvis inte vara för att trycka ned någon utan kan lika gärna vara motsatsen, för att hjälpa någon komma till insikt.

Jo jag inser även detta själv, sarkasm behöver inte vara dåligt... men som jag ser det är det viktiga i det här sammanhanget ändå om sarkasm kan änvändas för att trycka ner andra för att man ska må bättre själv.

[Rising]

Jag tror att sarkasm är ett utslag av desillusion; att man inte längre tror på den typen av auktoriteter och konventioner som ens omvärld verkar lyda blint.

Det är bra att ifrågasätta sådana saker, tycker jag. Man ska visserligen inte ifrågasätta dem bara för ifrågasättandets skull; men man bör vara vaksam och se upp med att spela med i andras regler utan vidare.

Problemet är att man så lätt går från denna sunda cynism till en unken elitism där man ser ner på andra människor och tycker sig ha rätten att vara elak med dem inom ramarna för ett skämt. Säkert är det så att de som mår dåligt har större behov av att smickra sig själva, och därför lättare faller för denna frestelse.

Själv kunde jag vara väldigt hånfull när jag var yngre. Än idag är det något jag frestas vara oftare än jag skulle önska.

[TheStudent]

Jag tror att sarkasm är ett utslag av desillusion; att man inte längre tror på den typen av auktoriteter och konventioner som ens omvärld verkar lyda blint.

Jag är beredd att hålla med om detta påstående. Själv tror jag dock att det finns en stor risk med att man också bygger en ny illusion med sin egen sarkasm.. Ett exempel är när jag pratade med en deprimerad kompis, hon såg ner på den "svensson livet" och talade sarkastiskt om det. Som jag uppfattade det hela så trodde hon att hon hade genomskådat en illusion av radhus och att dessa människor egentligen är instängda och olyckliga med deras, för att använda dina ord, konventioner och auktoriteter... och visst är det sant, kärnfamilj och radhus är väl knappast en garanti för lycka. men samtidigt så tycker jag att hon inte verkade se att man människor faktiskt är lyckliga med deras "svensson liv" och på så sätt är resultatet att en ny illusion har bytts ut mot en ny (kanske värre).

Det svåra är kanske att hitta en balans i sig själv vilket gör att man på något inte halkar in i något av de två illusionerna, dvs den positiva (antar att man skulle kunna kalla det naiva) eller den negativa (sarkasm och cynism).

Problemet är att man så lätt går från denna sunda cynism till en unken elitism där man ser ner på andra människor och tycker sig ha rätten att vara elak med dem inom ramarna för ett skämt. Säkert är det så att de som mår dåligt har större behov av att smickra sig själva, och därför lättare faller för denna frestelse.

Det låter troligt att cynism övergår till elitism och jag håller även med om att det är ett problem (läste om några stureplansnissar i en annan tråd =P, iofs dom föddes väl typ med ett sånt tänk aja...) Samtidigt håller jag fast vid att cynism i sig kan vara skadlig...

[Katana]

Klipp

[Skogsälvan]

Finns det egentligen någonting som inte har både negativa och positiva aspekter?

Jag håller med TheStudent i dennes resonemang om cynismen. Visst är det ofta så. Jag skäms att säga det, men det fanns en tid då jag betedde mig ungefär som TheStudents bekant. Lyckligtvis har jag passarat det stadiet nu.
Men jag tycker fortfarande cynism, ironi och sarkasm är underbara humorformer som ofta tyder på intelligens och jag gillar verkligen folk som kan skämta på sin egen bekostnad och pallar att bli skämtade med utan att krackelera.

[Katana]

Raderat