Håller med men egentligen är ju inte meditation en teknik eller praktiserandet av en teknik. Meditation är snarare resultatet av ett visst förfarande, eller icke-förfarande om man så vill. Jag gillar egentligen inte riktigt att prata om resultat och meditation i samma mening.
Precis. Vi bör nog skilja mellan meditationsteknik och meditationens mål, fast man bör vara klar över att en del har olika mål även med meditationen. Men den typ av meditation jag tror både du och jag avser här är väl att vara i det tidlösa tillståndet där känslan av att bara vara infinner sig och strävan har upphört?
Skulle medkänslan suggereras fram är det väl stor risk, för att inte säga oundvikligt, att den krackelerar vid mötet med människor som lider? Är inte suggererad medkänsla snarare en imiterad medkänsla?
Precis. Risken finns ju att man målar upp en bild av andra som man har medkänsla med, men när man verkligen möter andra kanske inte detta motsvarar den bild man skapat, och så håller inte "medkänslotillståndet" speciellt länge... Därför tror jag mer på det här att vara så medveten som möjligt i verkliga relationer så att medkänslan man får (om man får den) är verklig och därmed mer hållbar.
Jag är övertygad om att 99.99 % av den medkänsla som existerar i denna värld är resultatet av gynnsamma omständigheter som innehåller bland annat relationer och trygghet. Meditationen som verktyg för att utveckla medkänsla tror jag i ett globalt perspektiv spelar en ytterst perifer roll men för de som är bekanta med meditation tror jag den kan utgöra ett utsökt komplement. Som du säger, det är i relationerna ... Apropå självbedrägeri är det lätt att missta sympati och klapp-på-huvudet-snällhet men även "goda handlingar" för medkänsla. Jag upplever att vår kultur har en outvecklad syn kring detta med kärlek och medkänsla, vi dömer för snabbt utifrån ytan.
Jag håller med dig fullständigt... Ytligheten i samhället har nästan ingen gräns... Lustigt, jag hade en diskussion med min syster om detta med hur jag sällan förställer rösten eller lullar med barn och husdjur (även om jag tycker om djur och barn)... Detta är ju bara yttre beteende och säger inget om medkänslan och kärleken. "Goda handlingar" kan vara underbyggda av medkänsla, men de kan ju lika gärna vara ett påtaget beteende.
En absolut upplevelse av lidande låter som om man måste förstå lidandets natur och det tror inte jag heller är nödvändigt men jag tror att det är centralt att inte blunda, ducka eller försöka undvika det lidande man möter. Att helt enkelt tydligt se[känna] och acceptera situationen.
Jag menade med absolut upplevelse av lidande bara verklig upplevelse av att lida, i kontrast mot illusoriskt lidande skapat av konst, självsuggestion e.t.c.
Ser vi inte lidandet för vad det är kan vi lätt romantisera det, vilket försoffar oss, eller så kan våra rädslor att konfronteras med lidandet göra att vi gör det värre än vad det i realiteten är.
Håller med dig i vad du säger alltså.
Min erfarenhet som bygger på arbetsår inom såväl akutsjukvården som den palliativa gör att jag här måste komma med en reservation. Jag tror det är riktigt att säga att en egen upplevelse underlättar förståelse för människor med liknande upplevelser men det är inte nödvändigtvis så att medkänslan följer därav. Vissa svårt sjuka människor blir självupptagna som följd av sin situation. Jag har visserligen inte följt dem efter att de lämnat sjukhuset men jag tror inte att genomlevandet av en kris per automatik borgar för medkänsla med andra som tvingas genomgå något liknande. En viss förståelse, javisst, men inte nödvändigtvis medkänsla.
Håller med här också. Jag tror det är därför man bör skilja att mellan kärlek och förmåga att "känna" och/eller förstå andras lidande. Är man självupptagen (på grund av sjukdom, personlig strävan eller liknande) kanske man inte bryr sig trots att man "vet" hur andra känner sig.
Och vad händer om man inte slår bort det?
Slår man inte bort det förmågan att känna andras lidande, och låter medkänslan blomma ut, kan förstås andra faktorer hämma en. Som rädslor, avsaknad av makt över situationen, och liknande. Men har man medkänslan har ju definitivt chanserna till att man agerar ökat markant!
Jag tror att handlande kan ske enligt två olika principer. Den första och vanligaste är att vi handlar utifrån en förvirrad kombination av gamla vanor och upplevt egenintresse, det är i huvudsak så vi går genom livet.
Intressant det du säger om *upplevt* egenintresse, för jag är nog benägen att tro att inget kan ske helt av egenintresse då individen är formad av samhället och samhället av individen.
Den andra möjligheten är att vi i större grad öppnat oss för kärleken och vi själva reduceras då till en farkost vars bränsle är den icke-subjektiva energin men farkostens riktning bestäms av lidandet i omgivningen.
Låt mig bara klargöra detta med hur jag ser på detta med icke-subjektiva energins natur...
Jag tror det existerar en speciell kraft i kosmos som kan kanaliseras, det är för mig ett slags grundvara, eller energi i icke-specifik form... Den är för mig en uppbyggande men blind kraft som vi alla mer eller mindre är i kontakt med (annars skulle vi dö), en kraft som bara vitaliserar det som redan finns där, fast den kan även omformas till materia... Poängen är att den i sig är blind och beroende av vad som redan är uppbyggt för att kunna göra något konstruktivt... En person som har utvecklat förmågan till medkänsla och kommer i kontakt med den, kommer bli starkare och agera utifrån bästa förmåga. En som inte utvecklat förmågan kommer kanske använda den för egna egoistiska motiv. Kraften kan användas hur som helst... När individen mediterar till exempel kan energin i sin grundform frigöras men den existerar inte utanför det som är, utan är som du säger en aspekt på varat. Hur överrensstämmer denna syn med din? Kan vi precisera detta mer noggrant?
Vår verksamhet blir då mer intuitiv, vår personliga inblandning tonas ner. Men det som slutligen förlöser och släpper lös den konstruktiva aktiviteten, själva medkänslan (om vi ser medkänsla som aktiv kärlek) är kanske modet eller icke-rädslan? Vad tror du?
Jag tror nog det är mer komplext än så men *principen* att det mer eller mindre kan finnas hämmande faktorer i individen tror jag är helt sant. Det här med att handlandet blir mer icke-uttänkt, spontant och intuitivt håller jag med om.
. 
