Döden som meningsskapare

[Demodog]

Hejsan jag är ny på forumet här, ursäkta om detta tagits upp på tidigare ställen i så fall kan ni väl hänvisa dit.

Jag har funderat en del kring detta med döden som motsättning till livet. Liver är ju ändligt och vi vet alla att vi kommer att dö. Är det inte då just vetskapen om detta som skänker livet mening? Att försöka finna njutningen i ögonblicket. Hur skulle vår inställning till livet vara om vi alla var oändliga varelser som aldrig dog? Skulle någonting kännas meningsfullt då? Rädslan för döden är ju något som får många att må dåligt och vi ignorerar den gärna, skjuter den ifrån oss, låtsas som den inte finns. Ett bra exempel på det är att dekonstruera döden genom att försöka bota alla sjukdomar, på så sätt bryter man ned själva döden i små faktiskt lösbara problem. Jag har själv haft en stor dödsrädsla men på senaste tid har jag försökt ändra mitt perspektiv och tänka mer att jag ska försöka leva mitt liv så fullt jag kan nu eftersom jag bara har ett liv och att det kan ta slut närsomhelst. Så döden för mig är inte längre ett hot utan istället en bakgrund som skänker livet styrka. Någon som också tagit denna vändning eller har någon åsikt i ämnet, det vore roligt att höra.

[Dendralin]

En skeptiker....

Hur många liv har vi?
Ett med säkerhet.

Vad händer efter döden?
Vet inte men det är oundvikligt så varför bry sig lev istället.

En liknelse följer...
Allting händer ju i nuet, att ängslas om hur framtiden kommer att bli är att leva sitt liv i skuggan av det osäkra. Att gräma sig över det som hänt är att leva i skuggan av dåtiden.
Personligen bryr jag mig inte om skuggor de är ju bara avsakanad av ljus, Om du lever utan skuggor över dig är du ju upplyst.

Poängen är att hela tidsbegreppet är basert på vår minnesfunktion, inte på medvetandet självt. För det är ju endast i nuet saker kan hända, Det bästa(ur min synvinkel) är att således leva i nuet och få ut det mesta av det som finns, det eviga nuet. Minnen behöver vi inte för att vara lyckliga, Lev i nuet och känn hur saligt det känns att bara existera. Vi har ju en tendens att ta det förgivet...

"Nuet, det enda tidsbgrepp som inte utspelar sig under en tidsrymd men ändå varar förevigt"

[Jansson]

Precis som Dendralin säger så finns det ju bara nuet. Och det som har hänt och kommer att hända händer även det nu.

Personligen ser jag inte som att livet tar slut vid "döden". Liv kan inte dö. Jag ser "döden" som en utveckling och som en frihet då själen befrias från kroppens begränsningar.

[Johan Ågren]

Jag har haft två viktiga relationer till döden:

Den första var under min suicida tonårsperiod där den utgjorde en möjlig och tänkbar utväg från det problematiska livet. Det gav mig styrka, då jag visste att jag alltid kunde ta denna utväg om smärtan blev för stor. Det gav mig faktiskt ett stort spelrum och kreativitet, även om jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till livet.

Den andra var när jag under meditation och psykedelia faktiskt dog, och insåg att jag hade haft en snedvriden syn både på livet och döden. Det här gav mig nya perspektiv och ett nytt förhållande till livet. Det som är essentiellt är den dynamik som finns i nuet. Vår vilja är alltid en uttolkning av nuet, fast som vi känner sämre och sämre genom att vi på omvägar införskaffar kunskap om nuet. Nuet kräver fördjupning; seende, känsla, intuition. Fördjupningen förändrar världen.

Jansson har en viss poäng, men vi kan aldrig befria oss från våra "kroppar", då allt existerarnde har kropp fast existerandes under olika förhållanden och lagar. Det är dock väldigt lärorikt att dö, och mycket händer. Den riktiga döden är ändå att förstenas i sin rörelse och dynamik; bli ett fragment av sin utveckling, och hålla fast vid detta. Det upplevs dock som om man lämnar sin kropp, eftersom den dynamik som samordnar kroppens celler lämnar den dynamik som är cellerna. Denna sammanhållande dynamik rymmer också det vi kallar vårt "jag".

Vårt liv är en av dessa drömmar som med hög densitet och tyngd konkretiseras och blir till just det vi nu kallar vårt liv. Vårt universum är en sådan "dröm" där vi är delaktiga, och blir till enskilda jag eller flera genom kommunikationer i substansen. Alla med sin unika karaktär och "medvetande".

Johan

[J R Auk]

Är jag nöjd nu? Om man är nöjd med sig själv nu, så spelar inget i det förgångna någon roll. Det är bara en del av det som byggt upp detta "nu".

Räds man något i sin framtid, döden tex, bör man vidta dom säkerhetsåtgärder som man anser nödvändiga. Men att oroa sig är aldrig rätt. Har man ett problem så gör man något åt det, kan man inte göra något åt det, så måste man acceptera det, och inte låta sig begränsas av det.

Så är det med döden också, det gäller alla problem. Är jag för tjock, är jag för flamsig, är jag dum. Alla har samma svar, gör något åt saken eller acceptera faktum. (sen kan man ifrågasätta vad som är vanföreställningar osv, men det lämnar vi till en annan gång, nu förutsätter vi att vi alla är handlingskraftiga individer med kontroll över våra sinnen)

Sen har jag en mer personlig iställning till döden som lyder, jag är nöjd, livet är inte så kul, inte så tråkigt. Döden är nog spännande och om den inte är det så är man död.
Helt enkelt så är jag beredd att dö, för ganska mycket, för om man begränsar sig genom rädslan för det okända så borde man aldrig krypit ut ur mammas sköte. Då var allt nytt och okänt.
Och dom flesta saker bränns inte, bits inte eller skadar en. Majoriteten av allt man stött på har en öppen, inbjudande eller nonchalerande reaktion på ens närvaro.

Man är inte så betydelsefull och behöver inte vara det heller. Döden skrämmer nog mest, i spegling av egots förgänglighet. Egot vill fortsätta existera även om det bara är i andras minnen.

[Jansson]

Johan: Jag håller med dig att livet är en lek/illusion/dröm. Och den finns där som ett verktyg för att skapa oss en upplevelse av oss själva. Och när vi dör lämnar vi "drömmen/kroppen" och sen väljer vi (som själar) vad vi vill göra. Att t.ex pånyttfödas någonstans i världen, eller någon annan värld. Med andra ord så tror jag inte att det finns något öde som "drabbar" oss. Utan ett öde som vi själva väljer.

Oj, nu snurrade jag iväg :>

Det där med att döden är när något "förstenas/stannar upp" stämmer nog. Fast ingenting stannar upp. Och kommer aldrig att göra. Det är bara det att saker på håll kan se ut som livlösa. Men går du riktigt nära så kommer du att se att det är fullt liv.

[J R Auk]

Har någon upplevt en närhet till döden?

Jag har själv astma och har några gånger varit långt gången i syrelöshetens dimma, nu hände det mest när jag var liten och jag kan inte riktigt minnas tillfällena.

Men jag har alltid faschinerats av tanken på hur det kan ha påverkat mitt sinne.
Jag vet att jag upplevs som orädd av andra och jag upplever även mig själv så. Men har det något sammband? Är det kanske därför jag inte förstår varför vissa inte söker insyn i livets mysterier, därför jag jagar medans jag kan.
Hur som helst så är det något fridfullt över just andnöds situationen. Som säkert andra här med astma vet så tjänar det knappast något till att jaga upp sig Om man inte verkligen vill dö. Men om livet är en kärt gäller det bara att ta det lungt och hoppas att syret kommer tillbaks så snart som möjligt.
Kanske är det den insikten som gör mig mindre benägen att uppleva rädsla, vetskapen om att det spelar ingen roll (i extremfall) hur mycket man kämpar, om kämpar förknippas med en fysisk kamp. Utan psyket/medvetandet måste ta kontroll för att maximera framtidsutsikterna mot ett positivt mål.

[Jansson]

När jag var yngre hände det då och då att jag dog när jag drömde. Men det har väll dom flesta gjort antar jag?

[Demodog]

Ponera att vi alla levde för evigt. Hur skulle det påverka vår inställning till nuet tror ni? En del påstår att det skulle bli meningslöst då eftersom vad vi än gör kan vi ju alltid välja att göra det i ett annat ögonblick, ett annat år, eller ett annat århundrade.. det tar ju aldrig slut ändå. Så därför ställer jag mig tveksam till att man lever i nuet för att man struntar i döden (att se den som en skugga som inte har något med livet att göra), utan snarare att det är just medvetenheten om att livet är ändligt som gör att vi kan njuta av nuet, åtminstone om vi vill, kan och får...

[TheStudent]

Låt oss säga att ett mirakel sker, alla får evigt liv... Om livet blir meningslöst, har inte livet alltid varit meningslöst då?

Demodog när du resonerar som du gör, verkar det som om du vet meningen med livet och om du vet det skulle jag uppskatta om du kunde dela med dig av din information

Hmm detta blev kanske lite "off topic", det är nog bäst att gå tillbaka till ämnet... Personligen tror jag att det ända vi kan göra är att acceptera döden och sedan leva i nuet (redan sagt av andra...). Och, vad det gäller döden som "meningsskapare" så kan jag inte säga nått, eftersom att jag inte vet vad meningen med livet är

[Grönne]

Tog bort gammal onödig info.

[Demodog]

TheStudent;

Visste du inte att svaret på frågan om meningen med livet är 42?

Nä jag ville inte framstå som någon som besitter någon form av sanning i frågan, jag bara redogörde för vad jag tror och tycker. Men jag håller med dig om att det enda man kan göra är att leva i nuet och acceptera att livet är ändligt. Men det är kanske inte alltid det lättaste att acceptera att man kommer att försvinna totalt?

[TheStudent]

Hehe jag har alltid misstänkt nr. 42 hade svaret, jag var dock inte varit helt säker tills nu

Du har rätt, jag kan iallafall varken acceptera eller tro på att våran existens upphör med döden. Det känns helt enkelt... Fel.

[Christian B]

"Meningen med livet" är en fråga som i slutändan alltid genererar någon sorts teori om lycka. Där kan döden vara en faktor, men jag vägrar se döden som meningsskapare (den klassiska Ingmar Bergmanska "döödn"). Det är snarare blivandet (även det, naturligtvis, ett klassiskt synsätt) som skapar meningen. Det ständiga hoppet, strävan framåt. I detta kan döden ses som ett slut bland många. Till hoppet förankras i princip hela människan som organism och funktion.

[J R Auk]

Christian B
Är inte döden vårat sista hopp?