Har ett problem, känns nästan oöverkomligt.
Jag är trött så jag skriver lite i staccatoform, hoppas det går bra.
För ett antal år sedan hamnade jag i en svacka av en eller annan anledning och tappade kontakten med alla mina vänner. I flera år var jag ganska isolerad socialt och satte ribban lågt - försökte klara av studier och sådant. Hela tiden kändes det som att jag gick och väntade på att börja leva igen då omständighterna blivit bättre.
Nu har jag vaknat upp och börjar inse att det aldrig kommer hända - jag måste försöka leva här och nu bland de spillror mitt liv består av.
Men mitt problem bottnar i att ingen, förutom min familj, vet vem jag var före ca 13 års ålder. Detta har lett till en slags rotlöshetskänsla och har under de senaste åren påverkat mig på så sätt att mitt beteende, mina tankar, osv. inte byggt på det jag tidigare varit med om eftersom att jag successivt glömt vem denna människa (mitt forna jag) var. Mina "speglar" är borta. Jag känner inte mig själv längre och det verkar nu som att även min familj börjat glömma. De tror att "jag" är den jag varit de senaste åren - mina dåliga år.
Alltså: rotlöshetskänsla och inget förflutet att bygga vidare på. Jag ser tre "lösningar":
1.
Lösning: Försöka återse någon/några av mina gamla vänner, för att så att säga "bygga en bro" till mitt förflutna.
Problem: Inte träffat dem på flera år och kommer, på grund av "glömskan", inte kunna uppträda som jag gjorde "på den tiden". För dem kommer det med största sannolikhet bli som att träffa en människa de inte känner och inte har något gemensamt med.
2.
Lösning: Bygga ett nytt liv. Bestämma mig för en identitet och bygga från scratch.
Problem: Kanske ett evighetsarbete. Det är svårt att födas på nytt mitt i livet. Dessutom kommer alltid min familj vara en påminnelse om mitt förflutna, så att helt "börja om" kommer vara nästan omöjligt.
3.
Lösning: Fortsätta som tidigare. Bli en Kafkafigur som lever ett skuggliv. Kanske börja supa/knarka eller något värre än så.
Problem: Det är synd.
Något mer kortsiktigt vore förstås att söka hjälp hos en psykolog. De ska ju trots allt vara experter på sådant här. Men, det tråkiga är att jag är övertygad om att det inte kan hjälpa mig med mitt grundproblem. Jag vet inte om jag förklarat min situation tydligt nog för er men jag kan inte "prata ut" om det, eller "ta tag i det" med hjälp av lyckopiller osv. Problemet är att jag måste skapa/återfinna en ny/min gamla person. Psykofarmaka/samtal kan nog på sin höjd plocka bort några dåliga symtom så som nedstämdhet.
Vad vill jag ha för svar? Till att börja med vore det kul att se om någon förstår min situation, den är svår att beskriva tycker jag. Sedan är alla reflektioner av intresse. Tänk bara på att jag inte är så bevandrad inom avancerad psykologi och liknande. :)
Identitetsproblem
Moderator: Moderatorgruppen
-
Advocate
Jag tycker när jag läser detta att det känns exakt som min egen situation. För några år sedan bröt jag kontakten med mitt gamla liv, mina gamla kamrater etc. och blev något av en ensamvarg. Jag började på en ny väg och lämnade det gamla bakom mig, och på något sätt lämnade jag kanske en del av mig själv också. Jag täffade en ny kamrat som var totalt olik mina gamla kamrater, jag blev bra i skolan vilket jag inte varit förut, och började i en ny respektabel skola...och sedan kom jag i kontakt med filosofi som blev en till vändpunkt i mitt liv. Filosofin ledde till en till omfattande omvälvning, kanske en ännu större än den förra.
Nu sitter jag här och känner mig som ett spöke som tappat bort sig, rotlös och utan en känsla av sammangang. Någonstans mellan mitt förflutna och det som är nu finns ett gap som jag inte vet hur jag skall fixa.
Tror inte jag kan hjälpa dig, men möjligtvis förstår jag dig. Det är nog den ända tröst jag kan ge tyvärr.
Nu sitter jag här och känner mig som ett spöke som tappat bort sig, rotlös och utan en känsla av sammangang. Någonstans mellan mitt förflutna och det som är nu finns ett gap som jag inte vet hur jag skall fixa.
Tror inte jag kan hjälpa dig, men möjligtvis förstår jag dig. Det är nog den ända tröst jag kan ge tyvärr.
Det verkar verkligen som att identitetsproblem eller alla möjliga slags psykiska problem har sin grund i vilka slags relationer man har. Ens relationer ar en stor faktor som sager till en vem man är. I gemenskapen far man en tillblivelse och en naturlig identitet. Ifall människan inte vore social skulle den inte behöva nagon identitet/personlighet. Och det verkar ocksa vara fallet ifall man isolerar sig eller blir isolerad fran andra människor att man efterhand bryts ned och inte langre känner sina egna gränser eller vet hur man ska bete sig. Detta innebär en massa osäkerheter och man kan lätt bli paranoid och deprimerad.
Lösningen är därför att försöka aterskapa kontakt med andra människor igen. Det behöver inte innebära att man maste ga till en psykolog men i allmänhet ar de kunnigare an vanliga människor (hur sorgligt ar inte det!) i det faktum att det är en vital del i att vara människa att vara social. Att inte fa vara social vore en dödsdom för människan.
Samtidigt sa maste man komma ihag att eftersom de sociala relationerna är sa viktiga i att berätta för en vem man är och vad man är värd, att man är kapabel att bli älskad och älska t.ex. att ifall man blir utanförställd att man börjar tro att man är i grunden oälskbar och oförmögen att kunna älska. Dessa idéer blir starkare ju fler negativa bekräftelser man skaffar sig och man kommer till slut att se allas agerande som en negativ bekräftlese och pa sa vis ocksa straffa ut sig själv fran gemenskapen. Detta är mycket farligt och därför är det viktigt att man bekräftar sig själv i att sa länge man inte har en genuin relation med en annan människa sa kan inte främlingar avgöra vem man är. Sa lösningen är att du slutar upp med att se dig själv som en dalig människa, om det nu är vad du blivit övertygad om. Dalig i olika betydelser, att vara rotlös t.ex. eller att vara ensam eller nagot annat som du varit med om. Att ga omkring och intala sig dessa saker hör till den slags självbild som gör att man själv allt mer kommer att isolera sig. Det finns inget som säger att bara för att man är rotlös, dvs att man inte har haft tidigare stabila sociala relationer, innebär att du är en antisocial människa. Istället är det tvärtom. Ditt resonemang visar pa en person som är hungrig efter riktiga relationer och en socialt mer stabil tillvaro vilket vill ge dig en stabilare grund för vem du är och vad du vill göra. Med andra ord, det finns inget att vänta pa. Du har redan tagit ditt beslut. Du vet ju vad du vill. Du söker bara efter rätt väg att ga.
Det enda som haller dig fangen ar din föreställning om att du är fangen i din nuvarande situation, i din nuvarande självbild beroende pa hur starkt det förflutna paverkat dig.
Denna föreställning är enbart en naturlig del i att ha levt pa det satt du hittils gjort, men det finns inget stoff i det argumentet om vad du kommer att välja att göra härnäst. Det förflutna är enbart en källa - ingen definitiv determinerande orsak till vem du egentligen är och vad du kommer att göra härnäst. Det finns ingen som sitter och kontrollerar den saken, det är helt upp till dig, du är den enda i kontroll över situationen.
Lösningen är därför att försöka aterskapa kontakt med andra människor igen. Det behöver inte innebära att man maste ga till en psykolog men i allmänhet ar de kunnigare an vanliga människor (hur sorgligt ar inte det!) i det faktum att det är en vital del i att vara människa att vara social. Att inte fa vara social vore en dödsdom för människan.
Samtidigt sa maste man komma ihag att eftersom de sociala relationerna är sa viktiga i att berätta för en vem man är och vad man är värd, att man är kapabel att bli älskad och älska t.ex. att ifall man blir utanförställd att man börjar tro att man är i grunden oälskbar och oförmögen att kunna älska. Dessa idéer blir starkare ju fler negativa bekräftelser man skaffar sig och man kommer till slut att se allas agerande som en negativ bekräftlese och pa sa vis ocksa straffa ut sig själv fran gemenskapen. Detta är mycket farligt och därför är det viktigt att man bekräftar sig själv i att sa länge man inte har en genuin relation med en annan människa sa kan inte främlingar avgöra vem man är. Sa lösningen är att du slutar upp med att se dig själv som en dalig människa, om det nu är vad du blivit övertygad om. Dalig i olika betydelser, att vara rotlös t.ex. eller att vara ensam eller nagot annat som du varit med om. Att ga omkring och intala sig dessa saker hör till den slags självbild som gör att man själv allt mer kommer att isolera sig. Det finns inget som säger att bara för att man är rotlös, dvs att man inte har haft tidigare stabila sociala relationer, innebär att du är en antisocial människa. Istället är det tvärtom. Ditt resonemang visar pa en person som är hungrig efter riktiga relationer och en socialt mer stabil tillvaro vilket vill ge dig en stabilare grund för vem du är och vad du vill göra. Med andra ord, det finns inget att vänta pa. Du har redan tagit ditt beslut. Du vet ju vad du vill. Du söker bara efter rätt väg att ga.
Det enda som haller dig fangen ar din föreställning om att du är fangen i din nuvarande situation, i din nuvarande självbild beroende pa hur starkt det förflutna paverkat dig.
Denna föreställning är enbart en naturlig del i att ha levt pa det satt du hittils gjort, men det finns inget stoff i det argumentet om vad du kommer att välja att göra härnäst. Det förflutna är enbart en källa - ingen definitiv determinerande orsak till vem du egentligen är och vad du kommer att göra härnäst. Det finns ingen som sitter och kontrollerar den saken, det är helt upp till dig, du är den enda i kontroll över situationen.
Du menade säkert väl Kiifen, men jag tror inte att du förstod vad jag menade eller har du inte kunnat sätta dig in i det.
Jag behöver inte återupp ta kontakten med människor då jag redan gjort det. Problemet är att jag inte känner vem jag är och har svårt för att förhålla mig till dessa nya människor.
Det stämmer att det är jag som bestämmer och att mitt förflutna inte styr allt men det är ändå utifrån det vi skapar vår identitet. Att som du sade sluta "känna sig rotlös" är egentligen bara nr. 3 i min lista. Det är så jag levt hitintills och att "tala positivt" till mig själv utan att egentligen ta tag i problemen kommer antagligen för mig innebära självdestruktivitet och kanske till slut självmord.
Jag behöver inte återupp ta kontakten med människor då jag redan gjort det. Problemet är att jag inte känner vem jag är och har svårt för att förhålla mig till dessa nya människor.
Det stämmer att det är jag som bestämmer och att mitt förflutna inte styr allt men det är ändå utifrån det vi skapar vår identitet. Att som du sade sluta "känna sig rotlös" är egentligen bara nr. 3 i min lista. Det är så jag levt hitintills och att "tala positivt" till mig själv utan att egentligen ta tag i problemen kommer antagligen för mig innebära självdestruktivitet och kanske till slut självmord.
...
Jag tror tyvärr inte att man kan bestämma sig för en ny identitet och sen bara köra på tills det är inövat. Visst man kan säkert lyckas få in det och övertyga omgivningen men man får ingen ro i kroppen för det. Jag har gått igenom en lång återuppbyggandeprocess efter ett jobbigt förhållande där jag var ihop med en tjej som inte speglade mig som jag ville och jag måste möta verkligheten själv. Mitt självförtroende rasade och jag mötte en kris där jag tappade praktiskt taget allt vad gäller min personlighet. Detta var cirka 2,5 år sedan. Sedan dess har jag varit i helvetet och tillbaka, strippad på min könsidentitet, intellekt och allt som jag då trodde var jag. Nu befinner jag mig här, halvgroggy och känner mig som en tvååring som har sett världen för första gången, svag och korkad. Men jag vet åtminstonde att de tankarna jag skapar är mina egna och inte bara några inövade repliker som är menade att göra andra glada. Om jag anstränger mig noga skulle jag kanske kunna beskriva processen, men just nu känns det rätt avlägset, krävs nog en hel bok för det.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3367
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Den autentiska identiteten... Jag tror inte människan kan leva rent existentialistiskt och på måfå välja livsstil efter vad som verkar ballt. I stället handlar det om att rannsaka den man är - leta efter potential och röja undan hinder. Det är ett tillåtande och underhållande (vattna och gödsla) - sedan växer människan inifrån och ut. Intelligensen till liv är större än vad vi kan omfatta med vårt intellekt - det handlar snarare om att bara följa med, och när man har fart så kan man sedan göra lite trix med sin frihet, men aldrig på bekostnad av det som uppbådat oss.
Och det är inte alltid roligt att rannsaka sig själv, hur man föreställer sig världen och jaget. Men till slut så blir man liten igen som Damir skriver - och kan fortsätta utifrån den nivå där man avbröt sitt liv till förmån för någon föreställd vinning. Man får i de flesta fall vara beredd att avstå från alla sina "talanger".
Hur man gör? Meditation är samlingsnamnet men det finns en mängd olika avarter; som t.ex. svampplockning...
/Johan
Och det är inte alltid roligt att rannsaka sig själv, hur man föreställer sig världen och jaget. Men till slut så blir man liten igen som Damir skriver - och kan fortsätta utifrån den nivå där man avbröt sitt liv till förmån för någon föreställd vinning. Man får i de flesta fall vara beredd att avstå från alla sina "talanger".
Hur man gör? Meditation är samlingsnamnet men det finns en mängd olika avarter; som t.ex. svampplockning...
/Johan
Jag tycker att det är ett ständigt kretslopp mellan att bygga upp en identitet och rasera den med jämna mellanrum. Om man är helt och hållet blank som Damir så är det ju ett nätt arbete att försöka bygga en struktur som håller, och man får nog räkna med att inte går på första försöket. Det är först när den strukturen är i hyfsad samklang med det 'därinne' som strukturen blir något man kan stödja sig emot istället för att man viljemässigt håller upp strukturen.
Jaganonym - Skaffa nya vänner! Min erfarenhet av de flesta vänner är att de tror att man inte förändras. De har mitt gamla jag på näthinnan och om jag försöker förändras så håller de emot eftersom de vill känna att de känner mig. De känner sig trygga med mig när jag är som jag alltid brukat vara. Vänner som accepterar att man förändras ska man vårda. För att inte tala om familj och respektive!
Men på samma sätt syndar nog jag också, och har deras gamla jag på min näthinna. Därför tror jag att det är nyttigt att ha en viss omsättning på personer man umgås med. Nya vänner ser en på nytt sätt och får en själv att se på sig själv med nya ögon.
Jaganonym - Skaffa nya vänner! Min erfarenhet av de flesta vänner är att de tror att man inte förändras. De har mitt gamla jag på näthinnan och om jag försöker förändras så håller de emot eftersom de vill känna att de känner mig. De känner sig trygga med mig när jag är som jag alltid brukat vara. Vänner som accepterar att man förändras ska man vårda. För att inte tala om familj och respektive!
Men på samma sätt syndar nog jag också, och har deras gamla jag på min näthinna. Därför tror jag att det är nyttigt att ha en viss omsättning på personer man umgås med. Nya vänner ser en på nytt sätt och får en själv att se på sig själv med nya ögon.
Jag känner också igen mig. Har sedan länge förlorat kontakten med mina barndomsvänner och jag är inte samma person idag som jag var då så det skulle nog inte bli rätt att försöka återuppta de kontakterna. Jag har också till stor del förlitat mig på sociala kontakter genom min fru men går nu igenom en skilsmässa och känner mig därför lite vilsen.
För min del känner jag att det bästa för mig är att gå vidare och knyta nya kontakter och gärna hitta en ny kvinna att dela livet med. Men även om jag lyckas bra med det känner jag att jag förlorar en del av min historia genom att skiljas från min fru som jag levt med under lång tid. Känner väl mig lite svajig nu men tror ändå att allt kommer att bli till det bättre med tiden. Förhoppningsvis blir det mycket bättre, känner trots allt att jag blivit mycket starkare som person av de svårigheter jag gått igenom.
För min del känner jag att det bästa för mig är att gå vidare och knyta nya kontakter och gärna hitta en ny kvinna att dela livet med. Men även om jag lyckas bra med det känner jag att jag förlorar en del av min historia genom att skiljas från min fru som jag levt med under lång tid. Känner väl mig lite svajig nu men tror ändå att allt kommer att bli till det bättre med tiden. Förhoppningsvis blir det mycket bättre, känner trots allt att jag blivit mycket starkare som person av de svårigheter jag gått igenom.
Konsensus verkar vara att finna någon slags inre egenskaper och lyfta fram dem för att kunna forma en identitet som bygger på dessa.
Vad får er att tro att mitt sinne skulle ha någonslags borttappat minne för vem jag var/är? Det är en biologisk ståndpunkt vad jag kan se och jag tror tyvärr inte att den stämmer så bra.
Sedan kommer jag naturligtvis försöka allt möjligt, försöker bara reda ut några saker....
Vad får er att tro att mitt sinne skulle ha någonslags borttappat minne för vem jag var/är? Det är en biologisk ståndpunkt vad jag kan se och jag tror tyvärr inte att den stämmer så bra.
Sedan kommer jag naturligtvis försöka allt möjligt, försöker bara reda ut några saker....
Du kanske skulle testa Iboga?
Tes: när man gar igenom kriser kan man ifall känslorna blir för starka, reagera genom att stoppa undan material som man inte vill kännas vid - ner i det undermedvetna. Att du inte vet vem du är kanske beror pa att du inte tillater dig själv att vara den du är och till slut tappat den inre känslomässiga förankringen. Du kanske helt enkelt har för höga krav pa dig själv, eller sa har du en nedvärderande syn pa sadant som du faktiskt presterar.
Tes: när man gar igenom kriser kan man ifall känslorna blir för starka, reagera genom att stoppa undan material som man inte vill kännas vid - ner i det undermedvetna. Att du inte vet vem du är kanske beror pa att du inte tillater dig själv att vara den du är och till slut tappat den inre känslomässiga förankringen. Du kanske helt enkelt har för höga krav pa dig själv, eller sa har du en nedvärderande syn pa sadant som du faktiskt presterar.
Johan Ågren skrev:Den autentiska identiteten... Jag tror inte människan kan leva rent existentialistiskt och på måfå välja livsstil efter vad som verkar ballt. I stället handlar det om att rannsaka den man är - leta efter potential och röja undan hinder. Det är ett tillåtande och underhållande (vattna och gödsla) - sedan växer människan inifrån och ut. Intelligensen till liv är större än vad vi kan omfatta med vårt intellekt - det handlar snarare om att bara följa med, och när man har fart så kan man sedan göra lite trix med sin frihet, men aldrig på bekostnad av det som uppbådat oss.
Och det är inte alltid roligt att rannsaka sig själv, hur man föreställer sig världen och jaget. Men till slut så blir man liten igen som Damir skriver - och kan fortsätta utifrån den nivå där man avbröt sitt liv till förmån för någon föreställd vinning. Man får i de flesta fall vara beredd att avstå från alla sina "talanger".
Hur man gör? Meditation är samlingsnamnet men det finns en mängd olika avarter; som t.ex. svampplockning...
/Johan
Håller med. Många mänskor är olyckliga för att dom inte har rätt bild av sig själva. Dom tror att dom är på ett visst sätt, och anledningen till att dom tror det är att dom vill va så, men är egentligen på ett helt annat sätt och kan därför inte leva upp till bilden.
Samtidigt ska man inte i varje ögonblick och på varje sätt "vara sig själv". En person som t ex lider av social fobi ska inte följa första bästa impuls, eftersom den är att undvika sociala sammanhang, nåt som i längden inte funkar. Men det är också fel att helt förneka ett sånt problem. Vad man måste göra är att inse vilka ens problem är och sen gå "lite utanför trygghetscirkeln". Dvs. man gör saker som man tycker är lite obekväma men som man ändå klarar av. Då växer man. Tar man däremot för stora steg och misslyckas, faller man tillbaka till bilden av att man inte klarar av saker och ting.
Alltså: man kan i viss utsträckning "trixa med sin personlighet" men det måste göras långsamt och varligt, och det bygger på att man har god självkännedom.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3367
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Läser idag den här tråden med blandade känslor; men den kan kanske var av intresse: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4
/Johan
/Johan
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst